Grejen med Facebook

Jag frågar ofta folk jag nyss träffat om de finns på ansiktsboken. Det har mer eller mindre gått och blivit ett defaultställe, en plats som en konstant återkommer till. Väldigt ofta svarar folk ja, väldigt ofta stöter jag på den irritation och det moment som är att de svarar nej.**

Grejen med ansiktsboken är inte att det finns särskilt mycket kul att göra där. Eller att det är ett effektivt sätt att kommunicera. Eller ens att sidan är väl skriven och tillhandahåller tusen funktioner som underlättar ens vardag. Nope. Grejen med ansiktsboken är att folk finns där, och att det mer eller mindre de facto har blivit platsen en går till för att skicka ett meddelande till någon. För alla finns där, och det är bara att skicka iväg ett meddelande Rakt av. Mer än så behövs inte. Det behövs ingen introduktion, ingen motivering till varför en tagit kontakt, ingen direkt ansträngning för att få kommunikationen ska hända.

Grejen med ansiktsboken är, med andra ord, den höga grad av latent kommunikation som pågår. Latent kommunikation är sådan kommunikation som pågår utan att endera parterna lyfter ens det minstaste lilla lillfinger för att säga någonting. Det pågår ett ständigt surrande, och periodvis så får en höra något rykte eller läsa någon statusuppdatering eller tjuvläsa någon väggkonversation eller dylikt - de andra är närvarande, på ett sätt som gör att det mentala avståndet minskar på ett ganska dramatiskt vis.

När folk då säger att de inte finns på ansiktsboken så skapar detta ett väldigt moment, ett avstånd, ett orka. En alternativ kommunikationskanal måste letas upp. De former som är passande för kommunikation via denna kanal måste förstås. De tidsramar och -aspekter som är rådande för denna kanal måste respekteras. Det är något av ett arbete, en ansträngning. Någonting som inte händer av sig självt. Och, därför, i de flesta fall, inte händer alls. Det mentala avståndet är helt enkelt för stort.

Det finns alltid tusen oskrivna regler för hur en inleder en kommunikation. Dessa skiljer sig åt mellan olika kanaler. På Helgon krävs det en viss introduktion för att folk ska lyssna på en; när en skriver ett e-mail gäller det att skriva i en form som inte avfärdas som spam; när en ringer någon så gäller det att ha någonting att säga. I alla dessa fall är det för det mesta väldigt ouppskattat att bara drabba folk på måfå - särskilt i det sista fallet.

Vissa gillar av olika anledningar inte ansiktsboken, och söker efter alternativa ställen att hänga på. Problemet med att migrera från ansiktsboken till någon annan stans är att en måste få med sig folk för att det nya stället ska vara värt att vara på. De av er som varit med i en grupp som försökt bestämma vilken film de ska se på bio vet att det finns vissa svårigheter med att uppnå konsensus och skapa en klar kommunikation där alla argument vägs för och emot. Tänk er sedan att denna grupp består av sjuttio personer, varav ungefär två är intresserade redan från början. Ni anar säkert exakt hur baxnande ett sådant projekt är.

Grejen med ansiktsboken är således inte att det är särskilt bra. Det är mer att det är där folk är, och att det är så fruktansvärt lätt att peta på dem. En behöver inte komma ihåg vilket nick de har på vilken sida, vilken adress eller vilket nummer de har, vilken av dessa som är arbete och vilken som är ledig, ditt, datt och tusen andra saker som är lätta att glömma bort. Det är bara att leta upp rätt människa och slänga iväg ett meddelande, och fait accompli.

Ansiktsboken har onekligen sina nackdelar, men när det gäller att ta kontakt med alla de där diffusa människorna i ens vardag som en nästan känner men ändå inte har någon direkt anledning att ta kontakt med är det oslagbart. Ansiktsboken är ett slags mentalt förstoringsglas - det minskar det mentala avståndet genom att få folk att verka närmare varandra än de egentligen är. -


(** Jag frågar väldigt ofta. Det ligger i sakens natur att bägge svarsgrupper är representerade, ehm, väldigt ofta.)