Jämställdhet, you say?

Jämställdhet är inne just i dagarna. Den internationella kvinnodagen börjar allt mer ta formen av något av en nationell semihögtid, vilket kanske eller kanske inte är på gott och ont. Överallt dyker det upp små notiser i marginalerna om att saker och ting inte står rätt till i just marginalerna, och med en välvillig tolkning så skulle det nästan kunna frammanas en viss optimism.

Problemet med marginalanteckningar är ju dock förstås att de försiggår i just marginalerna, medan den "verkliga" eller "egentliga" texten fortsätter förbi som om ingenting. Det är nästan som om tiden kring dagen i fråga börjar motverka sitt syfte, och eventuell kritik av patriarkatet som framförs under denna tid per diskursiv automatik blir mindre radikal än om den hade framförts kring, säg, den åttonde november i stället. Vilket, onekligen, är en smula bakvänt.

Men även den kritik som framförs när det inte är fashionabelt brukar vara en smula bakvänd. Den tar fasta vid sådana saker som att män och kvinnor inte har lön i lika stor utsträckning, att det inte finns en jämn fördelning i diverse beslutsfattande församlingar, eller att det finns en ojämn [och/eller jämn] fördelning av hushållsarbetet. Att säga att det finns något av en slagsida åt fördelningstänkandet vore något av en litotes, och att gräva ner sig i ett skyttegravskrig där det politiska målet är att sänka båten åt andra hållet hjälper inte riktigt det heller. Att kritisera kritiken och på så vis vända den redan bakvända debatten utochin känns inte som vägen framåt - i alla fall inte om vi vill realisera någon slags faktisk jämställdhet inom ramen för vår livstid.

Att försöka sig på att slå knut på det hela genom att påstå att "kön" är ett resultat av den subjektspositionering som de ständigt pågående diskursiva formeringarna som tar plats i vår omedelbara och upplevda omgivning, där det reala återspeglar på det imaginära via halvt förstådda och dubbelt övertolkade intryck från det symboliska på ett sådant sätt att vi inte kan annat än att se "kön" som fundamentet för vårt ontologiska vara i världen - är inte heller optimalt. Det skulle vara en välgärning om vi göra folk tillräckligt alienerade från språket för att kunna föra fram en sådan poäng på ett sådant sätt att det nuvarande sättet att göra saker på framstår som det orealistiska alternativ det egentligen är, men som läget är nu så hjälper inte denna manöver vare sig debatten eller jämställdheten. Om det hade räckt att berätta hur saker och ting borde göras så hade mången problematik lösts redan när Moses talade från berget.

Om vi ska uppnå någonting på jämställdhetsområdet så får vi ta till andra metoder, med andra ord. Eller kanske till och med utan ord. Om en tillbringar tillräckligt mycket tid i diskurserna som anspelas på i stycket ovan så blir den eventuella slutsatsen att det bästa sättet att komma till bukt med saker och ting inte är att förklara saker för folk, utan snarare att agera på ett sådant vis att de inte kan annat än att reagera, och sedan använda dessa reaktioner för att ge dem en välvillig men nödvändig örfil i rätt riktning.

Ty jämställdhet är inte ett problem i marginalen. Problemet är dock att marginaliserade människor är de som är bäst på det. Jämställdhet är enbart och endast ett problem för de som har någonting att förlora på det - både män och kvinnor. Om vi i all välvilja vill örfila folk i rätt riktning så blir det första steget att göra klart för folk att de inte har något att förlora på att identifiera sig själva med någonting annat än som endera av två godtyckligt konstruerade men ömsesidigt exkluderande kategorier. Att världen är större än uppdelningen man/kvinna, och att livet är lite för kort för att slösas bort på en sådan.

Det blir något av ett socialpedagogiskt och retoriskt problem att få till lite reell jämlikhet häromkring. Frågan är förstås - har det någonsin varit någonting annat?