En av de intressantaste aspekterna av internet är att det möjliggör framväxten av nya subkulturer. En av de intressantaste subaspektna av detta är att det gör det möjligt att studera framväxten av samma subkulturer. In i minsta detalj, för den som så önskar - internet glömmer sällan, och bloggare har en tendens att låta sina arkiv ligga kvar i offentligheten till tids ände.
En av de högljuddare subkulturer som växt fram på sistone är "jämställdismen", med Pär Ström i spetsen. Vars främsta mål tycks vara att frontalkrocka med feminismen genom att kooptera dess värderingar.
Det är ibland svårt att se skillnad mellan jämställdister och första vågens feminister. Bortsett då från att de senare inte kunde använda feminism som en generell systematisk avlastningsyta för diverse aggressioner, frustrationer och anomiska impulser. Och att synen på språkbruk var aningen mer konservativ på artonhundratalet.
Problemet med att anamma den första vågens värderingar är förstås att det kom ett par vågor till efteråt, och att dessa kom fram till att det fanns vissa begränsningar med den första vågens approach till saker och ting.
Om du frågar en feminist av idag vad könsroller är, så kommer du få svaret att det handlar om en uppsättning sociala förväntningar som delar upp mänskligheten i två halvor, vilket sedermera gör livet sämre för bäggedera.
Du kanske får det levererat i aningen varierande ordalag beroende på exakt vem du frågar, men det är the gist of it.
Det krävs inget närstudium för att se att det inte finns någon preferens för vare sig det ena eller det andra i den här beskrivningen. Faktum är att du skulle behöva vara disputerad i teologi för att kunna konstruera ett argument för att en sådan preferens står att finna.
Eller jämställdist.
Now, för den som är intresserad av att studera framväxande subkulturer så är bloggreaktionerna under nämnde Pärs artikel i gårdagens DN ett fenomenalt ställe att inleda sina undersökningar. Inlägg efter inlägg listas, och ett antal av dem innehåller ordet "bitterfitta". Vilket inte bara används som en inte helt förskönande beskrivning av Maria Sveland, som gjorde det oförlåtliga misstaget att nämna Pärs namn, utan även ett flitigt brukat ord för att referera till alla som råkar göra någonting annat än att hålla med.
Det finns en viss ironi i att bitterkukar kallar kvinnor för bitterfittor, onekligen. Men så får en ju inte säga i jämställdisternas värld.
Rekommenderade texter och videos
-
Läs mina senaste alster i *Bulletin*:
• *Är den demokratiska rättsstaten islamofobisk? »*
*• Den ohållbara gröna bidragskapitalismen »*
Mina senaste tex...
1 week ago
Just ordet "bitterfitta" har iofs jag använt till att beskriva både manliga och kvinnliga surgummor. Min egen definition av ordet är "när man är otrevlig och emot någonting av enbart konservativa skäl" (e.g. säger nej för att det nya är nytt och skrämmande). Men jaja...
ReplyDeleteDet låter som att "bitterkuk" och "bitterfitta" borde vara likvärdiga synonymer, i sådana fall. Vi vill ju inte ge det ena könet en bättre behandling än det andra i onödan, trots allt. ;)
DeleteTill Pär Ströms försvar kan jag nämna att han ska nog ses som en liberal feminist - med andra ord en feminism utan könsmaktsordning och som anser att social ingenjörskonst har så pass stora risker att målet överskrids eller rent av motarbetas att de ska i största möjliga mån undvikas.
ReplyDeleteMen precis som du är inne på har världen förändrats och så även kampen mot/för jämstäldhet förändrats. I Ströms analys har radikalfeminismen gjort en hel del landvinningar, där konsekvensen blir att målet för jämstäldhet på individuellt plan motarbetas. Det märks främst i den s.k. positiva särbehandlingen, som är hur man än vrider och vänder på det, könsdiskriminering på individuell basis - m.a.o. individer (män) straffas för att de ansetts (historiskt) som kollektiv haft företräde (eller rent av exklusivitet) till vissa maktpositioner. Ytterliggare påpekar Ström att de kvinnliga maktpositionerna (han tar ofta upp barnafrågan) inte på något sätt arbetas på. Sedan tar han upp skillnaden mellan individ och kollektiv - att det inte är pojkar i allmänhet som stör i klassen, utan det är individer som statistiskt ofta är män som gör det och att då straffa pojkar i allmänhet är en tveksam väg att gå. Självklart går störa i klassen till andra negativa saker som män anses göra. Slutligen tar han upp fall där situationen är motsatt till maktförhållanden normalt anses vara i e.x. familjen - där våld i nära relationer är en ofta förekommande sak där mannen är offret och vad det gör.
Dessa frågor gör att han inte ifrågasätter feminismen som sådan, utan är egentligen på samma lag, men har ett annat fokus.