Medborgare, länd mig era öron!

Medborgarskap är i ropet i dagarna. Det talas vitt och brett om grunden för ett medborgarskap, och om vilka som bör inkluderas och exkluderas i ett modernt medborgarskap. Och, än mer, på vilka grunder detta ska ske.

En första ståndpunkt är att medborgarskap är ett juridiskt begrepp, och att det ska förstås som ett sådant. En medborgare är någon som, enligt lagens alla regler, blivit accepterad som sådan. Hur reglerna än ser ut, och hur en än levt upp till dem: genom födsel, invandring, hedersutnämning etc. En medborgare är en medborgare om lagen säger så, och alla medborgare är lika inför lagen. Inga om, inga men.

Detta borde inte vara en kontroversiell eller svårbegriplig ståndpunkt. En medborgare är en medborgare.

En andra ståndpunkt är att medborgarskap är ett socialt/demokratiskt begrepp. Det utgår i viss mån från det föregående, i och med att det förutsätter en juridisk apparat för att skilja medborgare från ickemedborgare, men det går längre än så. Det räcker inte med att vara formell inkluderad i den demokratiska ordningen - en behöver delta i den också. Och för att kunna delta behöver en ha tillgång till de verktyg som krävs för att kunna informera sig om vad som sker - läskunnighet, en fri press som passar denna läskunnighet, ett civilt samhälle som organiserar medborgarna, etc etc.

Deltagande är huvudfokus. I val såväl som i debatter som i lokala beslutsfattande processer. En medborgare är engagerad.

En tredje ståndpunkt är att medborgarskap är någonting genetiskt. Det vill säga att det finns ett land för varje folk, och att detta folk hör hemma där. Var de än föds, var de än bor, var de än känner sig hemma - blodet förenar, och blodet är viktigare än allt. Den som är av rätt blod är medborgare, och den som är av fel blod är på sin höjd invånare.

Det finns en variant av detta, som säger ungefär samma sak men byter ut blod/genetik mot kultur. Vilket, om en skrapar på ytan, visar sig vara samma sak, eftersom kulturbegreppet används synonymt med genetiken. Det finns ett land för varje folk, och det folket hör hemma där eftersom det är där deras kultur/gener bor.

Den första ståndpunkten är rent formell, dvs medborgarskapet följer lagen. Den andra ställer krav på staten att tillhandahålla de medel som behövs för demokratiskt deltagande, i form av allmän skolgång, pressfrihet och liknande. Den tredje snävar in både den första och den andra. Det ska förvisso finnas en juridisk struktur för medborgarskapet, men den ska inte vara blint formalistisk. Och på samma sätt ska de eventuella ytterligare insatser för medborgardemokrati riktas till de som är av rätt sort - blod före ord, så att säga.

Det har skett en lång och ingående debatt mellan ståndpunkt ett och två. Det är, för att förenkla något, den stora debatten mellan höger och vänster, mellan liberalism och socialism. Å ena sidan friheten att göra vad en vill inom ett stabilt juridiskt ramverk som tillförsäkrar en diverse rättigheter. Å andra sidan byggandet av möjligheter att realisera dessa friheter, i form av olika sociala institutioner. Det är en lång och intrikat debatt, som tagit sig olika uttryck i olika länder, där Sverige är ett intressant exempel bland andra.

Nuförtiden tenderar debatten att ske mellan den tredje ståndpunkten och den tredje ståndpunkten. De andra två har kapitulerat och övergett skepp, och lämnat fritt spelrum åt den tredje att appropriera deras språk och (än värre) institutioner. Vilket märks inte minst när yttrandefriheten kommer på tal, vilket den gör med spektakulär precision: när rasisterna vill uttala sig har de yttrandefrihet, när någon annan gör det har de identitetspolitik.

Vissa medborgare är tydligen mer värda än andra. Och ingen säger emot.

Såvida vi inte tar oss i kragen, sätter ner foten och tar bladet från munnen. Tiden för att göra sig hörd är nu. Medborgare, länd mig era öron! Och era röster!