Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.