2022-spaning

Helt plötsligt upptäckte jag att mina ömma bloggkollegor Niklas och Fredrik skrivit sig var sitt eget 2022-inlägg, och som den sentimentale personlighet jag är så anser jag att de förtjänar lite länkkärlek för det.

På tal om länkkärlek - visste ni att det går att pinga 2022.nu? Länka bara till den här sidan och pinga Knuff/Nyligen, så dyker du upp i högerspalten efter ett automagiskt tag.

Fenomenalt, men sant.

En retorisk fråga om samvete

Ibland är det märkligt hur någon som skriver för utomstående, om en helt annan situation utifrån ett helt likgiltigt perspektiv inför det egna läget kan träffa så rätt angående ens egna nuvarande omständigheter. En vet rent intellektuellt att de skriver om någonting annat, för någon annan och med ett helt annat perspektiv än ens eget lokala - men ändå känns det som om de träffat precis just rätt angående precis en själv precis just där och då.

Det finns förvisso ett par litterära knep som kan tas till för att uppnå den här effekten - jfr Twilight-fenomenet - men det kan också vara så att det finns vissa likheter mellan de omständigheter som författaren skriver om och till, och de som en själv råkar gå omkring och befinna sig i. Ta exempelvis dessa ord som min husgud Theodore Dalrymple skriver angående valdebatten inför det gångna valet i Storbritannien:

There is no better time to study bad argumentation than during an election in a western democracy. No falsehood is too false to be suggested, no truth too evident to be suppressed, no non sequitur too illogical to be enunciated, by a candidate during one of these contests. They cut words adrift from their meaning, leaving only a connotation behind, like the grin of the Cheshire cat. A fastidious man, with no experience of living under any other political system, is likely to react with disgust.

Visst är det nästan - jag nämner absolut inga namn här - så att en känner igen sig en smula? Jag har förvisso något av en predisposition att lystra till lite extra när någon nämner dålig argumentation (vilket härdade läsare har märkt vid det här laget), men jag anar att den generella tendensen att tycka att det nog är någonting fiskigt med de mer pompösa uttalandena om hur bra ett visst givet parti är?

Nu är jag den siste att kunna hävda att jag är opartisk åt något håll - lutar jag inte åt Piratpartiet i synnerhet så lutar jag åt det akademiska sättet att vara i allmänhet - men det är ändå någonting jag har gått omkring och tänkt på den senaste tiden. Som partisk retoriker har jag onekligen en viss tendens att vinkla saker lite mer åt mitt håll än åt motståndarens (det ligger i sakens natur), men jag har också det samvete som följer med att veta exakt vad det är jag gör och hur.

Den gode Quintilianus hävdade redan på sin tid - strax efter Jesus tid, för att vara exakt - att en god talare också måste vara en god människa, en någon som tar ansvar för och som vist bedömer effekten av sina ord. Detta kanske vi idag så här efteråt bedömer vara något naivt och intetsägande, som inte förpliktigar till någonting eller borde tillåtas ställa sig i vägen för ett effektivt och rättframt användande av våra retoriska superkrafter. Indeed, på väldigt många håll står det att finna cynism och direkt brutalitet i retorisk aktion, från reklambyråer till propagandaministerier till lobbyorganisationer till - förvisso - härskartekniker i vardagen.

Det går inte att förneka att det goda ordet om att säga vad en tänker men tänka på vad en säger kanske inte riktigt blivit en del av var människas obändliga samvete än.

Det går inte heller att förneka att både det goda och det onda ordet har makt över människor, och att det ena väldigt lätt övergår i det andra när det en argumenterar för uppfattas vara viktigt nog. Exempelvis utgången av ett nära förestående val.

I stundens hetta ser allting väldigt annorlunda ut, och om det blir hett nog så kan det hända att ens medmänniskor börjar se ut som hinder som måste övervinnas snarare än som en del av det samhälle som ska byggas och levas i även efter att stunden är över.

Det kanske till och med framstår som att det lite nyare ordstävet att det måste till lite äggknäckande för att göra en omelett utgör någon slags ursäkt för saker och ting.

Varje partisk retoriker har att hålla detta i bakhuvudet. Varje partisk retoriker har att lyssna på den där inre rösten som säger att medlen måste kunna helgas även när ändamålet är utom synhåll, och att det fortfarande finns utrymme för diskussion och dialog även när valet likt Hannibal står utanför porten och inte helt subtilt bankar sig in.

Låt oss nu alla - pirater, alliansföreträdare, rödgröna, feminister, nationalister och (i sammanhanget) oberoende - hålla ögonen på bollen och försöka att sparka på den i stället för varandra.

Annars fruktar jag att vi förlorar långt mer än vårt retoriska eller intellektuella samvete. -

Även pingat i: Kristdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Folkpartiet, Val2010

Verklighetens folk revisited

Jag blev glad när det synnerligen ekivoka slagordet "verklighetens folk" släpade sig in i den allmänna diskursen. Dels för att det är en så brutalt självklar sak - verkligheten, liksom - men också för att det var så brutalt självklart att det närmast var givet på förhand att folk medvetet eller omedvetet skulle tolka och misstolka det åt så många håll att det i slutändan inte kom att betyda någonting alls.

Det var, med andra ord, varje retorisk opportunists dröm besannad. Vare sig en var för eller mot de som använde det så kunde det användas åt ena eller andra hållet - KD kunde kritiseras för att premiera en synnerligen partikulär subjektsposition genom att utmåla den som allenarådande verklig norm, och KD kunde hyllas för att de äntligen satte dit alla pretentiösa jävlar som tänker i termer av den förra bisatsen. Till och med de som inte direkt brydde sig om KD kunde använda vagheten i det hela som en ursäkt för att ta ton. Vilken ståndpunkt som helst kunde gynnas eller sänkas med hjälp av verklighetens folk - utan större åtskillnad alls.

Goda retoriska möjligheter är blinda. Onekligen.

Jag blev mindre glad när det visade sig att ganska precis alla tog chansen att haka på det hela - även om jag borde ha sett det komma. Det går att göra vissa diskursanalytiska nedsteg och på så vis spåra ett antal linjer som utgått från utspelet i fråga - bland annat RFSL har gjort en grej av det - men det intressanta här och nu är att konstatera att det numera gått viss inflation i både verklighet och folk. Och det på ett sådant sätt att både verkligheten och folket blivit lite mindre säkra i konturerna.

Eller marginalerna, om vi ska invokera Derrida.

Nu inställer sig förstås frågan - vad vill jag ha sagt genom att dra upp verklghetens folk?

Now, märk att jag kan nu kan byta ämne till ganska exakt vad som helst vid det här laget. Allt från schlager till fotboll till reellt existerande människor till riktigt radikal vänstermarxism till dagens prideparad till mellanmänsklig kommunikation till 2022-kampanjen till Piratpartiet till moderaternas ideologiska förvandling till ekonomisk tillväxt till kulturens utveckling efter Berlinmurens fall till priset på mjölk till - vad som helst. Genom att dra till med verklighetens folk så har jag med andra ord en ursäkt för att komma in på vilket ämne jag än må vilja komma in på.

Wow.

Förhoppningsvis använder jag bara denna makt i pedagogiska syften, för att åskådliggöra hur argumentation kan se ut i praktiken, i stället för att bara missbruka den för att föra någonting helt slumpmässigt på tal.

Hur skulle det se ut om vi bloggare gick omkring och gjorde så, helt okynnes? -

Netroots och jag

Jag har med viss spänning följt debatten om mitt ömma bloggnätverk Netroots de senaste dagarna. Jag har dock inte känt mig manad att uttala mig i frågan förrän nu, när den berömde Laakso ställer sig frågan om huruvida mindre bloggar osynliggörs i nätverket. Vilket alltid är en giltig fråga, även om svaret eventuellt visar sig vara nej - själva frågeställandet leder genom sitt blotta inträffande att folk tänker närmare på det hela, och på så vis blir mer uppmärksamma på ifall det finns tendenser åt det hållet. 

γνῶθι σεαυτόν. Så även här.

Laaksos inlägg innehåller förstås inte enbart frågan om mindre bloggar osynliggörs, utan preciserar frågeställningen en smula. Jag känner mig modig, och vill våga mig på att fritt sammanfatta frågeställningen så här: om nu Netroots är ett så framgångsrikt och effektivt verktyg för samarbete mellan bloggar, hur kommer det sig då att detta samarbete systematiskt tycks vara mer framgångsrikt och mer effektivt inom en viss klick av medlemmar?

Givetvis är det så att vissa bloggare är närmare varandra än annars - det är en del av det mänskliga villkoret att ens omedelbara sociala umgängeskrets får mer av ens uppmärksamhet än resten av världen. Den gode Dunbar argumenterar för att det finns en maxgräns för hur många människor vi är förmögna att ha en empatisk relation till (dvs bry oss om i större utsträckning) som ligger någonstans kring 150. Plus/minus eventuella individuella skillnader. De flesta av dessa människor tenderar att vara familj, släkt, vänner, arbetskollegor och andra som råkar befinna sig i vår mer omedelbara fysiska omgivning. Det kanske kan tyckas lite hårt att säga så, men det finns något av en gräns för hur mycket vi egentligen orkar. Både som människor och bloggare.

Likväl. Som medlem i Netroots - jag utgår en smula från att alla medlemmar är lika mycket värda, i egenskap av att vara just medlemmar - så måste jag tillstå att jag inte helt fått ta del av det framgångsrika och effektiva samarbete som bland annat S-Buzz är mån om att måla upp. Nu måste jag förstås erkänna att jag tagit del av nätrotsamarbete även utanför mitt ömma bloggnätverk, men det har onekligen ändå varit väldigt tyst från andra medlemmar sedan just S-Buzz välkomnade mig in i gemenskapen för lite drygt två månader sedan.

Särskilt då som jag, enligt denna sammanställning av populära inlägg publicerade av Netrootsmedlemmar, skrivit det näst populäraste inlägget sedan ett år tillbaka. Det ska förstås nämnas att denna lista är en smått obskyr sådan, och förmodligen enbart känd för oss medlemmar, men likväl - att ha legat där på plats nummer två i den dryga månad som jag gjort borde rimligen ha resulterat i någon slags reaktion. Av något slag.

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förväntansfull när mitt välkomstbrev kom med besked om att jag numera var en officiell och legitim del av Netroots. Och lite bävande. Jag såg framför mig en hel del nätverkande, samarbetande och nya kontakter, onekligen, men jag såg också framför mig en hel del tuffa men givande diskussioner som skulle kräva mycken energi från mig men ändå vara givande i slutändan.

Särskilt då som jag i snitt publicerat ett inlägg om dagen på cirka 500 ord om diverse diskussionsvänliga ämnen sedan dess. Som detta, om bloggande och skrivande, detta om hur uppmärksamhet skapas i ett nätverk av bloggare eller detta om bloggandets relation till läsandet. Saker som torde vara relevanta för ett framgångsrikt och effektivt samarbete, onekligen.

Ack ja.

Det är tur att jag är nätrotsaktivist, så att jag inte är helt utom tävlan. Som Laakso gjorde mig uppmärksam på så ligger jag ju trots allt väldigt nära knuffs top 50, en nyhet som gjorde mig glad i mitt bloggande hjärta.

Jag förhåller mig likväl öppen för tanken på ett mer aktivt samarbete med mina medmedlemmar i Netroots framöver. Framgångsrikt och effektivt samarbete kräver trots allt aktiva nätrötter, och - well. Här har ni en.

Vad säger ni - ska vi göra oss ett namn för oss själva, vi nätrötter i Netroots? -

Bloggar: Johan, Martin, Peter, Anna, Johan, Högberg, Claes

Formellt goda argument

Ibland blir jag direkt trött. Inte av att ekonomin tycks vara någonting av en perpetuum immobile, inte av att jag inte har något favoritfotbollslag som kan muntra upp mig när de vinner, inte heller av att det krävs oförutsägbart mycket arbete för att hålla 2022 igång. Nej. Den direkta tröttheten består i att det ibland verkar som att jag går omkring och överskattar mina medmänniskor i onödan.

Now, vi akademiker är förstås luttrade vid detta. Å ena sidan kan vi inte utan vidare utgå från att alla läst det vi har läst och argumentera som om allt är självklarare än radioaktivt vatten; å andra sidan kan vi inte heller utgå från att de är direkt dumma i huvudet och skriva saker och ting på näsan på dem. Det ligger liksom i sakens natur att någon slags pedagogisk kompromiss mellan det ena och det andra måste till, där saker och ting kommuniceras på ett sådant sätt att  det sammanfattar summan av ens inlästa kunskap på ett kärnfullt vis utan att för den skull trycka ner åhörarens ansikte i gruset, skrubba det fram och tillbaka och därefter betona att denne är lite korkad som inte förstår.

Det ligger i sakens natur.

Ändå är det just detta den formellt gode Alf Svensson gör i sin debattartikel angående det så kallade Smile 29. Det den formellt gode Alf gör är att utgå från att vi är så lättledda att det räcker med att hen säger att saker och ting är på ett visst sätt för att allt eventuellt tvivel ska vara undanröjt och diskussionen vara över. Det är inte bara detsamma som att klappa oss på huvudet och säga att vi inte förstår bättre - det är dessutom argumentationsmässigt rent förkastligt.

Ni ser, att säga att saker och ting är på ett visst sätt är inte att argumentera för detta. För att argumentera för någonting så krävs det att en lägger till så kallade "argument" för att stödja sin tes. Om vi utgår från att "för att jag säger så" inte är ett giltigt argument i just det här fallet, så ser vi ett flertal tillfällen som den formellt gode Alf hade kunnat smyga in sådana på. Typ här:

Marcin de Kaminiski kommer med hemmasnickrade tolkningar av den skriftliga förklaring som 370 Europaparlamentariker från alla partigrupper (även från vänstern, de gröna, socialister och liberaler…) och jag skrivit under. Med den sortens argument skapar han ingen trovärdighet för sin sak. 

Det börjar bra med hemmasnickrade tolkningar. Det för omedelbart tankarna till att saker kanske inte är som de borde, och skapar en förväntan att den formellt gode Alf ska beskriva exakt varför den hemmasnickrade argumentationen inte håller.

Visst är det synd att den där beskrivningen aldrig egentligen kommer?

Här sitter vi läsare i spänd förväntan och väntar på att få se Marcins hemmasnickrade argumentation smulas sönder tills inte ens fotknölarna blir kvar, och vad händer? Jo, den formellt gode Alf går vidare som om den redan hade demolerats, och ingenting mer behövde sägas därom.

Rationell debatt där argument ställs mot argument, möt ansiktsskrubbande grus.

Den formellt gode Alf avslutar sedan texten genom att tala om just ett gott debattklimat. Jag är inte helt säker på att det är en helt lyckad avslutning. Särskilt inte då hela Smile 29 i sin essens var en argumentation vars enda syfte var att skrämma upp folk så pass mycket med tal om barnporr och dylikt att de skulle skriva under på närmast vad som helst.

Med den sortens argumentation skapas ingen trovärdighet alls.

Och den gör dessutom så att jag blir trött i huvudet. Jag må ha en tendens att överskatta mina medmänniskor lite då och då (jfr Bauman 1993), men - borde inte en så erfaren och formellt god politiker som Alf kunna argumentera lite bättre än med rena skuggargument? Är inte formell godhet någonting som implicit uppmanar till ärlig argumentation snarare än till det retoriska fulspel som bara mindre formellt goda partier förfaller till? -

Studentens eviga öde

Idag skriver jag om studentlivets oföränderlighet, teknologiska framsteg och applicerad juridik på 2022.nu. De av er som läst det jag har att skriva ett tag kommer att känna igen er något oerhört; de av er som lite nyare i sammanhanget kommer att känna er som hemma här efteråt.

Phew.

Ibland skriver en mer än annars. Helt klart.

Sunkets drottning?

Jag läste nyligen ett inlägg borta hos Peter, där hen beklagar sig över att gode justitieminister Ask varit i farten igen. Hen beklagar sig dessutom över att nivån i den politiska debatten tycks ha sjunkit ännu ett steg närmare det totala sunket, vilket alltid är värt att beklaga när det inträffar.

Det är därför extra värt att beklaga att vi givit så pass stort utrymme till Ecpat i den offentliga diskursen rörande statens förhållande till individen som vi faktiskt givit. Det är en diskurs som borde vara inspirerad av tanken att även staten har en obändlig tendens att närma sig sunket, och att vi därför måste se till att införa och underhålla institutioner som aktivt motarbetar denna tendens med alla till buds stående medel. Vilket är motsatsen till vad Ecpat hittills har förespråkat, i och med att de aktivt propagerat för att staten ska sjunka ännu lägre i sin syn på medborgaren, och aktivt införa sunket som arbetsmetod i kampen mot väderkvarnar som inte ens den mest stoiska av Sancho Panzas inkarnationer skulle acceptera.

Jag har tidigare påpekat och förklarat exakt varför barnpornografi inte är ett giltigt argument för att aktivt sunka till statens syn på medborgaren, och jag säger det igen: argumentet att det handlar om barnporr är av den typen att vilken negativ term som helst skulle kunna sättas in i dess ställe. Det rör sig inte om logiskt giltiga syllogismer där slutsatsen med obändlig logisk nödvändighet följer ur premisserna, utan dessvärre om ett synnerligen retoriskt effektivt knep för att få sunkigheten att verka rumsren.

Vi i Piratpartiet uppmanar härmed drottning Silvia, respektabilitetens väktare, att omedelbart ta avstånd från dessa sunkets ambassadörer och stå upp för vad varje kunglighet borde stå för - ett rättssäkert samhälle där det inte räcker med påhittade argument för att släppa lös våldsmonopolets blodhundar på den vanlige medborgaren.

Allt annat vore ett accepterande av att kampen är över, att sunket har vunnit och att vi för evigt har lämnat både demokratin och republiken bakom oss.

Utan pardon. Och absolut inte med någon som helst möjlighet att överklaga. -

Ett läckert buktande

Wikileaks gör det igen! Den här gången handlar det om tonvis - närmast bokstavligen - av dokument angående USA:s (och därmed även Sveriges) krig i Afghanistan. Jag vet inte riktigt om ni har märkt det, men förutom det faktum att vi är där, att det finns onda människor där och att det är något av en öken så har vi inte riktigt hört så mycket av vad som pågår där.

Förrän nu, vill säga.

Vissa skulle säkert säga att detta är en dålig sak, men jag tycker tvärtom att det är en synnerligen positiv nyhet. All makt korrumperar, och i organisationer som systematiskt brukar våld - militären tenderar att vara våldsam, sägs det - tenderar våldsmakten att utgöra en mycket svårkontrollerad kraft när organisationen väl är korrumperad nog. Och det enda sättet att komma till bukt med detta är att belysa vad som pågår, kritiskt granska de fakta som finns att tillgå - och, i det här fallet, väldigt många av de som inte finns att tillgå - och därefter ställa folk till svars.

Wikileaks utgör ett nödvändigt led i detta antikorrumperande buktande, och som sådant bör deras agerande applåderas. I alla fall av de som gillar det här med ansvarsfull demokrati. Det borde vara en källa till nationell stolthet att de delvis baserar sig i Sverige.

Hans gör ett jättejobb med att sammanfatta skeendet. Om hen fortsätter så här så kommer hen snart att bli något av en officiell murvel för Piratpartiet. Keep up the good work!

Andra på samma tema: Engström, Satmaran, Michael, Peter, Nemokrati, Qeruiem

Det otillgängliga studentlivet

Jag brukar väldigt ofta kalla mig själv professionell student. Detta är, som ni kanske redan anar, något av en ordlek. Det anspelar dels på den något artificiella uppdelning mellan "riktigt arbetande folk" och oss studenter, som konsekvent placerar oss studenter i ett sämre läge - förutom möjligtvis hos A-kassan, där studielivet helt plötsligt blir väldigt uppgraderat väldigt fort (vilket iofs inte hjälper ett dugg i sammanhanget). Det anspelar även på att jag har läst på universitetet i vad vissa skulle kalla "hur länge som helst", och det utan att ta studielån. Vilket hjälper en smula i sammanhanget, med tanke på att jag inte är klar än.

Det anspelar dessutom på att jag har en tendens att envisas med att se livet med lite för akademiska ögon även när jag inte befinner mig på campus, vilket retar livet ur väldigt många av verklighetens folk och tenderar att göra mig en smula alienerad i vissa sammanhang. Vilket ibland hjälper och ibland inte.

Något som helt klart inte hjälper någon alls, och som dessutom riskerar att direkt förhindra folk från att realisera sina framtidsdrömmar, är det till synes helt obegripliga beslutet att sätta åldersgräns på vissa längre utbildningar. Nu kanske eller kanske inte det finns någon sanning i tanken om att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men visst känns det en aning snedtänkt att sätta gränser mellan "ung, formbar individ med all studentpotential framför sig" och "gammal hund" vid 28 års ålder?

Det finns förvisso en rationell grund i att ha viss åldersdiskriminering - vi kan ju inte låta yrkesförberedande utbildningsplatser domineras av folk som går i ålderspension lagom vid utbildningens slut - men på något vis känns det ändå som att just 28 nog ändå är en lite för radikal åldersgräns. Vi har att göra med en gräns som med rätta kan kallas vag och något av en gråzon, men en klar riktlinje torde vara att 28 är på ena sidan om den och 58 är på den andra.

Som professionell student vet jag att de allra svåraste frågorna på tentan tenderar att vara av karaktären "vad är det för skillnad mellan dessa två till synes likartade saker, och var skulle du dra gränsen?". Om examinatorn är riktigt elak handlar det om saker som utbildningsekonomi och ekonomiutbildning, men i just det här fallet så handlar det om ingendera, utan bara om ren och skär -

Well, jag vet inte vad.

Förhoppningsvis tar sig de berörda institutionerna i kragen, ser över sina rutiner och anammar ett mer professionellt sätt att hantera det här än att bara säga nej rakt av. Sverige har behov av fler högutbildade personer, inte färre, och det är bloody synd att det tydligen ska behövas ett nytt '68 för att det ska inträffa.

Välan.

Under min karriär som professionell student har jag lärt mig att det som går snett första gången vanligtvis går att fixa till på omtentan.

Förhoppningsvis.


-----

Under strecket kan tilläggas att jag blev antagen till mina kurser i höst. Hej retorik C och MKV B!

Applicerad framtidstro

Det dyker upp nya bloggar hela tiden. Den eviga frågan för den som funderar på att skaffa sig en ny blogg är förstås var de ska skaffa sig den - blogger, wordpress, typepad? Att fråga de som redan bloggar tenderar att vara detsamma som att titta på deras bloggar och se deras domännamn - de som ligger på blogger tenderar att rekommendera blogger, wordpressfolket har sin kult och vi som har bloggar över flera domäner tenderar att vara lite för agnostiska för att kunna säga antingen a eller b.

En annan fråga som dyker upp är förstås vad den ska heta. Och, förstås, om detta namn är ledigt. I och med att det dyker upp nya bloggar hela tiden så blir det ondare och ondare om lediga namn, oavsett domän, och att hitta någonstans där ens tänkta namn är både ledigt och tillgängligt blir över tid desto svårare. Och det närmast vilket namn en än tänkt sig.

Det dyker dock inte upp nya domäner hela tiden, så det är med glädje jag kan välkomna Piratblogga.nu till världen. I och med att det är helt nytt så är (nästan) alla namn lediga, så om du känner att, aye, det är dags att skaffa en blogg nu, så kommer inte det irriterande faktum att folk har hamstrat namn under tre årtionden att vara ett problem längre.

På tal om nytt så vill jag även välkomna tre bloggare till existensen. Först ut är den unge Lucas, som jag förutspår kommer att ligga etta på knuffs topplista. Om än inte förrän om ett par år, förstås - det är ju som ni alla vet inte helt lätt att kombinera bloggande med skola.

Därefter kommer Hans, som inleder starkt genom att skriva en mycket läsvärd sammanfattning av den väldigt ignorerade och väldigt graverande krisen inom amerikansk inrikespolitik. De har samma problem som där borta som vi har med FRA, fast långt långt långt värre.

Siste man till rakning är Max, som har tänkt börja väldigt länge och som nu äntligen (kanske eller kanske inte efter visst övertygande arbete) sparkat igång.

Det ska bli spännande att se hur saker och ting utvecklar sig framöver, och vilken röst dessa nya bloggförfattare kommer att utveckla under skrivandets gång. Vanligtvis tenderar bloggandet att få ett eget liv och utvecklas åt ett eget håll, och det är svårt att säga hur saker kommer att fortsätta.

Jag tror dock på framtiden, och anar att saker och ting kommer att utvecklas över lag positivt. Inte utan temporära motgångar ibland, men väl på ett sådant sätt att jag vågar hoppas lite mer än de flesta. Även och särskilt när framtiden är väldigt ny i samtiden. -

Arbetsmoral och tacksamhetsskuld

Jag förmodar att jag är skyldig de moralkonservativa hårdaretagisterna ett synnerligen hjärtvärmande tack för den tjänst de gjort mig och mitt framtida arbetsliv. Till en början var jag skeptisk till allt tal om att göra droger till någonting som det var olagligt att ens vara i närheten av, att göra fildelning till någonting så högprioriterat att förmodligen till och med kungen skulle kunna åka dit för det, att skruva upp tumvantarna på sexköparbrottslingar och, mest av allt, hela grejen med att barnpornografibegreppet och -brottet skulle börja röra sig med så synnerligen vagt formulerade definitioner på ett sådant vis att det i princip blir omöjligt att på förhand avgöra vad som är brottsligt eller inte.

Till en början var jag som sagt skeptisk, men det berodde på att jag tänkte i termer av rättssäkerhet, demokrati och oskuldspresumtion. Jag har nu kommit till insikt om att dessa saker är oerhört bredvid poängen, och att hela paketet med dessa lagar egentligen är rena arbetsmarknadslagstiftningsåtgärder, och att de är utformade på ett sådant sätt att jag - just jag - är den som gynnas mest av dem. När jag väl såg förbi morallagstiftningsperspektivet och började tänka arbetslinje i stället så blev jag med ens en synnerligen övertygad anhängare till krigen mot droger, fildelning, sexköp och barnporr, och tänker härmed aktivt se till så att samhället får alla medel som det över huvud taget kan ha för att fortsätta dessa ärevördiga kamper.

Yep. Hårdare tag mot de kriminella krypen - det är min melodi, det.

Nu kanske du undrar - hur får jag detta till att vara en arbetsmarknadsfråga? Blandar jag inte ihop korten något alldeles nu i mitt stilla förvirrade sinne?

Jag kan redan nu lugna dig med att det hela är långt enklare än det ser ut. Du ser, med alla dessa nya rättsliga vapen i min arsenal så kommer jag aldrig någonsin att behöva oroa mig för konkurrens på arbetsmarknaden, vare sig jag bestämmer mig för att starta eget eller ta en anställning. Vid varje tillfälle där min verksamhet eller anställning hotas av yttre faktorer så som konkurrens eller dylikt så kommer jag att kunna avlägsna detta hot från min verklighet genom att helt enkelt använda något av de hårdare tag som jag just nämnt.

Om konkurrenten kommer med ett bättre anbud än vad jag kan åstadkomma så kan jag således avlägsna detta irritationsmoment genom att plantera en inte helt oansenlig mängd droger på en för min del väldigt lämplig plats, och sedan se till så att denna mängd råkar bli funnen av våra rättsvårdande myndigheter. I ett svep så har konkurrensen försvunnit, och kontraktet är säkrat.

Om jag söker ett jobb där jag vet att jag är näst eller näst näst mest kvalificerad för anställningen så är inte heller detta ett problem. Det enda jag behöver göra är att sätta upp ett mindre botnät på mina ärade icke-kollegors datorer som omväxlande sysslar med synnerligen grov fildelning och någon lite lindrigare form av barnpornografidistribution. Och, återigen, se till så att dessa kommer till upphovsrättsintressenas respektive de rättsvårdande instansernas kännedom, för att sedan på avstånd kunna se hur konkurrensen försvinner av sig självt.

Om jag nu, rent hypotetiskt, skulle ge mig in i politiken så utgör fallet Littorin närmast en steg-för-steg-manual för hur obekväma personligheter i min väg kan undanröjas utan att jag för den skull behöver göra någonting så jobbigt som att, säg, ge mig in i en lång och utdragen debatt om hur det goda samhället ser ut och bör administreras utifrån en gemensam definition av vad en människa är för något. Jag behöver nästan inte ens bry mig om vilken ideologi min före detta motståndare råkar ha företrätt - manualen visar vägen, från alpha till omega.

Så, jag antar att jag har en hel del tacksamhetsskuld att börja beta av. Frågan är nu förstås vem jag har att tacka för min framtida anställnings- och arbetsmöjlighetstrygghet. Jag tycks - vid denna högst olämpliga tidpunkt av tidpunkter - ha glömt bort exakt vem som har infört de olika vapen och verktyg jag nu har till mitt förfogande. Så därför vill jag avsluta det här inlägget genom att be mina välgörare att stiga fram och berätta vad jag har att tacka dem för, så att jag här på bloggen och i resten av livet högt och ljudligt kan tacka dem för att de tryggat min framtid.

Kom nu, var inte blyga. Ni är mina hjältar - och jag vill berätta för precis alla precis hur mycket ni har gjort för mig genom era arbetsmarknadsreformer. Ni har tryggat mig all den anställningstrygghet jag någonsin kan önska, och jag är djupt tacksam för detta.

Ni är väl inte rädda för lite välförtjänt beröm, eller hur?

Vem tystade Martin?

Vår informelle inspirationskoordinator skriver idag om att göra saker med stenhård tro på framtiden, på att saker och ting kan göras. Och om att någonting ska göras, så är det lika bra att göra det som Martin Luther King.

Ni vet. I have a dream. Så här:



Nu kanske ni märker någonting väldigt märkligt med den här videon. Att någon del av den retoriska dimensionen i den gode Martins framställning saknas. Att något moment av det som gör att det retoriska effekt som talet hade när det väl hölls inte riktigt kom med i videon.

Just precis. Ljudet.

Anledningen till att det är borta är, enligt Youtube, följande: "This video contains an audio track that has not been authorized by WMG. The audio has been disabled."

Den uppmärksamme kanske först reagerar på bruket av ordet "authorized". Den eftertänksamme kanske först tänker lite kring varför WMG kan tysta Martin. Och den marknadsansvarige tänker förmodligen att just det här bruket av upphovsrätten som vapen kanske kostar lite mer i PR-anslag än vad budgeten egentligen tillåter.

Borta på Livbåten läser jag om hur ett till synes oskyldigt användande av Chaplin för att främja det ständigt pågående förbättringsarbetet rörande världens tillstånd visade sig vara ett upphovsrättsbrott av guds nåde, som därmed måste bekämpas med lagens fulla kraft. Att det rör sig om ett litet flickbarn som spelar Chaplin på ett synnerligen bedårande och välgörenhetsindrivande sätt har ingenting med saken att göra - rätt ska vara rätt, tydligen.

Jag vet inte riktigt, men det känns som att de däringa rättighetsinnehavarna behöver lite hjälp med det här med att hålla sig vän med konsumenterna. Det känns en aning som att deras juridiska avdelningar och deras marknadsföringsditon inte riktigt talar med varandra längre, och att den ena handen totaldemolerar det den andra bygger. Vilket då inte är ett helt optimalt sätt att göra saker på.

Now, om det inte vore för att jag banne mig ska gå klart min utbildning innan jag gör någonting annat - jag lät till och med bli att ställa upp i riksdagsvalet för att bli klar med den, damnit! - så skulle jag greppa min portfolio, släpa mig iväg till något av deras större kontor och erbjuda mig att fixa deras problem för en synnerligen billig penning. Lösningen är nämligen väldigt enkel, och består i att helt enkelt sluta behandla vanliga medborgare och konsumenter som storbrottslingar per default - sådana som måste hanteras, tystas och sättas på plats. Låt bara bli detta, och profit inträffar.

Det är långt enklare än det låter.

Och det låter mer än vad den gode Martin gör i upphovsrättens förlorade land. -

Bloggande och läsande, del 2

Jag läser en text av den gode Aron Lund om att twitter gör oss dumma. Eller, om vi ska se förbi den provocerande rubriken, hur det här med att skrivna onlinemedier rör sig i en hastighet som är lite snabbare än de traditionellt tryckta (och månne trygga) skrivna medierna, och att detta leder till att de lite större sammanhangen kommer i skymundan. Detta då till förmån för den snuttifierade och fragmentariska sinnesstämning som främst exemplifierades i slutkapitlet av Joyces verk Finnegans Wake.

Jag kan förstås börja med att tillstå att texten har delvis rätt i sin analys av den nya tidens medier. Det är inte helt möjligt att skaffa sig en reell utbildning via bloggar enbart. Det är möjligt att bli allmänbildad och få någon slags generell känsla för vad som är vad, onekligen, men det är lite småsvårt att hitta en serie bloggposter som sammanfattar exempelvis Burkes konservativa tankegångar på ett sammanhängande och konsekvent vis, för att inte tala om mer obskyra tänkares livsverk. Det är för all del möjligt att hitta blogginlägg om det allra mesta (kudos till sådana som Rasmus och Chris som verkligen försöker), och i kombination med (det engelskspråkiga) Wikipedia så går det att få ett hum om the gist om vad saker handlar om, men den som vill ha de stora dragen och de genomgående sammanhangen bör söka sig till de tryckta mediernas värld.

Jag säger delvis rätt, i och med att samma princip är möjlig att tillämpa på tidningar. Där det, förstås, är möjligt att höra talas om saker på avstånd, men ironiskt nog desto svårare att bilda sig samma hum om saker och ting som online. Tidningar i traditionell form innehåller inga hyperlänkar, och de större vardagstidningarna vi har inrikes innehåller dessutom väldigt sällan referenser till vare sig klassiska eller moderna intellektuella, vilket gör att de rör sig i någon slags intellektuellt vakuum där idéer finns när de refereras till men inte gör det när de ignoreras. Vilket då gör att den som enbart och endast läser tidningar inte riktigt får den orientering i tänkandets historia som en behövs för att kunna kalla sig utbildad.

Vilket osökt för tanken till det tryckta mediets trygga medium par excellence - boken. Och, förvisso, dess favoritplats nummer ett, biblioteket. Det är inte direkt en hemlighet att det är där de gömmer sig, och att den som vill ha tag i en bok sannolikt har viss metodologisk framgång om hen börjar på ett bibliotek.

Now, jag har hittills inte sagt någonting som du inte redan vet. Rubriken till det här inlägget antyder att det intressanta ligger i relationen mellan bloggande och läsande, och jag tänker drista mig att gå ut på plankan en smula genom att säga så här:

Den som bara läser andra bloggar blir generellt sett ingen bra bloggare. (Möjligtvis går det att säga någonting liknande om att den som bara läser andra tidningar inte skriver en bra egen sådan; möjligtvis.) Eller, rättare, så tenderar texterna att vara lite obalanserade åt något håll. Kanske lite för bundna vid ett visst perspektiv, kanske lite för partiska, kanske lite för blinda för vår historia - lite off, helt enkelt.

Det kanske låter lite drastiskt eller överdrivet, men det har med sammanhang och sammanhang att göra. Sammanhang 1 i och med att det som sagt är svårt att hitta bloggare som är villiga att skriva fem hundra inlägg på samma tema på ett sådant sätt att du kan börja läsa i ena änden och systematiskt ha läst igenom varje aspekt och nyans av någonting när du når den andra. Det finns blogginlägg om varje aspekt och nyans, onekligen, men den förståelse för den struktur och det sammanhang som dessa befinner sig i förmedlas inte nödvändigtvis av dessa inlägg.

(För att inte tala om de långa och komplicerade interna konflikter som traditionellt pågått mellan olika tankeskolor. Exempelvis då mellan Habermas och Foucaults lärjungar, där både övergripande systemiska skillnader i strukturer samt mer hårklyvande differenser i begreppsanvändning lett till mycken spillt bläck, och ibland till en synnerligen hetsk och oförlåtande debatt.)

Likväl. Det andra sammanhanget i sammanhanget är det som vi bloggare befinner oss i. Vid varje given tidpunkt tenderar vi att hålla både läsande och bloggande inom den närmaste umgängeskretsen. Detta beror lite mer på gammal hederlig social dynamik (och på att umgängeskretsen har en ovana att expandera över tid) snarare än på intellektuell instängdhet, så att försöka göra det till en fråga om individuella egenskaper är lite felriktat. Poängen är dock att det händer oftare än inte, och att det därför går att urskilja en viss tendens till likriktning när det gäller valet av källor.

(Detta kan vara något av en bra sak, eftersom det antyder att folk är överens om vad de talar om. Vilket många gånger är viktigare än att de bara är överens, rent generellt.)

Eller, lite kortare - bloggar är skrivna på ett sådant sätt att de inte nödvändigtvis genererar en systematiskt genomarbetad beskrivning av verkligheten, och utgör dessutom i sig själva en social situation som kanske eller kanske inte stöttar skrivandet av sådana inlägg.

Den metodologiskt observante invänder förmodligen att jag är lite för atomistisk i min framställning så här långt, och att det inte fungerar att reducera saker och ting till termer av "den som enbart läser x blir...". Detta är en rimlig invändning, och det är också den främsta kritik jag vill rikta mot Lunds text. Varken twitter eller de andra nya sociala medierna gör oss dummare - tanken att varje enskilt medium i sig självt måste kunna tillhandahålla en helt och fullt integrerad bild av verkligheten på egen hand, däremot, riskerar att göra det. Vi människor må vara så funtade att vi bara kan använda ett skrivet medium i taget, men detta är inte detsamma som att vi vid användandet av något visst givet skrivet medium för evigt avsäger oss alla andra sådana.

Snarare så är det så att folk läser både twittermeddelanden OCH böcker, både baksidan av mjölkpaketet OCH framsidan av blogginlägget. Och förhoppningsvis är det också så att bäggedera inspirerar till vidare skrivande, var och en på sitt eget vis. Och även om andra bloggare många gånger är den primära impulskällan till våra egna inlägg, så finns det ingen anledning att påstå att vi enbart och endast får utgå från dessa för att formulera det vi skriver.

För att sammanfatta - bloggar är inte böcker. De behöver inte heller vara sådana, eftersom vi redan har bibliotek fulla av dem som bara väntar på att bli besökta.

Låt det livslånga läsandet inför det livslånga skrivandet börja. - Eller fortsätta. -

#Framtidstro

Gårdagens inlägg borta på Kampanjbloggen tog upp temat framtidstro, och jag tror ett huvud på en spik har blivit slaget när de säger att framtidstro inte är detsamma som att naivt utgå från att allting kommer att vara rosa och fluffigt i framtiden. Det handlar inte om att blicka fram mot en Star Trek-utopisk framtid där alla samhällsproblem blivit lösta av det obändliga civilisatoriska framåtskridandet; snarare handlar det om att ha tillräckligt mycket självförtroende för att kunna vara beredd på att ta tag i framtiden när den väl övergår till nutid. Och vissheten om att vad som än sker så kommer saker och ting att bli aningen bättre av att vi är på plats för att göra det vi gör.

Det är sådant som gör det värt att fortsätta med det en gör. Det är sådant som håller tröstlösheten borta. Och det är sådant som ger en kraft att stå ut med såna här människor:

Ty för varje gång någon säger att någonting kan göras så kommer det alltid massvis med folk som säger att det inte kan göras. Eller, för att tala med Nietzsche - för varje "ja" finns det hundra "nej", Eller, för att tala klarspråk, så finns det ett himla negativt tryck typ överallt som mördar både energi, initiativförmåga och livsglädje.

Ibland är det skönt att få det bekräftat att, aye, saker och ting kan göras. Vi kanske eller kanske inte kommer att lyckas med det vi gör, men vi kommer att göra det - och både vi och världen kommer att bli bättre av det hela. Ibland är det skönt att slippa ifrån det här trycket och bara känna att - yes we can!

Det finns en skillnad mellan en garanterad framgång och en tro på framtiden. Väldigt många stirrar sig blinda på det förra - vi i Piratpartiet omfattar det senare.

Nu kör vi.

En stillsam fråga

Om nu Copyswede tycker att vi kulturskapare som använder oss av inspelningsbara medier i vår verksamhet borde betala en straffavgift för att införskaffa dem - borde de inte då i rimlighetens och konsekvensens namn kräva en likadan för oss som använder skriftliga sådana? Dvs på papper och pennor? Eller, för att verkligen hänga med i tiden, per blogginlägg?

Det är ju trots allt viktigt att vi kulturskapare får betala jagmenar betalt.

Kamratliga pirater

När jag läste sociologi - detta underbara men underrepresenterade ämne - så berättade en av våra nestorer om en enkät hen ibland drabbade nya studenter med. Eller, rättare, om en fråga på denna enkät. Det visade sig nämligen att just den frågan blev missförstådd i ett synnerligen överrepresenterat antal fall, och att det torde vara mer än läskunnigheten som stod i vägen för förståelsen i just det här fallet.

Frågan var: hur tror du att dina erfarenheter i arbetslivet kan hjälpa dig i dina studier?

Ni kanske redan nu ser hur och varför frågan blev misstolkad. Folk läste den inte rakt upp och ned som en förfrågan om deras tankar på att applicera sina yrkesförvärvade kunskaper i sina nya akademiska omständigheter, utan läste den tvärtom som hur deras akademiskt förvärvade kunskaper skulle kunna hjälpa dem i eventuella framtida yrkesomständigheter. Ett enkelt misstag att göra, särskilt då om frågorna är många och det vankas lunch efter att allt är ifyllt.

Anledningen till att vår ömme nestor berättade om denna fråga för oss var för att illustrera hur människor ibland ser det de vill eller förväntar sig att se, och på så vis missar det som ligger framför näsan på dem.

Med detta sagt tycker jag att det är oerhört starkt av Laakso att lufta sina piratsympatier i det öppna så som hen gjorde. Särskilt då som grupptrycket att folk bör förbli vid sin egen läst blir starkare och starkare ju närmare valet kommer, och kritik tenderar att hagla från bägge håll så fort någonting som skulle kunna uppfattas som opassande inträffar.

Nu har den gode Laakso förvisso inte sagt eller gjort någonting opassande just den här gången, vilket framgår med all önskvärd tydlighet om en lägger ner någon slags möda på att läsa hens inlägg. Men. Folk tenderar ju som sagt att se det som de vill eller förväntar sig se snarare än det som faktiskt ligger framför näsan på dem. Och om vi ska tolka svaren från Claes eller Martin så tyder saker på att folk förväntar de sig det värsta.

Det är tur att Laakso inte är ensam i den här frågan. Även om det förstås är lite synd att jag är en fattig student, vilket gör att det inte riktigt vankas en gemensam lunch för oss bägge när stormen väl är över. -

Wololo!

Jag vidhåller att "wololo" är det effektivaste av alla argument som någonsin funnits genom historien. När entymem, syllogismer, metaforer, metonymer och annat avancerat slutar fungera så är det bara att ställa sig upp, peka mot någon och utbrista - wololo! Diskussionen tar genast slut, och du har omedelbart övertygat motståndaren om att din ståndpunkt är korrekt. Wololo!

Nu kanske du känner dig motsatsen till övertygad om det här, och kanske till och med känner en smula irritation över att jag är mindre självklar än vanligt just idag. Tillåt mig då att visa denna illustrativa video:



Som du ser så händer inte särskilt mycket, och som du hör så är det inte mycket förändring i vare sig innehåll eller tonläge på det som hörs.

Detta är motsatsen till Piratpartiets politik.

Vilket bland annat - och särskilt - syns i den annons vi idag fått in i DN. Du kanske eller kanske inte redan har sett den, men för förståelsens skull kan sägas att den är på rövarspråket. Vilket kanske skulle kunna ses som någonting barnsligt, men jag ser det i stället så här - det är en enkel form av kryptering som kan användas för att komma förbi den massövervakning som förs fram på bred front av de andra partierna, och det är även ett radikalt bryt med det mer traditionella wololoandet som sakta men långsamt söver in folk i en känsla av normalitet.

Det finns dock ingenting normalt i att en stat aktivt inför massövervakning, monterar ned rättssäkerheten och steg för steg offrar demokratin på något synnerligen odefinierat högre syftes altare - i alla fall ingenting "normalt" i ordets mer värderande betydelse.

Vissa försöker utmåla Piratpartiet som ett kontroversiellt parti. Men hur kan vi vara någonting annat än kontroversiella när defaultläget är så pass snedvridet att det totalitära framstår som mer normalt än dess motsats? Hur skulle vi kunna leva med oss själva om vi inte aktivt försökte göra någonting annat? Hur skulle våra barnbarn kunna se oss i ögonen om vi var tvungna att berätta för dem att vi var en del av den utveckling som pågår runt omkring oss, just idag, just nu?

Wololo, wololo, wololo.

En känd person sade en gång att om ett argument upprepas tillräckligt många gånger så blir det sant i egenskap av att ha blivit upprepat så många gånger.

Samtidigt tenderar den politiska diskursen att röra sig fram och tillbaka och fram och tillbaka över samma gamla samma gamla om och om igen. Vårdskolaomsorg möter skattesänkningar möter arbetslösheten möter hårdare tag möter vårdskolaomsorg. -

Wololo, wololo, wololo.

Detta är motsatsen till Piratpartiets politik.

Du kan se det med egna ögon. Här. Och nu.

Jag tror på framtiden

Idag dök det första av många inlägg i serien 2022 upp. Tanken är att publicera ett inlägg om dagen tills valdagen inträffar, och därigenom påvisa den bredd och det djup som finns i Piratpartiets vision inför framtiden. Eller, rättare, visioner - vi har ingen anledning att dölja att vi är ett pluralistiskt parti som inrymmer många åskådningar inom vår ömma organisation.

Varje dag under de närmaste två månaderna kommer du därmed att kunna ta del av en ny vinkel av det som är piratpolitik - och än mer av internetpolitik i sin positiva form. Det är nämligen medlemmarna själva som formulerar och inspirerar inläggen, direkt från eget hjärta.

Tänk vilken tillit vi måste känna till våra medlemmar, som vågar lita på att de kommer att formulera framtiden.

Vi är sådana. Vi litar på våra medlemmar, vi litar på internet - och vi litar på framtiden. Vi tror nämligen på den. Och du kommer att kunna läsa om exakt varför exakt varje dag de närmaste två månaderna.

Välkommen ombord!

A jolly good fellow - fortfarande

Oi! Här försvinner jag iväg för en kort stund på en lite smålång cykeltur, och vad händer? Min favoritparlamentariker går och blir en favorit med folket, helt okynnes!

Antingen så borde jag vara ute och cykla lite oftare, eller så gör den gode Engström ett fabulöst jobb där nere i Bryssel. Jag är lite partisk till det förra alternativet, onekligen.

Grattis Christian, favorit i repris!

Upphovsrättshannibal ante portas

Jag läser att Copyswede - som för övrigt gillade mina inlägg om kulturskapande så mycket att de till och med läste dem - går på offensiven med sina straffavgifter för oss som har behov av hårddiskutrymme. De har redan lyckats belägga skivor med sådana, men skam den som nöjer sig med halva kakan. Alla ska med, och så även  telefoner och hårddiskar. En prisuppgift som framkommer av artikeln är hundra kronor per 32 gig - eller tre kr/gb, om vi avrundar lite.

En snabb titt på marknaden ger vi handen att det finns diskar med smått gastronomiska två terabytes utrymme, vilket även jag kan tillstå är löjligt mycket. För enkelhetens skull tänker jag låta en terabyte vara exakt tusen gigabyte, och därifrån räkna på att straffavgiften för en hårddisk av denna löjligt stora magnitud är sex tusen kronor.

Sex tusen kronor i straffavgift. På någonting som kostar en tredjedel av detta.

Jag vill tillstå att detta är motsatsen till framsteg för landets konsumenter och den inhemska marknaden. För konsumenten i och med att saker och ting blir löjligt mycket dyrare och/eller invecklat i onödan, och för marknaden eftersom den i princip omöjliggörs inom rikets gränser när priset blir lika gastronomiskt absurt som utrymmet på disken.

Utländska återförsäljare gnuggar förstås sina hårdhudade händer i tanken på att tusentals svenska flyktingar ska uppsöka dem i brist på en inhemsk marknad, men detta är en ofrånkomlig del av EU-samarbetet. Copyswede kanske eller kanske inte kommer att expandera sina anspråk framöver, men tills dess så kommer den driftiga konsumenten att kunna söka sin hårdvarulycka hos Hannibal och de andra upphovsrättsliga barbarerna som kör utan straffavgift utanför portarna.

Vilket då för oss till en närliggande frågeställning: hur ska de inhemska hårddiskförsäljarna få betalt när deras marknad försvinner? Kommer Copyswede månne att gå på offensiven även när det gäller att dela med sig av sina indrivna straffavgifter, och inkludera även de marknader de påverkar helt på egen hand - helt utan fildelningens inblandning?

Jag finner det oerhört svårt att tro att Copyswede är en hjärtlös verksamhet vars primära och enda intresse ligger i att självföreviga och expandera sitt inflytande, så jag ser oerhört fram emot att se hur de kommer att tackla denna problematik. Jag och resten av Piratpartiet erbjuder dessutom - av ren vänskaplighet - våra tjänster som remissinstanser i detta avseende, och ser fram emot en konstruktiv dialog på området.

Det är ett bra första steg mot en bra lösning. Inte sant?

Nätverket som kom in från kylan

Har du någonsin läst en spionroman som gjort även de mest vardagliga av platser till en högintensiv scen där de mest spännande av hemliga händelser utspelar sig? Ett vanligt café förvandlas till ett internationellt slagfält medan två spioner som sitter och inte låtsas om att de vet om varandras hemlighet medan de samtidigt försöker ta varje leende som en ursäkt för att hälla gift i det kallnande teet. Ett brevinkast som vanligtvis bara tar emot ett motvilligt reklamfinansierat lokalblad förvandlas till en sambandscentral för synnerligen topphemliga hemligheter som färdas från okänd till okänd tills förhoppningsvis ingen vet var de befinner sig. Rädda Barnen-aktivisten som står och delar ut flygblad på torget förvandlas till en aktiv rekryterare för de forna Sovjet-staternas sista utpost i väst. -

Ni anar tendensen.

Det känns en smula som att de ömma skribenterna på våra kära gammelmedier förläst sig lite på sådan litteratur, och sedan fått för sig att det första bästa de ser stämmer överens med det de just läst. Turligt nog så är de halvt integrerade med internetkulturen; sorgligt nog handlar det bara om den halvan som tillåter dem vara tillräckligt skaråsinniga för att ana konstruerade ugglor i mossen i varje aspekt och nyans av nätets natur, och därmed även en fara runt varje virtuellt hörn.

Någonstans på gränsen mellan filosofi och litteraturvetenskap gömmer sig tanken om att vår verklighetsuppfattning med nödvändighet antar skönlitterär eller narrativ form, och att det därför är synnerligen tacksamt att jämföra verkligheten med litteraturen - det förra har samma mentala struktur som det senare, och passar därmed ihop som legobitar. Om de vänds åt rätt håll först, vill säga.

Problemet här är förstås att det är bakvänt att okritiskt dra paralleller mellan fiktion och verklighet med utgångspunkt i fiktionen. Bägge påminner förstås om varandra rent strukturellt, men epistemisk likhet har ingen ontisk bäring - eller, mer konkret, saker är inte nödvändigtvis på vissa sätt bara för att en tänker på dem på det viset. Självuppfyllande profetior till trots.

Så. Gammelmedia är insnöade i en spionberättelse, och ser därför internet som ett internationellt rövarnäste där det enbart och endast finns skurkar, pedofiler, terrorister och - av någon outgrundlig anledning - unga och/eller oskyldiga offer vars enda aktivitet där är att drabbas av de tre förra kategorierna.

Jag har något av en känsla av att detta säger mer om våra traditionsbärande medier än om internet. En smula.

Nätbaserad friktion

Jag och min berömda cykel tog oss en mindre semester de senaste dagarna. Vi begav oss ut till det idylliska Snavlunda och festivalade lite, sådär som vi gör varje år så här dags. För de av er som inte är helt bekanta med geografin så kan det sägas att det tar ungefär fyra timmar från Örebro till Snavlunda, och det landskap en passerar är till hälften trollskog och till hälften odalpoesi i väntan på att någon ska åka därifrån och formulera den i ren hemlängtan. Vilket ger en både tid att tänka och, förvisso, någonting att tänka på. För att inte säga tänka med.

Vissa påstår att det är en bra idé att använda cykelhjälm när en är ute och färdas så länge. Jag förstår mig inte helt på dem - särskilt inte som dessa samtidigt aktivt låter bli att använda cykelhandskar eller någonting annat som gör friktionen mellan hud och styre lite mindre brutal. Om jag vore elak så skulle jag säga någonting om att om det uppstår mer friktion i deras huvud än på deras händer när de är ute och rör sig så kanske det hela inte riktigt löser sig av att använda hjälm - men men. Jag är inte elak.

För det mesta.

Anywho, denna resa tog två nätter och tre dagar i anspråk, och under denna tid har jag (av om en generations tid obegripliga skäl) befunnit mig synnerligen offline. Vilket då gör att jag nu återvänt till samma gamla samma gamla internet igen - där allting i sedvanlig ordning har förändrats till oigenkännlighet och där nya sammanhang och nya diskurser måste läsas in och läsas om från början för att en ska hänga med ordentligt.

Panta rei. Domus dulcis domus.

Nu tänker jag förvisso inte formulera någon poesi i ren hemlängtan - lite för sent för det nu när jag väl är tillbaka igen - men det här med vad internet egentligen är är onekligen någonting som är värt att tänka på. För att inte säga någonting att tänka med.

Jag tänker inte heller uppmana mina ömma medmänniskor att använda cykelhjälm när de är ute på internet - dels därför att det inte har någon effekt, och dels därför att ett par rejäla handskar är långt bättre när det gäller att ta sig igenom det synnerligen hårda arbete det innebär att sätta sig in i exakt hur stor den epistemologiska revolution som internet utgör egentligen är.

Förhoppningsvis har vi snart kommit så långt att denna övergång inte längre skapar en lika brutal friktion i folks huvuden som den tycks göra nu; förhoppningsvis bränner inte allt för många sönder sina händer i brist på förståelse för denna vår nya samtid.

Framtiden är ju som bekant redan här. Och den rör sig lite fortare i sin framfart än vad min berömda cykel och jag gör när vi färdas igenom den soldränkta och ack så besjungna sommarnatten. -

Internet är en hälsofara

Du använder internet just nu. Sålunda utsätter du dig själv för en farlig hälsorisk som riskerar att drabba dig när som helst, när du som minst anar det, och lämna dig stympad för livet efteråt.

Vilket i och för sig är en ofrånkomlig del av att du över huvud taget är vid liv, och när som helst kan drabbas av någon av livets alla oväntade faror som bara väntar på att drabba folk till synes helt okynnes, men ändå. Det här med att folk säger att internet är farligt verkar även det vara en ofrånkomlig del av livet, även om vissa av de som säger det på synnerligen märkliga vis lyckas komma ifrån att behöva säga exakt hur, varför och i vilken grad.

Det tycks närmast som att det där ofrånkomliga tvånget att motivera allt vi gör med argument och resonemang och stuffs inte riktigt gäller i just den här frågan. Vilket omedelbart leder till att jag ställer mig två frågor:

1. Hur kan jag få ett liknande fripass?

2. Varför är just internet ett så tacksamt ämne att alarmera folk om?

Fråga ett är förstås bara delvis på skämt. Om jag skulle formulera den mer nyanserat så skulle jag göra ungefär så här; under vilka diskursiva former anses en persons ethos eller kairos så pass övertygande att logos inte behöver blandas in i argumentationen? Det är dock en smula överkurs, så vi går vidare.

Fråga två är lite mer allvarlig, eftersom internet är ett av de vanligaste och viktigaste kommunikationsmedlen den här sidan juraerans avslutningsfest, och som sådant värt att ta på lite större allvar än att enbart användas som retorisk galjonsfigur i en stofilkonservativ kampanj mot det redan genomförda.

En sådan blindhet gentemot samtiden är långt hälsofarligare än vad internet någonsin kan aspirera på att bli. -

Sverigedemokraternas mediala generationsskifte

Jag hör att Sverigedemokraterna har inlett något av en kampanj som går ut på att folk gör sig av med sina teveapparater. Det glädjer mig att höra, eftersom detta antyder att de numera har övergått till att tillhöra den skriftliga generation som vi i brist på etablerade begrepp kan kalla post-televisionerade. Den generation som ser bortom teve-spektaklet och i stället spenderar större delen av sin medierade tid i någon form av relation med det skrivna ordets elektroniska inkarnation - som ser världen i virtuellt ljus, för att använda Virilios ord.

Det känns lite ambivalent att välkomna SD till denna generation - de har ju traditionellt sett hållit sig på sin konservativa kant, och betraktat denna nya tid som någonting suspekt. Å ena sidan kommer det ju att uppstå vissa missförstånd under övergången från analog ontologi till en digital epistemologi; å andra sidan vore det synd att inte visa världen att den här nya tiden inte är så farlig som fördomarna säger att den är.

Det är dock enhetligt intressant att notera att den artikel jag hörde det hela från så okritiskt framställer teven som ett nödvändigt medium - i alla fall för den som vill "hänga med". Det är någonting som vi unga och televisionslösa inte riktigt förstår oss på - särskilt inte vi som ändå anser oss vara helt med i nyhetsflödet i och med allt nytt vi läser från platser som Knuff, Live, Intressant eller, förvisso, Netroots. McLuhan hade bara delvis rätt när hen sade att vi stod inför en återgång till en ny muntlig tradition - för vissa är detta förvisso helt sant, och de som anammat denna aspekt av den nya tiden så är nog förlusten av skriftspråket ingen större upplevd nackdel - men för de av oss som fortfarande håller fast vid skriften så är vår nya vardag både mer informationsfylld och textspäckad än vad ens den mest arkivdykande av forskare lyckades åstadkomma förr i världa. -

Fast nu när jag slutar läsa mellan raderna i artikeln och tar den på orden i stället så inser jag att det inte rör sig om den övergång jag just skissade på, utan om någonting lite mer prosaiskt - en manifestation som på det stora hela är fast i den gamla tidens paradigm.

Plötsligt blev jag väldigt mycket mindre entusiastisk kring det hela.

Nyhetstorka deluxe?

Må vara att Almedalsveckan är över, förbi och passerad, och Littorinaffären förvandlad till en metamediediskurs som handlar mer om medierna som sådana än om deras innehåll - en välkommen utveckling, minst sagt - men jag tror nog inte att nyhetstorkan är så pass brutal att det är helt motiverat att DN kopierar Newsmillartiklar rakt av. Jag tror nog det fortfarande pågår saker och ting där ute i den del av världen som är utrikes att det finns både stoff och material att fylla de till synes ofyllbara nyhetssidorna med - om inte annat så kan det goda folket på Telecomix ge både ett och fem uppslag på saker och ting, helt gratis.

Likväl är det just en artikel om Littoringate som kopierats, vilket twistar till det hela ännu mer. Det pågår som bekant något av ett lågintensivt ställningskrig mellan gamla och nya medier - om än i skymundan för de allra flesta som inte engagerar sig i de senare - där argumentationen många gånger kretsar kring att det rör sig om kvalitet vs kvantitet. När nu samma material står att finna i bägge former, och när DN använder de nya medierna som en direkt ursäkt att inte greppa tag i sin omvärldsanalytiska förmåga och informera om den däringa omvärlden vi omges av, så är det mer relevant än någonsin att ställa sig frågan om inte det hela imploderat en smula.

Nu skulle en kunna tänka sig att om det nu råder brist på nyheter ute i världen så skulle våra ömma journalister ha lite mer tid över åt att skriva mer ingående analyser av kanske inte helt färska men ändå aktuella skeenden, eller kanske blicka tillbaka på vår historia för att med hjälp av de stora dragen dra vissa generella slutsatser om den pågående övergången mot framtiden, men - tydligen inte. Tydligen så är både nyhetstorkan och tidstorkan av brutalakut slag samtidigt, vilket nödvändiggör det direkta importerandet av text utifrån för att fylla upp det till synes ofyllbara utrymme som är en nyhetssida på sommaren.

Märkliga äro medielogikens lagar. Onekligen.

På tal om att Littorin än en gång utgör en ursäkt för att tala om saker, så skrev Christian nyss ett inlägg om hur den numera väldigt vanliga människan och den fortfarande inte helt vanlige justitieminister Ask kan kopplas samman. Det ligger liksom i tiden, på något vis. -

Ett ideologiskt trumfkort

Det finns en sak en ständigt borde påminna folk om när det gäller ideologi, och det är att det generellt sett är en dålig sak att först peka ut en sådan och sedan bekänna sig helt och fullt åt den. Det är förvisso en god mental övning och/eller ett fungerande tillvägagångssätt för att öka sin förståelse för ideologin i fråga, men som metod för livsinriktning så är det något missriktat. Livet har nämligen något av en tendens att inte riktigt passa in helt i de olika ideologiska rutnäten, och alla försök att tvinga in det i någondera av dem har hittills misslyckats spektakulärt.

Livet har också en tendens att envisas med att påminna oss om att vi är människor först, och ideologiska representanter först i andra eller tredje hand. Något som varje familj med konservativa farbröder och radikala ungdomar onekligen har märkt. Men det är också fullt möjligt att inta olika ideologiska positioner i olika frågor - det går, exempelvis, hur bra som helst att vara konservativ när det gäller hårdare tag och samtidigt vara liberal när det gäller prostitution. Ideologi definierar inte ens vara - varat föregår ideologin, och tenderar att göra detta även och särskilt när det är synnerligen ideologiskt obekvämt.

Jag träffar ibland på folk som är utpräglat ideologiska, nästan men inte riktigt på gränsen till att vara fanatiska. Jag blir väldigt trött väldigt snabbt på dem, särskilt om det rör sig om den endimensionella och polarisera(n)de sorten som enbart ser gott i de egna leden och enbart ont i andras. Detta särskilt som jag tenderar att vara varken med eller mot dem a priori, utan är något av en ideologisk agnostiker som envisas med att ta folk på orden i stället för på preferenserna. Vilket många gånger är mer av en nyansering än vad folk klarar av; det här med ideologisk renhet och åsiktspluralism tenderar att vara ett par som är polariserade åt samma håll.

Enligt vissa finns det ett synnerligen enkelt sätt att kategorisera folk på höger/vänster-skalan, och det är att ställa dem den korta frågan: tror du att du som enskild individ kan påverka? Den som svarar ja hamnar till höger och den som svarar nej hamnar till vänster. Vilket förstås är en generalisering så grov att den inte riktigt är värd att ta på fullt allvar, men den sätter ändå fingret på en av de olika ideologiernas stora konfliktytor: individen.

Det jag blir trött på när jag hamnar bland högerfolk är det synnerligen starka patos som läggs vid individens egna möjligheter och superkrafter. Metodologisk individualism i all ära, men det finns gränser för hur mycket en person kan göra. Samhället är större än summan av dess enskilda individer, trots allt.

Med detta sagt så är det som tröttar ut mig hos vänsterfolk deras synnerligen medvetet blinda fläck när det gäller individens möjligheter och superkrafter. Nu är jag förstås sociolog och mycket väl insatt i hur överindividuella strukturer tenderar att massproducera de habitus det behöver för att reproducera sig självt, men dessa tenderar dock att samtidigt skapa luckor som individer kan greppa tag i och göra någonting användbart av. Samhället må vara större än summan av sina beståndsdelar, men samma beståndsdelar finns fortfarande i och för sig själva.

Livet har ju, som sagt, något av en tendens att komma före det ideologiska, även och särskilt när detta är olägligt. Anledningen till att jag grupperat ihop mig med Piratpartiet är inte för att jag finner en synnerligen omogen glädje i att det över huvud taget finns ett parti vid namn "Piratpartiet", utan för att de till synes ideologiska strider som pågår mellan höger och vänster missar att det just nu pågår en utveckling mot ett samhälle som vare sig höger eller vänster skulle kalla gott. Och, än mer, att ingendera riktigt vill kännas vid att det enda sättet att undvika denna trend är att ta lärdom av sina motparter och erkänna att världen är lite större än vad den egna bilden av den finner det bekvämt att måla upp.

Både Marcuse och Rawls hade sina poänger, och att låsa in sig i endera är att missa den andra. Min poäng med det här inlägget är dock att ingendera är av särskilt användbar karaktär i ett rättslöst övervakningssamhälle, och om det fortfarande finns någonting kvar av det de konservativa kallar moralisk karaktär så är dess första imperativ att försöka förhindra att ett sådant uppstår.

Allt annat är att försöka blanda bort korten. -