Bloggmat

Back in the olden days när Tankefel var på engelska och jag satt på modemlina så brukade jag skriva mina inlägg offline. Modemuppkoppling på den tiden var, för att tala nördspråk, överlöjligt bloody dyrt, så att sitta och vrida och vända på formuleringarna för att snitsa till dem ordentligt så att alla enskilda delar passar in i helheten på ett fraktalt vis - var ekonomiskt vansinne. När jag så var klar med inlägget så brukade jag lägga det i ett .txt-dokument och lägga det väl synligt på skrivbordet så att jag kom ihåg det tills nästa gång jag gick online.

Goda tider. Jag minns att jag brukade kalla inlägget "bloggmat", vilket inte är helt missvisande. Gamla journalister brukade beskriva tryckpressen som ett konstant hungrigt monster som bara kunde matas med text, men som aldrig blev mätt; metaforen är inte helt omöjlig att bära över till bloggvärlden. Men i stället för att se bloggarna som monster så tycker jag vi ser dem som mat - eller, rättare sagt, maträtter.

Emmas bloggsak är till exempel väldigt lik en falafelrulle. Den plockar ihop ett stort antal element som är goda var för sig och blandar ihop allt i en mycket god och väl sammansatt enhet. Som är nyttig, dessutom!

Copyriot påminner mest om en lasagne. Inläggen tar ofta lång tid att läsa, måste njutas långsamt och är extremt närande för tanken - vilket är en beskrivning som alla ni som någonsin försökt göra en lasagne hemma vet innehåller vissa ofrånkomliga paralleller.

Livbåten är enligt egen utsago en rejäl ungersk gulasch, vilket onekligen är mer sant än inte. En blir onekligen oerhört mätt efter att ha tagit sig igenom ett helt inlägg, även om en kanske inte borde fråga sig exakt vad den där mystiska men rejäla klumpen är gjord av.

Mitt rosa liv är lik en pannkaka, i och med att den tar enkla beståndsdelar och förvandlar dem till en genialisk blandning. Det är svårt att komma på att en sådan blandning kan göras, men den är närmast självklar efteråt - och god!

Vissa säger att livet är som en chokladask, men jag skulle nog säga att Blogge är större än livet i det här avseendet. Det går liksom inte att förutsäga vad nästa inlägg kommer att handla om, även om den generella tendensen är given på förhand. Precis som att ta en random bit ur en pralinsamling.

Andreas bloggsak är som den där tikka masaalan vi fick i gymnasiet. Den var episkt god, men vi fick den ungefär en gång varannan månad, så det gäller att njuta av tillfällena de serveras. -

Jag skulle kunna pågå både en och femton bloggar till, men jag börjar bli hungrig, så det är nog bäst att jag släpar mig ut i köket och börjar laga mat. Men innan jag går vill jag bara fråga - vilken maträtt är din blogg? Vilken bloggmat serverar du världen?

Och får jag smaka?

Politiskt inflytande

Jag är lite seg på det här med nyheter ibland. Jag är också seg på att registrera att folk inte tar mina åsikter för givna, och att jag ibland måste bryta det normala konversationsflödet för att påpeka när någon gjort någonting extraordinärt bra utöver deras vanliga awesomeness.

Av den anledningen har jag totalt missat att ge ett gratulationsinlägg till min ärade partikollega Emma. Inte bara för sin sedvanliga awesomeness, utan även och än mer till att hen hamnade på första plats på listan över bloggare med störst politiskt inflytande.

Detta har viss betydelse. Det innebär att Emma enligt statistiken trumfar både riksdagsledamöter, ministrar och, well, alla med sin blogg. Och Emma är, enligt egen utsago, ingen expert på det här med internet. Det ligger inga hacks, inga tricks, inga magiska knep eller någonting annat mystiskt bakom det hela - ingenting annat än ett enormt engagemang, hårt arbete och ett oupphörligt stöd från oss partikollegor.

Så - grattis Emma! Må du fortsätta vara en starkt lysande stjärna på vår himmel även i det hektiska år som ligger framför oss!

Att grunda en burka

Det är inne med burkor nu. Inte bara för att min födelsedag närmar sig med stormsteg (le hint), utan även i gammelmedierna. Kd-folk är konsekventa på sin linje i och med att de än en gång vill använda statens våldsmonopol till att reglera individuellt beteende, så det är inget att lyfta vare sig fingrar eller ögonbryn över. Vi har liksom redan definitionen av en kristdemokrat klar för oss, och det är (så som Foucault påvisar) inte helt relevant att uppmärksamma när saker och ting är som vanligt, utan saker blir intressanta så fort någonting nytt och oväntat inträffar. De ska snarare ha en eloge för att de orkar hålla facklan och det varnande exemplet vid liv; det är lätt att glömma bort möjligheten till såna här felslut om ingen gör dem lite då och då.

Men. Kristdemokrater är inte ämnet för dagen. Deras motivering för att förbjuda bärandet av burka på offentliga platser, däremot, är det. De hänvisar till sina högst personliga känslor av äckel och avsky inför fenomenet, känslor som kanske eller kanske inte är välmotiverade. Vilket som så kvarstår dock det faktum att de använder dem som argument för hur vi ska utforma statens agerande gentemot sina medborgare, och däri ligger kruxet.

Ni ser, det finns grunder, och det finns grunder. Det som motiverar en persons emotionella respons inför ett visst givet något är en sak, och det som motiverar utformandet av statens organisation och agerande en annan. Det som ligger till grund för en persons känslor inför ett visst något är inte nödvändigtvis helt i enlighet med de grunder som behöver föreligga för att ett statligt ingripande i en viss fråga ska vara välmotiverat och legitimt. Att blanda ihop motiveringar som grundar det ena med motiveringar som grundar det andra är ett recept för dåligt statsmannaskap, då det utgör själva definitionen av att inte arbeta för det allmännas bästa utan för det egna ditot. Ditt samvete inverkar inte på statsförvaltningen.

Now, jag vet inte riktigt hur ni ser på staten som sådan, men jag har en viss vision om att den är mer av ett aggregat av sociala arrangemang där var och en av delarna är designade och avsedda att konvergera på ett sådant sätt att de sammantaget bibehåller samhällets kontinuitet men samtidigt tillåter tillräckligt mycket förändring och frihet för att saker ska kunna flyta på utan att en enskild individ behöver göra en heroisk insats för att allt inte ska falla ihop kring oss. Den ska alltså bevara våra livschanser och livsmöjligheter utan att för den skull vara en begränsning eller en (allt för stor) belastning. Vilket, som synes, inte direkt har någonting alls med vad du, jag eller någon annan känner inför ett visst givet något, rent personligen.

Visst är det lurigt, det där?

Ideologisk tillhörighet

Ibland anspelar jag till olika tänkare eller ideologier i mina texter. Nu senast så gjorde jag både en och fem referenser till den gode Marx i en MKV-inlämning. Av den anledningen är jag numera kursens marxist. Vilket iofs är lite småmysigt, eftersom spontana utbrott av typen att "proletariatet måste samverka över nationsgränserna för sin egen frigörelse från den kapitalistiska överbyggnadens hegemoniska fängelse" är sort of kul att göra, men visst är det märkligt hur snabbt det gick för mig att få etiketten?

En sak som många gör är att missta kunskap inom ett område - eller, mer specifikt, om en ideologi - som ett aktivt ställningstagande för detta något. Det är nästan som att kunskap närmast övergått till att vara en ontologisk determinator - du vet någonting om något, alltså ÄR du detta något. Kopplingen är ögonblicklig, och innan en vet ordet av så är en närmast en inkarnation av en ideologi som ligger fruktansvärt långt bort från ens egen. I universitetsmiljö är detta inget problem. Det är bara bra att det utkristalliseras vissa positioner som de ömma studenterna kan relatera till i sitt studerande. (När jag läste pedagogik så "var" jag den meste postmodernist som någonsin skådats, bara för att exemplifiera vad det hela gick ut på. Det var förmodligen en pedagogisk välgärning.)

Utanför campusområdet är det dock något problematiskt, eftersom den ideologi en associeras med ofta definierar folks förhållande till ens person, och följaktligen även deras kommunikation med en själv. Tänk bara på hur du skulle lägga fram ett förslag till en fanatisk moderat, och jämför detta med hur du skulle lägga fram samma förslag för en hardcorekommunist. Visst finns det en viss skillnad där?

Som kommunikatör i det offentliga blir det därför viktigt att tänka på vilka uttryck och tanketraditioner en refererar till. Särskilt för oss pirater, som ju ännu inte blivit en självklar referenspunkt med våra egna ideologier och uttryckssätt. Vi definieras fortfarande utifrån principen ovan, så även den mest skämtsamma av referens till människans frigörelse eller den osynliga handens makt kan placera in oss i ett omedelbart ideologiskt fack. Utan pardon.

Vanligtvis brukar jag vara av förhoppningen att folk är smartare än så. Vanligtvis brukar jag tro gott om folk och att de har mer bakom pannbenen än vad behaviorismen påstår. Vanligtvis brukar jag till och med utgå från att folk är självsäkra, rationella och självständiga aktörer som tillsammans kan åstadkomma underverk om de bara samarbetar.

Men när det gäller att utmåla andra som ideologiska motståndare så finns det till synes ingen botten att luta sig mot. Ingen räknar till tio innan de skriker kommunist/liberal/kapiralist/sexist/rasist/fundamentalist/terorist/antikrist. Det finns inget som helst tålamod med meningsmotståndare, och meningsmotståndare blir du sekunden det visar sig att du vet någonting om nämnda motståndares sätt att se på världen.

Irriterande nog är världen mer komplicerat uppdelad och uppbyggd än så,. Tänk vad smidigt det vore om en blev kristen per automatik bara av att läsa bibeln. Eller marxist av att läsa Marx. Eller radikalfeminist av att läsa Butler. Eller litteraturvetare av att läsa Proust. Eller doktorand av att läsa Rasmus. Eller socialantropolog med ambition att återinföra gåvoekonomin av att läsa Magnihasa. Det skulle vara döden för oss med idéhistoriskt intresse, men det skulle också göra livet lättare för de renläriga.

Nu ska vi förstås inte låta renlärighet definiera någonting alls. Men det är ändå väl värt att tänka på vilka tankar och tänkare vi frammanar i vår diskurs - om inte annat så för att förstå varför folk reagerar som de gör på vissa inlägg. -

Fikabordspolitik

Av en ren slump råkade jag tjuvlyssna på en konversation mellan ett par av mina partikollegor. De förde en animerad diskussion kring operativsystem, chattklienter och olika sätt att nå ut till de partikollegor som kanske inte inte riktigt är de mest aktiva i vår skara. Ni ser, vi tar nämligen det här med medlemsinflytande på allvar, och tanken att allas röster ska få höras är som bekant mer än bara någonting vi snabbläste förbi i kursböckerna om deliberativ demokrati.

Hursomhelst, utan att nämna några namn eller koppla samman dem med specifika ståndpunkter, så blev diskussionen efter hand en smula mer teknisk än vad den kanske behövde vara. Skype vs irc vs skype på mac vs irc på linux vs webbaserade chattklienter vs - well, det pågick ett tag.

Jag själv är oerhört partisk för chattklienten Fikabord, särskilt när det körs i operativsystemet Lokalförening. Anledningen är förstås användarvänlighet - det krävs inga större förkunskaper för att sätta sig in i gränssnittet, och det hela är mycket intuitivt. Det är dessutom ett mycket lättillgängligt program - det kräver nämligen ingenting alls i form av datorutrustning, utan kan aktiveras var som helst där det finns avställningsyta, sittplats och fika. Men bäst av allt är att det inte finns någon som helst monopol på denna klient - upphovsmakaren har släppt källkoden fri för världen, och vem som helst kan använda, remixa, vidareutveckla och anpassa den till precis vilket sammanhang som helst.

Det bästa av allt som är piratkultur, med andra ord.

Det ryktas ibland att medlemsränkerna i Piratpartiet enbart och endast av består nördar, geeks och andra verklighetsfrånvända typer, men det är inte hela sanningen. Vi har ett gäng av dem som håller igång vår nätbaserade infrastruktur, men utöver det så har vi även pensionärer, utbildare, tonåringar, EU-parlamentariker, studenter av det kinesiska språket, blivande byggingenjörer, egenföretagare, litteraturvetare...

Mångfalden är påtaglig, med andra ord. Men det vi har gemensamt är att vi alla är kompatibla med valfri version av fikabordet, från 0.1 till den allra senaste alphan. (Ja, till och med den där märkliga betaversionen innan den officiella releasen av det egentliga 1.0 som ger syntax error vid förtärandet av så kallade "negerbollar". Till och med den.)

Vissa vill gärna använda klienten Arbetslinjen, särskilt de som använder operativsystemen Moderaterna eller Socialdemokraterna. Jag tror nog dock att Fikabordet - i valfri version - är ett av de bättre introduktionsprogrammen för de som inte är lika vana med tekniken. Det finns mer potential för feedback, support och hjälp när saker och ting inte riktigt fungerar som de ska där.

Och - det är ju som sagt tillgänglig för alla. Kan det bli mer demokratiskt än så?

Piratpartiet Örebro

Det finns numera en fan page för Piratpartiets Örebrogren, administrerad av mig och Mattias. Den stora uppmaningen är att alla medlemmar av Piratpartiet i eller kring Örebro blir medlemmar, så att vi lättare kan anordna fikor, demonstrationer, events, samkväm och annat på lite mer lokal nivå. Engagemang känns bättre tillsammans, vet ni.

Så. Joina, bli vän med mig och/eller Mattias och låt en av Sveriges medlemsvänligaste partier bli en del av din vardag.

Eller, om du råkar känna någon som är Örebroare och piratpartist samtidigt, så skicka dit dem. Plz?

Bring Back Boats

Det är snart ett år sedan Magnihasa kom till. Det började med ett inlägg om alla hjärtans dag, följt av ett inlägg om fyra ord, följt av ett inlägg om en sexuell läggning. Följt av över två hundra inlägg om en oroväckande stor mängd ämnen - mestadels politiska sådana, särskilt på sistone.

Det känns nu väldigt mycket som att Magnihasa har funnit sin röst. Efter mycken lärorikt slit, efter mycken länkfinnande med lika mycket läsande, efter mycken kamp med att hitta bloggämnen, efter mycken möda att banka till de mer memorabla formuleringarna, efter ännu fler ihoprullade papper som slungats iväg mot papperskorgen för att sedan hämtas igen - känns det nu som att saker och ting har kommit i det vi kallar rullning. Jag kan gå in i bloggskrivarmode, anstränga fram ett inlägg, lägga det i publiceringskö till nästa lediga 13:37 och sedan gå omkring och känna mig stolt över mig själv i smyg tills världen drabbas av vad jag har åstadkommit.

Vilket är en bra sak.

Dock. Det finns ett visst format på inläggen här, som förvisso fungerar och når ut till en viss publik, men som inte riktigt låter mig göra saker fullt ut. På Tankefel - alma mater - hade jag för ett år sedan en viss känsla av klaustrofobi när jag bloggade; vissa saker kunde skrivas, andra inte, och vissa saker som kunde skrivas orsakade ett ohyggligt ramaskri när de väl skrevs. Jag har nu hamnat i samma situation igen, fast från andra hållet - det finns ett stort fält av möjligheter öppna inför framtiden, läsarskaran vet vad den gillar och återvänder med regelbundenhet för detta något.

Det hela går att likna det vid mitt favorittransportmedel - cykeln. Jag älskar att cykla omkring här, och gör det både ofta och mycket, men ibland vill jag cykla omkring någon annan stans. Jag har då två val - att antingen sätta mig på Magnihasa-cykeln och med blod och svett kämpa för att förflytta den till denna andra plats, eller att ibland parkera, ta tåget och hoppa på en ny cykel som behändigt nog råkar stå parkerad vid ändstation.

Magnihasa är en lättrampad och välsvarvad cykel som främst rör sig på lätthanterliga vägar som vanligtvis är mellan tre och nio hundra ord långa. Det tar ibland ett tag att komma fram, men utsikten är för det mesta värd det - om inte annat för de diskursiva lårmusklernas skull. Det är dessutom inte överdrivet många höga backar, fartgupp eller andra textuella svårigheter på vägen; även den del av mänskligheten som inte räknar sina högskolepoäng i tre siffror kan ta till sig textens hemligheter. En kortare motionsrunda, av den typen som en orkar med om en bara kommer igång med dem.

Now. Eftersom jag är jag, så vill jag släpa mig iväg till de lite avlägsnare destinationerna. Sätta mig på en BMX och dyka djupt ner i någon skuggig dal vars främsta egenskaper är att den är guppig, svårtillgänglig och ställer vissa krav på den som vill ta sig genom. Inte minst genom att ligga så långt som tusen, två tusen tre tusen ord bort - avstånd som får många av er att skrika av ren ångest genom att bara pågå och pågå och pågå.

Så. I stället för att göra om, gör jag nytt.

Sålunda - Bring Back Boats (en tom platshållare för stunden, men i alla fall). Kanske inte riktigt med daglig postning klockan 13:37 prick, men väl med ett överflöd av alla de där underliga tematikerna som inte riktigt passar in här och som det vore ett misstag att försöka tvinga in här. Premiär sker så som traditionen bjuder på alla hjärtans dag, och den stora ambitionen är att göra ett avstamp ut mot märkligare utsikter.

Anledningen till att jag annonserar om detta redan nu ligger förstås i ett visst inlägg om hur goda vanor formas. Ena halvan av anledningen till att jag sparkar igång någonting nytt är för att jag över tid ska själv-propellera mig till nya platser och nya, längre skrivvanor; andra halvan är givetvis precis det som den här bloggen har som grundtema, nämligen tanken att du ska få chansen att följa med. Genom att skapa en förväntan på mig själv att konsekvent producera längre sammanhängande text anammar jag sakta men långsamt kompetensen att göra just detta; genom att lämna dörren öppen för med- och samverkan ger jag dig möjligheten till detsamma.

Ty som Nietzsche säger i det framtida första inlägget: medskapare är vad skaparen söker...

Vikten av definitioner

Jag har i ett par av de senaste inläggen börjat med att säga att jag i de senaste inläggen skrivit någonting. Så även i det här inlägget. I ett antal av de senaste inläggen så har jag försökt stryka under, emfasera och på diverse vis markera att det är oerhört viktigt med definitioner. Det är inte bara viktigt - det är absolut centralt. Vad du än gör så gör du det med någon slags definition av någon slags mål i huvudet - och, än mer, med ett visst antal definitioner som verktyg på vägen.

Beroende på hur vi definierar saker, så agerar vi på olika vis. Detta gäller särskilt inom politiken, där de traditionella ideologierna - om än inte partierna - ställer sina definitioner av vad ett gott samhälle, ett gott förfarande och ett antal andra godheter mot varandra. Den ideologiska socialismen brukar betona att det här med ekonomisk jämlikhet och utjämning av ekonomiska tillgångar är definitionen av samhällsnytta och godhet. Den ideologiska liberalismen betonar att individuell frihet och ett minskat inflytande för staten i medborgarnas angelägenheter är deras definition av samhällsnytta. Olika ideologier, olika definitioner - samma begrepp.

Ni ser säkert här hur avgörande det är att förstå att det handlar om just definitioner. Inte om lösa ord som visioner, ideal, framtidsplaner, värderingar, utopier eller världsbilder, utan om definitioner. Varje parti har sina definitioner av det allmänna goda, av den bästa vägen framåt, av vad som bör göras. Att säga att ett parti har en vision, ett ideal eller liknande är en sak - då är det är i princip omöjligt att sätta sig in i ett sådant utan en massiv kvalitativ analys, vilket gör att spelrummet för handviftningar och tom retorik är enormt. Om en i stället får det hela att handla om definitioner så är det en helt annan sak - då rör dig sig om kedjor av nödvändiga slutsatser i ett logiskt resonemang, där implikationer kan dras från de ställningstaganden som görs, där den interna koherensen i de föreslagna handlingarna kan undersökas, där konsekvenserna av deras föreslagna handlande kan sättas i relation till det vi kallar verklighet.

Av den här anledningen är diskussionen om Sahlins handväska, Reinfeldts klocka eller något annat modestatement politiskt irrelevant. Den säger ingenting om hur de definierar någonting alls. De ger inga ledtrådar om vad de ser som det allmänna goda, vad deras parti som kollektivt handlande enhet anser vara den bästa vägen framåt, om vad de avser att försöka förvandla framtiden till. Handväskor, armbandsur, - ixnay, otay!

När allt handviftande är gjort handlar politik - så som det definieras i böckerna om demokrati - om att i en deliberativ process rationellt finna den uppsättning handlingar som kan accepteras och godtas av det stora flertalet. Vad som är rationellt beror på hur premisserna definieras, och detta blir därmed det viktigaste i den politiska processen.

Eller borde vara.

Jag vet inte om ens moderater vet vad Moderaternas definition av det goda samhället är. Jag vet inte om ens socialdemokrater vet vilken framtid som Socialdemokraterna vill uppnå. Jag kan inte ens börja gissa hur ett gott agerande ser ut utifrån ett centerpartistiskt perspektiv. Jag har inga definitioner från deras sida, och jag vet inte om de har några sådana heller.

Det ska bli intressant om vi får några innan valet.

Tillämpad intersektionalitet

Farmor Gun - the one and only - höll i ett seminarium under Tjejsnack. Temat var det inte helt vardagliga ordet "intersektionalitet". Jag måste tillstå att hen lyckades fenomenalt väl både med att etablera sitt ethos och att etablera begreppet som sådant. Även om jag inte var där så kan jag se det hela så som det är förevigat över Bambuser, vilket underlättar för er om ni också vill se med egna ögon och höra med egna öron.

Intersektionalitet är samtidigt ett självklart och ett knepigt begrepp. Å ena sidan tar det upp vissa aspekter av tillvaron som vi tar för givna; å andra sidan för det in saker i ljuset som kanske inte riktigt är helt politiskt korrekta. Som Gun säger så är begreppet avsett att påvisa att alla faktorer som påverkar en påverkar en samtidigt, och det finns akuta metodologiska problem med att försöka isolera en enda faktor och använda den som enda variabel i sin analys.

Vilka faktorer som räknas upp är olika i olika sammanhang, men de tre stora är etnicitet, kön och klass. Det har skrivits hyllmeter om etnicitet, lite mer om kön och förmodligen minst ett par kilometer om klass. Var för sig så har dessa saker en enorm inverkan på ens liv, och du kan bara tänka dig vad de tillsammans kan göra för ens livsutsikter. En person är ju trots allt inte bara sin etnicitet, inte enbart sitt kön och absolut inte enbart sin klasstillhörighet. En person har någon form av etnicitet, någon form av kön och någon form av klass - och tillsammans bildar dessa (och eventuella andra faktorer en vill lägga till analysen) ens, well, liv, egentligen.

Tanken om intersektionalitet ställer vissa traditionella analyser av etnicitet, kön och klass över ända. Det går inte direkt att tala om "kvinnor" som ett enhetligt kollektiv när det samtidigt finns arbetarklasskvinnor, överklasskvinnor, vita kvinnor, svarta kvinnor, asiatiska kvinnor av den nedre högre medelklassen -

Ni anar säkert hur radikal den här tanken är. Inga kollektiv går säkra - inga. När en väl integrerat tanken med sitt vardagstänkande så är det omöjligt att svepande generalisera över stora delar av mänskligheten. Villkoren för arbetarklassmän skiljer sig från de som föreligger för arbetarklasskvinnor; svarta män lever inte i samma vardag som svarta kvinnor; arbetarklassen för en infödd är inte likvärdig med arbetarklassen hos en invandrad. Alla faktorer spelar in, och de spelar in samtidigt, på sina egna villkor, med sina egna konsekvenser - och med nästintill ingen som helst hänsyn till vad du som bärare av dessa egenskaper tycker om saken.

Det här blir inte särskilt påtagligt förrän en tänker närmare på det, och det är därför jag är tacksam över att Gun lade upp det hela som ett seminarium snarare än som en föreläsning. En föreläsning kännetecknas av att den talande talar och publiken inte gör det, men ett seminarium drar in ett långt större antal i diskussionen.

Jag lyfter min metaforiska hatt, i stolthet över att vi har riksdagskandidater som Gun, som tänker på såna här saker. Det ger mig hopp inför framtiden och optimism i vardagen.

I all enkelhet.

Merkantilismens återkomst

Via den ömme Karl-Sigfrid, vår ömme Anna och en ömmande Skivad Lime får jag nys om en text i EUobserver om Ifpis senaste utspel. De tycks ha återupptäckt merkantilismen, och tänkt att det vore en frisk fläkt i den samtida diskursen att återuppliva 1600-talets hetaste ekonomiska fråga. Ni ser, de hävdar nämligen att den demoniska aktivitet vissa kallar "fildelning" spelar en aktiv roll i demolerandet av den inhemska marknaden för ekonomiska aktörer inom den musikaliska sektorn. Främst då genom att musik på andra språk än engelska får svårt att konkurrera på en fri, öppen marknad, tydligen.


Det är svårt för mig att uttala mig om huruvida den inhemska musiken gått och dött pga fildelning. Jag menar, jag sitter ju trots allt och lyssnar på Immanu El, Dorena och andra obskyra och inhemska postrockartister dagarna i ända. Now, om du hängt med mig ett tag så har jag nog delat med mig av ett par smakprov av dessa ädla, inhemska musiker, men om inte så kan jag nog drista mig till att du kanske inte riktigt reagerar på dessa namn med någonting som skulle kunna likna ett igenkännande. Förmodligen tack vare - snarare än trots - våra nymerkantilistiska vänner på Ifpi.

Jag finner dessutom att de musikaliska storverk som står att finna borta på OCremix är brutalt icke-representerade när det gäller frågor om årets bästa musikinsatser, debutgalor och andra tillställningar anordnade av skivindustrin - även om vissa av de mer aktiva remixfigurerna är av svenskt ursprung. Vilket är förvånande, eftersom kreativiteten flödar likt stimuluspaket från det amerikanska inrikesdepartementet.

Jag vill inte vara elak eller så, men visst känns det lite som att de kanske borde ha tänkt över det här lite grann en smula? Kanske drabbat en närstående person med resonemanget för att se om det går hem - an audience of one, som retorikerna Perelman & Olbrechts-Tyteca formulerade saken. Om de kan övertyga en enda icke redan övertygad person med sitt resonemang så finns det någonting i det som fungerar; annars inte.

Soe. Ifpi introducerar en spännande retrotanke, men det känns lite modeaktigt; det kanske kan bli vårmode att klä sig i yuppiekläder i vår, men det beror då inte på att det finns någon inneboende logik i modet som sådant. Det kanske danas för en ny merkantilism, men det beror då inte på Ifpis argumentation.

Sorgligt, men sant.

Social determinism och förändringens dynamik

I inlägget om kollektivt självförtroende gnäller jag lite på att definitionen av socialisation är lite för lös, men ger samtidigt en omfattande men inte helt välformad definition av det hela. Detta ligger förstås lite i sakens natur, då det rör sig om ett sammanplock av alla de faktorer som påverkar vårt sociala tillblivande, men det vore något av en fördel att ha en vidare beskrivning av det hela. Precisering är för det mesta av godo.

Pierre Bourdieu, en fransk sociolog och något av en husgud häromkring, skriver i en bok vid namn "Kultur och kritik" om varför människor blir som de blir. Tankegången är lika enkel som genial - människor blir som de blir för att de försätts i situationer där de förväntas vara vissa saker. Genom att gång på gång på gång hamna i sådana situationer så formas vi över tid till dessa - vanligtvis genom att vi kan öva upp våra förmågor att hantera dem.

Bourdieu spelar i sin text på de två olika betydelserna av ordet "kompetens". Dels finns det den betydelse som de flesta av oss ger det när vi använder och/eller läser ordet, dvs kunskap och förmåga. Det finns också en mer juridisk betydelse, där en myndighet eller dylikt har kompetens att besluta över något område. Å ena sidan kunskapen att göra något; å andra sidan rätten att göra detta. Den ena betydelsen övergår så att säga i den andra - vi tvingas in i situationer där vi måste göra någonting, och utifrån dessa situationer lär vi oss att hantera dem.

Men. Eftersom vi tvingats in i dessa situationer, och eventuellt lärt oss att klara av dem, så bildas över tid en bild av oss som kapabla att hantera liknande situationer. Det hela går alltså runt och runt - situation skapar kunskap, kunskap skapar situation, situation skapar kunskap osv ad infinitum. Kompetens ger upphov till kompetens, med andra ord.

Detta skulle kunna kallas social determinism. Vissa hamnar ständigt i ledarrollen, och lär sig att spela den; andra hamnar konstant i underordnadrollen, och lär sig att spela den. Vissa hamnar konstant i talarstolen, och lär sig tala; väldigt många andra hamnar konstant i publiken, och lär sig att de ska vara publik. Beroende på var en brukar hamna så ter sig ens framtid annorlunda.

Dock. Det går att hacka detta, och det på ett enkelt och okomplicerat vis. Gravitationen är determinerande i så mån att saker och ting faller nedåt om vi släpper dem, men i och med att saker är determinerade på vissa vis så kan vi använda detta till våra syften. Vi kan knäcka en nöt genom att släppa en sten på den, och vi kan hacka den sociala determinismen genom att använda den på ett sådant sätt att vi mår bättre av den efteråt.

Vissa säger att jag skriver bra. En skulle kunna tro att det beror på någon slags inneboende förmåga, men jag vidhåller att det beror på att jag de senaste åren placerat mig själv i situationer där jag gång på gång förväntas skriva saker och ting. De av er som vågar er en titt på de äldre inläggen av Tankefel märker att det skett en viss utveckling de senaste åren; detta beror på att jag, vecka efter vecka, närmast oavbrutet, tvingat fram inlägg efter inlägg, inlämningsuppgift efter inlämningsuppgift, tenta efter tenta, text efter text efter text. För varje text blir jag en aning bättre på skrivandet; för varje text efter text efter text.

Med denna processtanke i bakhuvudet kan vi utforma situationer där vi, eventuellt, blir bättre på det vi vill göra efteråt. Vill vi lära oss att tala inför folk - hey, hjälp mig och Mattias att sparka igång vår piratretorikklubb. Vill vi ha en piratgemenskap där vi ömsesidigt kan bekräfta att en röst på Piratpartiet är en röst i rätt riktning - hey, sparka igång en lokalförening där vi kan hänga och vara ömsesidigt stöttande. Vill vi bli bättre på att nå ut till verklighetens folk - hey, sparka igång ett initiativ där vi varje vecka delar ut flygblad eller på annat vis söker väcka opinion. Vill du skapa förändring - sparka igång en situation där den önskade förändringen är en förväntad del av situationens uppbyggnad.

Ett exempel  på ett initiativ i denna tanke som pågår just nu är Tjejsnacket i Linköping, där Anna, Emma, Gun och andra prominenta namn gör slag i saken och etablerar fenomenet "föreläsande pirater" i piratvardagen. Inte genom pukor och trumpeter, utan genom - tja, se själva.

Så enkel är förändringens dynamik. Och det bästa av allt är att det är fullt möjligt att ha oerhört kul medan det pågår! Det enda som krävs är den där inspirerande gnistan som sparkar igång en. -

Intergration, you say?

Jag läser en krönika borta på Aftonpressen. Rubriken är det något rättframma påståendet "Vi lever redan i ett Sverigedemokratiskt land", och huvudpoängen är att den rasism vi fruktar ska bli statsnorm om och/eller när Sverigedemokraterna intar en plats i riksdagen är ett problem redan idag. Ett problem som måste hanteras och lösas redan nu, till och med.

Problemet som måste lösas är integrationsproblemet, och problemet jag finner med texten är att det inte ges någon direkt definition av vad "integration" är för något. En skulle kunna tänka sig att detta centrala begrepp skulle få en klar och otvetydig definition så att vi berörda parter omedelbart kan skrida till verket att se till att de villkor som är nödvändiga för att integration ska uppstå uppstår. Det skulle onekligen göra livet så väldigt mycket lättare för oss. Men - icke. Vi får en vag definition, av typen "Människors rätt att behandlas lika, oavsett etnisk tillhörighet eller religion."

Now, detta kanske verkar som en bra utgångspunkt, men rätt till likabehandling i sig är inte ett nödvändigt villkor för integration. Rent krasst så passar ett utegångsförbud där alla som är ute efter klockan 22:00 kommer att beskjutas med skarp ammunition in på beskrivningen "likabehandling", vilket kanske inte riktigt är ett optimalt utgångsläge för våra syften. Vi behöver alltså någonting mer i integrationsbegreppet för att det ska vara relevant i sammanhanget.

Frågan "vad är integration?" är en sån där knivig fråga som folk helst inte vill besvara. Anledningen till detta är att det är ett så behändigt ord att använda som en synonym till "någonting gott i största allmänhet". Ett ord att ta till när det inte direkt finns någontng att säga. Det är ett oerhört praktiskt ord - vilket ståndpunkt du än har så kan du hänvisa till detta, och din eventuelle motståndare måste då argumentera både mot integrationen OCH din ståndpunkt - samtidigt. Vilket är lite problematiskt om denne är för integration och dylikt.


Detta fungerar förstås bara om begreppet är löst definierat. Om det har en mycket väl specificerad betydelse och ett mycket klart användningsområde så är det svårt att vara vag kring det. Vad detta än är. Så fort en fast definition föreligger så är en tvungen att inta en position gentemot denna - för, mot, i sidled, någonting. Att hänvisa till ordet med en handviftning fungerar inte, eftersom det inte längre är det vaga och obestämda ord det är idag.

Utan en fastare definition av begreppet "integritet" saknas någonting med inlägget: substans. Det hela mynnar inte ut i någonting annat än ett stärkande av författarens eget ethos, snarare än ett konkret förslag till framtida handling. Now, make no mistake, att stärka sitt ethos är vanligtvis en bra sak att göra i en argumentering, men resonemanget är ofärdigt om det är det enda det gör. Utan substans blir det lite som med Carl Bildts senaste utspel - tom retorik.

Vår gode skribent påstår att debatten kring Sd och integrationen krälar oroväckande lågt. Hen må ha goda föresatser och avsikter med sin text, men det hen åstadkommer med den är inget annat än att hålla kvar diskursen i samma skyttegravstillstånd. Sd är fortfarande per automatik "ont", integration är fortfarande per automatik "gott", och den känga hen vill slänga på oss andra för vår bristande ansträngning faller till korta på att den är gjord av önsketänkande.

"Allas lika värde" är inte ett giltigt svar på frågan om vad integration är. Och så länge vi inte har ett giltigt, koncist och klart definierat integrationsbegrepp så famlar vi i blindo i en kamp mot motståndare vi inte vet någonting om. Våra aktioner är okoordinerade, våra avsikter osynkade och våra ambitioner oförenliga.

Vill du agera för integration? Agera då för att ordet "integration" befordras från generellt tillrop till ett begrepp i ordets rätta mening. Då, och först då, kan en eventuell väg framåt skönjas.

(Hat tip till Widham, som tipsade mig om artikeln.)

Men FFS Blogger!

Det händer igen! Jag skriver ett inlägg. lämnar det på sin vanliga schemaläggningstid, går och gör det där jag gör när jag gör det jag gör, och kommer hem till ett opublicerat inlägg.

Vadå vara kvar som draft? Jag lämnade det ju som scheduled! Jag borde kunna lita på att ett schemalagt inlägg är schemalagt och kommer att dyka upp enligt schema och planering, right?

Nä. Det återgår till att vara ett utkast som aldrig, någonsin, ever hade tänkt visa sig för världen.

Fixa, plz?

I ögon fallande

Ibland använder jag svåra ord. Dessa är tydligen avskräckande. Jag tycks ha glömt bort att jag kan dem enbart och endast för att jag under sju års tid läst en bok i veckan, i snitt. Jag tycks också ha glömt att folk har så dåligt självförtroende när det gäller text att de ser ett svårt ord, blir rädda att de inte kommer att förstå det hela - och beger sig någon annan stans.

Ett iögonfallande fall av ögon fallande på min text, med andra ord.

Likväl. Det är skillnad på ord och meningar. Om en mening innehåller ett svårt ord så är det inte meningen som är svår, utan ordet. Ta exempelvis detta: "organiserandet av hjälparbetet i rhizomatiska former leder till en större effektivitet än mer traditionella sådana". Jag slår vad om att du förstår precis allt till 100% utom det där jobbiga ordet "rhizomatiska". Orden före är inte direkt raketkirurgiord, och orden efteråt kan dyka upp under vilket fikarast som helst.

Utifrån sammanhanget går det att sluta sig till att det är någon slags beskrivning av en organisationsform, och att denna form enligt författaren är bättre än traditionella former. En behöver inte förstå i detalj vad en rhizom är, utan det räcker med att förstå sammanhanget. Om författaren är bra på författande så följer en beskrivning av vad exakt det här märkliga rhizomfenomenet är för något, och om du kommit förbi ordoförståelsen så kommer du in på den rätt fort.

Låt oss ta en mening till. "Den diskursiva praxis som föreligger är oförenlig med rådande rättsnormer."

Lite svårare, men fortfarande begripligt. Använd bara din förståelse för meningsuppbyggnad och utgå från den. "Den [någonting] som föreligger är oförenlig med [rådande rättsnormer]. Det ena är med andra ord oförenligt med det andra. Om du förstår detta så blir det lätt som en pannkaka att lista ut vad det handlar om - slå bara upp orden, och meningen med meningen skriver sig själv.

Svåra ord är inte svåra; det svåra är att komma förbi sitt dåliga självförtroende kring dem.

Kollektivt självförtroende, och hur vi skaffar det

Borta på Livbåten läser jag ett inlägg om hur vi formas av de reaktioner vi får av omgivningen. Vi har antingen att associera oss med de reaktioner vi får, dvs acceptera dem, eller dissociera oss med dem, och göra någonting annat än att acceptera dem. Antingen tar vi responsen för sann, eller så gör vi någonting åt den. Antingen eller. Tertium non datur.

Jag umgås främst med akademiker och studenter, och som varandes en sådan som formas av min omgivning så säger min socialisering att även om det förvisso är sant att vi formas av de reaktioner vi får, så är processen lite mer komplicerad och problematisk än så. Reduktionen av formandet till ett hanterande av input skär effektivt bort det större sociala sammanhang som saker och ting sker i. Vilket gör mitt sociologiska hjärta lite småledset. Psykologi är sällan hela förklaringen.

Socialisering sker som ett resultat av de människor vi omges av i vår fysiska, mentala och diskursiva närhet. Vad människorna i vår omgivning gör och hur vi reagerar på detta är förvisso en påtaglig del av detta, men det är inte den totala helheten av processen. Vi formas av mer än så; vi är inte, vad vi än må tycka om subjektet som sådant, behavioristiska automatoner. De värderingar som finns i vår omgivning spelar in. De framtidsutsikter som finns spelar in. De berättelser, myter, narrativer, arketyper och klyschor som finns spelar in något enormt. Socialisering är inte bara en funktion av association/dissociation, utan en komplex helhet av hur saker relaterar till den berättelse som vi berättar om vårt liv, de möjliga framtida utfall som vi kan föreställa för vårt framtida liv, de värderingar som anser att vissa saker kan göras och andra inte - kort sagt, allt det där som sker i bakgrunden medan vi tänker på när vi tänker på oss själva och andra. Inte helt okomplicerat, med andra ord.

Det sägs ofta att ungdomar som hamnar på den kriminella banan har haft "fel sällskap". Detta är många gånger sant - både i bemärkelsen att de har hamnat i det, och att det är något fel på sällskapet.

Ett sällskap där det är naturligt att skolka, att skippa läxor, att göra något annat än att anpassa sig till skolans normer, att på diverse sätt initiera sig i vuxenvärldens mer kriminaliserade aspekter - är för det mesta ett inte helt optimalt sällskap att hamna i. De förväntningar som ställs upp kring framtiden i en sådan gemenskap är oftast av ett slag som rimmar illa med vad många skulle kalla en ljus sådan, även om den enligt lagen om självuppfyllande profetior väl kan vara en helt realistisk bedömning.

Den som hamnar i ett sällskap där det ses som en naturlighet - inte som ett krav, inte som ett måste, inte som ett "gör, annars", utan som någonting som kommer att hända en dag av sig självt när allt är sagt och gjort - att de kommer att läsa något intressant något år eller tre på universitetet när skolan väl är över har en helt annan uppfattning om saken. De framtidsmöjligheter som finns är - well, låt oss säga att kontrasterna är talande.

För oss pirater blir det förstås relevant att ställa oss frågan - vilka umgås vi med, direkt eller indirekt? Vilka tankar, berättelser och värderingar möts vi av när vi gör det där vi gör i vår vardag? Är det ett konstant bekräftande av piratideologin så som den tar sig uttryck i våra piratkollegors ord och handling, eller är det snarare så att de flesta i vår omgivning övervägande är icke-pirater, och att de värderingar kring oss som dyker upp är av typen att vi är porrsurfande tjuvar utan verklighetsförankring?

Det är inte helt märkligt att vi får dåligt självförtroende angående vår partitillhörighet. Vi hänger med fel folk, i fel sällskap. Vi socialiseras att tro att Piratpartiet är en liten minoritetsrörelse utan reell chans att påverka någonting alls, och det fåtal fall av bevis på motsatsen är sällsynta och ojämnt fördelade. Sju procent i det senaste valet till trots.

Vad göra åt detta? Well - som jag sade igår: hitta pirater att umgås med! Socialisera fram en god självbild och ett gott självförtroende tillsammans med andra pirater. Det är långt mycket enklare att göra saker i grupp, och långt mycket roligare. Det spelar ingen större roll hur detta görs - att det görs är långt viktigare än något annars. Gott sällskap är ovärderligt.

Inte bara för självförtroendet.

Riksdagen väntar, men det gör inte vi

Riksdagslistorna är som bekant klara och färdigställda, och det är snart dags att börja valkampanja på riktigt. Kanske inte just den här veckan, med allt jobb omställningen till den nya terminen innebär, men i en framtid som ligger inom vad vi rimligtvis kan inkludera i begreppet "inom kort". Det är med andra ord dags att börja med förberedelserna.

Now, riksdagsvalet skiljer sig från valet till europaparlamentet på flera sätt. Konkurrensen om utrymme och uppmärksamhet kommer att vara långt mycket tuffare den här gången, volymen från våra konkurrenter kommer att vara påtagligt högre och de retoriska fulknepen mot oss desto fulare. Detta ingår. Detta måste vi vara beredda på.

Denna skillnad innebär att vi inte kan stänga in oss i vår lilla bubbla av ömsesidigt länkande bloggar. Bloggsverige är, sitt inflytande till trots, inte särskilt stort, och även om det finns en till synes oöverskådlig mängd bloggar där ute så finns det en ännu större och ännu oöverskådligare mängd människor där ute som aldrig läst en blogg, som inte använder internet som en självklar del av sin vardag och som på det stora hela lever sina liv offline. Det är denna stora och oöverskådliga samling människor vi måste nå, och det är dessa vi har att valarbeta med.

Detta innebär två saker. Det ena är att vi måste översätta vår förståelse för de medborgerliga rättigheternas oumbärlighet till ett sådant språk att vi kan bli förstådda även av folk som inte intuitivt förstår varför konstant övervakning av vår elektroniska kommunikation är av ondo; det andra är att vi aktivt måste bege oss ut i verkligheten och leta upp dessa människor, så att vi på ett sakligt och nyanserat sätt kan förklara för dem vad vi tycker och tänker. Vi måste göra vårt politiska tänkande relevant och intressant för vanliga människor, och vi måste ut i den vanliga vardagen för att kunna göra detta.

Det är dock inte riktigt dags att sparka igång den stora trumman än. Det finns fortfarande tid kvar att förbereda sig på, och det bästa sättet att använda denna tid på är att lära känna sina lokala pirater och göra AFK-saker med dem. Etablera Piratpartiet som en närvaro även utanför bloggosfären.

Det viktiga är inte vad ni gör, utan att ni gör. Vad ni än gör så lär ni känna varandra, blir säkrare i varandras sällskap, får en större förståelse för varandra och får lättare att planera in saker i framtiden. Det blir, dessutom, lättare att inkludera nya människor i processen - det är bara att ta med dem på nästa pirataktivitet, och vips så är de med i ett piratsammanhang. Om vi ska nå ut till den vanliga vardagen så måste vi också finnas i den, och steg ett är att inkludera andra pirater i sin egen vardag.

Så - leta upp pirater i din närhet och prata med dem. Ta en fika. Ta ett initiativ. Gör vardagen intressant på ett piratigt vis.

Riksdagen väntar, men det gör inte vi.

Kategoriseringar

Jag behöver göra om mina kategorier en smula. Jag skulle kunna göra det som ett soloprojekt, men jag tänkte - varför inte fråga mina kära läsare om de har några kategorier som skulle passa häromkring som är lite mindre konfys och mångtydig än "tendenser"?

Några förslag?

Extremism redux

Jag snubblade just in på mitt inlägg om extremism, och insåg att jag inte riktigt fick fram det jag ville förmedla den gången. Lika bra att försöka igen, med andra ord.

De amerikanske founding fathers var terrorister. Extremistiska och separatistiska terrorister. De var medborgare i det brittiska imperiet, svurna att tjäna kungahus och parlament tills döden skiljer dem åt, och begick i och med undertecknandet av självständighetsförklaringen högförräderi. De vägrade att erkänna den brittiska statens överhöghet, vägrade betala skatt, vägrade att erkänna deras lagar och slutade hissa deras flagg. De hade dessutom mage att utropa en egen, suverän statsbildning, en sådan där imperiet inte hade något som helst formellt inflytande över huvud taget.

Det var, med andra ord, oroligt i provinsen. Britterna svarade med att skicka dit armén och hantera situationen så som alla uppror hanteras - med våld och återinförande av ordning. Och, make no mistake, om ett gäng radikala amerikanare skulle försöka sig på samma manöver igen med samma argument som förra gången så skulle de omedelbart terroriststämplas och avrättas på plats.

Som de terroristiska och extremistiska rebeller de är.

Gott nytt år!

Vissa tror att året tar slut kring den trettioförsta december. Vi studenter vet dock att detta bara är ett försöka tt distrahera oss från de vänligt placerade uppsatser och arbetsuppgifter som har en inlämning precis strax efter det vissa kallar julledighet. Nej, det nya året kommer i stället idag, på vårterminens första dag. Det är nu det gamla läggs bakom oss, och vi med nya, fräscha tag går in i framtiden på stadiga och kunniga fötter.

Exakt varför de inte kan backa starten av höstterminen några veckor och låta den hända ungefär precis exakt så att den slutar INNAN julafton och efterföljande dagar är fortfarande ett mysterium, men likväl.

Nyårslöften är rätt värdelösa för vår del, eftersom de alltid ser likadana varje år: jag lovar och svär att jag ska skärpa mig i år, och inte vara lika slö eller missriktat aktiv som förra året. Varje år.

Välan. Gott nytt år, allesammans!

Arbetslöshet och vad vi kan göra åt den

I förra inlägget (med en uppföljning borta på redlib) sparkade jag lite på uppfattningen att arbetslöshet är ett problem, och visade på hur vi skulle kunna göra den till någonting ofarligt, som morgondimma. I det här inlägget tänker jag glömma bort allt som sades där, utgå från att det är ett Problem med tre utropstecken efter och föreslå ett par enkla saker som kan minska dess omfattning. Here goes.

1. Stadsbildsförbättrare.

Ni kanske eller kanske inte har märkt det, men många städer i vårt avlånga land är inte helt snygga. De är någonting annat än estetiskt tilltalande. De lämnar rent utseendemässigt visst utrymme för förbättring. Detta förbättringsarbete skulle som tur är kräva MASSVIS av arbetskraft att genomföra, utan att för den skull vara särskilt svårt. De mer svårhanterliga bitarna som utformandet av arkitektur, design av ornament och planerandet estetiskt tilltalande kvarter utformade i enlighet med gällande översiktsplan kan lämnas åt folk utbildade för just dessa ändamål - det är själva byggandet och putsandet och översättandet från ritning till realitet som behöver allt detta arbete. När planen väl är ritad och förmannen väl fått den gula hatten på plats så är det praktiska i praktiken rätt enkelt. Learning by doing fungerar, och med tanke på hur generösa våra städer är med förbättringsmöjligheter så finns det gott om tid att bemästra de mer subtila aspekterna av vardagens och stadsbildens försköning.

2. Betjänter.

Ni kanske inte tänker på det till vardags, men en stor del av arbetslösheten skulle försvinna om allt det där du går omkring och gör helt plötsligt skulle kunna delegeras till någon annan. Laga mat? Posta brev? Gå ut med hunden? Hämta barnen? Varför skulle jag göra det, när min anställda och arbetsavgivaravgiftsbefriade betjänt kan göra det åt mig? Alla som någon gång tänkt att vardagen ibland faktiskt är skitjobbig och att det vore smidigt att ha en betjänt förstor storheten i att ha en sådan, och som tur är så är denna målgrupp så pass stor att vi närmast skulle kunna tömma en halv lista över inskrivna på arbetsförmedlingen om vi bara ville.

3. Snöröjare.

Jag lovar. Det kommer att komma snö i år med. Och det antal röjare som kallats in kommer att vara på tok för få. I år igen. Särskilt i huvudstaden är arbetsmarknadspotentialen enorm.

4. Sekreterare.

Av någon anledning så har sekreteraryrket blivit mer och mer utrotningshotat. På gott och ont. På ont, i och med att den människa en söker faktiskt måste vara på kontoret när en besöker det för att ens besök ska ha någon som helst mening alls. På gott, i och med att det onekligen finns ett stort antal personer som är extremt trötta på att bli uppringda hela tiden och stup i kvarten, och som mer än gärna skulle vilja kunna delegera denna arbetsbörda till folk som är införstådda i allt som måste införstås och som med lätt hand finns vid telefonen när en själv inte är det.

5. Ungdomsgårdsledare.

Det finns, enligt uppgift, massor av ungdomar. Det finns dessutom, som tur är, inte tillräckligt många ungdomsgårdar för att ge dessa en självklar plats att samlas på och idka diskurs i deras mer oplanerade stunder. Marknaden är med andra ord hungrig efter den här typen av arbetsplatser. Efterfrågan finns. Behovet är påtagligt.

6. Vägarbetare.

Det kanske är svårt att tro, men det finns ett otal vägar som passerade bäst före-datum för länge sedan, och som till och med de goda själarna på försäkringsbolagen ger förhöjd självrisk på om en råkar ut för ett missöde på dem. Vad som däremot inte finns är folk som reparerar dessa vägar. Utan fungerande vägar stannar Sverige, och vi vill väl inte att vägen mot framtiden ska vara guppig av sådana obekväma hål som arbetslöshet, eller hur?

Så. Här är jobben. Var är folket?

Arbeit macht linien

Jag tänker inleda det här inlägget med att påstå någonting som både de mest arbetarklassiga av fackföreningsföreträdare och de mest yuppiga av aktiemäklare kan hålla med om, och det är att det i samhället finns ett visst antal saker som måste göras. Ni vet. Infrastruktur måste underhållas, sjukvård måste ges, sopor måste förflyttas, mat måste produceras, och så vidare. Ingen, absolut ingen, kan förneka detta. De kanske förnekar att just de måste utföra detta, men någon måste göra det. Annars slutar saker att fungera.

Jag tänker nu säga någonting som kanske inte går hem lika generellt, och det är att kapitalism inte förutsätter full sysselsättning. Kapitalism förutsätter inte ens att de flesta människor lönearbetar. Det är inte nödvändigt för systemets stabilitet eller samhällets överlevnad. Det som behövs för samhällets och systemets överlevnad är dess invånares överlevnad, och som invånare i ett kapitalistiskt samhälle är kriteriet för överlevnad att kunna betala hyran och kunna betala för maten i affären. Varken mer eller mindre.

När då det minimum av arbete som behövs för samhällets stabilitet och överlevnad är utfört, så finns det inga problem i och med att de som inte är sysselsatta med detta ansluter sig till kapitalismens inneboende grundtes kring överlevnad och lever av kapital allena. Det finns ingen anledning att sträva efter full sysselsättning av alla mellan 18-65, eller full sysselsättning av alla arbetsföra i samma ålder, eller ens så många som möjligt i denna åldersgrupp. Det som behövs är det minimum som är nödvändigt för att utföra det som måste göras - resten är överflödsarbete.

Tanken att alla ska arbeta - arbetslinjen, om ni så vill - har inget med kapitalism att göra. Det har snarare att göra med ett kvarlevande sentiment att den som inte arbetar inte heller ska äta. Alla ska göra rätt för sig, eller hur brukar det låta?

Problemet är att det här är en kvarleva från en äldre tid, då det minimum av arbete som behövde utföras var långt arbetskraftsintensivare än vad det är idag. Vi gör inte längre saker och ting på gamla vis, och det krävs inte längre enorma arbetslag för att få in skörden från fältet om hösten. Det krävs en (1) bonne och hens redskap. På samma sätt är det med alla arbeten i den nödvändiga sektorn - över tid blir arbetskraften så pass effektiviserad att väldigt mycket kan utföras av väldigt få väldigt fort.

Det stora problemet med att detta sentiment lever kvar är att det ställer sig i vägen för vårt tänkande när vi funderar kring samhället. Enligt kapitalismen behöver vi bara betala för oss för att överleva; enligt arbetslinjen skall du arbeta om, när och då du kan arbeta. Du kan, alltså måste du. Och vår samhällskritik utformas därefter - hur kan vi få så många som möjligt som kan att faktiskt göra? hur komma till rätta med misslyckandet att folk som kan inte vill? hur få bukt med arbetslösheten?

Arbetslöshet är inte ett hinder per automatik mot överlevnad i ett kapitalistiskt samhälle. Det går att leva ett helt liv som arbetslös om en bara har pengar på kontot. Brist på pengar, däremot, är ett hinder mot överlevnad.

Vi har problem med arbetslöshet för tillfället. Detta problem är onödigt. Vi kan avskaffa det genom att tänka förbi arbetstvånget och tänka in i överlevnadstvånget. Folk måste inte arbeta, men de måste överleva. Och för att överleva måste de betala hyran och köpa mat.

Vad vi behöver är inte en politik som tvingar in folk i arbete, oavsett om de är sjuka, friska eller någonting däremellan. Vad vi behöver är en politik som garanterar medborgarnas överlevnad, inte deras arbetsduglighet. Vad vi behöver är en medborgarlön.

Det fåtal som vanligtvis orkar läsa så här långt brukar gå i taket vid nämnandet av det ordet. Inför deras ögon dyker en bild av fyra miljoner arbetsföra svenskar som "parasiterar" på samhället upp. Detta är problematiskt på två vis - dels för att det förstör all den eventuella välvilja jag byggt upp i inledningen, men än mer för att det antyder en världsbild där det enda som motiverar människor att arbeta är hotet om akut nödtvång. Det är därför på plats att jag påpekar att det handlar om överlevnad, och inte om upprätthållandet av en lyxkonsumtion som även de fattiga bland oss hushåller med. Jag talar om en medborgarlön på den nivå som bara asketiska studenter av den typ som jag tillhör finner rimlig, och som de flesta andra hellre skulle ta ett jobb för att komma ut ur än leva i.

Arbetslöshet är ett problem för tillfället. Det behöver inte vara det, men det är. Att vi kan försörja en stor del av befolkningen medan enbart en del av den befinner sig i yrkesverksamhet är inte någonting negativt, det är inte ett problem - det är ett framsteg av historiska mått. Det är dessutom ett oundvikligt inslag i dagens verklighet - vi behöver inte full sysselsättning, och kan inte åstadkomma en sådan annat än genom införandet av arbetsläger, gulag style. Vad vi, genom insisterandet av arbetssentimentet, åstadkommer är inte att folk återgår till arbetet; vad vi åstadkommer är att de tusentals och åter tusentals som skulle kunna överleva utan arbete i stället stigmatiseras, utmålas som misslyckanden och på alla möjliga sätt och vis utpekas som samhällets förlorare, alla kategorier. När vi i stället skulle kunna se dem för vad de är och vad de genom historiens perspektiv egentligen är - fria människor.

Vi måste inte arbeta. Men vi måste överleva.

Det är inte direkt raketkirurgi att förstå skillnaden.

Maria Nova

Jag och Mikusagi har beslutat oss för att samtidigt och simultant - och på samma gång - publicera var sitt inlägg på samma tema. Temat är Maria Nova. Tanken är att vi var och en ska skriva någonting om samma sak och se eventuella skillnader och likheter i våra sätt att närma oss fenomenet. Compare and contrast.


Jag får ibland - inte ofta, men det händer - frågan om varför jag bloggar. Jag har som synes inga annonser varken här eller på Tankefel, Jag får inte heller betalt för att skriva. Faktum är att av alla saker jag gör så är nog bloggandet ett av de mest kontraproduktiva, rent ekonomiskt. Jag är inte ute och söker jobb, jag analyserar inte en marknad inför ett uppstartande av ett nytt ungt företag, jag läser inte på kring de senaste trenderna när det gäller att utbilda sig smart för att få mest ut för mina icke-existerande studielån - kort sagt, jag är brutalt ekonomiskt inaktiv när jag bloggar. Det händer ibland att jag konsumerar någonting medan jag gör det, men det är också det absoluta maximum som min ekonomiska aktivitet kring och i bloggandet innehåller.

Det är kanske inte helt oväntat att min motivation att blogga inte riktigt ligger i det ekonomiska. Faktum är att om jag gjorde det för pengar så skulle det nog bli sämre än vad det blir nu. Det skulle kanske bli mer och oftare, men det skulle bli den typ av texter som jag skriver som svar på inlämningsuppgifterna på den där utbildningen jag går - det är inte direkt de mest själfyllda och genomarbetade av texter som någonsin producerats den här sidan Augustinus dagar.

Jag skulle tro att det mesta av många människors nätvanor är av den här typen. Vi gör det inte det vi gör av ekonomiska skäl, utan av engagemang och intresse. Vi skriver långa svar i forumtrådar, har diskussioner i gästböcker, kommenterar bloggar och är i allmänhet långt mer aktiva än vi kanske borde. Allt utan annan motivation än att vi faktiskt vill och tycker om det. Och/eller har blivit så vana vid det att det är där vi bor snarare än är.

Vilket då för in oss på Maria Nova. Deras huvudnummer är att en får betalt per besökare. Per unik besökare per vecka, närmare bestämt. Tio öre styck. Det kanske inte låter mycket, men med tanke på att en blogg som min lyckas få ungefär 500 besökare i månaden så skulle en motsvarande siffra där bli cirka 600 kronor om året. Vilket inte är helt fel för att göra det en gör ändå.

Nu inställer sig frågan - varför migrerar jag helt enkelt inte dit på heltid och blir en sån där som tjänar pengar på att göra det jag gör?

Svaret är förstås att om jag gjorde det så skulle motivationen att skriva sakta men långsamt att skifta över från att över tid anlägga en innebördes ömsesidigt länkad väv av poster som en intresserad läsare kan ströläsa sig igenom i sökandet efter ord av visdom - till att på ett så effektivt sätt som möjligt få upp den där besökssiffran till ett så högt nummer som möjligt. Vilket skulle innebära att längd, mängd och utfyllnad skulle blir någonting helt annat än ni är vana vid hittills.

Den vanligaste kommentaren jag får här är att mina inlägg är för långa. Den näst vanligaste kommentaren är att det är bra men långt. Långd är en ofrånkomlig del av vad som händer här. Magnihasa är lång eftersom innehåll spelar roll. Om jag skulle kasta innehåll över bord och låta besöksantalet spela roll så skulle det se väldigt mycket ut som min nuvarande bloggsak där borta ser ut - korta, sporadiska inlägg, inte särskilt ofta men inte särskilt sällan heller. Korta, närmast innehållslösa inlägg, vars enda existensberättigande är att varje besökare bringar in x kronor styck.

Ni anar säkert skillnaden.

Sålunda vill jag avsluta med att ställa frågan - varför bloggar du? Uppmärksamhet? Kontakter? Politiskt engagemang? För att det är en ofrånkomlig del av vardagen? För pengarna? For the lulz? For the horde?

Do tell.

Slöa studenter

Jag tog just en titt på nästa veckas schema. Det är ny termin och nya kurser, ni vet, så det gamla invanda schemat med föreläsningar på tisdagar och seminarier på torsdagar är gäller inte längre. Så, jag tog mig en titt, och räknade litesnabbt ut att jag enligt Ricks maxim om arbetstid så har jag 35 timmars föreläsningar och seminarier. PLUS all den däringa litteraturen som måste läsas in under tiden.

Och folk säger att vi studenter är slöfockar som inte orkar göra ett vettigt handtag. Pfft.

Helt okynnes

Det finns ett antal goda funktioner i Google Reader. Förutom att det går att dela med sig av vad en läser (både till andra användare av läsaren och genom små widgetar så som den till höger), så går det också att i sann web 2.1-anda att gilla saker. Att ge det goda en symbolisk tumme upp, med andra ord.

Som ett led i min ständiga men ibland grovt misslyckade strävan att korrekturläsa dessa mina inlägg i den arkiverade samtiden så följer jag mig själv via en viss RSS-läsare. Ni vet, så att jag också ser de där brutalt uppenbara fadäserna som ni ibland drabbas av när de nya inläggen rullar in.

Now, ibland är jag långsammare än annars med att hinna kolla upp mig själv. Ibland till och med så långsam att någon hunnit gilla mitt senaste inlägg. Det är inte särskilt många som gör det, men en viss någon har gjort det både ofta och mycket, så hen ska nu få sig ett helt inlägg tillägnad sig  I all ära och enkel ärlighet.

Cheers!

Åsiktsmonopolet och jag

Fem minuter efter dagens posts offentliggörande så upptäcker jag att jag skrivit om samma sak tidigare.

Ironi eller bara brist på inspiration?

Could be both.

Åsiktsmonopolet och du

Ibland händer det att vi läser någonting och omedelbart känner en impuls att skriva om det, för att sedan en halv omedelbarhet senare upptäcka att det vi ville säga redan har sagts av någon annan. Än värre upptäcker vi en fjärdedels omedelbarhet senare att det inte bara är en utan fem andra som tänkt samma tanke och utan större pardon uttryckt saken.

Det är onekligen något av en motivationsdödare när det gäller att ordna till ett blogginlägg, inte sant?

Av den anledningen vill jag säga följande: att andra har sagt något som du håller med om utgör ingen anledning att inte också säga det

Den stora faran med att inte skriva om sin egen åsikt om något med hänvisning till att någon annan redan skrivit om det är att vi skjuter över ansvaret för att motivera våra åsikter på andra. Även om en bloggare tycker som du, så kanske denne inte kommer fram till denna åsikt på samma vis som du. Och även om denne gör det, så är det inte säkert att ni lägger tyngdpunkten på samma aspekt av frågan. Eller, om ni håller med om precis allt, så finns risken att det över tid bara finns ett enda inlägg med det resonemanget, och ett enormt mörkertal av folk som låtit bli att skriva om detta för att de tänkt att det redan skrivits bra och väl om det.

Om det redan skrivits ett bra inlägg som delar din åsikt - skriv ett till, om du känner att åsikten är värd att skrivas om och delas med. Även om det bara blir ett inlägg av typen att "x skriver bra om y" så är det värt att sägas. All bra publicitet är bra publicitet, inte sant?

Detta att många skriver om samma sak för med sig en del goda effekter. En är att det är en oerhört stärkande känsla att känna att en är en del i en gemenskap, och att det finns folk som håller med en. En annan är att det är oerhört värdefullt att få länkar från dessa meningsfränder - det bygger bloggsjälvförtroende och ger bekräftelse på att någon, någonstans, faktiskt läser ens ord. En tredje är att det, i och med att det finns många gemensamma röster, blir lättare att urskilja nyansskillnader i resonemangen. En fjärde är att det för den som kommer utifrån och är intresserad i det hela med viss omedelbarhet upptäcker att - whoa, den här åsiktsgemenskapen är stor!

Piratpartiet är större än de centrala figurer vars bloggar vi alla - eller nästan alla - läser. Vi må ha liknande åsikter kring ett stort antal saker, men bara för att vi har en gemensam utgångspunkt så betyder inte det att den som hinner först med något automatiskt har monopol på att uttrycka detta något.

Piratrörelsen är du. Och du. Och jag. Tillsammans. Du har monopol på din åsikt, du på din, jag på min, men om ingen av oss skriver om den för att någon annan redan skrivit om den -

Vad för slags rörelse är det? Egentligen?

Terrorism

Ibland frågar jag mig om jag är rädd för terrorism. Inte retoriskt, utan på riktigt. Är jag rädd för att drabbas av den, här, i den verkliga världen, på riktigt? Är den en reell närvaro i min tankevärld, i mitt liv?

Svaret blir, vanligtvis, för det mesta, oftast och nästan alltid - inte särskilt. Och detta baserar jag inte på svårfångade och kvalitativa faktorer som ångest, rädsla, känsla av att det lurar en terrorist runt nästa hörn eller dylikt. No dice. Jag baserar mig i stället på en mer påtaglig och kvantitativ del av min vardag, nämligen min hemförsäkring.

Ni ser, jag har den billigaste av de billigaste av billiga hemförsäkringar. Den täcker inte särskilt mycket, men om min lilla lägenhet brinner upp så är jag i alla fall försäkrad för det (om lägenheten däremot skulle ha den djävulska listen att brinna ner så skulle jag vara körd). Det är också ungefär allt. Det är också så långt min objektiva rädsla för terrorism sträcker sig. Om jag vore riktigt rädd på riktigt skulle jag rimligtvis skaffa mig en guldförsäkring de luxe 3000 (exclusive membership edition) i väntan på det nära förestående attentatet. Men, nej, jag har min billiga skruttförsäkring som inte täcker någonting alls och som har en självrisk som vanligtvis är dyrare än att bara gå och köpa nytt om någonting går sönder - av egen eller annans förskyllan.

Så rädd är jag för terrorismens antågande. Så mycket utgår jag från att terrordåd kommer att påverka mig och min levnadssituation. Min ångest uppnår ett månadsvärde på trettiotvå kronor; sedan är jag helförsäkrad och täckt på alla punkter som har med terrorism att göra.

Vad jag däremot är genuint rädd för, och som jag av någon anledning inte kan försäkra mig mot alls över huvud taget, är alla dessa rent ut sagt skrämmande metoder staten använder för att skydda mig från terrorism. Nakenscanning, övervakningskameror, uniformerad och beväpnad kravallpolis på gatorna vid fredliga demonstrationer, civila övervakare av min elektroniska kommunikation, oproportionerliga straffskalor för brott som inte skadar någon, en lagstiftning som ger polisen rätt att arrestera vem som helst på vilka grunder som helst, överlåtandet av våldsmonopolet från myndigheter till privata aktörer, ett allt hätskare klimat på tunnelbanan i rättfördiggörandets* namn, ett långsamt men ständigt urholkande av begreppen "mänskliga rättigheter", "rättssäkerhet" och "personlig integritet" - sådana saker fyller mig med en avgrundsdjup skräck av den typ som H P Lovecraft skrev om. Ju mer jag tänker på det, desto räddare blir jag -

Och det finns ingen som helst försäkran i världen som garanterar att staten en helt vanlig dag helt utan förvarning (kanske för mitt engagemang i Piratpartiet?) bestämmer sig för att förklara mig vara en terrorist och därmed utan några som helst rättigheter över huvud taget.

Jag är inte rädd för terrorism. Är du?

Hot mot liv och lem

De flesta av oss är måna om vår säkerhet och trygghet. Det är inte en dålig sak att vara - det är naturligt. Det är en del av den del av livet som är att vara människa. Att oroa sig över hur framtiden kommer att se ut är helt naturligt, och det kan med säkerhet fastslås att en brist på sådan oro är något oroväckande.

Problemet är att källan till osäkerhet och otrygghet oftare än inte kommer från de institutioner som säger sig vilja bevara säkerheten och tryggheten. Fallet marijuana är talande - ingen har dött av att bruka detta på de åtskilliga tusen år mänskligheten har gjort det. Ingen har heller blivit sjuk av att använda det - de substanser som finns i gräset är tillräckligt lika de som redan finns i kroppen för att det ska vara helt problemfritt att inta dem. Det är av samma anledning fysiologiskt omöjligt att bli beroende av det. Det är inte dödligt, det är inte skadligt, det är inte beroendeframkallande, men det är däremot farligt för ens liv, trygghet och säkerhet.

Varför? Jo - för att om en tar förbjudna puffar så kommer beväpnade människor i uniform att släpa iväg en till fängelset och spärra in en i flera år för brott mot staten. DET är den stora farligheten med denna substans. Den är inte en medicinsk farlighet, inte en patologisk, inte en psykologisk, utan en sociologisk sådan. Och som alla sociala fenomen så går det att påverka detta.

Ni ser, det är inte skrivet som ett oåterkalleligt elfte guds bud att saker och ting absolut och obönhörligen måste vara som de är. Det måste inte ruinera ens framtid att ta ett bloss som inte marknadsförs av Marlboro - vi kan rädda tusentals ungdomar från att utan anledning hamna i fängelse och missa sin chans att etablera sig här i livet. Vi kan rädda tusentals liv från de farliga drogerna. Vi kan åstadkomma reell förändring.

Vi behöver bara göra oss av med farligheten. Sedan är världen långt mycket säkrare och tryggare. Och det är så vi vill ha det, eller hur?

Uppsatsarbetet fortsätter

Why yes indeed. Jag vill dock inte låta feeden ligga i träda, så i stället tar jag dagens 13:37 i anspråk genom att ge er ännu lite mer musik att digga i all stillsamhet.

Here goes:

Den svåra frågan om vargen

Ibland blir jag rörd till tårar. Jag är inte ensam om att tycka att medierna borde ta tag i de svåra frågorna!

Än lever hoppet.

Uppsatsångest

Jag är lite för upptagen med att ångesta mig över uppsatssaken för att hinna blogga just idag, så i stället bleggar jag.

Ni råkar inte känna till några underbara andra bloggsaker som jag kan läsa när jag inte är lika upptagen med att ångestera mig? Sådana som har the goods men inte riktigt det antal läsare den förtjänar? Drabba mig med dem i kommentarerna, i sådana fall!

Plz?

Varför lobbying fungerar

Det finns vissa anledningar till varför lobbyarbete fungerar. Den allra största är att de som har ett intresse att lobba fram en viss effekt har ett enormt mycket större förråd av energi att lägga ner på frågan än vad de som lite halvhjärtat är nöjda med status quo och inte tänker så mycket på det har.

Låt oss ta fiskeindustrin som exempel. Hur mycket intresse har du i denna industri som sådan? Hur mycket bryr du dig? Orkar du ens läsa wikipediasidan om denna innan ditt intresse självdör av ren självbevarelsedrift?

Eller, om du mot förmodan råkar vara intresserad - hur pepp är du på textilimport? Träförädlingslagstiftning? Renskötsel? Industristandarder för borrmaskiner? Kommunfullmäktige i Karlstad?

Det finns vissa gränser för vad den vardaglige människan orkar bry sg om, och väldigt mycket av vår vardag överlåts till ett slags momentum av status quo; saker är på ett visst sätt idag, och de kommer förmodligen att vara så även i morgon. Så länge saker fungerar så finns det liksom ingen större anledning att bry sig om detaljerna.

Lobbymänniskor är inte vardagliga människor. De är ytterst snävt fokuserade människor. De kan spendera hela sin vakna arbetstid åt en liten liten obskyr fråga som de flesta av oss inte ens känner till, och därför inte direkt är engagerade i. De behöver inte bry sig om vardagspusslet - de behöver bara bry sig om en ytterst specifik aspekt av en ytterst specifik fråga, och hur denna ska fösas i rätt riktning.

Detta engagemang i dessa små frågor är en oerhörd fördel för dem när det gäller att få saker att röra sig åt deras håll. De vet när beslut fattas, av vem, vad dessa tänker, hur dessa ska påverkas och, i stort, vad som behöver göras. Resten av oss, som är upptagna med att få tentor att bli inlämnade i tid, att hinna till affären innan den stänger, att hålla det sociala livet igång, att göra allt annat än att fokusera på gravt specifika frågor - är mer eller mindre bokstavligen handikappade i frågan.

Eller, för att uttrycka det annorlunda: lobbymänniskor får betalt för att engagera sig i en viss fråga åtta timmar om dagen, medan vi andra måste gå till jobbet och rationera ut eventuellt engagemang till resten av vår tid.

Det finns en viss skillnad i skala. Onekligen.

Drogmissbruk

Jag överraskar ibland folk genom att vara drogliberal. Av någon anledning tycks just denna av alla mina märkligheter få folk att se lite smått orange, om än inte helt rött - kritisera gud, sure, banka lite på arbetarklassen, mkay, påminna folk om alla dessa högskolepoäng, fine, men låt bli drogerna! De får inte talas om annat än i ett extremt fördömande, tydligen. De där liberala tendenserna får ha någon måtta, trots allt. Tydligen.

Så. Därför ska jag nu göra dessa rödögda personligheter till lags och i extremt fördömande ordalag tala om drogmissbruk. I all välvilja.

Drogmissbruk är, som synnes, en sammansättning av två olika ord. (Tre, om en vill vara noga). En drog är, till skillnad från engelskans "drug", inte vilken psykoaktiv substans som helst, utan sådana som är förbjudna av den för tillfället rådande lagstiftningen. Kaffe må vara en drug, men det blir inte en drog förrän den blir belagd med straff för innehav och/eller konsumtion. Missbruk är, inte helt till skillnad från hacking, att använda någonting på ett sätt som det inte är tänkt eller avsett att användas. Till skillnad från hacking så har det dock en mer negativ konnotation - det går bra att vara en brukande hacker, men att vara en missbrukande sådan är bara tragiskt.

Drogmissbruk är med andra ord en pleonasm - droger är förbjudna per definition, och att göra någonting förbjudet är per definition ett missbruk.

Hur som helst. Att missbruka droger är någonting som sker på många olika sätt, med många olika avsedda och oavsedda konsekvenser. Det vanligaste sätet att missbruka droger är att använda dem som en bekväm ursäkt för att åsidosätta ungdomars rättigheter och de mer irriterande aspekterna av deras rättssäkerhet. Det mesta i termer av personlig integritet och privatliv kan bryskt skjutas åt sidan om ens den minstaste lilla misstanke om droganvändning finns på plats. Obligatoriska urinprov, genomsökning av deras personliga utrymmen, övervakning av deras rörelsemönster - sådant som om det gällde en medborgare skulle klassas som fascistfasoner förespråkas som ett paradigm av god skolgång och gott föräldraskap av oroade och berörda intressegrupperingar.

Ett extremt exempel på detta kommer förstås från USA. Där satte de in ett till tänderna beväpnat SWAT-team för att pacificera de svårhanterliga och till irritation läxläsande eleverna på en helt genomsnittlig skoldag när de gjorde någonting så samhällsomstörtande som att vara i skolan på skoltid. Helt utan förvarning kom en samling beväpnade män och beordrade alla att lägga sig på golvet och ligga still under hot om extremt våld i annat fall. (Allt som sägs av någon som håller ett osäkrat vapen är under hot om extremt våld. Tro inget annat.) Eleverna blev sedan kroppsvisiterade en efter en, utan undantag. Summa summarum så hittades - ingenting. Inga droger. Inga vapen. Ingenting ovanligare än insulinsprutor, ingenting farligare än en pennvässare. Ingenting annat än ett gäng med rätta livrädda ungdomar.

Now, om inte detta är drogmissbruk så är inget det. Detta är förstås som sagt ett extremt exempel, men det är ett exempel på den logiska följden av vår nuvarande inställning till droger och deras farlighet. Om de är så farliga att vanlig respekt för individens rättigheter får åsidosättas vid blotta misstanken om deras förekomst - well, då blir de farliga inte för hur de används av en eventuell brukare, utan hur de används av eventuella polisstater.

Jag överraskar ibland folk genom att vara drogliberal. Det borde inte vara överraskande, eftersom det följer av att vara liberal som sådan.-

Effektiv retorik

Ibland händer det att jag blir tillfrågad om hur effektiv retorik ser ut.

Jag brukar svara: Så här:

Barnförbjudet fnitter

Jag nås, i all stillhet, av en nyhet om att en film blivit klassad som barnförbjuden på grund av att den innehåller vissa indikationer på att det här att röka gräs kan leda till att en blir lite fnittrig. Vilket iofs inte direkt är en nyhet, eftersom denna korrelation påvisats redan i den tidiga och ytterst objektiva filmen Reefer Madness, med all önskvärd tydlighet. Likväl är detta en ganska kufisk manöver, eftersom den på alla objektiva grunder är brutalt obegriplig. Det hjälper liksom inte det här med att hålla det egna anseendet i god dager, ni vet.

Hursomhelst så tänker jag nu ge er ett exempel på hur det, faktiskt, finns vissa me objektiva grunder att barnförbjuda någonting på med motiveringen att det innehåller fnitter. Here goes.

I en extremt storyrik mod till Civilization 4 finns det en karaktär vid namn Perpentach. Hen var en gång i tiden en klok och förståndig härskare, som styrde med klok och rättvis hand, och med viss hjälp av sina icke ringa kunskaper inom det magika. Efter ett långt och komplicerat skeende så förvreds dock hens sinna så till den grad att hen blev helt oförutsägbar i allt utom tre saker - att hens vilja var lag, och att hen talade i spontant framimproviserade dikter av det inte helt korta slaget. Vilket är något av ett bekymmer när det kommer till det här med rak och enkel kommunikation.

Den tredje saken var att hens vilja mer eller mindre alltid innehöll ett visst element av cirkuskonst. Inte den glada men ack så sexuellt laddade variant som vi kanske sett hos en föreställning given av ett förbipasserande cirkussällskap, utan de mer dramatiska, neurotiska och ångestfyllda momenten som vi vet finns där men som ignoreras ack så flitigt.

Det gick inte att förutsäga exakt vilken föreställning som krävdes för dagen, och den som misslyckades med att spela sin roll mötte inte helt sällan ett abrupt slut. Som ett resultat av detta var extrema färdigheter i improvisation, teaterkonst och andra scenerier av akut vikt att lära sig extremt fort av hovet - och, i förlängningen, av hela samhället som sådant. Ty Perpentach hade en förkärlek till att resa land och rike runt och se de föreställningar som stod till buds på plats och ort, och ve den som vågade ge konungen något annat än excellent show.

Efter viss tid lyckades en spion från ett av grannrikena hade lyckats belägra den ombytlige härskaren i hens säng, och resultatet av detta blev en inte helt planerad graviditet. Spioneriet och graviditeten uppdagades, och den rasande konungen deklamerade att barnet Keelyn skulle skonas, men spionen, ack, spionen, vid vägs ände hen snart befann sig -

För att sedan, när Keelyn väl var född, glömma bort det hela och ge sig ut på en av sina resor runt riket. De rådgivare som lämnades kvar i palatset visste inte riktigt vad som skulle göras med barnet, så de tog den kanske inte helt självklara beslutet att isolera henom i en ensamhet där enbart magiskt frammanade husdjur fanns till hands som sällskap. Dessa framkallades och förvisades med vissa regelbundenheter, men när barnet uppnått åldern av åtta år talade det med en mindre farlig demon, och uppmanade denne att stanna kvar för evigt. Denne svarade att, alas, den hade sina måsten att gå, men om hen försökte frammana den på egen hand så kanske den kunde stanna lite längre.

Sagt och gjort så började det åttaåriga barnet att frammana demon efter demon efter demon. Till sist frammanades en Balor i egen hög existens, och denne fick namnet Giggles. Keelyn och Giggles spatserade sedan i all godmodighet iväg till rådgivarnas kammare, där Kaelyn proklamerade att hen skulle ta över saker och ting från och med nu, med vissa undertoner kommandes från hens fnittriga vän, som avgav ett oroväckande avgrundsvrål.

Now, om filmen hade blivit barnförbjuden på grund av att storyn förmedlade den grundkänsla av institutionaliserad galenskap och åttaåringar som frammanar helvetesdemoner och namnger dem "fnitter" så hade jag förstått precis exakt varför den blivit det. Det är fullt möjligt att få mardrömmar bara av att tänka på det i all stillsamhet, och en hel film på samma tema kan bokstavligen ge psykologiska men för livet.

Det är i ljuset av detta vi ska se beslutet att barnförbjuda en film bara för att den innehåller en antydan om att en puff leder till fnittrighet. Det finns saker som är olämpligare för barn än sådant. Jag lovar.