Retorik inför valet 3: utgångspunkter och budskap

När jag hamnar i olika sociala situationer händer det ibland att jag är totalt utanför det sociala sammanhanget. I vissa fall är det inte min förskyllan, som när jag är ensam om att ha svenska som förstaspråk när jag sitter längst bak i bussen. Ibland är det dock mer ett resultat av mitt aktiva leverne än av min födelses geografi. I dessa lägen är jag en total främling och totalt omöjlig att prata med, i och med att jag inte delar samma mediala miljö som mina medmänniskor.

Såg jag teveprogram x igår? Näe. Läste jag den där artikeln i tidningen i morse? Näe. Hörde jag det där inslaget på radio för några timmar sedan? Näe. Har jag någon som helst hum om vad televisionen, tidningarna och radion pratar om nuförtiden? Näe.

Detta orsakar vissa problem när jag lär känna nytt folk, och standardfrågorna om ens medvetenhet om vad som pågår i den gemensamma mediesfären dyker in. Jag slutade titta på teve när de numrerade kanalerna bara uppgick till fem, och brydde mig inte om vad som hände redan på den tiden. När jag därför säger att jag är lika bevandrad i svensk televisionerad samtid som en genomsnittlig filipin så brukar konversationen antingen dö rätt fort, eller tveksamt försökas in på nya, oprövade vägar.

Det är en slags oskriven regel att de flesta kollar på teve. Det är en av de få saker som folk kan Räkna Med när det gäller Normala Människor - de kollar på teve. Det går därför att räkna med att någon slags diskussion om någonting bägge känner till uppstår när televisionen förs på tal. Det blir lite mer invecklat när det framgår att jag inte är en normal människa, en icke-tittare; hur hanterar en en sådan?

Jag brukar kontra med frågor av typen vilken den andres favoritblogg är, om hen har en egen, om Helgon är bättre är Ansiktsboken eller om Lunarstorm fortfarande är ett alternativ, om de såg den där bilden borta på Pundit Kitchen med Obama - kort sagt, samma frågor som jag svarar näe, näe, näe och näe på, fast med omvända förtecken.

Svaren jag får brukar oftast - men inte alltid - gå i samma tema som mina. Särskilt den sista frågan, där 95% (ytterst ungefärligt uppskattat) inte känner till vare sig Pundit Kitchen eller ens formatet på bilderna som står att finna där. Ibland händer det att jag träffar en likasinnad, men det är y t t e r s t sällan. Undantag som bekräftar den oskrivna regeln.

Now, det här är ytterst besvärligt för mig. Det tvingar fram en hel del kreativa kommunikativa nödlösningar både på min och min motparts sida - i brist på socialt smörjmedel får vi stånga våra huvuden mot den kommunikativa väggen och använda de sörjor som framkommer av detta som substitut. Ibland går det, ibland gör det bara ont.

Det är också besvärligt för oss pirater, mer generellt. Den större delen av väljarkåren - en viktig målgrupp inför valet, onekligen - lever kvar i en värld där radio, tidning och teve är de största och främsta källorna till information och inspiration, och där internet och bloggaggregation bara är konstifika uttryck för nördiga behov. Vilket är ett problem, i och med att Piratpartiets ideologi, strategi och generella ontologi baserar sig mer på internet än på någonting annat. Vårt budskap går hem och är relevant - på och för internet. Utanför internet (en plats som vi nätvarelser inte längre känner till men som likväl fortfarande finns) så är detta budskap bloody obegripligt.

Det retoriska utmaningen här är att omformulera en nätbaserad politik till en mer, ah, geografiskt baserad sådan. Att, på något vis, komma undan den kniviga situationen där nätet vagt definieras med fildelning, och där vår extrema nätbasering i ljuset av detta tolkas som att fildelning är det enda vi bryr oss om. Att komma undan ekvationen Piratpartiet = internet = fildelning = brottslingar och terrorister = kan inte ha någonting att säga ens om de får tusen år på sig att formulera det = vill inte höra vad du säger = stfu.

Det är, för att använda en medveten underdrift, en utmaning. Men förmodligen en lärorik sådan. På olika plan.