På spaning efter den signalpolitik som flytt

Det finns en sak jag inte blir klok på angående skeendet i Ukraina, och det är varför det inte slås mer politiska mynt av den i inrikes sammanhang.

Now, det skulle kunna hävdas att det pågår något av ett myntslageri angående vårt försvars nuvarande status av ickeförsvar. Det pågår förvisso i en liten skala, med ömsesidigt smågnabb här och där. Men det håller inte i längden, i och med att vårt försvars nuvarande situation är resultatet av en blocköverskridande konsensus av öronbedövande tystnad. Alla har varit brutalt överens om att vi inte behöver ett försvar som kan försvara landet, och att vi inte behöver lägga ner försvaret. Bägge två, samtidigt.

Dessa två saker i kombination leder till att vi idag kan konstatera att den största utmaningen inför ett eventuellt ryskt anfall är att hinna tanka pansarvagnarna i tid innan de anländer. Men bara om de anländer på kontorstid, och helst inte på Gotland.

Det finns med andra ord inte så många mynt att slå i den riktningen, vare sig för högern eller vänstern.

Ett tacksammare ämne att kapitalisera på är FRA. Helt plötsligt finns det ett yttre hot som skulle kunna motivera verksamhetens existens och omfattning, och det skulle vara ytterst svårt att säga emot behovet av tidiga varningar inför ett kommande angrepp. (Särskilt om vi tar det ovan sagda i beaktande.) Alla pusselbitar skulle falla på plats, alla tvivel skulle undanröjas, alla tankar på att det hela är ett onödigt slöseri med integritet och pengar skulle vara lika bortblåsta som stormen Gudrun.

Det skulle kunna göras. I stället: tystnad.

Det går att spekulera kring varför denna tystnad är så påfallande. Det skulle kunna vara att våra ärade makthavare är usla på PR, och inte känner igen ett gyllene tillfälle när det ser ett. Vilket, onekligen, är en tilltalande tankegång, om inte annat för att det alltid är trevligt att sparka uppåt.

En alternativ hypotes är att våra ärade makthavare kan sin PR, och är fullt medvetna om att FRA egentligen inte alls används för att hålla koll på utländska hot. Så för att undvika att dra uppmärksamhet till att en verksamhet vars uttalade mål inte har någonting att göra med vad den egentligen sysslar med, gör de den klassiska manövern att lägga locket på tills situationen blåst förbi. Tiden läker alla sår som inte rivs upp, trots allt.

Ett tredje alternativ är att det i efterhand kommer att komma fram att FRA i ett tidigt skede uppfattade och delade uppgifter om situationen i Ukraina, och att de spelat en avgörande roll bakom kulisserna. Vilket de givetvis inte kunde berätta om när det hela pågick (av naturliga skäl), men när lugnet lagt sig så finns det alltid utrymme att berätta att beredskapen var precis så god som den planerades vara. Ex post facto. Men bara när det är väldigt uppenbart att skeendet är över (av naturliga skäl).

Det är en märklig tystnad. Var det inte för precis dessa eventualiteter myndigheten reformerades? Är inte detta den optimala situationen för en signalspanande verksamhet med internationellt fokus? Är inte detta bokstavligen den eventualitet som i all argumentation fram tills idag har legitimerat massövervakningens existens?

Inte?

Det får onekligen ordet 'signalpolitik' att framstå i ett nytt ljus.