När radikalismen tar vid

Igår röstades Datalagringsdirektivet igenom. Under stora protester från många, under stor tvekan från vissa, och med reserverad entusiasm från andra.

Vanligtvis brukar jag säga att det är en dålig idé att låta bli att skriva det en tänker när det händer sig att andra skriver detsamma - ens medmänniskor är inte tankeläsare, trots allt, och det finns ingen anledning att förskjuta sina uttryck helt och hållet till andra. Särskilt inte som själva övningen att formulera sig ofta får en att tänka till om saker, vilket är nog så nyttigt.

Men idag tänker jag göra det, och i stället skriva någonting annat. Nämligen vad mina mer radikala vänner säger om datalagringsdirektivet.

De anser nämligen att det hela inte är någon big deal. Att det bara är en i raden av lagar på samma tema, och att alla eventuella principer som skulle kunna avvikas från redan har blivit meningslösa för länge sedan. Att det hela är väldigt mycket ett spel för gallerierna, och att det enda som sker är att redan etablerad praxis nu kodifieras i lag.

Det enda de i sak kan tänkas reagera på är att tankarna om integritet och privatliv hamnar i fokus under så profana omständigheter. Och det är ett mer estetiskt ställningstagande än någonting annat.

Ni ser, de bryr sig inte ett rött vitten om lagar, politiska processer och annat oviktigt. De har sedan länge lärt sig att de utan vidare kan ignorera sådant, använda sitt väl inövade knowhow för att ta sig runt alla eventuella tekniska problem som råkar uppstå, och på det stora hela göra sin grej i fri ostördhet utan att behöva oroa sig för någonting alls.

Och de har inget till övers för oss konservativa rackare som försöker övertyga dem om att lagar betyder saker.

Jag kanske umgåtts aningen för mycket med dessa personer, ty det jag känner när jag läser dagens skörd av inlägg om datalagringsdirektivet är att det enda som hänt är att det politiska gjort sig än mindre relevant för det samtida. Att det enda som hänt är att det politiska än en gång bekräftat att det inte har några som helst ambitioner att anpassa sig till någonting efter 1952, och att den enda egentliga vägen framåt är att överge de eviga skyttegravskrig som pågår mellan kombattanter som inte riktigt insett att världen slutat dansa till negerjazz på oreglerade dansbanor.

Det är inte de demokratiska principerna som svikits. Det är inte heller ett avsteg från någon slags metafysisk tanke om det sanna, sköna och goda livet i statens hägn. Det är snarare ett slutligt erkännande av att politik, så som den förs idag, är helt meningslös för alla under en viss ålder.

Inga om, men eller ens önskefyllda förvisson.

Och det enda som kommer att hända om det politiska fortsätter att trampa vidare på detta spår är att det en dag kommer att finna sig övergivet, mitt i en nybyggd värld full av människor som en dag helt enkelt tröttnade och gjorde någonting annat.

Ty det är det de gör. Och de har sedan länge slutat fråga om lov.