Världsbilder

Jag har fått som MKV-uppgift att göra en lite längre diskursanalys av någonting, och det specifika analysföremålet är den något speciella bloggen Politiskt Inkorrekt. Den har onekligen ett visst sätt att se på världen, och det är inte direkt svårt att analysera sig fram till dess ståndpunkt och utgångspunkter - jag tror att ett flertal av er lyckades göra det rätt spontant när ni såg sidan första gången. Det blir lite svårare att knyta an det till kurslitteraturen och dess något förenklade bild av Foucaults maktanalys utan att skena iväg allt för långt (typ ett bbb-inlägg för långt), men det får gå ändå.

Jag skrev för tid sedan ett inlägg om Sverigedemokraters världsbild och piraters, och valde då den rubriken eftersom vi pirater kom in först på slutet. Eftersom inlägget sort of redan finns så är det onödigt att skriva det igen, så jag låter bli. I stället vill jag förundras lite över världsbilder som sådana, och hur radikalt olika de kan vara utan att världen går under i en antimateriaexplosion när de möts.

Som student är det vanligtvis det absolut allra första en får lära sig att det finns olika perspektiv på saker och ting, och att det akademiska livet inte handlar om att välja ett perspektiv och hålla sig till det, utan att sätta sig in i, förstå och använda allihopa. Ibland samtidigt. Att tala om att se saker på rätt eller fel sätt blir lite småmärkligt; i stället talas det i termer av att ett visst perspektiv kanske är mer lämpligt än ett annat. Eller, i vissa fall, så föreslås det i humorns anda att ett helt opassande perspektiv ska anläggas på ett visst något. Så som att, säg, anlägga ett neoformalistiskt perspektiv på Politiskt Inkorrekt - det är ett perspektiv som enbart fungerar för att analysera filmer, och att anlägga det på någonting så ofilmiskt som en blogg blir lite smått absurt. Humor, med andra ord.

Detta att gå omkring med flera perspektiv i huvudet är någonting som retar människor som inte har varit studenter. De vill liksom inte höra talas om att saker och ting kan ses på olika sätt, utan vill komma direkt till pudelns kärna och ta tag i saken med en gång. Verkligheten är verkligheten är verkligheten, och hur en än ser på saken så är verkligheten alltid det verkligaste som finns, och som sådan så förändras den inte om vi inte gör någonting åt den. (Det är nästan så att jag vill invokera verklighetens folk igen, men det vore att bygga en stereotyp av ett användbart begrepp; inte helt optimalt.) Vissa saker måste göras, och dessa saker görs inte genom att vi talar om dem eller tittar på dem. Sluta prata och gör någonting vettigt, folk!

Den vanliga impulsen för den stackars student som konfronterar en sådan människa är att försöka förklara att även denna syn på verkligheten är ett perspektiv som kan anläggas, men att det kanske inte riktigt är helt optimalt att ha det som exklusivt och allenarådande perspektiv i alla möjliga och omöjliga lägen. Det vore lite som att försöka anlägga ett neoformalistiskt perspektiv på ALLT, utan att erkänna att det inte riktigt fungerar utanför det sammanhang det hör hemma i, eller att det ibland uppstår vissa humoristiska situationer på grund av detta. Vanligtvis fungerar inte den förklarande approachen, utan leder bara till att personen i fråga intar en defensiv inställning och blir arg på en. Vilket är något av ett fail när det gäller att pedagogiskt förklara saker och ting. På något vis måste det till en annan slags framtoning, en annan slags retorisk strategi.

Om ni är tillräckligt spontana i ert diskursanalyserande av det här inlägget så tänker ni säkert - oh, nej, inte ännu en parallell mellan studentlivet och piratrörelsen. Varpå min förståelse för min egen diskurs föranleder mig att försöka motivera exakt varför det behövs ännu ett inlägg om att vi pirater behöver vidareutveckla vår dubbla hermeneutik gentemot våra sakfrågor och det svenska folkets dito.

Det är en fråga om perspektiv, ser ni. Om världsbilder. Om att hålla många tankar i huvudet samtidigt. De goda rackarna borta på Politiskt Inkorrekt kanske eller kanske inte lyckas med detta. Vi har inte riktigt den lyxen att vi kan nöja oss med ett kanske; vi har en riksdag att komma in i, och ett oerhört retoriskt hinder att överkomma på vår färd dit.

Vi kan alltså antingen uppfinna hjulet på nytt, eller ta lärdom av de som tvingats göra det. Valet är vårt, men bara om vi kan förklara varför det också är det svenska folkets. -