Vem behöver Socialdemokraterna och Moderaterna?

Min gode medörebroare Kent har nyligen skrivit två inlägg på samma tema. En gång är en gång, men två gånger är definitivt något av en trend. Temat i det här fallet är socialdemokratins upplevda tystnad när det gäller sakfrågor - det beskrivs som om S leker tysta leken med både väljar- och journalistkår. Inga besked ges tydligen om någonting alls, och det är något av ett mysterium vad det samtida Kreml egentligen vill med världen. Än mindre med en eventuell regeringsmakt.

Jag kan inte annat än att hålla med. S är fenomenalt vaga på väldigt många punkter. Problemet - och då inte bara för Kent - är att M också är fenomenalt vaga på väldigt många områden. Vilket är synd, eftersom det är många som väntar besked på hur de ska kunna leva och planera sina vardagar redan nu, snarare än när partierna blivit uppdaterade via generationell förnyelse.

Ett första område är hur de tu partierna tänker se till så att tillgång till informationsekologin inte är en klass- eller turbaserad fråga. Visst, M kanske framhärdar att marknaden ser till så att alla får tillgång till teknologin, men ekologin är ett dött område. Ingenstans sägs det någonting om hur socialt, kulturellt eller i övrigt missgynnade personer ska kunna ta del av de kunskapsrikedomar som ett framgångsrikt navigerande av den digitala miljön medför.

Det enda vi kan utläsa av tystnaden är att den framväxande digitala klyftan tycks vara att föredra, snarare än någonting annat. Deltagande på lika villkor, alla ska med - vad är det?

Ett andra område är företagande inom den digitala sektorn. Det behöver inte direkt sägas att ingendera av de tu partierna riktigt anammat the Pirate Bay (och liknande exempel på lyckat entreprenörskap) som representanter för den svenska företagsamheten, än mindre tanken bakom deras brutala internationella framgång: att det enda sättet att ta sig vidare rent nationalekonomiskt är att släppa taget om informationsflödet och låta medborgarna göra det de gör bäst. Nyskapa, remixa, innovera - kort sagt, alla de buzzwords som brukar slängas omkring när positiva ekonomiska framtiden ska utmålas.

Om vi ska tolka de tu partierna så är Spotify ungefär det enda som hänt på sistone, vilket inte direkt är ett hoppfullt budskap. En ekonomisk sektor bör trots allt innehålla mer än ett företag.

Ett tredje område är, utan vidare pardon, frågan om hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte riktigt behöver dem. Samhällsvetare efter statsvetare efter sociolog efter vilken utbildad expert som helst kan berätta för dig hur övergången från ett industrisamhälle till ett postindustriellt sådant, - innebär att arbetslöshet inte längre är ett undantagstillstånd, utan att vi helt enkelt kommer att få finna oss i att fem, tio, femton procent av befolkningen är arbetslös vid varje givet tillfälle. Det är inte bara en svensk utveckling; en snabb utblick över västvärlden och dess ekonomiska kris bekräftar att detta är vad vi har att vänta oss.

Att i det här läget tala om arbetslinjen - vilket bägge gör, Moderaternas glada överanvändande av begreppet till trots - är fruktansvärt bredvid poängen. Det skulle förvisso lösa en oändlig mängd administrativa problem om sextiotalet och den fulla sysselsättningen kunde bemöda sig att återuppstå, men så här ett halvt sekel senare så känns det som att det behövs nya lösningar på de nya problem vi möter.

Eller, som Hannah Arendt skulle uttryckt saken: en kris är en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. En katastrof är när de används ändå.

Som synes så är både S och M  ganska obefintliga när det gäller dessa tre områden, och om jag vore brutal skulle jag kunna fortsätta rada områden där partiernas officiella hållning närmast går att likna vid Thatchersk ickepolitik. Och om jag vore medlem i endera parti så skulle jag vara väldigt missnöjd över att samtiden läggs till handlingarna, medan nostalgin över det som varit år ut och år in upphöjs till nyckelfrågor.

För ärligt talat - vem bryr sig om RUT när vi står inför det största samhällsskiftet sedan fabrikens och den industriella revolutionens intåg? Egentligen?

Som Kent själv skriver: "Politik handlar om att se samhällsproblemen och att ha förmåga att arbeta fram lösningarna på dessa problem. Ska det vara möjligt måste man göra den politiska hemläxan ordentligt."

Jag kan inte annat än att hålla med.