Att gå av vägen är vågat

Det är viktigt med avvvägningar. Det säger åtminstone politiker som hamnar i rampljuset för att de fattat ett svårt eller kontroversiellt beslut. Om det är en bra politiker så handlar det om att avväga mellan två bra saker - alla vill ju trots allt bra saker, och om det kan kommuniceras att politikern i fråga försöker uppnå två bra saker samtidigt, så framstår beslutet i god dager.

En sådan avvägning är hur stora befogenheter polisen ska ges. Det finns en avvägning mellan att stoppa brottslighet och att låta folk vara fria medborgare med privatliv. Det skulle förmodligen ha en starkt brottsförebyggande effekt att låta en högt beväpnad polis punktmarkera varje medborgare vid varje tillfälle, med befogenhet att utdela hård bestraffning närhelst ett lagbrott begås, men det skulle inte vara värt det. Det vore att misslyckas med att göra den där avvägningen, och den politiker som föreslog någonting sådant torde i god demokratisk ordning bli ordentligt utbuad.

Inte minst när frågan om budget dyker upp.

Ändå verkar denna avvägning inte vara aktuell när det gäller våra digitala privatliv. Polisen kan förvisso inte skjuta dig för att du stavar fel i en rasistisk kommentar på Aftonbladet, men de kan se det hända, och de kan logga händelsen för framtida referens. Avvägningen liknar mer ett lodrätt streck - hundra procent övervakning, noll procent privatliv.

Trots frågan om budget.

När frågan kommer på tal sägs det dock ofta att det är en avvägning. Det är en avvägning mellan privatliv och terrorism. Vilket är en märklig sak att säga, eftersom valet torde vara enkelt: mer privatliv, mindre terrorism. Särskilt som terrorister i årtionden har vetat att det säkraste sättet att kommunicera är att göra det utanför övervakade kanaler. Och, än mer, eftersom det finns fler anledningar att bli terrorist ju mer inkräktande statens närvaro gör sig.

Det är viktigt med avvägningar.

Nästan lika viktigt som att lägga tungan rätt på vågen.