Ask me, don't axe me

Jag har oerhört svårt att koppla ihop de mentala kapaciteter och moraliska överväganden som innehavandet av ämbetet som justitieminister kräver i det vardagliga utövandet, där ett stort antal komplexa och komplicerade samhälleliga institutioner och juridiska principer måste vägas mot varandra på ett sådant sätt att de senare fungerar i praktiken i de förra utan att för den skull lamslå hela samhället som sådant - med de mentala och moraliska resonemang som bevisligen är kapabla att producera gårdagens utspel. Jag har i alla fall svårt att koppla ihop dessa saker utan att känna allvarlig och befogad oro för hur saker och ting ligger till i detta vårt land, och på vilka grunder våra absolut högsta politiker fattar sina beslut. Särskilt inte när politikern i fråga är Beatrice Ask, justitieminister.

Jag vill, för tydlighets skull, påminna alla eventuella läsare om att Beatrice Ask inte är en vanlig människa vilken som helst. I alla fall inte när hen lever och verkar i sitt arbetsliv. Där är hen nämligen justitieminister, vilket är den absolut högsta position en människa över huvud taget kan ha inom svenskt rättsväsende. Det rör sig inte om en liten funktionär i en obskyr och undanskymd nämnd i Årjäng, utan om den person som i kraft av sitt ämbete ska vara det svenska rättssystemets talesperson i principiella frågor, skarpa lägen och framtida utformning. Det hen säger är inte bara ett personligt tyckande - i förlängningen är hen hela det svenska rättsväsendets syn på rättvisa, rättigheter och lagstiftning personifierad.

Gårdagens utspel är därför av oerhörd tyngd. Det gick, i all korthet, ut på att oskyldighetspresumtionen ska anses vara ännu mer irrelevant än den redan är idag, och att det ska räcka med att vara misstänkt - misstänkt! - för att ha begått någonting för att staten ska vidta aktion mot denne. För fall där bevisläget är solklart - exempelvis när någon springer rakt in i en pågående fotbollslmatch och skjuter ner domaren med ett lagom avsågat hagelgevär inför fullsatta läktare - är detta givetvis inget bekymmer. I lite luddigare fall där bevisläget kan gå åt antingen det ena eller det andra hållet är det dock av större vikt att tanken om den misstänktes oskyldighet tills motsatsen är bevisad hålls vid liv - särskilt om det skulle råka röra sig om ett sådant fall där det många gånger är praktiskt taget omöjligt att bevisa vare sig skuld eller oskuld.

Att, som Ask föreslår, tillåta staten att gå direkt från misstanke till handling när bevisläget är allt annat än solklart är ett direkt avskaffande av varje uns av kvarvarande rättssäkerhet som fortfarande hänger kvar. Det blir desto värre att det är just Ask, justitieministern själv, som föreslår det. Det säger en hel del om hur svenskt rättsväsende ser på saker och ting. När justitieministern, en sittande minister i en sittande regering, inte anser att grundläggande rättsliga traditioner är värda att stå upp för ens när de krockar med personliga åsikter i en viss fråga - well, det säger som sagt en hel del om hur synen på statsförvaltningen och den enskilde medborgaren ser ut.

Reaktionerna på Asks uttalande säger också en hel del, särskilt om oss pirater. Vi är nämligen brutalt eniga om att det är en fenomenalt dålig idé att avskaffa oskyldighetspresumtionen. Om Piratpartiet är ett enfrågeparti, så är det denna fråga - gör inte samhället till ett fängelse, där samtliga medborgare är misstänkta brottslingar redan från födseln, och där den politiska friheten inte sträcker sig längre än den nåd sittande regering råkar ha till hands i sina mjölkvita samveten.

Ty kom ihåg - det hjälper inte att ha rent mjöl i påsen när inspektörerna häller aska i den.