Renoverade brottslingar

Just nu går det att se samma fenomen utspela sig från två olika håll samtidigt, och det är intressant att beskåda skillnaderna beroende på från vilket håll en ser det.

Å ena sidan planeras en höjning av priset på SLs månadskort. 950 kronor ska det kosta, och för den som är snabb på matte så går det fort att räkna ut att det blir 11400 kronor om året. Vilket är en summa som skulle kunna vara en månadslön efter skatt och avgifter. Eller, med andra ord: det kommer bli objektivt dyrt att åka kollektivt framöver.

Det fattas inte invändningar mot denna höjning. En sådan invändning är att det kommer bli ännu fler plankare framöver, eftersom kollektivtrafiken är en nödvändighet för stadens invånare, och de kommer att åka vare sig de har råd eller inte. När de ställs inför valet mellan nödvändigheterna att äta och att resa kollektivt, så kommer de rationellt nog att äta innan de plankar till jobbet.

Svaret på denna invändning har inte låtit vänta på sig. Buset ska sättas dit, folk ska göra rätt för sig, ordningen ska upprätthållas. Svaret är ökade kontroller, hårdare straff och mer resurserför att upprätthålla ordningen. Kosta vad det kosta vill - låt inte brottslingarna komma undan!

Å andra sidan, samtidigt, pågår en debatt om huruvida ROT-avdraget ska sänkas eller inte. Det är precis samma debatt, men med olika förtecken. De som argumenterar mot en sänkning argumenterar att det kommer att leda till ökat svartjobb. När det blir dyrare att göra något, så kommer fler personer att välja det billigare alternativet. Även om det är kriminellt.

Det är onekligen intressant att betänka den brutala frånvaron av önskemål om ökade kontroller, hårdare straff och mer resurser för att upprätthålla ordningen. Den logik som åberopas i det ena fallet - att buset ska sättas dit och att folk ska göra rätt för sig - är frånvarande i det andra. Trots att det rimligtvis kan sägas röra sig om samma sak.

Vadan detta? Varför görs denna skillnad på brottslingar och brottslingar?