Hur partipolitiken dödade det politiska bloggandet

Bloggar är fenomenala verktyg. Med dem kan vem som helst inleda en diskussion om de frågor de vill diskutera, bygga engagemang för densamma och på de stora hela vara en kraft för social förändring genom att mobilisera opinionen bland de berörda parterna. Frågor som tidigare inte varit lyfta kan lyftas, diskussioner som inte inträffat kan initieras, och människor som varit apatiska kan engageras.

Allt detta på en budget som ligger väldigt nära nollpunkten.

Givetvis är det också precis det här bloggar används till. Aldrig förr har så många skrivit så mycket och så politiskt - aldrig förr har så många engagerats och drivits till politiskt förändringsarbete.

Ändå verkar det mer inne än någonsin att dödförklara den svenska politiska bloggosfären. What gives?

Jag vidhåller i att det beror på två faktorer: effektiviteten i att aktivera vanliga människor, och ineffektiviteten i att aktivera de reellt existerande beslutsfattarna i respektive partier.

Tänk dig följande scenario: du har drivit opinion varje dag i flera år, skrivit hundratals inlägg, framfört hundratals goda idéer och berört tusentals läsares sinnen. Du har lagt ner ohemult mycket tid på skrivandet, och uppnått ett inte helt orespektabelt resultat. Du har byggt dig ett namn, är känd som en respektabel och genomtänkt representant för ditt parti. Det händer att främmande människor kommer fram till dig och säger att de röstar på ditt parti på grund av dig.

Det är inte direkt ett dokusåpakändisskap, men i termer av att påverka folk i din sociala närhet så är du en faktor.

Du är också i ständig kommunikation med andra bloggare inom ditt parti. Det diskuteras, bollas idéer,  slipas formuleringar, testas vinklingar och utvecklas politik. Det finns ett levande samtal, en levande kultur och på det stora hela en känsla av att vara en del av en rörelse framåt i utvecklingen.

Sedan kommer partistämman, och inget av det jag just nämnde är en faktor i någonting över huvud taget.

Därefter formulerar ledningen sin nya vision av framtiden, och den vare sig nämner eller påverkas av någonting du gjort.

Tätt efter detta iscensätts en enorm PR-kampanj som går på tvärs med det du åstadkommit med ditt idoga arbete.

Strax därefter kommer valberedningen med sina rekommendationer. Inte en enda bloggare nämns någonstans.

Jag vill drista mig att påstå att det är ungefär här som de flesta tröttnar och börjar göra någonting annat. Någonting som har större effekt på världen än att representera ett parti som bevisligen inte representerar tillbaka. Så som att, säg, tala med de reellt existerande människor en fått kontakt med.

Bloggar är ett effektivt sätt att få folk att engagera sig. De är snabba, billiga, personliga och på det hela taget ett av de bättre sätten att få reellt existerande människor att engagera sig. I termer av maktmedel är de ett verktyg att respektera.

De är också totalt irrelevanta när styrelsen, ledningen och de andra beslutande organen i partierna håller sina möten.

Det är månne inte av den här anledningen som den svenska politiska bloggosfären ständigt dödsförklaras. Men det är en bra utgångspunkt för en vidare diskussion på temat.