Att dela en kulturscen med andra aktörer

Den enda anledningen till att jag kunde betala hyran den här månaden ligger i att jag gjort mitt arbete fritt tillgängligt för världen. Och den enda anledningen till att jag har råd att äta i morgon är att jag fortfarande har flattrpengar kvar efter hyran.

Och det är bara den första i månaden än så länge. Märk väl.

Det här säger jag inte för att vinna sympati eller göra någon slags retorisk poäng, utan för att helt enkelt markera att vi kulturskapare kommer i många olika former. Vissa gör stora framträdanden på stora scener, Ranelid style, medan andra arbetar på mindre scener, blogg och mellanmänsklighet style.

Jag är en kulturskapare. Jag lever av det jag gör - så bokstavligt som det ens är möjligt. Och jag är fattig. Luspankare än fattig. Existensminimum vore en uppgradering av mina livsvillkor.

Jag är evigt tacksam till mina läsare, som gör mitt liv möjligt. I mer och mindre bokstavliga betydelser.

Parallellt med att jag gör min grej, så finns det ett stort antal människor som för min talan ute i världen. Som enligt egen utsago vill skydda kulturskapares rättigheter, stärka våra möjligheter och på det stora hela göra oss bättre rustade att möta motgångar när vår upphovsrätt drabbas av dem.

Vilket, onekligen, är vänligt av dem. Men det finns vissa inbyggda problem med detta. Ett av de mindre är att jag (om än aldrig så informellt) CC-licensierat mina alster, vilket innebär att du som privatperson får göra lite vad du vill med dem. Vilket innebär att just jag inte har några överdrivna bekymmer med att se mina ord dyka upp lite varstans. Kom bara ihåg att länka, aight?

Ett av de lite större problemen är att jag är luspank, och att om någon får för sig att begå någon form av storskaligt systematiskt intrång av mina upphovsliga rättigheter så är jag chanslös i mina anspråk på upprättelse. Inte primärt för att lagarna är för slappa, utan för att jag inte under några som helst omständigheter skulle ha råd att driva den process det skulle innebära att drämma till min storskaligt systematiska nemesis i domstol. Om jag skulle råka misslyckas med mitt försök på någon liten juridisk finstilt notis (hur rätt jag än har i sak), så skulle jag vara så långt under minus att deltagarna i Lyxfällan började ställa sig frågan om var jag gick snett.

Det säger sig självt att stärkta rättigheter inte hjälper i mitt fall.

Än mer så finns den eviga möjligheten att någon med större juridiska muskler än jag tog sig för att ta ett av mina numera närmare två tusen publicerade inlägg, konstaterade att det inskränker på någon annans text och använde de skärpta upphovsrättigheterna för att sätta dit mig. Återigen faller jag på min brist på resurser. Och ju skarpare rättigheterna är, desto farligare lever lilla jag.

Som en av världens alla små kulturskapare så ser jag, med andra ord, inte riktigt helt odelat positivt på den björntjänst de som talar i mitt namn gör mig. Och det är inte helt orättvist att påstå att det kanske inte riktigt är mina rättigheter de egentligen kämpar för i sina riktade ord om starkare upphovsrätt, bättre möjligheter och livligare kulturliv.

Problematiken med upphovsrätten i dagsläget ligger inte i att folk piratkopierar som bindgalna dårar så hårt deras linor bara håller. Det har folk gjort i alla tider, även och särskilt när linorna inte varit särskilt breda. Bokstavligen redan de gamla grekerna var igång med att kopiera varandra utan vidare pardon, och jag behöver nog inte påminna er om hur många tusen år de framgångsrikt dominerat diverse kulturer.

Problemet med upphovsrätten är inte ens att folk piratkopierar. Det är inte heller att kulturskapare inte får betalt. (Vilket för övrigt är en felaktigt uppställd problembild redan från ruta ett.) Nej, problemet med upphovsrätten ligger i att den växt fram till att bli ett system så komplicerat att vanliga små kulturskapare egentligen inte har några egentliga chanser att använda det. De skärpta verktyg för att beivra intrång är i praktiken oanvändbara för oss vanliga dödliga, men desto effektivare att sätta i system mot samma vanliga dödliga av företag med fler advokater än artister.

Problemet ligger inte i att skyddet är för svagt. Problemet ligger i att blotta hotet om rättsliga åtgärder är tillräckligt för att få folk att bli precis så livrädda de behöver bli för att skriva på ett avtal om förlikning, även om de råkar ha rätt i sak.

Stärkt upphovsrätt är inte lösningen här. Det är problemet.

Och det är ett problem som framställs som en lösning i mitt namn. Utan att någon någonsin frågat mig om vad jag tycker om denna tvångsinkludering. Det har skapats en kultur som jag har allt annat än delaktighet i. Och det är inte riktigt den kultur som jag går omkring och skapar till vardags.