Trots propagandan så finns det inga vinster i den här välfärden

En av de stora lockelserna med uppdelningen höger/vänster är att det finns en närliggande historisk strid att relatera den till. En enorm, episk strid mellan två klart definierade aktörer, som var för sig förkroppsligade den ena eller den andra sidan.

Kalla kriget.

Det är inte helt svårt att förstå varför. På ena sidan har vi USA, kapitalismens och frihetens försvarare. På andra sidan har vi Sovjet, kommunismens och arbetarnas förkämpe. Mellan dem ett kallt krig. Det krävs inte ett överdrivet långt mentalt hopp för att se det som en kamp mellan höger och vänster.

Problemet med att se saker i ljuset av nittonhundratalspropaganda är att det inte riktigt leder framåt. Särskilt inte som verkligheten är väldigt mycket mer komplicerad än den glatt förenklade bilden av en kamp mellan gott och ont, och kombattanterna efter hand kom att likna varandra mer och mer.

Det blir lätt så, när två sidor av samma mynt försöker bestämma sig för vilken sida som är fram och bak.

Kalla kriget var i mångt och mycket modernitetens strid med sig själv.

Moderniteten är, enkelt uttryckt, den utvecklingstendens samtiden följer och har följt de senaste hundra åren. En utveckling mot större centralisering, mer standardisering, allt mer långtgående byråkratisering, brutalare rationalisering och på det stora hela mot större system. En utveckling som kan tyckas abstrakt, men som blir uppenbar när en gör historiska jämförelser mellan nu och då.

För inte allt för länge sedan var in/utvandring inte en komplicerad fråga. Det fanns inga centrala register som höll reda på vem som var medborgare eller inte, och om du begav dig tillräckligt långt bort så fanns det inte heller någon som orkade följa efter dig för att fösa tillbaka dig. Om du lyckades ta dig någonstans och etablera en vardag, så var det där du bodde - oavsett om det var en socken eller en kontinent bort. Så länge du kunde ta dig någonstans så kunde du migrera dit - det var bara en fråga om att stanna kvar. Om lokalsamhället accepterade dig, vill säga.

Nuförtiden är det desto svårare att ta sitt pick och pack och dra. Inte bara för att en behöver visa pass vid gränskontrollen, utan även för att platsen en lämnar förföljer en. Hyran behöver betalas vare sig du är i närheten av bostaden eller inte, och skulden kommer att drivas in så länge den består, och växa för varje månad kontraktet inte sagts upp. Platsen du eventuellt lyckas ta dig till kommer dessutom vilja veta var du kommer ifrån, och den kommer att samköra sina register för att se ifall du verkligen är den du säger dig vara. Om du har tur och/eller ett ansikte som ser bra ut i passform, så kan du eventuellt få din närvaro accepterad av en avlönad byråkrat vars enda målsättning är att se till att reglerna följs.

Skillnaden mellan de två föregående styckena är, i all korthet, moderniteten. Med all den centralisering, standardisering, byråkratisering och systematisering som hör därtill.

Både USA och Sovjet anammade dessa tendenser. Inte minst i uppbyggandet och upprätthållandet av enorma arméer. Det räcker trots allt inte med att ge folk vapen och säga åt dem att vara redo för strid dagen då kriget kommer - det behövs ett system av byråkrati och logistik för att hålla igång maskineriet. Byråkrater måste administrera löner, inköp, fastigheter, lager, distributionskanaler, byggnadsprojekt, - listan är längre än Berlinmuren. Vare sig soldater, order, ammunition eller rationer tar sig till fronten på egen hand, och de system som ser till så att de kan ta sig dit med någon som helst jämna mellanrum är både komplicerade och specialiserade.

Över tid blev dessa system desto mer komplicerade och specialiserade. Allt fler uppgifter blev avgränsade till personer med en viss specifik kompetens, och detta byråkratiserades efter hand till krav på att ha genomgått en speciell utbildning. Att administrera logistikkedjor kräver en utbildning, att reparera tankmotorer en annan, att bygga broar som håller för militära ändamål en tredje.

Du anar vartåt det barkar. Centralisering, byråkrati, standardisering. Systemen växer.

USA och Sovjet var förvisso väldigt olika. Men i grunden var de två olika utvecklingslinjer hos samma tendens, två sidor av samma mynt. Vilket syns även idag - inte minst i hur NSA gör anspråk på att vara den mest centraliserade och specialiserade organisation som finns. Bokstavligen hela världen bokförs i deras byråkrati. Moderniteten vann kalla kriget.

Det finns en stor lockelse i att hänföra skillnaden höger/vänster till de två sidorna i kalla kriget. Det är en enkel bild att förstå, och det är därför den är så populär i propagandasyfte.

Dagens höger och vänster förhåller sig bägge till moderniteten. Skiljelinjen mellan dem ligger i vad de ska göra med den.

Högern förespråkar att göra systemen så effektiva som möjligt, för att på så sätt kunna åtnjuta dess fördelar. Anpassa utbildningen efter arbetsmarknaden, strömlinjeforma arbetsplatserna till bristningsgränsen, undanröj faktorer som saktar ner flödet av kapital - se till att systemet blir så snabbgående och effektivt som möjligt, och använd det överskott som genereras för att uppfylla eventuella politiska mål.

I de fall där mål utöver vidare effektivisering över huvud taget finns.

Vänstern förespråkar olika grader av motstånd mot moderniteten. Inte i termer av att montera ner den, men väl i att använda den för 'ineffektiva' ändamål, eller att lindra de sidoeffekter en allt för brutal effektivitet har. Arbetsmiljöregler, exempelvis, tvingar arbetsplatser att vidta åtgärder som inte omedelbart leder till ökad vinst, men som gör att arbetarna kan överleva arbetslivet med livet i behåll. Samma princip gäller även i de större sammanhangen: de byråkratiska och ekonomiska systemen finns för människorna, inte tvärtom.

I de fall där ineffektivitet inte ses som ett självändamål.

Detta är en desto svårare bild att göra propaganda av. Både högern och vänstern vill använda frukterna av en byråkratiserad, standardiserad statsapparat för att uppnå sina politiska mål. Både högern och vänstern förhåller sig till moderniteten. Ingendera kan göra propaganda av att den andre är ond, eftersom bägge använder samma verktyg.

Vilket gör att det kalla kriget fortsätter leva som politisk referensram. Högern kan fortsätta ställa den irrelevanta frågan om motståndaren vill ha det som i Sovjet, och vänstern kan framhäva den svenska modellen som ett väldigt icke-sovjetiskt alternativ som minsann och bevisligen lärt av historien. Som om det var där skiljelinjen låg.

Tydligen är det supervalår i år. Låt oss se hur det kalla propagandakriget fortsätter.