Anarkonormalitet

Det finns olika sätt att alienera sig från samhället. Det sämsta sättet är att göra det ensam. Det bästa sättet är att tillhöra en subkultur där avvikande beteende inte bara är tillåtet, utan även uppmuntrat. Så som, säg, en subkultur där alternativa kläduttryck är normen; det normala i ingruppen blir inte helt normalt i resten av samtiden. En får så att säga både social acceptans och alienation samtidigt.

Beroende på exakt vad det är ens subkultur gör annorlunda gentemot normen, så tar sig ens alienation olika uttryck. Om det bara är kläder det handlar om så brukar ens annorlundaskap krossas av en stunds socialt umgänge; med tillräckligt mycket artighet försvinner alla ytliga illusioner om annorlundaskap. Det är inte ens (så som ungdomarna uttrycker det) skin deep.

Kläderna gör inte människan; de gör bara ett första intryck.

Det blir lite lurigare när det kommer till värderingar eller religiösa spörsmål. Så som, säg, kopimister, som egentligen inte vare sig vill eller behöver bry sig om att ingå i någon slags etablerat normaltillstånd. Världen är en enda stor remix, och alla försök att etablera en specifik remix framför andra måste bedömas på rent estetiska grunder. Är det användbart, kan det göras bättre, kan vi se det sanna, sköna och goda reflekteras i just den här iterationens aspekter?

Det säger sig självt att det radikala remixandets hållning inte helt låter sig översättas till det beständigas traditionella tankegångar. Inte ens dess modernistiska manifestationer.

Lurigast av allt blir det när en gör ett break med de mest fundamentala normerna. Särskilt de som har med sex och samlevnad att göra. Så som, säg, relationsanarkister, som betraktar monogami som en alldeles förlegad form av social organisation, och helt okynnes struntar fullständigt i denna. Varför begränsa sig till en person - och samtidigt begränsa både sig själv och den andra till de ytterst snäva ramar det innebär att placera parförhållandets alla krav på en enda person - när världen är så mycket större?

Ni har förmodligen inte märkt det, men premissen bakom tusen kärlekssånger vråldör omedelbart. "Evigt trogen." "Bara din." "Jag har äntligen funnit den rätte." - Fint, men neurotiskt. Vad för slags mentalitet är det där egentligen, och vad har det med mig och mina förhållanden att göra?

Om en vill göra någon slags alienationens overkill, så kan en alltid kombinera. Märkliga kläder, en radikalt annorlunda hållning gentemot allt heligt, och ingen som helst respekt för parförhållandets framträdande ställning som social identitetsmarkör?

Jodå, herr politiker som fortfarande tänker i termer av klara sociala identiteter, bestående samhällsnormer och kärnfamiljens helgd. Du är fortfarande relevant för samhället. Om vi bara bortser från de allt större delarna av det som inte ens kan fås att komma ihåg varför de en gång i tiden brydde sig om dessa ack så omhuldade grundpelare.

Vi har kommit långt ifrån stadiet där alienation är ett klädval. Du får gärna börja bäva en smula om det verkar vara en oroande utveckling. Ty utveckling är precis vad det är.