Sunday, March 4, 2012

Utan samtid försmäktar vi i denna historia

Den gamle Maslow var pirat. Visste ni det?

Hen sade nämligen märkliga saker. Varav en av dem hade att göra med vad folk går omkring och behöver till vardags.

I sig självt är det hen sade inte överdrivet märkligt. Människor behöver mat, sömn och värme mer än de behöver tavlor av vackra saker; de behöver varandra mer än de behöver pyramider; när det kommer till kritan så är människor mindre avancerade än ryktet antyder. Först mat, sedan moral.

Det blir märkligt när en tar det hen säger och applicerar det på samtiden, dock. Särskilt om en applicerar det specifikt på det häringa internätet som vi går omkring och använder mest hela dagarna. Och, än mer, dess politik.

Now, de senaste åren har ett tydligt mönster kunnat urskiljas i nätpolitiken. Och politiken som sådan. De högre stegen av behovstrappan har uppvärderats å det brutalaste, medan de lägre stegen sopats under mattan.

All rights reversed, så att säga.

Så medan ungdomsarbetslösheten skjuter i höjden, den sociala alienationen når sällan skådade proportioner och världens själva grundvalar skakar med de omvälvningar som nätet för med sig - så är den viktigaste nätpolitiska frågan hur artister ska få betalt. Hur de där komplicerade pyramidspelen vid toppen ska kunna fortsätta nu när saker inte längre är som de en gång varit.

Gamle Maslow var pirat. Och en ganska brutal sådan.

Ty om vi började tro på den där tanken om att det finns vissa saker som är viktigare än andra, så skulle samtidens förhållningssätt till nätet börja framstå som så absurt att en behöver börja göra närmast teologiska ursäkter för den. "Vi vet att nätet är viktigt, men enligt traditionens gud säger att vi inte får prata om det."

"Nätet må vara det största som hänt sedan den industriella revolutionen, men hur ska den gamla tidens institutioner kunna klara sig?"

Gamle Maslow sade omärkliga saker. Som blir brutalt märkliga när de sägs i vår samtid, eftersom vår samtid aktivt försöker slå knut på sig sälv för att bevisa att den fortfarande lever på Maslows tid.

Kan vi inte bara ta och örfila samtiden tills den börjar ta sig själv på allvar?

Flattr this

1 comment:

  1. Jag har alltid velat fila till samtidens öron!

    ReplyDelete