Ja, skivor, De är från den tiden när Windows 98 och modem var orden för dagen, och hotet om total men omgående krasch var aningen brutalare än vad det är idag. Så för att undvika att saker gick förlorade, så lade jag allt som var värt att bevara på skivor, lade dem på hög och gick vidare med livet.
De har kommit till användning ett antal gånger sedan dess. Nu senast i natt.Som med så mycket annat jag gör så gjorde jag det till ett socialt event. Världen behövde veta vad jag tänkte under inmatandets gång, och således fick Twitter reda på det.
Samtidigt som jag i all enskildhet twittrade om mina återblickar till en tid som flytt, så pågick två andra saker i twitterflödet. Det ena var Superb Owl, eller Superbowl som vissa kallar det - någonting som antingen kan ignoreras eller drivas med.
Det andra var de desperata ropen på hjälp från Syriens gator, där militären beskjuter civila med ungefär allt de har. Bokstavligen.
Det är desto svårare att hantera.
Hur kan en sitta och mata arkiv när rapporter om att folk dör droppar in, live? Hela tiden?
Hur kan en göra någonting alls, för den delen?
Det är baksidan till att hela världen kan se vad som pågår. Det pågår så väldigt mycket i den, och en del av det är av en sådan natur att det är omöjligt att inte bli berörd av det. Särskilt inte när det når en i ett så personligt tilltal att det går rakt in i hjärtat.
Det finns konton jag följer som aldrig kommer att twittra igen efter inatt.
Samtidigt fortsätter världen, livet. Saker måste fortfarande göras, deadlines fortfarande hållas. Samtidigt som världen är tillräckligt stor för att innehålla mer elände än någon rättvisa förtjänat, så är den ändå på något vis för liten för att innehålla tid för sorgearbete.
Så jag fortsätter att mata skivor. Fortsätter twittra. Fortsätter med allt det där som måste göras, och som inte blir gjort om inte jag gör dem.
Det är det en kan göra. Fortsätta.
Stay strong.
Posts
<3
ReplyDelete