Tematiken och meningen med livet

På sistone har jag varit synnerligen upptagen med saker och ting, och har också som ni säkert märkt publicerat en hel drös utfyllnadsinlägg. Vilket är lite sorgligt, eftersom de av er som prenumererar på RSS-flödet för de långa och ordrika inläggen inte riktigt får det ni förväntar er.

De inlägg som inte har varit utfyllnad har dock tenderat att handla om ett visst specifikt ämne, nämligen text, diskurs och språk. Det går en klar linje från inlägget om att införa retorik som kärnämne i grundskolan, det om att föra saker på tal, det om skrivande som själv-genererande kompetens det om världsbilder, det om form och innehåll, samt fredagens inlägg om copyright, med någon slags kulmination i lördagens mastodontepos om livets mening. Tematiken kanske eller kanske inte är synlig till en början, men har varit närvarande ända sedan dag ett, om än med vissa bortfall och sporadiska höjdpunkter så som triologin om en liberalnihilists credo. För att sammanfatta denna tematik så kan vi göra det enkelt för oss och ställa en fråga: vad finns kvar av dig efter din död?

Det hemska svaret är att väldigt lite blir kvar. Dina drömmar, dina kärlekar, dina vänskaper, dina fiendeskaper, dina ambitioner, dina framgångar, dina misslyckanden, dina upplevelser, dina lyckorus, dina depressioner, dina ägodelar, dina politiska åsikter - inte ens din kropp blir kvar särskilt länge efter döden. Du dör, och väldigt mycket annat dör med dig.

Det finns ett antal sätt att relatera till detta. Vissa anser att, hey, om jag klarat mig mellan födelsen och döden utan att göra allt för skabbigt ifrån mig så var det ett gött race medan det varade. De av oss som har ens det minstaste lilla minsta antydan till en konstnärlig impuls inom oss ser dock gärna att någon liten del av vårt liv bevaras lite längre än vad kombinationen av bakterier, svamp och likmaskar tillåter.

Det hela kokar med andra ord ner till den eviga frågan om vad meningen med livet är. Eller, rättare, vad meningen med att göra saker. Det är enligt livets regler som sagt tillåtet att nöja sig med en mycket lokal utilitarism, dvs etisk egoism. Dug kommer inte att tala om för dig att du lyckades eller misslyckades med ditt liv när det väl är över; det finns inga metafysiska guldmedaljer som kan tynga ner själen i livet. Över huvud taget finns det inget efteråt att sätta som övergripande telos för sina handlingar - inget annat efteråt än det som utgörs av det samhälle och de som fortsätter att existera efter en själv. Det enda som blir kvar av en blir således de artefakter av externaliserat inre som blir kvar av allt det där en går omkring och gör - vad detta än är, och vilken form detta än tar.

Jag har tydligen valt formen ord. Det är den form av externalisering jag har lärt mig, och det är den jag har kommit att älska. Att tematiken kretsar kring ord, text, språk och diskurs är därmed inte särskilt märkligt - det är inbyggt som en grundförutsättning. Det är vad jag gör, det är vad jag är - det är vad jag kommer att göra när jag inte längre är jag.

Ni kanske eller kanske inte förstår det än, men ni måste förstå det, eventuellt. Tills dess har jag bara att bygga grunden för denna förståelse, steg för steg, inlägg för inlägg, tematik för tematik. Jag har resten av livet på mig, men sett sub specie aeternitatis är det en lite för kort tid för min smak. Det finns därför inga ursäkter för att inte sätta igång med en gång - inte för att det måste göras, utan tvärtom för att det enda som tvingar mig är jag.

Så. Vad är nu meningen med ditt liv?