Det enklaste sättet att förstå ett skeende är att bryta ner det i två delar: orsak och verkan. Någonting händer - alltså måste det orsakas av någonting. Vad är denna orsak, och vad kan vår kunskap om denna orsak säga oss om vad det egentligen är som händer?
Det är en rätt enkel modell. Vem som helst kan förstå den, och det krävs ingen hyperaktiv fyraåring för att att applicera denna. (Även om de tenderar att vara spektakulärt dukiga på det, när de väl kommit igång.)
När det gäller könsroller, så kan vi göra det enkelt för oss. Män och kvinnor är olika. Mkay, varför? För att de behandlas olika från och med dag ett, och präntas in med olika förväntningar, livsmål och värderingar. Kan detta replikeras även på andra områden, med samma resultat? Aye, vi kallar det "utbildning", "barnuppfostran" och ett antal andra goda ord. Och de tenderar att fungera alldeles oavsett vilket kön barnen råkar ha, så vi kan med viss säkerhet säga att förväntningar spelar roll på människors utveckling.
Så mycket behövs för att göra mos av snömoset om könsroller som står att finna i den här texten. Desto mer behövs för att råda bot på snömoset om postmodernism, dock.
För det första så är det oerhört viktigt att skilja mellan postmodernitet och postmodernism. Postmoderniteten är ett tillstånd som inträder efter att moderniteten har gjort sin grej, och dess värderingar börjat spricka i kanten. Det eviga framsteget, den gränslösa tillväxten och drömmen om det perfekta samhället - pffft, glöm det, gubbe!
Förutom ungdomar med rätt att vara cyniska över att deras livschanser inte är helt optimala, så följer även mer spektakulära märkligheter. Religion, tradition och värderingar får stiga tillbaka, till förmån för vad högstbjudande vill trycka in i teverutan. Kultur byts ut mot marknadsföring, och vi börjar jämföra oss själva med varor och imagetänkande i stället för med varandra. Och finner ständigt att både vi och de är otillräckliga i jämförelse.
Säg "postmodern ångest" om du känner igen dig.
Postmodernismen, å sin sida, är insikten/inställningen/resignationen inför att det vi känner som världen bytts ut mot bilder och imagetänk. Och om verkligheten nu bytts ut mot detta, så är det lika bra att behandla den som sådan. I stället för att diskutera gamla nyckelord som dygd, ansvar och moral, diskuteras diskurser, subalterna gemenskaper och intertextuellt multimodala semiotiska manifestationer av immanent a priori transcendenta konceptprototyper (snarare än socialitet per se). Vilket, som synes, blir väldigt märkligt väldigt fort, men kan vara rätt kul om en tar sig förbi orkafaktorn.
Låt oss nöja oss med att säga att det läggs en viss tonvikt på skillnaden mellan form och innehåll.
Och jag måste tillstå att Claes gör en fenomenal insats som postmodern skribent genom sin text. Genom att helt anamma det postmodernistiska sättet att ställa symboler mot andra symboler utan att egentligen grunda dem någonstans alls. Det är bara image, reklam och marknadsföring rakt igenom - likt de postmodernister hen kritiserar, rör hen sig i en sfär så avskiljd från precis allting att hens text blir ett konstverk i sig självt.
Det vore ett misstag att förstå texten som en kritik av postmodernismen. Det är snarare en fortsättning av den och dess etablerade diskurser - det har aldrig legat bortom den att bara metaironisk, trots allt. Och den PR-byrå som tagit efter sedan Guds frånfälle vet att den har haft den märkligaste av humor.
Problemet upstår om vi börjar ta den som en kritik av postmoderniteten, dock. Ty det akademiska lärde sig för länge sedan att de mer högljudda bland de postmoderna sofisterna var att betrakta mer som barder än som någonting annat, och har fortsatt att göra saker den traditionella vägen sedan dess. Och som kritik av postmoderniteten betraktad, så är postmodernismen för det mesta rätt tandlös.
Så, Claes, om du vill kritisera könsroller - fine, vi har modeller för sådant. Orsak/verkan duger. Men om du vill kritisera postmodernismen så behöver du låta bli att spela dess teater, och om du än mer vill kritisera postmoderniteten så behöver du ta ett djupt andetag och inse att den mest lönsamma industrin i dagsläget är exkaverandet av Guds alltjämt lönsamma kropp. Och att ett av de många sätt som Guds kvarlämningar används är som kosmetika på de perfekta männens/kvinnornas ytterst retuscherade reklambilder.
Annars är du en del av det snömos du så entusiastiskt kritiserar. Sorgligt nog.
Uppsamlings-heat: Rekommenderade texter och videos
-
Några av mina aktuella texter i Bulletin:
*• Det byråkratiska maskineriet måste oljas med frihet »*
*• ”Om du vill ha en ryss’ uppmärksamhet måste du slå...
5 days ago
Det är bra att använda hen ibland, det kan finnas behov av ett neutralt personligt pronomen. 'Den' kan kännas otrevligt att applicera på en medmänniska. Men att kalla en identifierad "Claes" för hen verkar märkligt. Hur tänker Du kring det?
ReplyDelete-johan,karlskrona
Jag börjar närma mig tusen publicerade inlägg på den här bloggen, och har konsekvent använt "hen" om alla. Claes får finna sig i att tillskrivna könsroller inte är personliga. ;)
DeleteFörsökte ta mig igenom Claes text, men det var omöjligt. Märkligt många tyckte det var det bästa de läst i ämnet, jag förstod inte vad ämnet var(postmodernism,marxism,vänster,genusvetenskap är typ dåligt?).
ReplyDelete-johan,karlskrona
Det är lite det som är den postmoderna charmen med den texten. Den börjar i ena änden och slutar inte riktigt i den andra.
Delete