Förmedla mig inte i frestelse

Tanken bakom en arbetsförmedling är egentligen rätt sympatisk. Det är en plats dit en går när en inte har någon annan stans att gå, och utgör en del av det sociala skyddsnät som är tänkt att omfatta oss alla. Även om de flesta sällan har någon anledning att gå dit, så är det en trygghet i sig att veta att ifall det skulle råka köra ihop sig så finns det platser att gå och institutioner att lita till.

Likt så många andra sympatiska tankar, så är översättningen mellan tanke och institutionell verklighet inte helt perfekt.

Arbetsförmedlingen (som generell institution) bildades vid en tid då det inte fanns så många arbetslösa. Det var en ganska rättfram verksamhet - etablera kontakt med de företag som finns på orten, be dem höra av sig med alla eventuella öppningar och förmedla ansökningar mellan arbetssökande och arbetarsökande. Det är en strategi för att förminska det endemiska informationsunderskott som sedan tid urminnes gjort det svårt att veta vem, var, hur och när. Och i tider av låg arbetslöshet och låga inträdeskrav så är det inte överdrivet komplicerat vad som behöver göras - om jobb, informera, om inga jobb just idag, informera.

Eventuellt trillar ett passande jobb in, och då kan en förmedla.

Det blir värre när jobben inte är lika enkla att förmedla, vare sig i termer av kravprofiler eller företagsresponser. När kraven för generella jobb går upp (först krävs en högstadieutbildning, sedan en gymnasieutbildning, sedan en universitetsexamen, sedan...) så blir det mer av ett gissel att förmedla. Särskilt som företagen slutar berätta om de jobb som finns, och i stället rekryterar på andra arenor.

Om det nu blir allt fler och fler personer som inte kan förmedlas, men som ändå dyker upp och måste hanteras på något vis - så uppstår efter hand strategier för att hantera dessa personer. Det är inte möjligt att förmedla dem, så i stället - någonting annat.

Jag kan bara tänka mig hur tankegångarna gått på lokala kontor sett ut. Krismötena. Känslan av "men vi måste göra någonting!". De hastigt framtagna planera för att ad hoc-expandera verksamheten till nya satsningar.

Det är, i mitt stilla sinne, den rimliga förklaringen till varför dagens arbetsförmedling ser ut som den gör. Varför det är så många "skriv CV"-kurser, coacher och andra nästan jobb-relaterade kringaktiviteter. Varför Fas 3 eventuellt blir en oundviklighet.

Någonting måste ju göras med de arbetssökande i en ekonomi som inte längre baserar sig på den evigt fulla sysselsättningen.

Det kanske, kanske, är dags att tänka lite större än tanken att en människa bara är komplett så länge hen är innehavare av ett lönearbete, och att vi så här i tider av överdokumenterad överproduktion månne har råd att göra arbetslivet lite mer valfritt än det är idag.

Valfrihet är en bra sak, har det sagts.