Ett rättviseargument för basinkomst

Rättvisa är ett märkligt ting. Det är svårt att finna någon som är aktivt avog till rättvisa, och varje orättvist system sedan tid urminnes har rättfärdigat sig självt med rättvisan som argument. Till och med slavägarna sade sig vara för rättvisa - det var trots allt bara rätt och propert att respektera den ordning gud instiftat i världen..

Alla säger sig vara för rättvisa. Men ändå manifesterar sig orättvisor på olika vis, i praktiken.

Även i teorin finns det bekymmer med att nagla fast begreppet. Ett minimum till en definition skulle kunna vara en negativ sådan, dvs en definition av vad det inte är: det är inte rättvisa att dra ner alla till samma nivå av misär. Ingen har förvisso mer än någon annan, men att aktivt försämra allt är inte rättvisa - det är bara ren dumhet.

Den minimala definitionen är, som namnet antyder, minimal. Men det är en början.

Med det sagt, så kan vi röra oss ut på en global nivå. Vi behöver inte röra oss så långt för att stöta på orättvisor. Hur vi än vrider och vänder på saken, så kan det inte framställas som rättvist att vissa tvingas slita under slavliknande förhållanden i underutvecklade länder, medan Storbritanniens fem rikaste familjer är värda mer än 20% av befolkningen. Hur vi än vrider och vänder på saken, så stirrar orättvisan oss i ansiktet.

Den omedelbara reaktionen hos dig som läsare torde vara någonting i stil med "någonting behöver göras åt detta". Oavsett om tanken börjar med hos de rikaste familjerna eller hos den fattigaste miljarden, så dyker tanken om att en viss utjämning är nödvändig. Höj golvet, sänk taket - ren anständighet kräver att förändring sker.

Den näst mest omedelbara reaktionen torde vara att stilla undra vad som görs för att få till stånd denna förändring. Det borde vara rätt mycket vid det här laget, inte sant? Det är inte som att det här är några nyheter, eller hur? Redan de gamla grekerna och så vidare?

Njae.

Grejen är ju att vi rika människor gynnas av denna orättvisa. Även om vi tillhör den fattiga delen av den rika världen - som det klassiska uttrycket lyder, det är bättre att vara hemlös i en rik stad än i en fattig. Även om vi inte kan jämföra oss med de stora plånböckerna, så gynnas vi ändå av tillgången på billiga importerade varor från länder där orden "arbetsmiljö" och "facklig organisering" saknar juridisk definition utanför straffrätten.

Det hävdas ibland att Kongo är ointegrerat i den kapitalistiska ordningen, och att det skulle bli bättre om de blev bättre integrerade. Problemet är att de redan i dagsläget är fullvärdiga medlemmar i systemet - flödet av varor därifrån fungerar precis som det ska, och köparna är fullt medvetna om att de produceras under förhållanden som är så pass slavliknande att enbart juridiskt hårklyveri förhindrar oss från att importera dem. Och från att tjäna pengar på dem. Kongo är inte ett undantag från normen - deras slit gör det möjligt för oss att leva det goda livet. Utan att vi behöver oroa oss för vad de kostar, ekonomiskt eller socialt.

Utan deras arbete till självdöds, skulle vår vardag vara sämre. Inte för att de självmant offrar sig för vår skull, utan för att den globala orättvisan tvingar dem.

Med vårt goda minne.

Vi vet precis vad som händer. Vi har vetat länge.  Tillräckligt länge för att en klar strategi för att hantera orättvisan utmejslats i våra organisationers praxis: acceptera, profitera och exploatera. Det finns vinst och bekvämlighet att hämta. Och om vi inte gör det så gör någon annan det - var det än sker i världen.

Det verkar med andra ord som att den globala rättvisan inte kommer buktas inom den närmaste framtiden. Inte när vi står på den sida som gynnas.

Som uppmärksam läsare har du för länge sedan noterat att ordet 'basinkomst' förekommer i rubriken. Nu kommer ämnet på tal. Med hänvisning till någonting annat du reda noterat: den negativa definitionen av rättvisa ovan. Den som säger att det inte är rättvisa att tvinga all att leva i samma misär, utan bara gammal hederlig dumhet.

Om nu världen är orättvis, och vi har accepterat detta genom konkludent handlande, och det är ren dumhet att tvinga folk till misär i onödan - varför tvingar vi då arbetslösa till ren misär när vi redan i dagsläget exploaterar tredje världen så till den grad att vi inte behöver arbeta? Varför är vår hantering av det faktum att vår exploatering gjort lokalt arbete direkt onödigt (vad beror annars arbetslösheten på?) att aktivt försöka göra saker sämre än de behöver vara?

Vi kommer inte sluta exploatera tredje världen inom någon som helst framtid. Samtiden har kommunicerat detta klart och tydligt. Varför är vi då så envetet envisa på att göra livet sämre för folk i onödan? Varför tvinga folk till ångest, usla arbetsvillkor och meningslösa arbetsmarknadsåtgärder?

Vi har råd att låta människor gå arbetslösa. Vi har råd eftersom vi outsourcat arbetet till tredje världen, och kan leva rikt av frukterna som fraktas tillbaka. Vi har objektivt råd att införa basinkomst. Utan krusiduller, omsvep eller några som helst andra argument än rå, brutal ekonomi.

Världen är orättvis. Till vår fördel. Vi kan antingen slösa bort det i ren dumhet, eller acceptera världens orättvisa och använda den till någonting konstruktivt. Ty vad är värst - att världen är orättvis, eller att den är det i onödan?

I en värld av överflöd finns det ingen anledning att aktivt dra ner alla till samma nivå av misär. Och även om vi i praktiken accepterar världens orättvisa, så finns det ytterst få anledningar att samtidigt acceptera upplyst idioti. Bortsett, förstås, från gammalt hederligt förakt för de som har det sämre. Och den rena illviljan som får oss att vilja göra det sämre för dem.

Rättvisa är ett märkligt ting. Men försök inte motivera arbetslinjen med det. Den är, liksom slaveriet, på fel sida av historien.