Den eviga byggarbetsplatsen

Egentligen är frågan om sysselsättning rätt intressant. Vad är sysselsättning egentligen? Är det vad folk går omkring och gör hela dagarna? Är det vad som håller folks huvuden sysselsatta? Är det vad de rent konkret sysselsätter sig med när de lämnas att sysselsätta sig själva?

Eller är det en omskrivning för svaret på frågan hur nittonhundratalets ekonomiska system ska kunna fortsätta fungera under det tjugonde århundradets ekonomiska förhållanden?

Grejen är ju att väldigt mycket av det som dagens politiker gör - sysselsätter sig med - skulle bli väldigt mycket lättare om det helt plötsligt började finnas jobb åt alla. Full sysselsättning skulle undanröja behovet av jobbiga reformer, genomgående förändringar och annat besvärligt som ligger likt en diskret blåval på allt som håller dem upptagna.

Om nittonhundratalet fortsatte så skulle nittonhundratalets politik vara helt oproblematisk.

Problemet är ju dock att nittonhundratalet gick över. Med besked. Det frågade inte ens om lov. Och det känns som att det krävs att fler sociala institutioner än kalenderindustrin uppdaterar sig.

Ett av nittonhundratalets största kännetecken var att det var väldigt arbetsintensivt. En hel värld skulle ju trots allt byggas upp och om från grunden, vilket innebar att det fanns långt mer att göra än vad det fanns folk som kunde göra det. Det fanns ingen brist på ambitioner, och i takt med att de sociala, ekonomiska och fysiska delarna av samhällets infrastruktur blev uppbyggda så blev förmågan att realisera dessa ambitioner desto större.

Now, det behövs ingen särskild expertis för att inse att det finns vissa gränser för hur mycket infrastruktur en kan bygga. Det räcker med ett vägnät, städerna har ett visst begränsat utrymme för nybyggnation, och såvida vi inte börjar riva ner saker för att sedan bygga upp dem igen så tenderar det som redan är byggt att fortsätta vara byggt. När samhällsbygget (metaforiskt såväl som bokstavligt) väl är klart så behövs det helt enkelt mindre byggjobbare än under dess uppbyggnadsfas, och det är ingen direkt överraskning att underhållsarbete och byggarbete inte riktigt är av samma art.

Det som gör hela diskussionen om sysselsättning och sysselsättningspolitik så sned är att den är fenomenalt färgad av nittonhundratalets uppbyggarpolitik. Det är som om det glöms bort att vi schemalagde hela förra århundradet till att (åter)uppbygga vår del av världen, och på det stora hela varit rätt bra på att göra det. Så bra att väldigt mycket av den skulle kunna kallas färdigbyggd, om än i behov av en eller ett par inredningsarkitekter.

Den sysselsättningspolitik som högern och vänstern så högljutt strävar efter, är egentligen ingenting annat än en väldigt inlevelsefull önskan om att nittonhundratalet borde fortsätta. "Fortsätt bygga, fortsätt bygga" säger de, i hopp om att ingen ska märka att världen redan är överbyggd. I hopp om att nittonhundratalet ska fortsätta i ett tag till.

Men en sysselsättningspolitik för vårt århundrade måste rimligtvis ha något med vårt århundrade att göra. Och sålunda behöver vi uppdatera tankarna om sysselsättning från tanken om lönearbetet som universell norm - till någonting mer universellt. Till någonting som faktiskt inkluderar alla, utan att med systemisk nödvändighet utesluta ett allt större antal.

Arbetslösheten är här för att stanna. Nittonhundratalets byggprojekt är över. Nu återstår utmaningen att göra om det vi byggt upp till någonting vi kan leva i, och leva med. Det är inte slutet på arbetet, men det är oerhört dags att börja tänka tanken att arbetsfrihet är lön för tidigare generationers möda.

Vad försökte de annars bygga upp?