Hur bloggsamtal äger rum

Bloggar är ett märkligt medium. Å ena sidan så kan vem som helst sätta sig ner, ta lite tid från sin eftermiddag och en stund senare ha berättat för världen vad en tycker och tänker om någonting. Det är lättare än någonsin att bli en del av det pågående samtalet. Å andra sida pågår nämnda samtal även utan ens insats, och ibland även trots ens insats.

Samtalet finner så att säga vägar runt det en gör, även (och/eller särskilt) när en inte gör någonting särskilt.

Så som har skett med den gode Linander, som alldeles nyligen publicerade en Q&A rörande Acta. Vilket, onekligen, är ett aktuellt ämne, och som därför drog en del läsare.

Vilka, för några ögonblick, prompt struntade i att kategorin "läsare" inte skriver, tog sig för att skriva ett par kommentarer till det de läste.

Now, det som hände var att de skrev sina kommentarer, och sedan möttes av den tystnad som uppstår när kommentarsmodereringen tar längre än några minuter. Och eftersom de inte orkade vänta på att den gode Linander skulle göra deras tankar läsbara, så gjorde de det på egen hand i stället.

Dvs det här och det här inlägget. Och det här och det här.

Omedelbums uppstod diskussioner under bägge dessa inlägg, och samtalet fann en väg runt Linanders tystnad. Samtalet fann, som synes, en väg.

Det finns många saker att säga om detta. Många har dessutom redan sagts - och håller på att sägas inom ramarna för projektet #95teser. Och om jag vore elakt så skulle jag peka på en vis specifik tes och säga att just denna är mer exemplarisk än de andra.

 I stället vill jag hälsa Linander välkommen till samtalet, och lite diskret inflika att jag väntar spänt på fortsättningen.

(:~~~~~~