Verkar rimligt. Om vi bortser från allt som har med skolan, ungdomar och datorspel att göra.Det enda rätta är att bena ut allt från början. En sak i taget. Med början i skolan.
Skolan är ett fängelse. Som elev måste du infinna dig, du har ingen kontroll över vad som händer där, och om du inte infinner dig så kommer polisen och tvingar dit dig. Hur vi än vrider och vänder på saken, så består skolans fundament av en brutal ofrihet. Du ska dit, vare sig du vill det eller inte, och det enda sättet att ta sig därifrån är att sitta av tiden, ett år i taget. En dag i taget. En timme i taget.
Ordet "skolplikt" är inte ett tomt ord. Det betyder något.
När du väl är där, så får du finna dig i att vara under ständig övervakning. Sen ankomst skrivs in i en logg, odisciplinerat beteende bestraffas, och den som av någon anledning inte lever upp till den förväntade normen för hur en god elev ska vara kategoriseras på ett tidigt stadium in gruppen "underpresterande". Detta följer sedan med eleven genom hela skolgången, och däfter genom hela livet i form av det dokument som ges vid skolans avslut.
Ordet "betyg" är inte ett tomt ord. Det är ett hot om bestraffning.
Detta hot är på inget vis implicit. Det är en uttalad ambition att göra skolan mer arbetsmarknadsinriktad, och det finns ingen brist på tillfällen där detta sägs högt. "Det finns inga garantier för att ni får några jobb när ni går ut!" basuneras med jämna mellanrum ut från etablissemangets representanter. "Bara den som får höga betyg kan komma någon vart i livet!" trummas med lika jämna mellanrum in i de som vet med sig att deras betyg är långt från höga. "Framtiden är allt annat än ljus!" är den generella underton som förmedlas genom institutionens väggar.
Ordet "hopp" handlar bara om rådjur som hoppar in i långtradares strålkastarljus. Det är ett tomt ord.
Som den uppmärksamme läsare du är, så har du förmodligen upptäckt något av ett mönster här. En råd tråd som går igenom helheten. En viss dystopi mellan raderna.
Du är inte ensam om denna uppmärksamhet. Dagens ungdom är högst medveten om denna samtid, och lever sina liv i den. Av nödvändighet - det är det liv de lever, trots allt. De har inte fördelen av att ha växt upp under en tidigare epok. Samtiden är nu. Ungdomen är nu.
Det alternativ som förespråkas (ack så implicit) i Moderaternas senaste utspel är att anpassa sig själ(v)löst till järnburen. Viga sitt liv åt utbildningen, spendera varje vaket ögonblick med ögonen på målet, anpassa varat till de krav som institutionen ställer. Skjut upp alla anspråk på att leva nu, för att leva desto betygsrikare senare. Målet är att se bra ut i betygsdokumentet; medlet är att leva sitt skolarbete.
Någonting som är desto mer uttalat från Moderaterna, är att denna process fortsätter även efter skolan: livet blir arbetslivet.
Det rationellaste svaret på detta krav är ordet "nej". Och dagens ungdom är smartare än dagens politiker vill ge sken av att de internationella jämförelserna antyder. De säger nej, och gör någonting annat i stället.
De lever.
En del av dem lever i form av att spela datorspel. Andra lever i andra former, som alla har karaktären av att inte vara direkt målinriktade. Saker som är av social natur, eller som i olika former påminner om ordet "humaniora". Livsformer som inte kan kategoriseras in under vare sig skol- eller arbetsliv, men som är liv likväl.
Det är i det här ljuset vi borde se ungdomars datorspelande. Det är också i det här ljuset vi borde se skolan och dess relation till (ut)bildning. Vad är det vi förbereder våra unga inför? Och vad är det vi förvandlar dem till under förberedelsernas gång? Vad är meningen med utbildningen? På vad baserar vi våra anspråk på deras liv?
Det finns en tid för politiska floskler. Skoltiden är inte denna tid. Och ingen tid i världen kan återuppväcka en själ när den väl har dött, inlåst i järnburens raka rör och klara besked.
Tomma ord betyder inget.
Posts
No comments:
Post a Comment