Och precis som Berkeley sade, så kunde inte tinget finnas i och för sig självt. Det fanns enbart om någonting länkade till det. Och eftersom människor gillar saker och ting, länkade de till dessa ting stup i kvarten.
Till en början var det en omständlig process. Den länkande tog dig i örat, drog dig till tinget och drämde utan vidare ceremoni tinget i dig. Vilket tog ett tag, gjorde ont, och länkade dig med tinget på ett betingat vis.
Sedan uppfanns pekandet. Fort! Där! Grejen! Väldigt mycket mindre huvudvärk, väldigt mycket mer länkande. Världen blev större än vad som fanns inom räckhåll.
Sedan inträffade symbolisk interaktionism. Eller, med andra ord, ord. Helt plötsligt kunde människor länka till saker som låg utom pekhåll.
Sedan uppfanns berättelsen. Eller, med fler ord, fler ord. Som tillsammans bildar sammanhang och kontext, och länkar samman ett stort antal ting med varandra. Världen blev en ordning större.
Sedan uppfanns författaren. Sammanhangen började länkade tillbaka till någonting, ett ursprung. Det blev viktigt att få ordning på ordningen - världen blev en författning större.
Sedan uppfanns källförteckningen. En sammanställning av länkar som gjorde en text till en del av någonting större. Världen spelades i ett större register.
Sedan uppfanns hyperlänken. Ty precis som vid övergången mellan handling och pekande, så finns det en viss tröghet i att behöva hantera fysiska objekt. Världen blev i en handvändning och på ett ögonblick en mindre, större plats.
Sedan uppfanns sökmotorn. Symbolisk interaktionism 2.0. Kan du tänka det, kan du länka det. Världen gick från ord till handling.
Sedan uppfanns magnetlänken. Ord är trots allt bara ett onödigt mellanled. Världen är större.
Posts
No comments:
Post a Comment