Person 1 är en arbetsvägrare. Hens mål i livet är att aldrig någonsin träda in i ett anställningsförhållande, och för att uppnå detta är hen villig att göra saker som andra skulle tycka vara socialt oacceptabla. Så som att, helt oförblommerat, leva på bidrag utan att ens låtsas motivera sin existens för välmenande medmänniskor. Att söka jobb står inte på dagordningen.
Inga om, inga men, inga jobb.
Person 2 har pengar. Och är konstintresserad. Och gillar att gå på museer och promenader. För att inte tala om bibliotek. Hen tenderar att vandra genom staden emellanåt, för att läsa arkitekturens subtila språk och budskap under vandringens gång. Någonstans i hens huvud finns planer på att skriva en bok på temat, men det är inte bråttom - tid finns, i överflöd.
Inga sorger, inga bekymmer, inga jobb.
Vad skiljer dessa två personer från varandra?
Om du är en samtida läsare, så kommer förmodligen ordet "arbetsvägrare" att sticka ut. Eller in, likt en törn i sidan - att arbetsvägra är en modern synd. Det finns i samtiden en ytterst stark press på att jobba - på att göra rätt för sig, dra sitt strå till stacken, bidra med sitt. Både social och ekonomisk press. Social, i att du är ett misslyckande om du inte tar dig i kragen och skaffar dig ett jobb. Ekonomisk, i att det är högst oortodoxt att leva på det landet ger.
Att arbetsvägra - att vägra träda in i ett anställningsförhållande - är inte bara underligt. Det är asocialt och oekonomiskt också.
Person två arbetsvägrar inte. Hen går bara omkring och är generellt intresserad av världen i stort, likt en flanör av Baudelaires snitt. Månne kommer det bli en Baudelaire av henom, om och när skrivandet väl händer. Men det är inte bråttom.
Det finns en monumental skillnad mellan person 1 och person 2. Den största likheten, dock, är att det är samma person i bägge fall.
Det enda som skiljer dem åt är beskrivningen av dem.
Visst är det intressant att samma sak kan se så olika ut beroende på hur den framställs?
Posts
No comments:
Post a Comment