Gick bloggosfären sönder?

En av de bästa sakerna med mitt bloggande är att jag kan ta paus från det. Det kanske är lite märkligt vid första anblick - vad är meningen med en aktivitet vars höjdpunkt är att inte utföra den? - men det ska ses i ljuset av alternativet att inte kunna ta paus från det. Att inte kunna ta paus från någonting är synonymt med att vara beroende, och det ligger en hel del i att kunna göra någonting med vetskapen om att, aye, saker och ting kommer inte att gå under om du låter bli en dag eller två.

Det tycks mig dock som om bloggosfären gått sönder en smula medan jag varit iväg och tentamensblackoutat mig. I alla fall om vi ska tro en viss Ann-Charlotte Marteus. Tydligen så har det där intellektuella, politiska och ibland överraskande högkvalitativa samtalet som pågår här i bloggosfären i ett nafs gått och förvandlats till en samhällets avskrädeshög, där endast flugor, insekter och andra oknytt trivs och frodas. Vilket är lite synd, eftersom jag hittills haft för ovana att spendera tre till fyra timmar om dagen med att läsa in mig på diverse bloggar vars innehåll övertrumfar även de mest prestigefyllda av tabloider vi kallar kvällspress. Jag antar att jag - nu när dessa har upphört att skrivas - kommer att ha massor av tid över att göra nyttiga saker och ting på, som att, säg, applådera Asks pudlar och kontrapudlar.

Jag är dock lite förvirrad, eftersom mina favoritbloggar på något märkligt vis fortsatt som ingenting, trots att Marteus så elokvent och övertygande påvisat att bloggosfären gått sönder. Jag vet inte hur jag ska reagera på att det skrivits både ett och två och tre och många intressanta inlägg sedan framläggandet av bevisen - har bloggosfären på ett snabbt och effektivt sätt självsanerat sig och tagit lärdom av denna insikt, eller har jag också sjunkit ner i avskrädeshögen och blivit en sån där hemsk insekt som trivs i en dylik miljö?

Fast - vänta nu. Marteus säger ju att bloggosfären gått sönder på ett sådant sätt att hatet mot en viss justitieminister kommit att ta överhand framför allt annat. Så det enkla sättet att ta reda på om även jag gått sönder borde väl vara att kolla vad jag skrev om nämnde minister i mitt inlägg om just densamme. Here goes:

Att, som Ask föreslår, tillåta staten att gå direkt från misstanke till handling när bevisläget är allt annat än solklart är ett direkt avskaffande av varje uns av kvarvarande rättssäkerhet som fortfarande hänger kvar. Det blir desto värre att det är just Ask, justitieministern själv, som föreslår det. Det säger en hel del om hur svenskt rättsväsende ser på saker och ting. När justitieministern, en sittande minister i en sittande regering, inte anser att grundläggande rättsliga traditioner är värda att stå upp för ens när de krockar med personliga åsikter i en viss fråga - well, det säger som sagt en hel del om hur synen på statsförvaltningen och den enskilde medborgaren ser ut.

Hmm. Verkar jag hatfull? Verkar jag vara en sådan som just står i begrepp att kliva in i en mindre pansarvagn och demolera hela och raka vägen till vår ömme Ask och återuppliva visa scener från en valfri iteration av den franska revolutionen när jag väl kommer fram?  Jag skulle nästan drista mig att säga att jag förhåller mig någorlunda neutralt till Ask som sådan, men har vissa åsikter om Ask som minister. Inte riktigt det mest hatiska en bloggskribent kan häva ur sig, inte sant?

Jag har nog vissa fog att anta att jag lyckats klara mig undan bloggosfärens sammanbrott ett tag till. Och om jag lyckats undvika detta, så kanske andra också gjort det. Kanske till och med det stora flertalet - det återstår fortfarande att se, men jag är optimistisk.

Men - om större delen av bloggosfären inte gått sönder, varför går då Marteus ut och gör folk oroliga med flit? Det är lite elakt att hetsa upp folk och antyda att det de håller på med egentligen är så pass värdelöst att det vore ett påtagligt plus för samhället om en slutade med det. Tänk på de stackars unga flickor - och pojkar också, inte minst! - som har dåligt självförtroende och som slutar blogga på grund av det här! Tänk på den stackars nyligen aktiverade och entusiasmerade unge bloggaren som skrivit sitt allra första blogginlägg någonsin, som råkar handla om just den här frågan, och som sedan får höra att det hen skrivit är likvärdigt med innehållet i en potta - och, än värre, att hen hade sönder bloggosfären i och med sitt första och enda inlägg! Är det de signalerna vi vill skicka till våra unga bloggare, Marteus? Är det att föra en progressiv och framåtblickande linje i frågan om ungt skrivande?

Marteus säger sig vilja göra en insats för unga människor. Gott så. Men att kalla den inte helt ringa skara ungdomar som bloggar för dumhuven är nog inte riktigt rätt sätt att göra denna insats på. Det finns bättre sätt att göra det här,

Förhoppningsvis låter jag inte hatisk, pöbelaktig eller som en aktiv del av nätets vildhundsmobb nu. Det vore ju ironiskt om jag skulle gå sönder så här efter min korta men produktiva bloggpaus - inte sant?