Var hälsad, valrörelse!

Det blir nyval. Extra val. Superval. Superduperval. Det finns många varianter på temat, men i alla lägen står vi inför ett etablerat faktum:

Den tjugoandra mars är det val igen. Och innan dess är det valrörelse. Igen.

Sålunda finns det anledning att återvända till grunderna. Till den mest grundläggande av alla frågor. Till den fråga som obönhörligt borde banka varje valdeltagare och valaktivist i samvetet:

Varför har vi val?

Det kan verka vara en enkel fråga, men alla försök att besvara den med något annat än "det är klart vi ska ha val" blir aningen besvärliga. Och besvärande. Att göra något för att vi alltid har gjort något är inte en bra motivering när det gäller att utforma ett statsskick, och än mindre en bra motivering för den som tappat tilltron till den rådande ordningen.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

En av demokratins grundbultar är att makten behöver motivera sig inför folket, snarare än tvärtom. Detta sker dels genom en transparant administration, där var och en kan ta del av de beslut som påverkar deras liv. Det sker också, ytterst konkret, i de val som sker med ämna mellanrum. Makten, och de som aspirerar till att besitta den, behöver motivera sina maktanspråk. Det finns inget som säger att någon som haft makt kommer att fortsätta ha det - det är inbyggt i grundvalarna att valen kan resultera i ett maktskifte.

Igen: Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

Med detta i bakhuvudet, är det intressant att se valmaskineriet marschera igång igen. Motiverar partierna sina maktanspråk, eller gör de något annat? Vad annat gör de i sådana fall?

Vi har val (och valrörelser) i syfte att tvinga makten att göra sig relevant och förståelig för medborgarna. Vad händer när den inte gör det?

Tja.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet. Och liksom allt annat faller den sönder om den inte underhålls med jämna mellanrum.

Vi tittar på dig, valrörelsen. Motivera din existens.