Ur led är arbetstiden

Ingenting är mer dystopiskt än politiker som talar om visioner i samma andetag som de nämner arbetslinjen eller full sysselsättning. Det de talar om är nämligen inte en ny och bättre framtid, utan en direkt fortsättning av samtiden. Eller, rättare, de talar om en social utveckling som gör politiker direkt överflödiga – ett visionslöst fortsättande av nuet som utan vidare pardon innebär att det som har varit kommer att förbli. Business as usual, utan ens ett försök att dölja deras nostalgi över en dåtid som inte fungerade ens när den fungerade.

Anledningen till att arbetslinjen och full sysselsättning ter sig så lockande ur ett politiskt perspektiv är att det inte behövs några radikala förändringar för att genomdriva dem. Det går att slå på stora retoriska toner om vikten och värdigheten av arbetet, men rent sakligt så behöver ingenting annat göras än det vardagliga upprätthållandet av att någonting görs. Band kan klippas, köpcentrum kan invigas och mindre förändringar i diverse detaljplaner kan genomföras, men över lag så kännetecknas arbetsmarknadspolitiken av en akut strävan att högljutt inte förändra någonting alls.

Det är lättast att titta på Moderaterna för att se hur detta omsätts i praktiken. Stora visioner basuneras bombastiskt ut, samtidigt som den konkreta politiken är så visionslös att den kan sammanfattas i att det vore oerhört praktiskt om alla fick ett jobb. Inte ett bra, meningsfullt eller framtidssäkert jobb, utan bara ett jobb vilket som helst, vilket det än råkar vara. Visionen tar slut där - vid konstaterandet att om världen bara vore bättre så skulle vi alla må bättre.

Socialdemokraterna gör numera ingenting mer än att hålla med. Sorgligt nog.

Om vi ska tala lite mer visionärt, så behöver vi konfrontera tanken att vi rör oss mot ett samhälle där den fulla sysselsättningen inte längre är vare sig norm, ideal eller utopi. Ett samhälle där massarbetslösheten kommit för att stanna, och inte kommer att ge med sig ens när de ekonomiska konjunkturerna går på trippla högvarv. Inte för att samhället håller på att förfalla, utan tvärtom på grund av att vi byggd en så robust grund att framtidens samhälle börjat inträffa framför våra ögon.

De där kommunikationsteknologiska leksakerna som barnen leker med håller utan vidare på att omintetgöra hela ekonomiska sektorer och bygga upp helt nya sådana. Till och med du har förändrats av dem – när var senaste gången du undrade över någonting och behövde gå längre än till Wikipedia för att få svar?

Jag vill inte förstöra överraskningen för dig, men Trivial Pursuit var roligare innan all världens faktakunskaper fanns tillgänglig vid varje persons fingertoppar.

Det radikala här är inte att vem som helst kan få fram en komplett lista över Greta Garbos filmproduktion inom loppet av en minuts lågintensivt sökande. Det radikala ligger i att väldigt många av de arbeten och samhällsinstitutioner som byggts upp under årens lopp baserat sig på att utgångsläget alltid varit ett brutalt underskott av information. Eftersom information färdats så pass långsamt som det traditionellt gjort – kommer ni ihåg hur det var att bara få uppdateringar om världen en gång om dagen genom post/tidning, eller via tevenyheterna? - så har mycket arbete skapats av blotta behovet att hålla koll på vad som är i görningen. Behov som idag fylls av elektroniska, nätverkade system.

Det vore ett felsteg av katastrofala mått att kalla detta ett samhälleligt bakslag. Den allmänt ökade informationseffektiviteten hos vanliga medborgare har medfört en radikal ökning av den reella potentialen att delta i den faktiska, praktiska och konkreta demokratiska processen på nära håll. Det är inte längre brist på information som får folk att avstå från politik; inte heller det upplevda överskottet av den.

Det är snarare bristen på visioner, och det ständiga malandet från etablerade politiker om behovet av att behålla en samhällsordning där fem personer arbetar ytterst ineffektivt för att uppnå en persons nuvarande dagsverke – av den enda anledningen att det vore smidigare om de samhällsproblem dagens teknologiska utveckling för med sig löstes av sig själva. Det är inte bristen på möjligheter som stoppar folk, utan bristen på anledningar att realisera dem. Vem vill bygga framtidens samhälle, när det enda som utmålats som möjligt är gårdagens?

Den nuvarande politikens visioner stannade kring 1970. Det är inte ett radikalt påstående att säga att vi inte riktigt lever där längre.

Det borde inte vara det i alla fall.