Livet på snabba linan

En av de vanligaste frågorna en får när en säger att en är engagerad i Piratpartiet är också den mest klassiska frågan. "Hur ska artisterna få betalt?".

När en får den från vanliga människor så är den hanterbar. Aningen repetitiv ibland, men för det mesta ett genuint uttryck för intresse - en utgångspunkt för vidare diskussion.

Vilket, på sätt och vis, gör det till en kontextuellt bra fråga.

När en får den från lobbyister eller folk som varit med ett tag, däremot, så är den aningen mindre bra. Faktum är att den är direkt skrämmande om den ställs med ett straight face och/eller en ärlig övertygelse.

Ty det betyder att de antingen ljuger eller inte har tänkt färdigt kring frågan. Och det är en öppen fråga vilket som är värst.

Now, en behöver inte vara ett geni för att förstå att en jobbmarknad där 500 000 personer tävlar i stenhård konkurrens om 50 000 jobb inte är överdrivet optimal. Än mindre att det är allt annat än självklart att det här med "betalt" kommer att hända under sådana förhållanden. Inte ens för de som faktiskt befinner sig i jobb.

Den som med ärlighetens raka ansikte klarar av att konsekvent reducera ett systemiskt arbetsmarknadsproblem till ett problem med upphovsrättslagstiftning - är antingen en fenomenal lögnare, eller i behov av att ta ett steg tillbaka och fundera på hur världen fungerar.

Fråga inte hur artisterna ska få betalt i en ekonomi som inte behöver mellanhänder. Fråga i stället hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte behöver dem.

Allt annat är nämligen brutalt cyniskt.