Konsten att försöka gömma en höstack bakom en nål

Via Anna får jag reda på att det har uppstått en situation nere i Israel, och att de ansvariga försöker hantera det hela genom att sätta munkavle på folk. Vilket, förstås, enligt Streisandeffekten - tänk, Israel och Barbara i samma sammanhang! - bara leder till att folk talar ÄNNU mer om saken. Det är väldigt mycket som att försöka gömma en höstack bakom en nål - det skulle kunna gå om det är en synnerligen karismatisk och trollbindande personlighet som försöker, men jag kan inte direkt tänka mig att Israel passar in i den beskrivningen.

Visst är det intressant det där, hur jag kan sitta några hundra mil bort och veta vad de styrande i andra länder vill försöka hålla hemligt? Visst är det märkliga och nya tider lever i? Visst är det dessutom dubbelt märkligt att vi levt i dessa märkliga nya tider i snart över ett decennium, och att det fortfarande finns folk som inte riktigt hunnit märka det än?

Nu ska jag gå och fortsätta med min måndagsmorgon, med mina världsomspännande men synnerligen vardagliga kommunikationer, med mina rutinmässiga förbipasseranden av tusentals censurgränser, - kort sagt, med den där latenta standbykommunikation som de flesta har med de flesta andra, hela tiden, och som så effektivt omöjliggör alla former av hemlighetsmakeri när det gäller brott mot mänskligheten.

Du vet. Så där som du också gör, precis just nu när du läser detta. -

Bloggkärleksvecka, dag sju: Lösgodis

I och med det här inlägget når vi slutet av veckan, men absolut inte slutet av antalet bloggar värda att uppmärksamma. Tänk så fattig vår ömma bloggosfär vore om den bara innehöll sju bra bloggare - men let's låta bli att tänka sådana nedstämda tankar. Lösgodis, I say!



Först ut är förstås energiknippet Marie, som alltid tycks vara på plats för att fösa igång folk när saker och ting börjar slöa till lite för mycket. Vilket onekligen ibland behövs mer än annars.

Någon som kommit igång igen efter en stunds välförtjänt bloggpaus är den gode Göran borta på Livbåten. Nu är förstås Livbåten ett kollaborativt projekt, så låt oss ge även Marcus ett omnämnande.

Att kalla Emma en kollaboratör vore nog inte helt rättvisande, med tanke på ordets negativa klang. Dock är hen en av de mer positiva samarbetare som står att finna i denna vår bloggosfär.

En sfär är ju rund, precis som bokstaven Q. Detta till trots envisas Qeruiem för det mesta med att skriva både spikt och rakt.

Någon som har rakt hår är annars Hanna, som inte tvekar att ta till med hårda handskar när så behövs.

Nu skulle vissa vilja påpeka att Anna, Rick, HAX och Christian behövs, men det är bara delvis sant. De är ju trots allt bara fyra personer, och det behövs ju som bekant långt mer än fyra personer för att sparka igång en hel folkrörelse. Vi behöver ju dessutom Jacob, Emma, Anne, Olof och Anders. - och ett otal andra också, för den delen. Många nämnda, långt fler glömda.

Dock! Det går som bekant inte att samla allt gott i samma korg, och än mindre i samma blogginlägg. Jag får nu förklara bloggkärleksveckan över, tacka Magnus för en god idé och lunka vidare mot nya, hägrande horisonter. Och godispåsar, inte minst. -

Bloggkärleksvecka, dag sex: Sugbloggen

Det finns bra bloggar, det finns dåliga bloggar, det finns superkvalitetsbloggar och modebloggar, men sugbloggar finns det faktiskt bara en av. Det finns förstås inspirerade ungbloggar som har insett att deras kall är att försöka emulera den singulära storhet som är Steffos magnum opus, men av originalet finns som bekant bara en.

Men där det bara finns ett original så finns det förstås många inlägg från detsamma. Ett av de mer legendariska är förstås det om biljettkontrollanterna i tunnelbanan, vars kondition får sig både en och tre level ups av den idiotsäkra träningsmetod som beskrivs här. För att inte tala om den underbart socialrealistiska beskrivningen av hur det här med relationer fungerar, som kommer i en lika lång som underbar serie som börjar med det här inlägget. Eller det oemotsägliga beviset för att internetförbud i praktiken måste innebära fängelsevistelse. Eller insikten om att ens goda idéer kanske inte riktigt håller längre än gårdagens surmjölk. Eller något av de eviga gnabben med Frugan. Eller den underbara sågningen av Com Hem i 24 delar, vars första del finns här och vars sista del...

Well, den som väntar på något gott, ni vet. Och jag väntar fortfarande - med mer spänning än vad någon kanal någonsin kan förse mig med.

Ty så bra är den gode Steffo. I salute you!

Retorik och nazism

Det pågår just nu någon slags diskussion om att en viss Snällman kopplat ihop vänsterns retorik med nazismen, alt nazismens retorik. Snällman själv har bett om ursäkt för detta, så jag anar att debatten kanske är på väg att falla i glömska som en kortare passage i bloggosfärens många skeenden. Jag vill dock hänga kvar lite vid den här kopplingen mellan retorik och nazism. Dels eftersom jag alldeles snart skrivit klart innehållsförteckningen till min kandidatuppsats i retorik och tycker sådant är intressant, och dels för att det är oerhört märkligt hur oerhört snabbt ett enda ord kan sparka igång så många starka reaktioner.

Kent, min käre medörebroare, skriver att den jämförelse Snällman gjorde "inte OK under några som helst omständigheter". Låt oss skippa jämförelsen i sig och enbart titta på reaktionen - brutalt avståndstagande, utan utrymme till förhandling. En synnerligen stark reaktion, onekligen.

Tokmoderaten använder ett par starka metaforer för att beskriva det inträffade: skyttegravskriget och - via Westerholm - bilolyckan. Moberg kallar det "valrörelsens hittills skamligaste grepp" (och nämner förvisso sedan att Snällman ber om ursäkt). Alliansfritt bidrar med en neologism - argumentum ad Hitlerium. Westerholm (samma människa igen) vinklar det hela för att få det att se ut som om hela den högee tredjedelen av den politiska bloggosfären argumenterar så som Snällman (inte) gör, varpå Böhlmark kontrar med att inte ens bloggare kan läsa varandras tankar, de sociala medierna till trots, och att delen därmed inte är lika med helheten. Och Röda berget kritiserar Snällman både för val av retorik och för en upplevd blindhet inför klassbegreppet.

Kort sagt, någon slags diskussion, som det är överkurs att försöka reda ut i större detalj. Jag är inte särskilt intresserad av att peka finger åt något håll, utan vill i stället svinga mitt akademiska pennsvärd i en mer generell riktning. Det talas väldigt mycket om retorik i alla dessa inlägg - vare sig ordet används eller inte - och än mer om nazistisk retorik och dess bruk. Vilket är olyckligt av flera anledningar, och den största är förstås den att det inte finns någon nazistisk retorik.

Det finns, som regel, bara retorik, ungefär som det bara finns matematik. Nazisterna använde retorik, och de använde ett stort antal av de knep och formler som den klassiska retoriken erbjuder den som är läraktig nog att ta del av dem. Om vi ska gå och klassificera de retoriska strategier som nazisterna använde i sin propaganda som moraliskt onda så skulle vi eventuellt inte kunna använda någon som helst retorik alls om vi ville behålla vårt samvete. Om vi ska fortsätta jämförelsen med nazisterna så vore det att klassa de medel som används vid uträknandet av hur raketer rör sig som moraliskt felaktig eftersom dessa användes av dem för att dirigera V2-raketer över England. Det finns ingen nazistisk retorik - det finns bara retoriska strategier som nazisterna använde, och de använde dem för onda syften. Retoriken själv står, liksom matematiken, självständig i relation vad den används till, och om någon någonsin använt den på ett ont sätt så betyder inte det att den för all framtid är ond.

Nazisterna använde väldigt många retoriska knep, och de använde dem för att de bevisligen fungerar för att påverka människor i alla möjliga och omöjliga sammanhang - lika bra på Aristoteles tid som idag som om tre tusen år. Nazisterna använde inte retoriken eftersom de var onda - de använde den eftersom den fungerade. Och samtliga debattörer i den politiska bloggosfären - ingendera av den högra, vänstra eller lila tredjedelen utesluten - använder precis samma knep som nazisterna använde. Inte för att de är onda, utan för att det är inbyggt i det mänskliga varat att människan litar på vissa sorters budskap.

Nu må jag vara ärkehumanist (den akademiska sorten) ända in i själen, men jag tycker faktiskt att detta borde vara uppenbart för den skara människor som säger sig utgöra den politiska diskursens röst i det virtuella rummet. Att gå upp i lågor över att någon med det något ironiska namnet Snällman har mage att påpeka att människor var människor redan för åttio år sedan är inte riktigt en respons som är helt proportionell med det ethos dessa människor försöker förmedla eller - förhoppningsvis - strävar efter att leva.

Jag skrev för ett tag sedan att en allmänt utspridd kunskap om det retoriska är en nödvändig förutsättning att demokrati ska kunna finnas och bevaras. Så som för det gamla grekerna, så även för oss.

Jag skrev igår att det arv den intellektuelle europén bär med sig är djupa emotionella sår ursakade av en historia som inte kan annat än att ärra den själ som känner till dess inhumana omfattning och dimensioner.

Jag vill inte peka finger. Jag vill inte ens bli arg.

Jag vill bara att logos, för en gångs skull, inte motiveras av fel slags pathos.

Är det, i ljuset av vår historia, för mycket begärt?

Bloggkärleksvecka, dag fem: Svensk myndighetskontroll

Det finns en blogg som jag blir extra glad över att se dyka upp antingen i min RSS eller på Live, och det är Svensk myndighetskontroll. Ni vet hur det är - den där känslan av att, aha, nu VET jag att det ligger någonting bra framför mig, och jag tänker inte skjuta upp det ens en millisekund längre. Gimme!

Ta bara en titt på rubrikerna från dessa inlägg från alldeles nyss: "Regeringens akilleshäl", "Jakten [på fildelare] ter sig grotesk och absurd," "Mörkret brer ut sig under tystnad - stäng Öresundsbron", samt "Vem står upp för demokrati och yttrandefrihet?". Se rubrikerna, läs inläggen, förstå varför jag viger en sjundedel av min bloggkärleksvecka till just denna blogg.

Du kommer inte att ångra dig. Du kommer kanske ha mindre tid över att läsa mina inlägg, men - ärs. Det är värt det. Helt klart.

Bloggande, politik och du, del 3

Det här med att vara bloggare är en väldigt informationsintensiv verksamhet. Om en verkligen går in för det hela så närmast måste en omformulera vetandets arkeologi från att handla om en historisk till en brutalt samtida aktivitet - den information som rör sig i nuet är samtidigt också historisk i och med att den åldras väldigt fort. Det pågår dessutom en hel drös samtida och parallella diskurser, som kanske eller kanske inte känner till varandra, och var och en av dessa följer var sin egen interna logik.

Det finns ett enkelt sätt att summera denna logik. Någonstans finns det en urkälla, en startpunkt som diskussionen utgår från, vanligtvis genom att någon kommenterar detta och andra sedan kommenterar denna kommentar. och - well, med lite detektivarbete kommer en eventuellt tillbaka till ruta ett. Sedan kan en med lite mer detektivarbete skapa en kronologi där det etableras vem som kommenterade på vem, hur detta togs emot av vilka andra bloggare och hur de svarade - men det är vanligtvis överkurs.

Vad som inte är överkurs däremot är att dessa diskussioner har en början, en mitt och ett slut. Inledningen är förstås de första som kommenterar vad startpunkten har att säga - de där tre, fyra första inläggen som etablerar diskursen som påbörjad. Mitteninläggen skrivs av sådana som inser att en diskussion är påbörjad och hakar på med egna kommentarer, reflektioner och, vanligtvis, goda poänger. Slutet, till sist, inträffar när nyhetsvärdet och/eller intresset väl är uttömt men det ändå fortfarande kommer in nya inlägg om det hela. En gnista, en eld och en glöd, således.

Tidsramen för denna diskurskreativa flamma ligger på allt från några timmar till flera dagar. Vissa saker självdör rätt fort, vanligtvis pga brist på intresse eller av att någonting viktigare inträffar och överskuggar. Andra saker drar ut väldigt på tiden, men faller ändå eventuellt ned i glödens nostalgiska tillvaro.

Now, det pågår som sagt ett helt antal såna här diskurser samtidigt, och varje ny våg är ett nytt tillfälle att haka på. Varje ny tråd är en ny chans att göra sig hörd på ett sådant sätt att en blir både intressant och intresserande - och det gäller att greppa den innan den övergår från att vara i full flammande gång till att vara en gyllene glöd. Medan intresset fortfarande lever och järnet fortfarande är varmt.

Dock. Som jag försökte banka in i del ett och två så finns det en skillnad mellan bloggande och politik, och än mer mellan bloggande och skrivande. Som politiska bloggare har vi inte bara ett ibland synnerligen väl definierat ämnesval; vi har även ett ansvar för vad vi skriver, och hur. För att inte tala om varför.

Det finns en viss risk att vi låter den logik som definierar bloggmediet definiera innehållet i vår diskurs, och om vi inte intar en viss distans till detta så finns det all anledning att frukta att vi börjar tänka som vi skriver. Dvs mer eller mindre enbart som en reaktion på händelser som inträffat relativt nyligen och som andra också reagerar på. Det är inte så mycket ett utslag av groupthink som en anpassning till ens önskan efter läsare och trafik - men det bär ändå med sig vissa negativa konsekvenser för det politiska samtalet. Perspektivet blir, onekligen, väldigt kort om det enbart formuleras i termer av vad som råkar vara intressant för stunden, inte sant?

Vilket då för oss från bloggandet, genom politiken till - just det - dig. Känner du igen dig och ditt bloggande från beskrivningen ovan?

Då har jag, förhoppningsvis, lyckats ge dig någonting att tänka på. I alla fall om du känner dig som en sån däringa politisk bloggare. -

Bloggkärleksvecka, dag fyra: Emil Isberg

Det finns onekligen bloggare där ute som skriver lite för bra men lite för sällan, och om jag skulle tvingas peka ut en på rak arm så skulle mitt finger peka österut, mot och på Emil Isberg. Jag vet inte om det handlar om tidsbrist, prestationsångest eller bara gammal hederlig skrivkramp, men det verkar lite om att inläggen på något sätt byggs upp likt en snöboll i rullning i hens inre. Det börjar med en liten snöflinga som känner att ditåt är en bra riktning, börjar sträva ditåt, får med sig allt fler snöflingor och sedan, eventuellt, utmynnar i ett inlägg av episka proportioner.

Jag skulle nästan kunna upphöja Emils bloggande till en metafor för Piratpartiet som sådant. Nästan.

Läs själv, så förstår du vad jag menar.

Det europeiska arvet, den europeiska sorgen

Det är svårt att vara en europeisk intellektuell utan att samtidigt vara - eller bli - emotionell. Det hör till varje intellektuell personlighet att ta del i och intryck av sin historia, och för den europeiske personligheten så kan detta inte ta sig uttryck annat än genom att orsaka åtskilliga emotionella sår i själen som aldrig kommer att gå bort. En behöver inte känna till detaljerna kring de tidtabeller vars sociala organisation såg till så att tågen kom fram till Auschwitz; en behöver inte ha hört varenda frivilligt stöveltramp som beredde vägen för Mussolinis fascistiska Italien; en behöver inte ha läst Marx i någon av de versioner som var synnerligen officiell statsreligion i Sovjetunionen; en behöver inte ens ha försökt klottra på berlinmurens östra sida för att ha blivit permanent ärrad i sitt inre av dess taggtråd.

Det är dock inte en fråga om skuld. Det är inte det arv den europeiske intellektuelle tar del av. Skuld är någonting som en individ kan känna för sina handlingar - och detta är större än så. Vad det snarare rör sig om är sorg - sorg över det som inträffat, sorg över den skala det inträffat på, sorg över med den systematik det skett, sorg över den maktlöshet människan i sin strävan efter makt skapat för sig själv. Och ju mer en förstår av det hela, desto sorgligare blir det i sin orimliga hejdlöshet.

Denna sorg är det ärr varje intellektuell europeisk själ bär. Vi kanske inte behöver gå så långt som Adorno och säga att det inte är möjligt att skriva poesi efter Auschwitz, men det är ändå en mycket övertydlig indikation av omfattningen i det hela..

Ni anar säkert att det finns en anledning till att jag buntat ihop orden "intellektuell" och "europé". Det går väldigt bra att vara det ena utan att vara det andra, och det finns gott om både européer och intellektuella där ute. Anledningen till att jag påpekar detta europeiska arv är för att jag ser väldigt lite av dess spår i min samtid. Det må vara strax över tjugo år sedan Berlinmuren föll, men dess ärr tycks ha läkt väldigt fort och väldigt osynligt. Det verkar nästan som att det europeiska arvet - med dess tillhörande sorgesamma insikt om att historien envisas med att upprepa sig - är så totalt frånvarande att det är väldigt aktuellt att fråga om Sverige verkligen är en del av Europa, intellektuellt (och därmed emotionellt) sett.

Nu kanske det är en mycket märklig sak att se bristen på sorg som ett bekymmer - är inte sorg någonting vars frånvaro är en bra sak?

Jag vill säga att, nej, dess frånvaro är inte en bra sak, och särskilt inte nu när vi håller på att försätta oss i ett läge som den europeiska historien säger oss inte kan sluta väl. Dess frånvaro är direkt oroande när vi vet att historien redan inträffat en gång, men ändå kan se tecken på att den håller på att upprepa sig. Dess frånvaro blir desto sorgligare av att den måste beskrivas och förklaras.

När vi nu inför system efter system för massiv övervakning av medborgarnas alla göranden och låtanden, och dessutom kopplar denna övervakning till övergripande system för dokumentation av samma göranden och låtanden - ekar då inte det isande ljudet från de tysta arkiv som definierade DDR? Och när införandet av dessa motiveras med att det är direktiv ovanifrån som måste lydas - är det ingen som känner vinddraget från Nürnberg?

Var gömmer sig det europeiska arvet? Vem tillät samtiden att glömma?

Var inte det budskap som vi kunde utläsa ur förra århundradet en dikt på två ord, skriven i blod - aldrig igen?

Bloggkärleksvecka, dag tre: Mitt rosa liv

Bloggkärleksveckan är nu inne på sin onsdag, och kampanjbloggen har plockat upp tråden. Vi behöver dock inte tappa farten för det, utan fortsätter oförtrutet med den inom vissa kretsar kända bloggen Mitt rosa liv. Helt kynnes.

Inte nog med att varje vecka börjar med en upp/utmaning - denna vecka att uppmärksamma ifall en är med om någonting vackert. Det dyker dessutom med jämna mellanrum betraktelser kring kroppsideal, beskrivningar av konstnärer så som Banksy, om problematiken kring det här med könsbundna pronomen, analyser av asexualitet samt, förstås, synnerligen pedagogiska guider till saker och ting.

Och om inte det är värt länkkärlek så vet jag inte vad som är det. -

Bloggkärleksvecka, dag två: Yami och pandorna

Det finns inom bloggosfären en hel del doldisar som ändå är rätt kända men som ändå inte riktigt blivit kändisar. Sådana som vagt känns igen av de flesta som nördar omkring på Knuff, men som ändå smyger strax utanför synfältet hos det stora flertalet. Jag talar förstås om Signe "Yamiko" Rocklin (med tillhörande pandor), som omedelbart känns igen av nätaktiva pirater men som kanske inte alltid får det erkännande hen förtjänar.

Ni ser, om det är någon som är mästare på det här med att fira bloggkärleksveckor året runt så är det Yami. Så fort någonting händer piratledes så är hen blixtsnabb med att kommentera detta, och är ännu snabbare på att hitta och länka andra som också kommenterat på samma sak. I de perioder då hen är som mest på hugget så fungerar hens blogg närmast som en slags sambandscentral för nyfikna och intresserade pirater. Som en lättläst och komprimerad version av Live, med andra ord.

Det är bloggkärlek i sin renaste form. Utan pardon. Och utan slut.

Bloggkärleksvecka, dag ett: Futuriteter

Jag läser borta hos Nakna Sanningen - försök smyga in det namnet lite snyggt i ett oväntat sammanhang - att den här veckan är utnämnd till bloggkärleksveckan. Visserligen är varje vecka en bloggkärleksvecka, men det känns lite som att vi behöver någon slags ny högtid att se fram mot nu när pingsten har kommit och gått. Så därför tänker jag den här veckan helt okynnes drabba en blogg om dagen med någon slags välförtjänt uppmärksamhet, bara för att se till att etablera det hela ordentligt.

Så här på dag ett så känns det passande att börja med bloggen Futuriteter. Inte bara för att det är något av en ordlek på de inlägg som komma skall, utan även för att den gode Jan-Olof får lite för lite uppmärksamhet för de många välskrivna och välsvarvade inlägg hen lyckas få fram per vecka. Många gånger har jag sett en nyhet fladdra vid horisonten för att sedan falla under ytan igen, och när jag som bäst glömt bort den så brukar ett inlägg om just den händelsen dyka in i RSS-läsaren för att påminna mig om det inträffade - och om varför det är viktigt i ett lite bredare perspektiv.

Och om det är någonting vi behöver mer av i dessa dagar så är det perspektiv på saker och ting. -

Lost

Om några timmar kommer det sista avsnittet av Lost ut. Jag vet inte riktigt hur det går till, men kort efter att ett avsnitt sänds i amerikansk teve så dyker det upp som en något komprimerad .avi-fil, och för den som har någon timmes extra tålamod så dyker de även upp i superhögupplösta .mkv-filer efter ett tag. Jag inbillar mig att det har någonting med hur lång tid det tar för folket som först släpper ut sakerna online att koda om från televisions- till datorformat, men jag gör nog bäst i att erkänna att detta bara är ren spekulation från min sida. I vilket fall - om några timmar är det sista avsnittet lössläppt på nätet, och det finns ingen maskburk som är stor nog för att kunna fånga upp det igen.

Låt oss säga att jag är en synnerligen hederlig person, och inte vill ha någonting att göra med smutsiga .avi-filer eller suspekta .mkv-filer (hur mycket surroundljud de än har), utan vill att saker ska gå till enligt alla lagar och regler. Och samtidigt vill se det sista avsnittet av Lost om några timmar, samtidigt med resten av världen, i stället för att behöva vänta ett halvt sommarlov på den episka slutstriden. Hur ska jag gå tillväga? Vem ska jag vända mig till? I vilken kö ska jag och min öppna plånbok ställa mig för att få reell och laglig tillgång till detta synnerligen efterlängtade avsnitt? Hur, var, när?

Nu skulle en förstås kunna invända att det inte är så bråttom med att se just det här avsnittet - det kommer ju till en teve nära mig, så varför kan jag inte bara vänta och se tillsammans med alla andra?

Vilket är en invändning som förvisso är rätt i sak, men som i stort missar en viktig aspekt av livet på internet: när hemligheten väl är avslöjad så är den det för evigt. Det som en gång läggs upp på internet stannar på internet. Och när det gäller någonting så stort som hur en av de absolut populäraste teveserierna den här sidan Berlinmuren slutar så är detta dubbelt så sant, eftersom varenda tidning, forum, blogg, nyhetsbrev, hemsida, twitteruppdatering, facebookstatus, wikipediaartikel eller vilken kommunikation som helst som haft någonting som helst med Lost att göra efter att slutet är avslöjat kommer att referera till det, reagera på det eller helt enkelt bara summera det. Vart jag mig än i världen vänder så kommer någon att berätta hur det hela slutade för mina fattiga studentöron. Hur jag än försöker komma undan så kommer någon, på något vis, att berätta att det slutade genom att [händelseförlopp], och sedan är slutet förstört för mig för all framtid.

Att vänta är således inget giltigt alternativ. För tio år sedan hade det kanske fungerat, men nu - glöm det. Till och med Grannen i Beck kommer att veta hur det gick, och hen kommer berätta det för dig när du som mest anar det..

Jag misstänker dock att det inte finns något sätt för mig att lagligt införskaffa rätten att se det sista avsnittet förrän det är sänt i svensk teve, vare sig som sunkig .avi eller som överdriven .mkv. Jag har antingen att välja mellan att få slutet brutalt avslöjat för mig medan jag väntar på att det som redan har inträffat ska gå i repris, eller att smyga in på en lagom diskret torrentsida och försöka hinna före den flodvåg av avslöjanden som om några timmar kommer att vara tapetserad över varenda nyhetssida på internet.

Min fråga blir då - varför bestraffar rättighetsinnehavarna oss svenska konsumenter? Varför är det omöjligt att ens som betalvillig kund få tillgång till materialet innan bloggosfären överanalyserat sönder det mer totalt än en överneurotisk relationsnarkoman? Varför vägrar de att erkänna att vi numera bor i nådens år 2010, och anpassa sig därefter?

Varför är ni så elaka mot era kunder?

En behöver inte ens känna till Piratpartiet för att inse att det är någonting väldigt trasigt med den här affärsmodellen. -

Live!

Det finns vissa delar av min vardag som jag tar väldigt mycket för givet. Detta även om dessa blivit självklara delar av mitt liv på ett väldigt sent plan, och jag fortfarande kan minnas en tid innan dessa. Det är lite småmärkligt hur snabbt saker och ting övergår från att vara okända till att vara komplett självklara, men så fungerar tydligen den mänskliga psykologin.

Nymodigheten i min vardag stavas Live. Eller, rättare, live.piratpartiet.se. Jag har legat där sedan januari, och jag skulle tippa på att en hel del av mina läsare kommer därifrån. Kanske läser du dessa ord där just nu?

Det tycks mig dock som om denna självklara del i min vardag inte är lika självklar för andra, dock, så det kanske är på sin plats att förklara vad grejen med detta underverk egentligen är. Inte bara vad det är, rent generellt - dvs en sida som läser av RSS-flödena från något hundratal piratrelaterade bloggar och publicerar de inlägg som har med Piratpartiet eller närliggande saker att göra - utan även vad grejen är.

Dess främsta funktion är förstås att göra det lätt att hålla koll på vad som händer i piratbloggosfären. Jag behöver inte jaga omkring på tusen olika sidor för att hitta nya inlägg om vad som är i görningen - det räcker oftast med att ta sig en titt på de översta inläggen för att ana den generella tendensen i världens gång. Ibland är strömmen stark, och många skriver mycket om samma sak - minibävningar - men för det mesta är det lite svårare att urskilja de mer övergripande strömmarna. Vi har ju som bekant ingen partipiska som jagar våra bloggare, så det är alltid svårt att förutsäga vad nästa inlägg kommer att handla om.

Om piraternas favoritkampanjmetod är fikabordet så torde Live vara vårt hopfällbara fältköksbord - inte lika intimt, men fortfarande den plats vi återkommer till med jämna mellanrum.

En sidoeffekt av detta är att det är ett oerhört bra ställe att hitta nya, intressanta bloggar på. Jan-Olof, Mikael, Qeruiem, Juristen, Satmaran - läsvärda bloggare som inte får ens i närheten av den uppmärksamhet de förtjänar. Intet ont om våra stora namn - Rick, Anna, Emma och Hax - men de kan inte förväntas skriva blogginlägg non stop för vår skull. Vilket de inte behöver, med alla andra skribenter på plats.

Men grejen - den stora poängen - med Live är att den för samman ett stort antal individuella röster och förenar dem i ett enda stort samtal. En bra bloggare är en bra bloggare, men det är bara tillsammans som vi kan förändra världen - och vilka kan vara mer tillsammans än vi pirater, som nu bokstavligen står på samma sida?

Detta är förstås en självklarhet i min vardag. Men jag vill gärna dela med mig av denna.

Ni vet. Caring style.

Sex, porr och förbud

Jag anar en viss tendens i nyhetsflödet på sistone. Det är väldigt mycket sex i luften - intet nytt när det gäller aftonpressen, förstås - och det verkar lite som om den sexuella revolutionens misslyckande har bestämt sig för att komma tillbaka och utkräva någon slags hämnd på barnbarnen. Förutom sex så är det dessutom porr i luften, särskilt då med tanke på att tittförbudslagen klubbades igenom i dagarna, med alla dess orimligheter och omöjligheter när det gäller rättssäker tillämpning och annat dylikt. Förbud är dessutom på tapeten, i och med hovrättens fastställande av att en tidigare tingsrättsdom mot TPB:s internetleverantör, där andemeningen var att det är förbjudet och därmed fel att leverera internet till just TPB.

Sex, porr och förbud. Om det vore en titel på en roman så skulle jag nästan kunna föreställa mig att det vore t litterärt försök att använda den stil som det viktorianska England vanligtvis beskrivs i, och applicera denna på vår mer samtida samtid. Ni vet. Det är väldigt artigt, det är väldigt vitsigt, det är väldigt mycket tedrickande och det sägs aldrig rakt ut att det sker väldigt mycket sex bakom kulisserna. Jag anar att det skulle skrivas väldigt långa mail i den romanen - inte som ett försök att återuppliva eposten som kommunikationsform, utan som ett litterärt knep att ge läsaren en känsla av att tid passerar medan texten hoppar från före och efter, ni vet, det där som sker bakom kulisserna. Det sägs förstås aldrig rakt ut, utan en får försöka ana att saker och ting inträffat utifrån skiftningarna i hur karaktärerna framställs i breven. Ni vet. Mellan raderna.

Sex, porr och förbud. Det är nästan som om den värld som nyhetsflödet berättar om har backat en smula, och just fyllt tretton och är i full färd med att upptäcka saker och ting med sina jämnåriga. Detta upptäckande måste förstås ske i det fördolda, så att ingen kommer på en. Lite då och då dyker en vuxen in i bilden och ser till så att ingenting impropert händer medan de är närvarande, Sedan går de igen - förmodligen för att göra de ansvarsfulla vuxensaker som våra protagonister inte kommer behöva förstå förrän om några år - och saker fortsätter som vanligt, en mystisk men förbjuden upptäckt i taget.

Sex, porr och förbud. Vissa skulle tillgripa Freuds ord och vilja påstå att fokuseringen har en riktigt djup psykologisk bakgrund, och att det hela handlar om en kortslutning i relationen mellan moder, fader och barn, men det vore något av en överfokusering på denna triad i sig själv. Det vore så mycket elegantare och smidigare att ta Freud på andemeningen och påpeka att det är långt sannolikare att fokuseringen är en sublimering eller förskjutning av en ångest kring någonting helt orelaterat. Det pågår ju trots allt en överdrivet stor mångd ångestframkallande saker och ting i världen, och känslorna måste få utlopp åt något håll. Att anfalla sexet och porren med hjälp av förbuden ligger förstås nära till hands - det är svårt att göra fel när det gäller att angripa sådana, och katharsis infinner sig rätt fort när den väl fått en måltavla.

Det känns dock som om debatten skulle behöva växa upp en smula - levla upp, för att tala de unga vuxnas språk. Världen består trots allt av mer än sex, porr och förbud, och även om dessa saker är av primär betydelse vid en viss ålder så blir de över tid mindre och mindre viktiga. Det hör till vuxenheten att kunna erkänna att impulsen till saker och ting finns, men att den inte kommer att förgöra ens jag om den inte följs. Den enskilda människan förväntas lära sig detta under rätt obarmhärtiga former, men förr eller senare slår den pedagogiska processen till; som kollektivt fenomen tycks inte samma process ha inträffat riktigt än.

Sex, porr och förbud har sin plats. Men det har även seriös journalistik, djup analys och kritiskt ifrågasättande, och på sistone har det senare fått ge plats åt det förra.

Sex, porr och förbud. Tre ord, en samtidsanalys. Vore jag någonting annat än intellektuellt hederlig så skulle jag nu börja skissa på ett avslut där jag framställer Piratpartiet som det enda vuxna partiet, men det vore förutom onödigt polariserande dessutom en direkt lögn. Men ibland känns det onekligen så, och nyhetsflödet med sitt fokus på dessa tre ord hjälper inte ett dyft för att få mig att känna mig bättre.

Så. Kan vi nu ta och lyfta debatten en smula, så att jag slipper skriva halvlånga och humanistiska betraktelser över och för en samtid som i allt större utsträckning ger sken av att varken vilja förstå eller erkänna behovet av sådana? Kan vi vuxna få lite medieutrymme, tack?

Men jag ville ju inte bli pirat!

Faktiskt inte. Jag hade planer och ambitioner. Jag skulle bli dubbelmagister och doktorera i någonting obskyrt och bli professor och anställd på livstid och aldrig behöva oroa mig för sådana världsliga saker som politik, arbetsmarknadslägen, konjunkturer, löjligt komplicerade fackliga avtal, myndigheter med allt för långt gående befogenheter eller någonting annat som plågade folks vardagar. Jag hade framtiden upplagd som en karta framför mig, och min stora och stående plan var att läsa saker och ting på 200 % tills jag blivit den där arketypiska professorn alla tänker på när de hör ordet. Saker och ting var planerade in i minsta detalj - mer än vad som kanske är hälsosamt - men det hela fallerade på en enda liten detalj som var allt annat än planerad:

Om jag fullföljde den så skulle jag innan jag visste ordet av leva i ett övervakningssamhälle, och än mer ha varit en aktivt bidragande orsak till dess övergång från fritt till motsatsen genom att inte göra någonting åt det hela.

En detalj som över tid kom att banka sig in i mitt bakhuvud så hårt att den kom att övertrumfa allt annat. Jag hade gärna gömt mig undan i ett mörkt hörn av universitetsbiblioteket och jämfört Heideggers och Nietzsches metafysiska approacher till saker och ting, för att sedan kombinera dem med någon obskyr tjeckoslovakisk filosofs perspektiv för att på så vis revolutionera det västerländska tänkandet för evigt - jag vill fortfarande - men det finns ingen framtid för ett sådant görande i ett samhälle som inte respekterar den personliga integriteten. Eller, rättare, det finns ingen framtid för sådana som mig i ett sådant samhälle.

Eller, ännu rättare, det finns ingen framtid för någon som litar på samhället i ett sådant scenario. Det finns ingen anledning att lita på vare sig samhälle eller stat, och detta då dessa för länge sedan slutat lita på dig. Via övervakning, avlyssning, datalagring och konstanta höjningar av säkerhetsnivån portioneras varje liten del av livet som den skulle behöva lita på medborgaren bort, och kvar blir ett övervaknings- och bestraffningssamhälle som inte lämnar någon som helst utrymme för det fria tänkandet.

Låt oss, exempelvis, ta Dexter, ett datasystem för skolor vars primära syfte är att logga när eleverna är i tid och, när de inte är det, omgående låta föräldrarna veta att de inte är det. Övervakning, bestraffning.

Eller, för att ta ett annat exempel, Speedspike, vars syfte är att övervaka bilister och mäta hur snabbt de färdas mellan punkt a och punkt b - och, möjligen, föra med sig automatiska böteslappar för den som råkar fullborda resan lite för effektivt. Övervakning, bestraffning.

Eller ett tredje exempel - datalagringsdirektivet, som ger myndigheter rätt att lagra information om medborgarnas rörelsemönster, smsvanor, surfhistorik och i stort sett allt dessa gör genom ett elektroniskt interface. Konstant retroaktiv övervakning - och det lär inte dröja länge innan det blir aktuellt att börja tänka i termer av att aktivt undvika att göra vissa saker för att undvika retroaktiv bestraffning.

Kort sagt: ett samhälle där varje rörelse övervakas och registreras är i praktiken ett fängelse, och det finns inga fria individer i ett fängelse.

Så med den detaljen i bakhuvudet så tedde sig mina akademiska framtidsplaner något, tja, felriktade. Att hoppas på att gömma sig i elfenbenstornet när stadskontoret dikterar att taggtråd är den nya normen fungerar inte - ingen kommer undan. Det finns ingen frihet när allt du gör ligger till grund för bedömning. Inte ens i ditt eget huvud.

Ibland frågar folk mig varför jag blev pirat. Det enda jag vill är att skrika åt dem - MEN JAG VILLE JU INTE BLI PIRAT! Jag ville ju bli lämnad ifred med mina böcker och mina idéer och mina tankar och mina planer på att revolutionera världen på avstånd -

Men att bli lämnad ifred är det enda som inte går längre.

Och det enda alternativ som stod till buds som står för den rätten är Piratpartiet.

Det enda.

Bloggande, politik och du, del 2

För tid sedan skrev jag ett märkligt inlägg. Det handlade om bloggande, politik och dig, och kunde egentligen sammanfattas med påståendet "du är vad du skriver". Eller, mer ambivalent, "du är hur du skriver". I vilket fall som helst så utgick jag från dessa två påståenden, applicerade principen om diskursproduktion - dvs att det går att säga precis vad som helst om precis vad som helst - och lät saker gå sin egen väg. Vissa tyckte sig kanske se spår av Cicoux, Derrida, Foucault eller Joyce i det hela, men det säger mer om den läsande än om mig.

Att säga att "du är vad/hur du skriver" är förstås ett uttalande som ber om att bli bemött. Det vanligaste - "men de som inte skriver då?" - besvaras förstås i att det är ett annat sätt att vara, men det är förvånansvärt sällan svaret jag får är att ifrågasätta vad det betyder att vara vad/hur en skriver. Jag hoppas konstant på svaret att ifrågasätta exakt vad det är en skriver, och hur, men det säger mer om mig än om någonting annat.

Om vi ska skissa lite på vad det betyder så kan vi börja med ordet vad. Vad du skriver - rent bokstavligt, den text du producerat - är i mångt och mycket ett tecken på vem du är; vilka ämnen du väljer att skriva om, vilka saker du uppehåller dig vid eller undviker, hur mycket uppmärksamhet de får, hur de prioriteras om/när du måste välja - allt detta spelar in för att ge en bild av vad som rör sig inuti dig. Är, i viss mån, en del av vad som rör sig inom dig.

Nästa ord blir förstås hur. Hur du skriver - återigen rent bokstavligt - är en funktion av vem du är. På något sätt måste du disciplinera din kropp att anpassa sig till ditt skrivdon, och denna anpassning ser olika ut beroende på vem du är. Men det är också mer metaforiskt - vilka källor du väljer att hänvisa till, vilka premisser du bygger dina argument på, vilket tonfall vilka ämnen framkallar, vilka aktörer som anses legitima, vilka perspektiv som brukas, vad som tas för givet, - allt detta ger en fingervisning om hur du är när du, well, är, rent generellt.

Vad och hur du skriver avgör vem du är. Du är det du skriver; du skriver det du är.

Vilket blir intressant om en tar vissa mer rabiata skyttegravskrigare i åtanke, vars närmast enda ämnesval är den egna och den andra sidans förtjänster respektive brister, och vars enda hur är heroisering respektive demonisering. Det kanske inte kräver någon mer djuplodande analys för att inse att detta inte är den mest konstruktiva av diskurs, men det leder ändå till den intressanta frågeställningen - tänk om de verkligen är så endimensionella på riktigt? Tänk om de är precis lika onyanserade som sina skriverier, och bara kan se världen i termer av vi, de och den avgrund som skiljer de tu? Tänk om det inte bara är en biprodukt av den annalkande valrörelsens egna logik, utan ett reellt uttryck för det subjekt som gömmer sig bakom bloggförfattarens ansikte?

Visst är det en intressant och djupt skrämmande tanke?

Vissa klagar ibland på att jag skriver lite för svårt. Denna klagan är förståelig, eftersom jag har en viss distans till språket som får mig att använda det på ett sätt som inte alltid är omedelbart socialt. Allt språk är förvisso socialt, men språket följer ibland en annan logik än vad det omedelbara sociala sammanhanget gör. Analysmetoden ovan är ett uttryck för detta - om du skulle försöka tillämpa den i en lite mer omedelbar social situation skulle du misslyckas med dina sociala åtaganden. Så som, exempelvis, att med snabba ryck ge svar på tal vid tilltal. Distans är inte alltid en bra sak, men den tillåter en att göra saker som en inte kan göra på nära håll.

Så. Om nu varje skrivande bildar ett jag, och skrivandet på sistone blivit mer polariserat - innebär det då att även människorna blivit mer polariserade? Kanske. Men oavsett vilket så har de fortfarande ansvar för sina jag, ansvar för sitt skrivande - och för att kunna ta ansvar krävs det en viss distans.

Skriv det du tänker, men tänk på vad du skriver.

Det politiska bloggandet skulle bli så tråkigt att läsa om alla du - och enligt mig finns det ett stort antal sådana - gick och odistanserat skrev sig själva som enbart och endast en funktion av sin partitillhörighet. Håller du inte med?

Reell effekt

Vissa skeptiker hävdar att Piratpartiet inte kommer att kunna ha någon reell effekt på någonting alls. Jag förstår inte den här utgångspunkten, då partiet bevisligen redan haft reell effekt för mig - och det på ett ytterst påtagligt och positivt sätt.

Vi har dels den mest påtagliga effekten, nämligen den på mitt bloggande. De flesta av mina läsare är pirater, och de flesta som länkar till mig också är det. Av de 15 000 besök jag fått sedan februari förra året har hela 4 000 av dem kommit från piratpartiet.se eller live.piratpartiet.se. Det finns således något av en målgrupp, med andra ord, och jag hade legat långt lägre än den plats jag i skrivande stund (#83) har på Knuff utan denna.

En annan effekt är att jag tvingats lära mig väldigt mycket som jag vanligtvis hade viftat undan som oviktigt annars. Lissabonfördraget, Acta-avtalet, upphovsrättslagstiftningen, regeringsformen - väldigt mycket juridik. Men också om mellanmänskligt samspel, organisationskultur, initiativtagande, kollektivt beslutsfattande, konflikthantering, projektplanering, PR, kommunikativt ledarskap och hur det här med att få folk att arbeta mot ett och samma mål fungerar. Hey, jag har till och med varit med om att anordna en kurs i retorik! Jag har inte bara fått en höjd informell kompetens (så kallad allmänbildning), jag har dessutom fått en väldigt formell och konkret kompetens i form av saker att skriva på mitt CV.

En tredje effekt, mindre påtaglig men desto viktigare, är alla de nya vänner och kontakter jag fått genom mitt engagemang. Jag har kramats med partiledare, korrekturläst manus åt kända bloggare, sovit över hos riksdagskandidater och piratfikat med fler goda människor än jag haft hemtentor. Jag känner långt fler människor nu än för bara ett år sedan, och om jag någonsin får råd att åka någonstans så är det närmast garanterat så att jag känner någon som bor där. En pirat i varje hamn, närmast.

Om detta inte är reell effekt så vet jag inte vad som är det. Och det bästa med det hela är att det inte bara är jag som fått ta del av detta - tusentals andra unga människor har under de senaste åren fått nya kontakter, nya kompetenser, nya vänner och, mest av allt, nya möjligheter.

Och det bästa av allt är att vi fortfarande har plats kvar för fler unga människor. Vi har alla möjligheter att erbjuda fler möjligheter till fler entusiastiska och engagerade människor - vi har framtiden framför oss, precis som dagens ungdom har.

Flera av de andra partierna lovar och lockar med potentiell förändring och förbättring i framtiden. Vi behöver inte utlova reell förändring - vi har redan åstadkommit den.

Framtiden är redan här.

Till oroliga föräldrar

Jag har suttit hela morgonen och skrivit tenta om upphovsrätt. Specifikt då URL. Den är inte särskilt lång, egentligen, och det går rätt fort att komma till § 53. Ni vet, paragrafen som statuerar att det finns ett maxstraff på två års fängelse på fildelning, och som följs tätt därefter av § 56 a som ger domstol rätt att vid misstanke bevilja husrannsakan för att kunna säkra bevisning för att ett brott enligt § 53 begåtts. Medan jag satt och skrev den där tentan kunde jag inte låta bli att fundera på hur det skulle se ut om detta kom till oroliga föräldrars kännedom.

Alla föräldrar är förstås oroliga för sina barns framtid. Det ingår liksom i föräldrapaketet att vara det i någon form. Det ingår också i ungdomspaketet att göra sina föräldrar orolig på något vis, till exempel genom att lära sig att använda internet och dess funktioner. Och, det senaste decenniet, också även att försöka sig på det här med att ladda hem saker. Ni vet, i strid mot § 53 ovan, och det på ett sådant sätt att det närmast blir misstänkt att vara ung numera. Det är nästan så att vilken ungdom som helst kan misstänkas för detta brott i egenskap av att vara ungdom. Och eftersom det enligt § 56 a räcker med misstanke -

Well, det här med att vara förälder har aldrig varit lätt. Men idag blev det plötsligt svårare, i och med att dagens domslut slår fast att det räcker med misstanke om att ha fildelat hela fem filmer för att aktivera lagens maskineri. Fem filmer. Med rätt sällskap är det en lyckad filmkväll. Med fel turnummer i rättvisans ack så långsamt malande kvarnsystem blir det dock en synnerligen olycklig historia för den förälder vars ungdom råkar vara den som blir utpekad som misstänkt för fildelning.

Och detta applåderas förstås från Antipiratbyråns håll.

Jag tror inte riktigt de har vare sig föräldrarnas eller barnens bästa för ögonen. Egentligen.

Bloggande, politik och du

Skrivande handlar inte enbart om överförandet av satser och påståenden från sändare a till mottagare b. Om detta vore syftet så vore textmediet synnerligen illa anpassat till det - ett mer algebraiskt sätt att gå tillväga hade fullgjort uppgiften bättre. Det kanske inte ser ut som ett påstående, men x(y^2)/y-1=z är lika mycket ett påstående som satsen "den där barrikaden är röd!". Försök exempelvis uttala den högt - x gånger kvadraten av y delat med y minus ett är lika med z. "Är lika" - om inte utpekandet av någonting som identiskt med någonting annat är ett påstående så finns inga påståenden.

Filosofer hamnar ofta i fällan att bli förälskade i tanken om skrivandet som ett uttryck för fix och färdiga påståenden som manifesteras i textform. Det passar sig nästan att släpa in Platon i sammanhanget och säga att varje uttryck har en egentlig idealtanke, och att varje empirisk manifestation av denna tanke bara är en synnerligen blek kopia av denna, närmast en eftertanke. Det finns en värld av rena idéer, och det är enbart nödvändigheten att kommunicera dessa med obildade personer som inte har tillgång till de högre sfärerna som gör att någon över huvud taget bryr sig om att formulera dem.

Samma tankefel begås om möjligt ännu oftare av sådana som är ivriga att kritisera bloggosfären för att den brister rent innehållsmässigt. Det finns någon slags textens ideal som varje ansamling av bokstäver imiterar på avstånd, och eftersom bloggar oftare än inte är allt annat än idealiskt formulerade texter så är mediet som sådant bristfälligt och bör överges. Till förmån för vilket alternativ är ibland och ibland inte en del av argumentationen, men helt otvetydigt står påståendet att bloggtexter är så pass långt från idealet att de enbart kan tolereras i ljuset av den mänskliga ofullkomlighetens nödtvång.

Nu är det tur för oss bloggare att det här med skrivande inte enbart handlar om påståenden och deras överensstämmelse med det i etern flygande objektivt sanna, utan mer handlar om den skrivande än om det skrivna. Skrivande - och än mer bloggande - handlar så väldigt mycket mer om att formulera och förmedla en subjektivitet än om att finna den logiskt nödvändiga relationen mellan x och z. Vi är vare sig det är eller inte, och det gör inget om vi råkar vara annorlunda på just den punkten.

Problemet är förstås att texten som medium - speciellt i bloggformat - följer vissa regler som subjektet inte följer per default, utan som måste läras och vänjas in över lång tid. Det börjar med själva bokstäverna - ingen föds med ett komplett abc i huvudet - och går sedan vidare till meningsbyggnad, sammanhangskonstruktion och, eventuellt, formulerandet av en världsbild. Subjektet som skrivande varelse måste först lära känna sina verktyg, om de så än är papper och penna eller tangentbord och skärm, och därefter lära känna sig självt via samma verktyg. Eller, mer problematiskt, bägge samtidigt, och under ömsesidig påverkan.

Vi kan med andra ord inte reducera texten till grammatik. Men samtidigt beror detta på att grammatiken inte går att reducera till subjektivitet - en mening känner ingenting, en mening tänker ingenting, en mening har ingen mening i och för sig själv. Text skrivs i grammatisk form, men läses i subjektform. Vilket gör det besvärligt för oss, eftersom vi nu måste lägga till läsaren som komponent i förhållandet mellan författare och text - och om någon av de läsare som orkat sig hela vägen ner hit och som dessutom är en bloggare så vet denne att detta förhållande är oerhört komplicerat och svårfångat.

Och vi politiska bloggare har det nästan än värre - vilket är vårt subjekt, vilken text är vår, kan det ens sägas vara vår blogg i de mer intersubjektiva delarna av det politiska diskuterandet? Var går gränsen mellan text och subjekt, läsare och författare, diskurs och tanke? Vi må använda både subjekt och predikat i våra meningar, men vilken mening har vilket subjekt predikat?

Jag anar att varken höger- eller vänsterbloggare aktivt kommer att driva valkampanj på dessa frågeställningar på ett explicit plan, men de kommer onekligen att ge implicita svar på dem i sitt agerande och sitt skrivande om och av sig själva - i ordval, ämnesval, argumentationsval, stilval och alla andra val som görs i förberedelse inför det stundande riksdagsvalet. Och det kommer att bli oerhört intressant att se vilka svar de ger - vare sig de vet om att de ger dem eller inte. Varje blogginlägg är ett nytt analysföremål; varje inlägg är ett nytt uttryck för ett nyblivet subjekt. Varje påstående en ny läsare.

Ty sådan är jag. Och ingen lär bli förvånad över att jag nu säger att jag alltid-redan varit självinskriven i Piratpartiet. - Och att du som läsare i detta nu är i full färd med att skriva dig själv. -

CUF och uppmärksamheten

Jag vet inte riktigt hur tänket går där borta på CUF, men jag anar att det är ett dynamiskt ungdomsförbund där massor av radikala idéer bollas både fram, tillbaka och i sidleds mellan medlemmarna. Det är i alla fall den image de lyckas framställa i sina senaste utspel, - även om det inte riktigt är så att de idéer som sedan når ut till resten av världen alltid är helt och fullt genomtänkta. Uppmärksamhetsskapande, ja, men jag skulle inte riktigt vilja skriva mitt namn under dem och lämna in dem som tentaskrivningar.

Låt oss skippa deras utspel om gröna näsor och antifacklighet och det där och i stället fokusera lite på ett utspel de nyligen gjorde på Politikerbloggen. Det handlade om feminism och om hur denna inte riktigt klarade av det krav på seriositet en vetenskaplig disciplin behöver för att vara både giltig och relevant för oss konkreta varelser. Den exakta formuleringen gick så här: "feminismen är ett stort skämt". De fortsätter sedan med att påpeka att statistisk jämställdhet inte är ett helt pålitligt index för att mäta jämställdhet, och hävdar därför att feminismen som sådan är felkonstruerad och därmed bör överges.

Ni kanske ser problemet redan här. CUF skiljer inte riktigt på teori och metod, och använder ett metodproblem för att kritisera teorin som sådan. Jag brukar ibland skämta om att saker och ting har metodologiska problem när de inte riktigt fungerar, men i det här fallet så går det inte att komma ifrån att det är ett väldigt metodologiskt problem att se vetenskapen som en odelad helhet som kan förkastas i sin totalitet om den i något enskilt fall inte levererar det svar en vill ha. Inte nog med att våra goda CUF:are inte skiljer på teori och metod, de skiljer inte heller på kvantitativ och kvalitativ metod, och erkänner än mindre att det senare behövs när det förra inte riktigt går hela vägen. Jag vill inte vara elak, men grundläggande vetenskaplig metod är inte direkt raketforskning.

Vad som är värre är att CUF så uppenbart väljer att prioritera ideologi framför vetenskap. Vi minns alla hur det gick när Lysenko fick ideologiskt frispel och lyckades med konststycket att vara en vetenskapens frontfigur trots att hen var allt annat än vetenskaplig.

Att CUF söker uppmärksamhet är bra. Men uppmärksamhetssökande är inte en giltig anledning att ge upp sin intellektuella integritet. CUF må försöka skapa sig en image av att ha en inbördes kultur där kunskap stöttas och uppmuntras, men det känns en smula som att de inte riktigt lyckas sprida denna kultur även utåt.

Ni får gärna försöka igen. Fast då gärna på ett sådant sätt som uppfyller det krav på seriositet som behöver uppfyllas för att ni kan kunna anses vara giltiga och relevanta alternativ för mer konkreta varelser. -

Förenkla inte problematiken

Det har kommit fram att Säpo under väldigt lång tid inte riktigt brytt sig om gällande rätt. Eller, rättare, totalt ignorerat hela rättsapparaturens väldigt otvetydigt formulerade och synnerligen konsekventa uppmaning om att förfara på ett visst sätt. Det handlar om att rättvisans försvarare och rikets upprätthållare vägrat lära sig den ädla konsten att glömma bort att lära in vissa lagar, och sålunda agerat som om de inte hade funnits. De som är satta att upprätthålla lag och ordning bryter i god ordning lagen, och har gjort det systematiskt i tio år.

Det är nästan så att en faller i vänster-fällan av att börja utmåla världen som ett konsekvent orättvist system av maktintressen som ständigt ser till att vrida orättvisan till sin egen fördel på de ständigt lika svagas bekostnad. Eller i högerfällan av att försöka utpeka någon enskild individ som kommer att tvingas bära hundhuvudet för hela fadäsen, för att sedan sopa det hela under mattan. Det är nästan så att en faller för känslan av att saker och ting är som de är på grund av någon enkel förklaringsmodell, och sedan går till aktion på detta enskilda något.

Problemet är att saker och ting är svårare än de ser ut. Det handlar inte om att Säpo helt plötsligt är ondskan inkarnerad och måste brännas till grunden, och det handlar inte heller om att vissa personer är ondskan inkarnerade och måste brännas på bål. Att Säpo så konsekvent och så länge lyckats bryta mot lagen, och att de lyckas komma undan med det av en anledning som skulle förklaras ogiltig för vem som helst annars som använde den - är uppseendeväckande, förfärligt och någonting som måste åtgärdas omedelbarare än omedelbart. Men att säga att det beror enbart på x, y eller z är att glömma bort att det beror på alla tre samtidigt, och dessutom på a, b och c också. Och detta oavsett om vi vet om det eller inte.

Vi har alla våra teorier och käpphästar som vi gillar att framföra. Vi har dessutom alla ett par teorier som ligger oss närmare om hjärtat än andra. När någonting av den här omfattningen avslöjas så ligger det nära till hands att ta till dessa och använda dem som förklaring för allt det onda som hänt. Grejen är bara att verkligheten är ett schackbräde där alla pjäser rör sig samtidigt, och där ett visst perspektiv inte riktigt lyckas få med alla rörelser och aktörer i sitt blickfång.

Det har kommit fram att Säpo under väldigt lång tid haft en praxis som gått i kollisionskurs mot gällande rätt. Det är oerhört viktigt att vi behåller vår intellektuella integritet i den här frågan, och använder vår kunskap för att skapa en kultur där såna här saker kan diskuteras utan att det hela inflammeras och blir ännu ett led i skyttegravskriget mellan vänster och höger.

Ty det vore, om möjligt, nästan ännu värre. -

Piratretoriken och du

Igår tog den beryktade kursen i retorik slut, och jag lämnade under dramatiska former Göteborg för sista gången på ett tåg under en mörk och stormig natt... eller, okay, 12:02-tåget, tillsammans med en katt som jamade väldigt mysigt mot mig hela vägen till Skövde. Men även om mitt återtåg från Sveriges framsida var allt annat än dramatiskt, så är de framsteg som de ömma kursdeltagarna gjort både spektakulära och värda att nämnas. De skulle, exempelvis, omedelbart förstå att den här inledningen ser ut som den gör av en anledning, och förmodligen också kunna ge förslag till förbättringar.

Jag skulle nästan drista mig att säga att de lärde sig mer på dessa fem veckor än vad jag gjorde på mina första tio som retorikstudent. Den sista timmen pratade de bättre om retorik än vad många av mina kursare på b-nivå kunde, och jag är övertygad om att de nu kommer att gå omkring och aktivt tänka i termer av ethos, pathos, logos och resten av det retoriska tänket.

Jag kan inte annat än att vara stolt över dem, och det är en ära att vara deras kollega.

Nu är dock kursen över, och om de fortsätter att ha seminarier i ämnet så kommer de att ske utan mig. Vilket är synd på sitt sätt, eftersom de är mysiga människor och goda talare, men de behöver egentligen inte mig längre. Det enda de behöver är träning, övning och varandra, och jag är inte en vare sig tillräcklig eller nödvändig förutsättning för att kunna ge dem någondera av dessa.

Detta betyder förstås att jag är ledig att sparka igång liknande kurser på andra håll, om intresse finns även i andra städer. Vissa skulle kanske påstå att jag försöker göra mig själv till sofist - dvs en sådan som åker omkring och lär ut talekonsten mot betalning - men jag är värre än så. Jag är en utbildare, och vill lära andra människor saker, och jag är dessutom pirat, så jag vill göra det på ett sådant sätt att så många kan ta del av det som möjligt. Och om det är sant som de säger att det inte går att konkurrera med gratis - well. Jag låter det argumentet tala för sig självt.

Sharing is caring. Så om ni är ett gäng pirater som bor inom lagom avstånd från Örebro och känner att det finns plats för lite kunskapande i sommar - pinga mig.

Yarr!

Gårdagens framtida nostalgi

Jag fastnade för en tanke som den gode Jan-Olof inspirerade mig att tänka för tid sedan: att vissa gamla spel faktiskt håller än idag, och att det skulle vara mycket möjligt att helt enkelt släppa dem igen. Eller, tja, kanske inte i identisk kopia, men i stort sett likadant.

Ni som minns den gamla klassikern Fallout minns säkert också den ännu mer klassiska uppföljaren Fallout 2, som närmast på pricken var identiskt med ettan - förutom ett par smärre kosmetiska förändringar och, förstås, storyn. Tvåan var på det stora hela närmast identisk med ettan, rent formmässigt, och de skillnader som finns mellan dem kräver en något ingående beskrivning för att ens uppmärksammas. Ändå var både ettan och tvåan så pass framgångsrika att de planerade att släppa en trea som i stort sett var likadan, och de blev till och med 95% klara med detta innan projektet - av obskyr anledning - drogs in, och ersattes med det vi idag känner som Fallout 3.

Vilket inte riktigt är samma sak.

Deus Ex är ett exempel på ett spel där spelmakarna utan större besvär - i likhet med övergången mellan Fallout ett och två - hade kunnat behålla den grundläggande spelmotorn och helt enkelt bara fokuserat på att skriva en ny story av samma karaktär som originalet. Spelvärlden var så rik på text, bakgrundsinfo, valmöjligheter och möjligheter till inlevelse att det utan problem hade kunnat fungera med mer av detsamma. Detta då trots att förstapersonsshooters är en extremt övermättad genre.

Tvåan blev dock inte mer av detsamma, utan utvecklades främst till konsolvärldens mindre tidskrävande format, och även om de lyckades klämma in väldigt mycket story i det hela så var det ändå någonting som saknades. Där ettan hade tidningsartiklar som låg och väntade på att spelaren skulle läsa dem, historieböcker om diverse organisationer och karaktärer som förklarade varför saker var som de var, tonvis av epost till både närvarande och frånvarande karaktärer som kunde tjuvläsas samt, inte minst, utdrag ur påhittade framtida litterära verk som återkom med ojämna mellanrum - så hade tvåan inte särskilt mycket av detta. Fokus låg mindre på världsbyggande än på att, ni vet, skjuta på saker och ting. Sorgligt nog.

Fallout lyckades en gång, Deus Ex försökte en gång, och Dungeon Keeper kombinerade dessa två beskrivningar till att bara försökt och lyckats med att skapa en fullvärdig uppföljare - som behöll tillräckligt mycket av originalet för att vara nytt, men ändå inte var originalet en gång till. Ettan - som ni nostalgiker förstås minns - var en ren fröjd att spela, och det fanns inget bättre än att efter en lång och blodig strid där oddsen flyttades fram och tillbaka konstant mellan en själv och motståndaren lyckas få just det där lilla lilla lilla lilla försprånget som behövdes för att kunna välta allt till ens fördel. Och/eller att råka släppa ner sina motståndare i tortyrkammaren bara för att retas med dem. Beroende på humör och stämning.

Tvåan lyckades med konststycket att både vara och inte vara ettan samtidigt. Grundmomentet - att som ond overlord ta över världen - var detsamma, men tonen var (om möjligt i sammanhanget) något ljusare än i ettan. Men trots den upphottade grafiken, trots det nya sättet att tänka som krävdes för att få saker gjorda och trots att det inte längre alltid var lika självklart att slänga in folk i tortyrkammaren - så var det ändå i grunden samma spel.

Och som vi älskade dem.

Och nu undrar förstås den rutinerade läsaren - vad är slutklämmen efter denna summariska genomgång? Vad kan möjligtvis motivera detta utspel om hur saker och ting var bättre förr?

Det har med Jan-Olofs inlägg att göra. Det inspirerade min tanke om att vissa saker fungerar igen och igen och igen, men det handlade i sig självt om hur spelindustrin samtidigt producerar samma spel igen och igen och igen. Problemet är att de inte producerar vare sig Fallout, Deus Ex eller Dungeon Keeper igen och igen och igen, utan i stället nöjer sig med att utforska de tusen aspekter och nyanser som blott antyddes i Doom. Vilket förvisso är en god ambition, men det mesta i ämnet hade redan sagts när Quake 2 var hett på var skolas intranät, och så här snart ett och ett halvt decennium senare så är det nog dags att erkänna att saken är utredd till fullo.

Samma sak gäller för den inrikespolitiska debatt som nu förs. Vi har i vår politiska historia motsvarigheter till Fallout, Deus ex och Dungeon Keeper, men det tycks som om vår samtida produktion mest är intresserade av att återupprepa variationer på temat Doom. Samma frågor som diskuteras nu diskuterades redan av Aristoteles och gänget, och även om det förvisso finns en plats för den diskursen här i vår samtid så känns det fruktansvärt onödigt att begränsa samma samtid till att enbart och endast handla om dessa.

Vi har, i princip, debatterat klart höger/vänster-dialektiken till dess logiska slutpunkt, och den som vill sätta sig in i dagens debatt gör sig bäst i att leta på historiehyllorna på sitt lokala bibliotek. Detta samtidigt som biblioteket har så många andra hyllor med böcker om så många andra ämnen att det blir närmast obegripligt hur det offentliga samtalet så konsekvent och så självklart misslyckas med att erkänna dessas existens.

Vi lär inte se någon förändring av detta i den närmaste valrörelsen från vare sig högern eller vänstern, då de genom implicit men aktiv konsensus kommit fram till att saker och ting sköts bäst genom att sitta i samma glashus och kasta sten på varandra. Det är tydligen nyttigt med den friska luft som kommer in genom fönstren och den motion som stenslungandet genererar.

Allt detta medan Piratpartiet strövar omkring i biblioteket och upptäcker ständigt nya idéer på ständigt nya sidor, och med gårdagens framtida nostalgi minns en uppväxt som tog för givet så många av de nymodigheter som än idag tycks så futuristiska för så många.

Det är val om fyra månader. Förpassa inte framtiden till historien.

Outlook good

Jag läser hos Stefan och Rick att vi nu ligger över 2%-strecket, vilket förvandlade min dag från lite småmulen till en fullt strålande och vindglad dag som sätter stämningen för framtiden - med full vind i seglen rör vi oss nu inte bara framåt, utan även - om ni tillåter att jag missbrukar metaforen - uppåt.

Vissa kanske är skeptiska inför framtiden, och envisas med att glaset är halvtomt, - eller, ännu värre, dubbelt så stort som det behöver vara - men jag är optimistisk. Det är inte riktigt kört än, och det kommer att fortsätta vara inte riktigt än så länge vi i Piratpartiet här någonting att säga till om saken.

Outlook good, som jag brukar säga.

Once more into the breach, dear pirates!

Jag tog mig alldeles nyss en kortare spontan tur till Grythyttan. Den tog sisådär en fem timmar, och min vana trogen så retade jag upp minst tre bilister genom att - precis som Hanna - anse det vara ett politiskt statement att inte skaffa körkort. Cykel är alltså melodin.

Problemet med spontana cykelturer är förstås att en ibland inte riktigt förbereder sig ordentligt inför dem. Jag har vissa rutiner om att ha med sig någon slags matsäck under mina utflykter ut i den cykelnära - och ibland lite mer fjärran - naturen, vilket är nödvändigt när en tänkt spendera fem timmar i närmast konstant fysisk aktivitet. Det är dock inte helt optimalt om samma matsäck samtidigt är dagens frukost - det gör att en väldigt snart måste stanna upp och andas ut eftersom ens energinivå helt plötsligt faller i golvet. Förhoppningsvis är en klok nog att äta av den där matsäcken innan en själv faller i asfalten.

Det bästa med cykelturandet är förstås att en kan just stanna upp och ta en paus när det behövs - eller när en känner för det. En kan stanna och doppa tårna i en sjö som råkar ligga nära till hands, besöka torgen i de stadsdelar - eller städer - en passerar, och på så många olika sätt och vis interagera med naturen och omgivningen. Det är en klyscha att det är viktigt att kunna stanna och dofta på rosorna, och till skillnad från exempelvis bussar så kan en göra detta utan att behöva göra en grej av det hela.

På sätt och vis känns det som att den här valrörelsen är en cykeltur vi påbörjat innan frukost - även om det hjälper att höger och vänster sitter i samma glashus och kastar stenar på varandra. Det kommer att bli väldigt mycket väldigt länge, och vi kommer att bli väldigt trötta väldigt fort om vi ger järnet konstant. Och även om vi packat med matsäck så kommer vi förr eller senare att behöva ta en paus.

Go for it.

Det må vara så att vi kämpar mot integritetskränkningar, mot den polisstat som  kryper allt närmare, mot den ständigt pågående nedmonteringen av demokratin - men ingen kan kämpa för evigt. Alla behöver vi kunna ta en paus och återfå energin inför den långa färd som ligger framför oss.

Som tur är så är vi i Piratpartiet inte bara engagerade, utan även många. Varje individuell medverkan gör en enorm skillnad, men vi har samtidigt tillräckligt många på plats för att täcka upp när någon behöver andas ut. Varje insats gör världen bättre, men det finns ingen anledning att känna  att hela världen vilar på ens axlar.

Valet är om fyra månader. Vi har mycket kvar att göra, en lång väg att gå, - en hel värld att förändra. Men vi har också varandra, och det är viktigt att vi inte glömmer bort detta.

Ta nu en stund att dofta på rosorna. Sen syns vi på barrikaderna igen.

Nej, nej, nej!

Jag passar på att låna en rubrik som jag såg Kent använda igår. Den passar så bra in på det nuvarande läget att det känns något redundant att hitta på en ny.

Det har nu kommit fram att vår ömme Cencilias ambitioner att göra någonting åt barnpornografin bara är en del av en större helhet, som - precis som vi i Piratpartiet sagt hela tiden - syftar till att göra internet till en mycket väl censurerad lekhage. Måhända motiverat med statens ambitioner att få bukt med brottslighet, men censurpaket har ALLTID varit motiverade med statens säkerhet. Ända sedan Nineveh.

Detta större paket tycks vid närmare undersökning vara av synnerligen drakonisk karaktär. Om vi ska dra till med att låna och vidareutveckla en dramatisk metafor så kommer det fria ordets att bombas med en ytterst rättfram bombmatta, och därefter lämnas att svälta ihjäl i det öde landskap som återstår.

Överdrivet? Tänk så här - hur var det med det fria ordet innan internet, egentligen? I praktiken? Hade du, din granne, din kusin eller, för den delen, större delen av människorna på gatan någon som helst reell möjlighet att göra sina röster hörda annat än genom att ställa sig på torget och vråla ut dem?

Vill vi återvända dit?

Det finns viss risk att det ligger i statens intresse att vi gör det. Och det ligger i Piratpartiets att förhindra detta.

Inte riktigt än; för mycket!

Väldigt många saker här i världen följer vissa mönster. Det mönster jag har i åtanke just den här gången brukar vanligtvis beskrivas så här: inte riktigt än, inte riktigt än, inte riktigt än - för sent, för mycket! Det går inte riktigt att peka ut exakt var gränsen mellan "inte riktigt än" och "för mycket" går, men det går definitivt att avgöra när den har passerats. Och väldigt många gånger är det vi gör som är av den här typen direkt nödvändigt för att samhället ska kunna fungera.

Ett exempel på detta är polisarbete, vilket med en funktionell och brutal definition kan sägas vara våldsutövande i statens tjänst. Ett visst mått av det är nödvändigt, men efter ett tag passeras den där gränsen mellan legitimt förhindrande av brottslighet och extremt illegitimt missbruk av övervåld. Exakt var gränsen går blir en tung uppgift för juristerna att reda ut, och har varit sedan tids gryning, men att den finns är det ingen som helst tvekan om.

Emma skrev nyss ett tänkvärt inlägg en annan gräns av det här slaget, nämligen den mellan att bara vara förtrogen och bekant med en viss personlighet, och att vara korrumperad av densamme. Om någon skriver en till synes intressant bok om ett aktuellt ämne, och bjuder in eventuella intressenter för denna bok för att diskutera både den och andra ämnen kring den - är det då otillbörligt att de inbjudna berättar för andra om både boken och eventet? Eller har den osynliga gränsen passerats, till ljudet av ett synnerligen högljutt "för mycket!", i det här fallet delgivet av den uppmärksamme Cornucopia?

Jag skrev tidigare idag - och tidigare i livet också - om hur det här med makt inte är någonting som finns rent generellt, utan om hur det är någonting som skapas i samspelet mellan människor (tänk Foucault). Det ställer frågan om korruption - maktmissbruk - i ett intressant ljus. Om makt är en social relation, och korruption är ett missbruk av dessa - var hamnar vi då i dessa nya tider av konstant digital kommunikation i ett otal mer eller mindre närvarande och konstanta relationer? Uppstår korruption närhelst vi börjar prata med olämpliga människor, eller finns det en tid då vi sakta men långsamt rör oss över det ljusa "inte än" till det nattsvarta "för mycket"?

Detta blir en synnerligen aktuell fråga när nu vem som helst kan prata med närmast bokstavligen vem som helst på planeten, oavsett var de befinner sig. Om korruption = kommunikation så är potentialen för det förra exakt lika mycket större som för det senare. Vilket onekligen ställer oss inför både nya utmaningar - för att inte tala om juristerna!

Jag tror dock det finns ett stort utrymme där mellan den första kontakten och den första överträdelsen; att prata med folk kan inte omedelbart vara vare sig korrumperande eller brottsligt i sig - never mind att Sokrates dömdes till döden för just detta. Relationer tar tid att odla, liksom korruption.

Det här är inte på långa vägar en färdigt formulerad tanke, men det är viktigt att vi tänker även denna. Det är en direkt följd av att det kommunikativa landskapet har förändrats, och vårt tänkande måste förändras - kan inte annat än förändras - med det.

När är vi färdiga? Well, inte än, inte än, inte än...

Kanada, oh Kanada...

Jag läser med viss sorg hos Rick att källskyddet i Kanada försämrats drastiskt alldeles nyligen. Detta är förstås en fruktansvärt dålig sak, då det innebär att kritiska röster så mycket lättare kan tystas med hjälp av diverse påtryckningar från statens sida. Vilket de av er som läst på om statens historia mycket väl känner till är en sak som statsmakter sällan låtit bli att göra när de väl fått - eller tagit sig - chansen.

Idag passar sig av förståeliga skäl bättre än annars att ta del av denna elegi:

Konsten att valla katter och motivera folk

Jag gillar metaforen om att valla katter. Den förmedlar väldigt fort och väldigt effektivt de svårigheter som kan uppstå när en samling högst individuella, egenvilliga och ibland något egensinnade personer ska försöka samordna sig i gemensam aktion. Var och en har sina egna unika förmågor, och var och en har än mer sina egna unika anledningar att göra saker. Det säger sig självt att det inte riktigt fungerar att behandla alla med samma järnnäve - vissa kanske betraktar den intresserat, andra kanske angriper den, andra drar sig kanske bara undan och överger skepp. Allt detta medan den avsedda rörelsen uteblir.

För tid sedan skrev jag om internkritik. Back then hade jag ingen officiell position inom partiet, vilket inte riktigt längre är fallet; jag sitter numera i styrelsen för ung pirat i Örebro, och har även en mindre funktionärsroll i ett annat sammanhang. Men även om just detta förändrats så är resten av texten fortfarande lika sann än idag - vi är fortfarande en platt organisation baserad till allra största del på frivilligarbete, och väldigt mycket av min funktion både som styrelsemedlem och funktionär är att motivera folk att engagera sig på sitt eget vis.

Väldigt mycket av det som görs inom partiet är av sådan art att folk hade gjort det ändå, fast var och en för sig själva. En del är förstås partibundet - så som att dela ut flygblad - men det allra mesta är en förlängning av det individuella intresset. Att blogga, att diskutera politik, att oroa sig inför vår politiska framtid, att känna att någonting måste göras, att försöka påverka andra - det är sådant som även människor som inte nödvändigtvis dras till aktivt partimedlemskap ägnar sig åt. Den stora skillnaden är att vi gör det tillsammans.

Eller, tja, försöker göra det tillsammans. Alla har ju som sagt sina egna förmågor och sina egna anledningar att använda dem, och för det mesta också sina egna anledningar att delta i partipolitiken. Vad vi funktionärer har att göra är att hitta sätt att få dessa individuella egenskaper att harmoniera på ett sådant sätt att alla gör sin grej samtidigt som partiet som helhet rör sig i samma riktning.

Att vara funktionär är dock inte detsamma som att vara en ledare eller en auktoritet. Vi är snarare katalysatörer och inspiratörer som försöker se till så att folk gör det de hade tänkt göra ändå i en samordnad aktion - så att de som hade tänkt blogga om någonting diskuterar detta med varandra, så att de som hade tänkt skriva insändare till tidningen skriver dem tillsammans, så att de som vill demonstrera hittar tillräckligt många av varandra för att kunna fylla ett torg; så att de som vill göra något hittar andra intresserade av samma sak för att kunna göra det snabbare och med större effekt än om de hade gjort det på egen hand. Det är inte aktuellt att lägga sig i hur eller vad folk gör när de väl är igång - det viktiga är att få dessa människor att hitta varandra, och sedan följer resten av sig självt.

Detta är förstås bara möjligt eftersom makt inte är någonting som delegeras uppifrån och ned, utan någonting som skapas närhelst människor samarbetar. Som funktionärer - och, förvisso, som parti - är det vår uppgift att se till så att människor kan samarbeta på ett effektivt och målinriktat vis. Inte bara på nationell nivå, utan även - och särskilt! - på lokal nivå. Inte genom att berätta för folk vad de ska göra, utan genom att berätta för dem vad de kan göra, och var verktygen för att göra detta står att finna. Fråga inte vad du kan göra för Piratpartiet, utan fråga i stället vad Piratpartiet kan göra för att du och dina kollegor ska kunna göra det ni är bäst på.

Av var och en efter förmåga, och ur detta det samarbete som kommer att göra Piratpartiet till valets vinnare i höst.

Tillsammans!