En framtid

"Alla ska rätta sig i ledet! Inga undantag!" ropade korridorsvakten, och föste bryskt tillbaka en ung man från dagdrömmens värld, rakt in i nämnda led. Som alla vid det här laget visste bättre än att ramla omkull; bokstavligen alla ska rätta sig i ledet.

Ledet till kontrollstationerna, där innehållet i väskor och fickor inspekterades för att se till så att allt gick rätt till. Alla skulle med, inga undantag.

Den unge mannen var vagt medveten om att skolor inte alltid fungerat på det här sättet. Att det fanns en tid då elever fick komma och gå lite som de ville, så länge som de var på plats på lektionstid. Samma vaga medvetenhet sade honom att denna tid gått över av säkerhetsskäl, något år före hans tid.

En tid utan kontrollstationer, övervakningskameror och brysk korridorsvakter? Hur kan det vara möjligt?

Sakta men långsamt rörde sig ledet framåt, tills det till sist blev hans tur. Kontroll: innehållet i väskan och fickorna, och en snabb men allt för närgången kroppsvisitering.

Alltid aningen för närgången. Varje gång. Rutinen till trots.

Men den här gången märktes det inte lika mycket som vanligt. Dagdrömmarna färgade världen i ett aningen frånvarande skimmer, så som de gjort de senaste veckorna. Dagdrömmar om en Någon. En Någon som, dessutom, tycktes visa vissa tecken på att vara intresserad tillbaka.

Just den här dagdrömmen handlade om en viss plats vid en viss tid. Efter att ha snubblat på sina egna fötter en gång för mycket, hade han upptäckt att det fanns en plats på skolan som inte var övervakad. Inga kameror, inga kontroller, inga vakter - bara han och den främmande känslan av ensamhet. Ingen visste att han var där när han var där, och det verkade som att ingen egentligen visste om att Platsen fanns.

Han skulle ta med Henne dit. En dag. I en bättre framtid.

Många långsamma dagar passerade, och så var den helt plötsligt där, Dagen. Allt för fort.

De hade bestämt det dagen innan. Det fanns en kort tid under dagen då bägge hade anledning att vara i närheten av Platsen, och då bägge nyligen checkat in hos respektive kontrollstationer. En kort tid då det schemamässiga maskineriet lyckades göra ett undantag för just dem.

Det var nästan dags. Bara en sista rutinkontroll kvar, och sedan - sedan! Fjärilar!

Aldrig hade ledet rört sig så rutinmässigt långsamt.

Ingenting hände i väntandet. Inte ens det vanliga disciplinerat tysta småpratet distraherade - bara väntan, förväntan och mer väntan. Mer väntan. Och sedan - inget märkligt i väskan, inget i fickorna, inget i -

Väntan. Nervositet. Han var sen; Hon hade väntat i fem minuter. Han var fem minuter för sen. Väntan, förväntan - fjärilar!

Han kom aldrig.

Dagen efter fick Hon höra att de hittat en ros, fasttejpad på insidan av hans byxor. De hade inte känt den vid rutinvisiteringen, och det var bara för att ett blad lossnade ytterst synligt som de fick reda på den.

Hon såg honom aldrig igen.

Av säkerhetsskäl var kärlek förbjuden på skoltid.