Likheter, skillnader och copyright

Jag läser ett inlägg som nyligen postades hos Ravenna om ett möjligt copyrightbrott i filmen Avatar, och blir lite smågrinig över att hen tog och realiserade en idé som jag burit omkring på. Å andra sidan har jag gått omkring och haft den här tanken i bakhuvudet ända sedan jag läste litteraturvetenskap hösten '06, så det går inte direkt att motivera denna grinighet på några som helst grunder alls. I stället får jag ta och använda inlägget i fråga som en språngbräda för att få ändan ur vagnen och tanken ut ur bakhuvudet.

Tanken tar sitt ursprung ur den ryska formalismen. Nej, inte den överdrivna subtiliteten hos aktörerna vid det tsarska hovet, utan den litteraturvetenskapliga strömning som sökte utröna exakt hur en berättelse ser ut, och vad som skiljer en berättelse från, säg, en manual till en semiautomatisk pneumatisk borr. Vi vet rent intuitivt att det finns någon slags skillnad, men vi kan kanske inte riktigt sätta fingret på vad denna är på rak arm.

Nu ska jag inte tråka ut er med en ingående beskrivning av hur de gick till väga för att komma fram till sina insikter och hur de slutade komma fram till dem när bolsjevikerna kom fram till att det var hög tid för dem att sluta, utan i stället hoppa direkt på mer intressanta bitar. De kom nämligen fram till att en berättelse är lite som en samling legobitar som kan fogas ihop på olika sätt utan att saker och ting går förlorade. En av dessa bitar är förstås hjälten, en annan skurken, en tredje en dam i nöd, en fjärde en medhjälpare som träffas på vägen mellan två olika platser osv. Det går att laborera och experimentera med dessa bitar, och om en har dem i bakhuvudet så går det att på stående fot improvisera ihop en hel narrativ genom att slänga in en bit i taget. Typ så här:

Det var en gång en [hjälte], som [beskrivning av hjälte och vad hen gör]. En dag, när hjälten gjorde någonting som hen brukar göra, så vandrade en random människa förbi och berättade om en [dam i nöd] långt långt borta. Hjälten bestämmer sig genast för att ge sig iväg, och på vägen dit möter hen [den hjälpsamme medhjälparen], som berättar om någonting tills nu helt okänt något som behöver göras omgående... osv. Det behöver inte finnas någon poäng från början, utan berättandet kan liksom hittas på medan det pågår, bit för bit.

Now, det kanske inte verkar så, men det finns bara ett visst antal sätt att berätta en berättelse. Det kanske tar ett tag att lyckas pricka alla logiskt möjliga former, men det är inte riktigt nödvändigt att få med alla för att vissa upprepningar ska börja uppstå. När det finns fler än x antal berättelser så finns det, utan pardon, någon, någonstans, som har berättat en berättelse som i mångt och mycket påminner om det en samtida författare skriver. Denne behöver inte ens känna till att någon, någonstans, skrivit någonting som liknar det hen just skrivit - det finns bara ett visst antal variationer att ta till, och efter det börjar det kreativa utrymmet sina och likheter uppstå.

Ni förstår kanske redan nu varför ordet "copyright" är med i titeln, och varför Ravennas inlägg fick mig att tänka mer än vanligt i dessa banor. Det blir lite problematiskt med långa, hårda och stränga skyddsregler för berättelser, i alla fall för kulturskapandet - det blir närmast en akademisk sport att försöka hitta the one berättelse som ännu inte har lyckats slabba in sina copyrightade förbudsfingrar i kreativitetens livsvilja. Eventuellt blir det omöjligt att berätta någonting alls utan att behöva dubbelkolla med immaterialrättsexperterna om den här nyskrivna berättelsen inte händelsevis råkar inkräkta på någonting någon skrev för ett halvt sekel sedan.

Ty rättigheterna upphör idag först efter 70 år. Eller, rättare, 70 år efter författarens död. Som referenspunkt kan nämnas att de författare som skrev någonting i sin ungdom för att sedan bege sig ut i andra världskriget och dö en heroisk död fortfarande har copyright på sina alster - och andra världskriget var, för att använda en litteraturvetenskaplig term, brutalt länge sedan.

Vissa kanske frågar sig - hur ska författare kunna få betalt? Vi i Piratpartiet frågar oss snarare - hur ska författare kunna få någonting gjort? -