Fyra nyanser av demokrati

En av de goda sakerna med vårt ömma parti vi kallar Piratpartiet är att det ständigt pågår en hel drös interna och informativa gräl när vi inte aktivt samarbetar mot något specifikt mål just för stunden. På sistone inom det östra distriktet så har ett veritabelt storbråk om vilken form av demokrati som är bäst uppstått, med det konkreta resultatet att de allra flesta numera har ganska stor koll på vilka former som finns, vilka deras respektive för- och nackdelar är i teorin och vilka problem som tenderar att drabba de modiga personer som försöker implementera någondera i verkligheten.

Nu ska det förstås nämnas att vårt 'storbråk' mer har karaktären av att en diskutör väljer en demokrativariant och sedan försvarar och förespråkar den bortom all rim och reson, och att vår pedagogiska modell väldigt mycket går att sammanfatta med orden "lärande genom konstruktiv konflikt". Detta för med sig att den aktive förespråkaren tvingas tänka sig in i alla aspekter av nyanser under diskussionens gång, och att de som betraktar mer passivt får sig till livs en hel hög argument för och emot de olika varianterna. Genom att argumentationen ibland dras in absurdum så lär sig de inblandade att det inte riktigt går att helhjärtat stödja ett system utan att åtminstone ge vissa erkännanden och nickningar till de andra, vilket även det är ett pedagogiskt plus.

Ibland gäller det dock att stanna upp och sammanfatta saker och ting en smula, så att även nytillkomna personer kan orientera sig i den massa av argument, motargument, motmotargument och sidoargumentationspår som framlagts och uppstått under lärandets gång. Varje student måste som bekant uppfinna hjulet på nytt, men det vore lite elakt att inte ge lite hjälp på traven. Sålunda - fyra nyanser av demokrati.

Det finns inom ramen för modern demokrati tre sätt att komma fram till gemensamma beslut. Dessa tre sätt är diskussion, kohandel och omröstning. Att diskutera saker är vad det låter som - att de inblandade parterna sätter sig ner och genom rationell diskurs försöker komma fram till en gemensam ståndpunkt utifrån generella principer. Att kohandla är att en part ger en annan part någonting i utbyte för någonting annat - exempelvis en mindre reform på sjukvårdsområdet i utbyte mot stöd för ett smärre förslag rörande underhållet av vissa landsvägar - i syfte att komma överens om något. Att rösta, slutligen, är precis vad det låter som, att låta en röstningsprocess avgöra om ett visst beslut är värt att fatta eller inte. Förr i världen fanns det fler alternativ till hands, men i och med att vi avskaffat naket våld som beslutsmetod så återstår i princip endast dessa tre metoder.

Det går, med viss förenkling, att korrespondera dessa tre metoder med tre nyanser av demokrati - den deliberativa, den representativa och den direkta.

Den deliberativa nyansen är en form av demokrati där beslut primärt fattas genom diskussion, snarare än genom omröstning. Alla parter ska höras, alla argument och fakta ska läggas på bordet; alla ska med. Ni kanske redan nu anar att detta är en av de mer krävande formerna av demokrati, där alla förväntas, och än mer förväntas kunna, yttra sig kring saker som berör dem. Att vara medborgare är därmed detsamma som att vara ett aktivt politiskt subjekt - för att inte tala om ett retoriskt sådant.

Den direkta demokratin lägger fokus på omröstningen som beslutsmetod. Om någonting ska beslutas så kallas befolkningen in för att avlägga röst - antingen för eller emot. Det resultat som uppstår är sedan bindande för den lokala politiska samfälligheten, och att delta i dessa omröstningar är därför av central vikt i det politiska livet.

Den representativa demokratin, slutligen, delegerar den politiska makten till speciellt utpekade delegater, som representerar det lokala samhället och dess medborgare i en central beslutande och lagstiftande organisation. Om den deliberativa nyansen främst baserar sig på diskussion och den direkta på omröstning, så säger uteslutningsmetoden att den representativa formen lutar sig tyngst på kohandeln som beslutsmetod.

En sak som framträder väldigt tydligt i våra pedagogiskt effektiva bråk är att dessa tre former är idealtyper, dvs konstruerade system som byggts upp för att göra det mentalt lättare att greppa de komplexa system som våra beslutsfattande församlingar och metoder utgör, och att ingendera av dessa finns i en "ren" form. De är dock bra att ha i huvudet som en slags måltavla för vad en vill sträva efter - oavsett om en aldrig kommer fram i realiteten, och Flen förblir Flen, så spelar det ändå en viss roll om en siktar på Paris, Moskva eller Prag i sina tankar.

När vi diskutar så har vi detta mer eller mindre konstant i bakhuvudet, även om vi låtsas glömma bort det en stund för att den pedagogiska effekten ska få företräde. När vi sedan sätter oss ned för att deliberera inför framtiden, dvs diskutera mer seriöst, så har vi däremot stenkoll på att alla tre modeller kommer att vara närvarande i framtiden, om än inte fullt ut; det kommer att finnas inslag av deliberation och diskussion i alla framtida former av demokrati, det kommer att förekomma (om än inte alltid helt direkta) omröstningar i dem, och vi kommer i en eller annan form ha folk som representerar oss och våra intressen i den ständigt pågående kohandeln i Stockholm. Vilken demokrati vår framtid än rymmer, så kommer det alltid att vara en hybriddemokrati, om än med olika inriktning och karaktär.

Så. Nu vet vi var vi har varandra. Game on!