Fria radikaler

För lite över en månad sedan bytte jag twitterspråk, för att sammanfalla med den engelska bloggsaken. Vilket har varit en märklig upplevelse - inte minst som jag närmast helt tappat kontakten med vad som rör sig i den svenskspråkiga samtiden.

Ännu mer.

Ni vana twittrare som varit med ett tag, vet att det med jämna mellanrum händer att vissa teveprogram sänds. Och att ungefär hälften av flödet helt okynnes börjar vråla om debatter, schlagerförlorare och annat oknytt som en egentligen inte kunde bry sig mindre om. Vilket är betryggande, på sitt sätt, eftersom en kan bygga gemenskap med de andra som inte heller riktigt förstår grejen med teveprogrammet. Och det känns ändå bra att folk som i allt annat inte ens kan komma överens om att himlen tenderar att vara blå - sitter och spottar ur sig tweet efter tweet som är så rörande överens att en undrar om de inte är samma person, egentligen.

När allt annat misslyckas - titta på teve.

Att falla ut ur detta var egentligen ingen nyhet. Det räckte med att vara en del av Occupy-flödet för att komma bort från det. Värre blev det när nyheter som sådana började falla bort, och sådant som orsakade stora rabalder på hemmaplan helt oförhappandes försvann ur sikte. Helt plötsligt kom nyheter som nyheter, vilket är en känsla jag sedan länge glömt bort.

Samtidigt som de föll ur sikte, så började de kännas mindre när de väl återkom igen. Som saker som händer i små miljöer, där de haft lite för mycket tid på sig att diskuteras och idisslas till oigenkännlighet.

Armhårsincidenten blev inte en grej för att den var kontroversiell eller resonerade med många människors vardag; den blev en grej för att den hände på Melodifestivalen. Men vilken grej det blev sedan!

Ett flertal har kommenterat att jag blivit aningen radikalare efter alla hjärtans dag i år. Lite färre inlägg, men desto mer glöd i dem när de väl händer.  Jag skulle kunna säga att det beror på annat som pågår, men jag tror i all ärlighet att det har mer att göra med att jag tappat kontakten. Börjat utgå mer från grunden än från det som råkar hänga i luften just här och nu.

Now, ni som hängt med i mitt flöde har förmodligen märkt att det blivit desto märkligare sedan språkbytet. Inte för att det egentligen är särskilt märkligt att vara en follower of the Horse, utan för att det relaterar till en helt annan kontext än den mer vardagliga. Men hur kul jag än har, så är det inte helt värt det att låta sina nära och kära försvinna bara för att världen är en stor plats.

Sålunda, @piratkatt. Det svenska språkområdets återkomst till min twittervardag.

Vi kan ju inte låta radikaliseringen ske helt och fullt på en gång, inte sant? Det finns fortfarande tid att hålla kvar fötterna på jorden, innan huvudet är helt begravt i marken. -