Relationsanarki

Jag har fått frågor om relationsanarki (även känt RA) på sistone, sedan jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Vilket till en början förvånade mig - alla känner väl till det? Sedan insåg jag att, nä, det är bara jag som börjar ta saker för givna igen.

Så, vad är detta relationsanarki för någonting, och vad betyder det att vara relationsanarkist?

Det enklaste sättet att förklara är att börja med dess motsats: mononormen. Tanken att det här med kärlek är någonting som sker mellan två individer, enbart, och att dessa förälskade tu bildar ett Förhållande. Detta förhållande ska sedan hålla så länge som möjligt, och alla behov de tu råkar ha i livet ska tillfredsställas av den andre. Kärlek är någonting som enbart och endast sker mellan två individer - no more, no less.

Det här kanske inte låter som någonting märkligt, men det är faktiskt oerhört märkligt. Tänk vad stort ansvar som förskjuts till den andra - och enbart den andre! - i en parrelation. Emotionella, sexuella, vardagliga behov - allt du kan tänka dig ska och måste ske inom ramen för relationen mellan dig och den andre. Allt annat är inte bara otänkbart - all hype om otrohet och dylikt visar att det dessutom är brutalt förbjudet i de fall det råkar hända.

Vilket kan vara svårt att hantera i de lägen där endera parten av någon anledning inte riktigt kan leva upp till rollen som Partnern. Så som när hen har en riktigt dålig dag eller vad som helst - och inte riktigt är på humör för att bära världen på sina axlar just där och då.

Mononormen - tanken att alla problem, glädjeämnen och allt däremellan i världen bara får delas med en enda person, och att alla andra eventuella kärlekar måste undertryckas.

Relationsanarki, å sin sida, är tanken om att världen är lite för stor för att delas med bara en enda person. Och, än mer, att det är möjligt för människor att känna kärlek till fler än en person i taget - att detta är något av ett normaltillstånd. Det avvikande är inte att människor tycker om varandra, utan försöket att stänga in detta omtycke i små fördefinierade lådor - Förhållanden - som sedan används som utgångspunkt för alla interaktioner i vardagen. Och, än mer, tanken att kärlek inte är värt någonting bara för att någon annan råkade hinna före.

Ni kan säkert relatera till det sista.

Nu kanske någon vill invända att RA bara är en ursäkt för folk att knulla runt helt okynnes. Vilket säkert är sant för någon där ute i världen. Grejen är dock att en ensidig relationsanarki är en relation byggd på brist på förståelse, och än mer en brist på respekt - det krävs två för att dansa tango, och det fungerar inte riktigt om den ena dansar jitterbugg.

Det viktiga i RA är inte att en är fri från den gamla tidens begränsande uppfattningar om kärlek. Det viktiga är snarare att en ser den andre så som den är, och sedan utgår därifrån. Inga om, men eller "jag utgick från" - alla individer är individer, och inga två relationer är identiska. Och det är därför upp till dig (i samarbete med den andre) att bygga någonting som fungerar för er bägge. Alldeles oavsett vilka andra relationer som råkar vara i farten parallellt.

Och om kärlek råkar uppstå mellan en mononormativ och en RA-normativ - well, då har de onekligen någonting att tala om.

Det finns en viss ironi i att så många uttryck blir väldigt mycket mindre laddade. "Vi måste prata" är ett sådant; "jag har träffat en annan" likaså. Alla dessa uttryck för relationsexistentiell ångest blir helt plötsligt väldigt mycket mer positiva -

Om en bara vågar ta steget utanför relationsboxen.

Visst, det är mycket jobb, mycket emotionell bearbetning och väldigt mycket nyfunnen tillit som måste till - men när en väl vågar lita på att ens människor inte kommer att försvinna bara för att de råkar umgås med andra, så blir den tid en spenderar tillsammans desto mindre ångestfylld.

Det är värt en tanke. Onekligen.