Det är inte utan att jag börjar misstänka att de aldrig sett en feministisk analys, och utan vidare utgår från vad sjuttiotalets fördomar om feminism har att säga om saken. Vilket antyder att det som behövs är mer exponering, i form av en enkel feministisk analys - i all enkelhet.
Men innan vi gör det så vill jag att ni lovar mig en sak, nämligen att ni börjar vråla så fort ni ser skymten av en manshatande rabiat inställning till livet. Håll ögonen på helspänn, och harkla er gärna i förebyggande syfte. Nu kör vi.
Könsroller. De finns. Och de förändras. Men inte lika fort som världen runtomkringEfter andra världskriget har ett klart utskiljbart ideal infunnit sig, och detta är kärnfamiljen. Mannen förväntas försörja familjen genom ett förvärvsarbete, och kvinnan förväntas vara hemma och ta hand om barnen. Vilket är precis så omärkligt som det låter - jag tror inte begreppet "hemmafru" behöver någon längre förklaring.
Detta ideal baserade sig på att det räckte med en inkomst för att försörja en familj. Som så många familjer ute i landet märkt av, så är det inte riktigt sant längre, och många har börjat notera att det inte ens räcker med två inkomster. Vilket gör att det där femtiotalsidealet börjar bli aningen utdaterat - för att inte tala om direkt kontraproduktivt, rent ekonomiskt.
Inga märkligheter så här långt, med andra ord.
Medan hemmafruidealet var i full sving så formades könsrollerna efter detta. Män lärde sig att deras främsta funktion här i livet var att jobba, och anpassade sig därefter. De åtta timmarna på jobbet blev livets mening, och resten var bara transportsträcka till nästa skift. Kvinnor, å sin sida, lärde sig att deras roll i livet var att utgöra servicestation för män och barn. Vilket innebär ett helt annat sätt på livet i jämförelse med det som anser att dagens verk är förrättat vid arbetsdagens slut.
Säg till om ni börjat vråla än.
Nu har som sagt läget förändrats sedan nådens år 1950, och arbetande kvinnor är inte den ovanlighet det en gång var. Men ekonomin är aningen mer lättfotad än könsrollerna, och den där arbetsdelningen sitter i. Män uppfostras för arbetet, kvinnor för livet runtomkring, och som ett oavsiktligt resultat av detta så förväntas inte män ta lika stort ansvar för hem och hälsa som kvinnor.
Män förväntas, för att uttrycka det brutalt, göra sitt för kung och fosterland på fabriksgolvet, medan kvinnor tar hand om resten.
Några vrål så här långt?
Om vi ska börja tala om vem som vinner och vem som förlorar på det här, så blir du nog förvånad över vad feminismen har att säga om saken. Det är nämligen inte kvinnorna. Det är inte männen heller. Det är bäggedera, samtidigt. Kvinnorna förlorar, genom att ständigt tvingas arbeta dubbelskift i jobb och hem; män förlorar genom att ständigt tas på halvt allvar, eftersom de i sin mansroll förväntas vara oansvariga lufsar som behöver en kvinna i bakgrunden som styr upp dem.
Könsroller är en uppdelning av mänskligheten i två halvor. En uppdelning som bägge förlorar på.
Några vrål så här långt? Inte?
Grattis. Du har just läst en feministisk analys utan att vråla mot skärmen. Hur känns det?
Posts
Inget vrål alls, men jag tror analysen är fel. Vad jag vet s var det de två världskrigen och det faktum att männen var ute i kriget / inte tillgängliga för arbetsmarknaden, som tvingade ut / gjorde det möjligt för kvinnor att komma ut i arbetslivet.
ReplyDeleteOch här är min teori: Det finns massor av olika feministiska analyser, och andra anlyser. Och alla är inte sanna eller sannolika. Och det är ganska bra att vi börjat diskutera könsroller och feminism brett, inte för att de rabiata antifeministerna har rätt, alls, utan för att det att bli ifrågasatt tvingar en att faktiskt ifrågasätta sina egna käpphästar och förhoppningsvis kommer alla visare ut ur det hela. Förhoppningsvis utan att skrika.
Aye. Och det var under 50-talet som serier som Ozzy & Harriet hade sin storhetstid. Det finns gott om analyser kring varför sådana serier var populära just då, en del feministiska, andra historiska. Vissa av dem vill hävda att det utgör en reaktionsbildning mot denna kvinnornas massinvandring på arbetsmarknaden.
DeleteKom ihåg - att världen inte överensstämmer med idealen har aldrig varit ett hinder för att anamma dem. Snarare tvärtom.
Den största käpphästen är dock uppdelningen män/kvinnor. Den har tagit många varv nu. ^^
Andra världskriget gjorde det möjligt för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden för ett kort tag. Kvinnors arbetsliv var villkorat vid den tiden, de fick arbeta så länge männen var borta i krig, sen skulle männen ha tillbaka sina jobb när/om de kom tillbaka. Det var först på 60-talet som kvinnorna på allvar kom ut på arbetsmarknaden igen.
DeleteFörutom det EM menar på ovan, haltar analysen lite i historian om kärnfamlijen. För rollerna var redan inarbetad innan - Kvinnan inrikesminister och mannan utrikesminister som det kallas populärt. Men det som var speciellt med kärnfamiljen var att där bröt man med att ta ansvar i hemmet för de äldre generationerna - avståndet mellan mor- och farföräldrar till barnbarnen ökade, med andra ord. Men ur en uppdelning av kön-perspektiv var skillnaden liten (frånsett för bönder, där alla jobbade i jordbruket, om än med olika saker). Dens stora skillnaden kom däremot runt andra världskriget, som EM påpekar - där även kvinnor blev förvärvsarbetare en masse, vilket nog är den storsta skillnaden sedan kvinnorna blev av med sina rättigheter efter att Sverige kristnats.
ReplyDeleteMen dessa detaljer till trots har du fått med mycket matnyttigt i analysen.
Kärnfamiljen som vi känner den är något av ett industrialiseringens barn. På den gamla ti'n så bodde familjen i storhushåll - alla var med, så att säga. Med de stora inflyttningarna till städerna följde att de unga skildes från de gamla först via flytten, och sedan genom död av naturliga orsaker - främst brutala arbetsvillkor i fabrikerna och sjukdomar som spreds i den inte helt friska stadsmiljön.
DeleteJag påminns om att jag en gång i tiden läst massor om det där. Willis, Skeggs, Beck. Månne vore det en idé att backtracka till dem en smula. Komma ihåg vad det är jag baserar mina minnen på.
Ulrich Becks beskrivning av kärnfamiljens uppgång och fall är förmodligen brutalare än jag minns den. Undrar om Risksamhället finns inne på bibblan, eller om sociologerna tentar på just den boken just den här veckan. ^^
Det här lät mer som än jämställdistik analys än en feministisk analys.
ReplyDeleteSorry, jag fattar vad du menar, men det är inte så här de (manshatande) rabiata statsfeministerna låter. De som vill skicka gredelina kuvert till män för att de förmodligen kan misstänkas begå sexuella övergrepp mot barn eftersom de misstänks ha betalat pengar i utbyte mot sex.
Hoppsan, där blev visst Tant Gredelin en manshatande rabiat statsfeminist?
DeleteSäga vad en vill, men feminism har en tendens att provocera fram underliga kommentarer! ^^
För att försöka vara lite seriös, jag har svårt att ta folk som talar om manshatande rabiata statsfeminister på allvar, eftersom de har en så stark tendens att kalla precis vem som helst som saknar snopp för manshatande rabiat statsfeminist. Vilket ovanstående är ett lysande exempel på.
Snart blir väl jag också kallad det. Jag mår nog bäst av att inte försöka förstå varför.
Claes Borgström har snopp, så det är inget krav att sakna en.
DeleteSom Christer säger, så är det aningen självdiskriminerande att använda formuleringar av typen "manshatande rabiata statsfeminister". Det förpassar talaren till en inte helt smickrande utgångsposition, och färgar diskussionen därefter. Det är en motsvarighet till "jag är inte rasist, men". Det spelar liksom ingen roll vad som kommer efter menet - det har redan fått men för livet, så att säga. ;)
DeleteSargoth, läs detta först:
Delete"
Men innan vi gör det så vill jag att ni lovar mig en sak, nämligen att ni börjar vråla så fort ni ser skymten av en manshatande rabiat inställning till livet. Håll ögonen på helspänn, och harkla er gärna i förebyggande syfte. Nu kör vi."
Det var inte mitt inlägg som var utgångspositionen, utan detta. Ok?
Det är, strikt taget, inte nödvändigt att invokera feminism för att kritisera sådant beteende som Ask gett prov på. Inte heller orden "manshatande" eller "rabiat" - även om det sista kanske är mer frestande än nödvändigt. Det går förmodligen bättre att bara tala om bristande känsla för rättsliga principer, rent generellt.
DeleteAlla människor har någon slags genus, men alla diskurser behöver inte alltid genusifieras. ;)
Och när kvinnokampsrörelsen (här representerad av "Christer") blir provocerade av att bli kallad för "manshatare" lite då och då - kanske dags att fundera lite på alla de tillfällen då ordet "kvinnohat" kommer upp på tapeten? Eller är "hat" en sån där känsla som egentligen bara män har?
ReplyDeleteOch herregud Christer, självgodare får man leta efter. Nej, ingen kommer att kalla dig för manshatare, för ingen vet vem du är eller vad du vill.
När du sitter som justitieminister och kommer med manshatande förslag så lovar jag att det kommer.
Sålunda talade Anon. ^^
DeleteOm du vill åtnjuta någon som helst trovärdighet, kan du ju börja med att leva som du lär. Det innebär att om du blir förbannad på att andra kallar män fula saker, ska du själv inte kalla kvinnor fula saker.
DeleteOm det gör mig självgod att jag har ögon i skallen att se att du beter dig likadant som dem du kritiserar, vad gör det dig till?
Driver du med mig? Allt jag sa var att det som presenterades inte var en sån feministisk analys som får "jämställdister" att flyga i taket, utan det krävs betydligt rabiatare påhopp på den manliga delen av mänskligheten för att få igång folk.
ReplyDeleteNi kommer nog aldrig att inse att det är ni som är de rabiata när ni avfärdar folk som kvinnohatare för att de INTE blir upprörda av den "vrålande feministiska analysen" som presenterats, utan istället påminner er om att de radikala vräker ur sig betydligt värre saker än så. Antiintellektualismen frodas även hos feministerna, det är tydligt, särskilt när till och med Beatrice Ask får en defence-force.
Med reservation för att du har varit dum nog att inte ens skriva in ett nick så jag vet inte om citaten härrör från samma källa, men jag antar att så är fallet:
DeleteCitat 1: "Sorry, jag fattar vad du menar, men det är inte så här de (manshatande) rabiata statsfeministerna låter. De som vill skicka gredelina kuvert till män för att de förmodligen kan misstänkas begå sexuella övergrepp mot barn eftersom de misstänks ha betalat pengar i utbyte mot sex."
Där kallade du indirekt Beatrice Ask för "(manshatande) rabiat statsfeminist", right? Och detta för att en av tusen stolligheter hon hävt ur sig råkat te sig mer hotfull för män än för kvinnor? Alltså, jag ställer mig ytterst tveksam till att kalla henne feminist över huvud taget. Är det konstigt att man reagerar på detta?
Citat 2: "Allt jag sa var att det som presenterades inte var en sån feministisk analys som får "jämställdister" att flyga i taket, utan det krävs betydligt rabiatare påhopp på den manliga delen av mänskligheten för att få igång folk."
Eh... läser vi innantill kan vi krasst konstatera att det inte riktigt förhåller sig på det viset, eller hur?
Jag behandlar varje nytt Anon-inlägg som om det kom från en ny person. För enkelhetens skull. Den som vill göra ett namn för sig, får helt enkelt våga sig på att skriva in ett.
DeleteDock. Den generella trenden hos det glada jämställdistgänget är att flyga i taket så fort ordet "feminism" råkar nämnas, oavsett i vilket sammanhang det än råkar vara. Även folk som rent generellt är positivt iställda till idividuell suveränitet och odlandet av förmåga att sätta sina egna gränser, blir halvt skogstokiga så fort feministiskt självförsvar kommer på tal. Tanken om innehållets egenvärde är svårformulerad efter den punkten, onekligen.
I övrigt är du välkommen att söka efter den gode Bea i sökfältet längst upp. Bara för att backa tiden en smula. ^^
Intressant inlägg.
ReplyDeleteDet skulle vara ännu intressantare att läsa ett bemötande av någon specifik antifeministisk debattörs/bloggares fantasifeministfoster, eftersom man då får specifika ställningstaganden från båda parter att väga mot varandra, att man något duckar den här kommentarsdebatten där båda sidor skyller varandra för halmgubbar samt att man föregår med gott exempel i det att man försöker bemöta det motståndaren säger istället för det fördomen säger.
Om du redan har skrivit sådana inlägg så grattis, jag har bara läst detta här hittills.
Jag är medveten om att många skriver sina inlägg med halvsanningar och förmodanden så att de ska vara svåra att sätta dit utan att författaren kan falla tillbaka på
"nä, det menade jag inte alls, hur kan du tro det, egentligen menade jag exakt det, men jag står inte för det"
eller
"ja, det är ju typiskt att man inte får säga det utan att någon från övermakten kommer in och kritiserar mig, det tror jag kan gynna sd, så sluta med det",
men iom att det bara är fånigt och fegt så bör inte det ses som en förlust.
Alltså, en behöver inte vänta på att jag ska skriva något för att ta reda på vad feminismen har att säga. Det finns hela hyllor med böcker om det i biblioteken - vanligtvis Ohj, såvida de inte övergått till Dewey-systemet.
DeleteDet finns inget underskott av information, så att säga. ;)
Men en del av ditt syfte är väl ändå att göra den informationen mer tillgänglig? Antifeministerna kommer ju knappast att gå till biblioteken för att läsa om någonting de redan vet är fel. Så istället kan man nå dem genom att föra fram det i en saklig debatt, så som du redan har gjort och så som jag föreslog för vidareutveckling.
Delete