El ninja grande

Miku tycker att jag borde nämna ordet ninja någonstans i den här bloggen, och att det inte riktigt är på riktigt om jag inte gjort det minst en gång.

Ack ja.

Hårda bud, inte sant?

För öron med synen i behåll

Jag lovade ju att dela med mig av mer postrock i år, och vad vore jag för människa om jag inte aktivt gick omkring och höll mina löften? Precis. Sålunda - here goes:

Fredag eftermiddag

Det är fredagseftermiddag, så jag tänkte - varför inte ge mina kära läsare lite passande musik, bara för att vara en del av stämningen? Sålunda - lite Saxon Shore och Bonobo. Helt okynnes.

Vår gode Thomas

Idag vill jag skriva om Thomas. Nej, inte Thomas av Aquino, inte Thomas Hobbes, inte ens Thomasteoremet, utan en mer samtida personlighet, nämligen den beryktade Thomas Tvivlaren. Ni ser, i dagarna har hen kommit ut med inte bara ett utan en hel drös fabulösa inlägg, och det verkar som att hens tendens att ketchupblogga nu gått och blivit av ett stående inslag i ett stort antal människors vardag.

Men det tycks lite som att hen inte riktigt får den feedback hen förtjänar. Därför dedicerar jag nu ett helt inlägg åt att enbart och endast säga en endaste sak, och det är att - du äger! Keep up the good work, ol' chap!


Och så är det med det. Utan pardon.

Piratkopiering och begränsade resurser

Samhället har begränsade resurser. Det kanske inte tycks så ibland, men det finns en begränsad mängd resurser som samhället kan allokera för att uppnå det som behöver uppnås. Beroende på tid och plats så är dessa saker som behöver uppnås olika, men alla samhällen har det gemensamt att det inte alltid går att göra allt samtidigt. Någonstans måste någon slags gräns dras, och någonstans måste någon slags beslut om vad som ska prioriteras och vad som inte ska det fattas. Det ingår i själva samhället som fenomen, och har gjort det sedan tid urminnes.

På sistone har det tydligen behövts göras en hel del prioriteringar i detta vårt avlånga land. Skolor har lagts ned, vård har slutat ges på vissa ställen och en hel del annat har fått kalla handen när budgetar har sammanställts. Det skulle ta viss tid att uttala sig om varje enskilt fall, men jag utgår från att varje nedskärning har haft den övergripande tanken om de begränsade resurserna i åtanke, och inte utförts bara för att det är inne med nedskärningar. Någonstans har en kalkyl gjorts, och denna kalkyl kom fram till att valet stod mellan att antingen stänga ner en kritisk samhällsfunktion eller att göra just den här nedskärningen. Det finns anledningar till att nedskärningar görs, och dessa utgör för det mesta variationer på temat begränsade resurser.

Eftersom nu samhället har begränsade resurser så blir det desto viktigare vad det gör med dem. Att slösa bort dem på onödiga sidoprojekt när viktiga nyckelfunktioner håller på att braka ihop är inte bara en dålig idé, det är dessutom dålig politik som kommer att leda samhället i fördärvet efter hand. Det finns ett visst antal saker som absolut och utan undantag måste göras, och att göra någonting annat i stället för dessa är dömt att utgöra en för alla dålig affär. Än mer om det i efterhand visade sig att det hade kunnat göras, men att de inblandade var för blinda för samtidens realiteter för inse detta.

På sistone har vissa specialinsatser satts in mot fildelare, både lagliga och olagliga. Razzior har utförts hos intet ont anande människor mitt i natten för att få bukt med deras piratkopierande, speciella åklagare har tillsatts för att kunna förundersöka fildelningsbrott snabbare och effektivare, och det pågår en hel drös utredningar angående eventuella förändringar i lagstiftningen för att underlätta livet för både poliser och åklagare i deras arbete att komma åt piratkopierarna och deras gelikar.

Det är ett himla massa arbete på gång för att komma åt dessa människor, med andra ord, och allt detta arbete kostar massor med pengar och tid. Poliserna som deltar i dessa razzior, exempelvis, gör inte samhället säkrare från fysiska hot medan de gör sina tillslag mot fildelare; åklagare som utreder fildelarbrott utreder inte inbrott och utredarna som förbereder förslag om lagändring arbetar på heltid med det. Poliserna måste förstås fortfarande få lön för sitt arbete, och även förses med utrustning för att kunna utföra det på ett effektivt vis; åklagarna och utredarna likaså. Ni anar säkert att kostnaderna inte riktigt ligger på en sådan nivå att du och jag kan finansiera det med ett par gemensamma årslöner, utan det är närmast en hel ekonomi med en egen uppsättning underleverantörer som kan leva på att förse den med material och tjänster. Det kostar, för att underdriva en smula, massvis med skattepengar att finansiera detta.

Now, om nu samhället har begränsade resurser att fördela, och de på sistone har varit så begränsade att vi inte längre har råd att göra sådant som vi tidigare har kunnat göra, så ligger det i sakens natur att vi har tuffare prioriteringar att göra nuförtiden. Vi måste göra en avvägning och komma fram till vad som är viktigt och vad som inte är viktigt att lägga resurser på, och sedan prioritera det som passar in i den förra kategorin. Valet kanske står mellan post eller kolera, men valet måste likväl göras om samhällets resurser ska kunna användas effektivt till någonting alls. Det är, som vissa säger, tuffa tider.

Med detta i åtanke bör vi ställa oss frågan hur stort problem piratkopieringen egentligen är, och hur mycket resurser som kan läggas åt att komma till rätta med detta. I en perfekt värld har alla obegränsat med resurser till allting, men om vi nu ska vara realistiska så finns det gränser för hur mycket vi kan bry oss om ett enda enskilt problem. Någonstans finns det en gräns för hur mycket det är värt att lägga ner på detta problem, och var denna gräns går beror på exakt hur stort problemet i fråga är. Stora problem ska rimligtvis prioriteras mer än små; allt annat är ansvarslöst.

Om vi ska vara ansvarsfullt realistiska så måste vi bedöma hur stort problem piratkopieringen utgör, och sedan allokera resurser därefter. Vi måste dessutom se om vi får ut tillräckligt mycket av denna prioritering för att den ska kunna motivera sin existens; om vi satsar mer än vi behöver för att uppnå ett visst mål, så är det samhällsekonomiskt oansvarigt att låta dessa extra resurser gå dit i stället för till, säg, vård, skola eller omsorg.

Hur stort problem utgör då piratkopieringen? Är det verkligen tillräckligt stort för att motivera alla dessa satsningar vi gör för att få bukt med problematiken, eller lägger vi ned skolor som hade kunnat hållas öppna för att finansiera dessa extra poliser, åklagare och utredare? Står våra allokeringar av resurser i proportion till problemets storlek, eller lägger vi ned för mycket pengar på att dräpa väderkvarnar?

Vi har ett samhällsekonomiskt ansvar att använda våra begränsade resurser så effektivt som möjligt. Varje krona som används på ett ineffektivt sätt är en krona som inte används till den gemensamma välfärden. Det gäller därför att pragmatiskt se till helhetsbilden, och inte snöa in på att vissa saker är rätt eller fel på någon löst definierad och godtycklig grund. Om ingen skadas av piratkopieringen, och det enda som händer är att vissa företag går med lite mindre vinst än annars - varför inte rakt av bara GE dessa företag en summa pengar och en juridiskt formulerad uppmaning om att hålla käft och härda ut? Varför slösa bort en massa pengar på onödig byråkrati och komplicerade regelverk när vi kan uppnå precis samma effekt med en långt mindre slösaktig och oansvarig lösning av problemet?

Annars är det lika bra att ställa frågan rakt ut, på en gång: hur många höftledsoperationer är antipiratsatsningarna värda? Hur många uppsagda lärare? Hur många hushållsnära tjänster? Hur många trasiga gatlyktor? Hur många platser på ålderdomshemmet? Hur många ungdomsgårdar? Hur många barnläkare? Hur många poliser på gatan? Hur många hål i samma gata? Hur många socialbidrag? Hur många?

Det är val i höst. Rösta på Piratpartiet.

Gregor Samsa

Det sägs ibland att musiken i vår tid har nått någon slags slutpunkt, och att allt numera är schlager och bästsäljarmusik och att fildelningen brutalt mördar kvalitetsmusik till den dör. Jag tror det snarare har att göra med att vår vardagliga gemmalmediatillvaro inte riktigt har lyckats hänga med på den deliberativa demokratins förslag om att utgöra en reellt inkluderande och för alla representativ verksamhet - även i praktiken.

När hörde du, exempelvis, Gregor Samsa på radio senast?

Att föra saker på tal

Min ömme kollega Lime gav just upphov till ett inlägg om hur svårt det ibland kan vara att föra piratfrågor på tal i umgänget med mindre politiskt sinnade människor. Personlig integritet och medborgerliga rättigheter är inte direkt självklara begrepp för den som befinner sig någonstans strax snett ovanför mitten av livspusslets komplexa centrum. Det goda folket på Livbåten skriver på samma tema, och andra kollegor jag talar med ger mig viss bekräftelse på tesen att det är något av en pedagogisk utmaning att prata med folk om vilka vi är och vad vi står för.

Detta glapp mellan pirater och ickepirater består till viss del i att det rör sig om kommunikation mellan två olika doxor, där olika språkspel och paradigm transfererar olika betydelser med samma signifianter, och där den persuasiva/diskursiva processen i ett flertal fall obstrueras av störningsmoment vars natur är sådan att de a priori närmast framtvingar en ideologisk konflikt innan ett reellt och rationellt meningsutbyte ens modalt kan inledas.

Det glapp som finns mellan akademiker och verklighetens folk - två synnerligen löst definierade grupperingar - består väldigt mycket av det faktum att det ovanstående stycket är direkt förolämpande för den senare kategorin, och fullt förståelig (om än milt irriterande) för den förra. Där akademikern kan utläsa att piratens försök att övertyga i många fall leder till att den potentiellt övertygade sätter sig på tvären redan innan den övertygande argumenteringen ens har hunnit börja, så börjar verklighetens folk att läsa i ena änden, slutar i den andra och får tanken "författaren tycker att jag är dum i huvudet" inpräntat i närminnet. Vilket kanske inte är det bästa sättet för en akademiker att introducera sitt ämne på.

Det är samtidigt inte heller det bästa sättet av den i verkligheten fullt rotade personen att inleda sin lärandeprocess när det gäller att ta till sig lite svårare tankar. Ord är inte särskilt svåra att lära sig, deras generella innebörd kan vanligtvis anas genom att titta på vilket sammanhang de ligger i och det är vanligtvis, på det stora hela, möjligt att skumma förbi textställen utan att förstå vartenda ord och ändå ta in de stora dragen av vad författaren menar. Det är orimligt att kräva av texten att den ska läsa sig själv; det måste till någon slags ansträngning för att den ska avslöja sina hemligheter.

Vi akademiker har av tradition tvingats lära oss att försöka förenkla saker och ting när vi kommunicerar utanför våra egna led, och att försöka leva med det ressentiment som obönhörligen uppstår när vi säger någonting som våra åhörare antingen inte förstår eller, vanligare, inte gillar. Retoriker har framför allt fått lära sig att förenkla saker och ting, och sociologer har tyvärr bara fått lära sig leva med att de är kontroversiella vart de sig än i världen vänder. Det ingår i identiteten, och det är således en naturlig del av vardagen. Om vi någonsin behöver bekräftelse att vi är de vi tror oss vara, så kan vi leta upp en representant från verklighetens folk och börja prata om poststrukturella sociala konstruktioner med usoniska subjektspositioner, och sedan se den definierande avgrunden betryggande öppnas mellan oss. Det ingår.

Vi pirater, däremot, har inte samma hundraåriga tradition av att bli misstrodda så fort vi för våra frågor på tal. Vi har inte samma beredskap på att de saker vi talar med våra vänner och kollegor om låter precis som det där skitjobbiga stycket ovan när vi försöker föra det på tal med andra människor utanför gemenskapen. Ingen har berättat för oss att den verklighet vi kan se manifesteras framför våra ögon ses som likvärdig med David Ickes extremt detaljerade beskrivningar av hur reptilfolket från yttre rymden håller på att infiltrera samtliga jordens regeringar i syfte att ta över världen. Social alienation var inte riktigt vad vi förväntade oss att få som tack för att vi engagerar oss i medborgarrättsfrågan. Det ingick liksom inte i partiprogrammet när vi läste det.

Det är av den här anledningen viktigt att vi gör två saker. Det ena är att vi letar upp närmaste pirat och hjälper till att ömsesidigt bekräfta att, jo, övervakningssamhället kryper faktiskt närmare, ett genomklubbat lagförslag i taget, och, jo, det är en dålig idé, och, indeed, vi är tydligen det enda parti som aktivt tar ställning mot detta. Moraliskt stöd är ovärderligt, men ges inte av sig självt.

Det andra är att redan nu börja öva upp våra pedagogiska förmågor när det gäller att förklara exakt varför det är en dålig sak att polisen kan sy in dig för vad som helst, när som helst och i det närmaste hur som helst. Eller varför ett maniskt övervakande storebrorssamhälle är en dålig affär även för den mest samvetsgranne av skattebetalare, som måste betala för alla kontrollsystem med höjda skatter och minskad välfärd. Det förklarar tydligen inte sig självt, av någon anledning.

Det är orimligt att tro att vi kommer att vinna valet bara sådär, utan ansträngning. Mitt förslag är att vi börjar våra förberedande valarbeten med dessa två saker, och sedan greppar tag i möjligheterna när de uppenbarar sig. För ni vet ju vad de säger om magnifika gnistor. -

Immanu El

Vissa gnäller på att de spelar kristen musik med kristna inslag. Jag säger bara att det inte spelar någon roll om de så är radikalkristna, superfeminister, extremistiska islamister, hammarbyfans, nynazister, rejvkommissionärer, peronister, företrädare för antipiratbyrån, naturvetare, ultrahöger eller ens snygga - om de låter så här så kommer jag att lyssna på dem, utan några som helst om, men eller ursäkter. Så är det bara.

Att freda sig mot polisen

För tid sedan skrev HAX en guide till vad du kan och/eller bör göra om polisen helt spontant får för sig att göra en razzia hemma hos dig. Det är en spännande och informativ text om hur en kan freda sig mot polisen, så läs den om du känner att du har lite tid över.

Om du inte har tid över, utan bara hinner läsa det här inlägget, så vill jag att du ska smaka på formuleringen "freda sig mot polisen". Inte bara en gång, utan tre:

Om det är nödvändigt att freda sig mot polisen, vem ska då freda dig mot brottslingarna?

Om det är nödvändigt att freda sig mot polisen, hur ska vi då lägga upp vår vardag för att kunna vara säkra?

Om det är nödvändigt att freda sig mot polisen, vad säger då det om rättsklimatet i dagens samhälle?

När vi nu har smakat på denna formulering tre gånger så vill jag att vi lagar en hel tre rätters måltid av det hela och serverar den till vår familj, våra vänner, våra grannar och, om möjligt, våra poliser. Ty även om det är en formulering som smakar surt och bittert, så är det en smak av vad som komma skall. God mat kan bara lagas på goda råvaror, och om råvaran är ett samhälle där den vanlige medborgaren är nödgad att freda dig från de krafter vars syfte det är att upprätthålla lag och ordning så kan inte morgondagens samhälle bli någonting annat än surt och bittert.

Den nuvarande narkotikalagstiftningen ger den vanlige medborgaren all anledning att börja oroa sig för att bli ofredad av polisen - oavsett om du någonsin använt droger eller ej. Det räcker med att du agerar på ett sådant sätt att du kan bedömas vara drogpåverkad för att de ska kunna ta in dig till närmaste polisstation för att drogtestas. Tillåt mig att lista några yttre tecken som kan tyda på att någon är drogpåverkad: personen är nervös, ovanligt lugn, torr i munnen, beter sig en smula onormalt, bär märkliga kläder eller andra attribut som hör till droganvändande subkulturer, eller - well, listan pågår, men det borde stå klart av de två första punkterna att det omfattar i det närmaste vem som helst.

Ni ser, de flesta av oss har gjort någonting som vi inte direkt vill erkänna för polisen. Även om det bara är att ha gått mot röd gubbe eller stulit en penna från jobbet eller någonting liknande så ligger det där i bakhuvudet och gnager. Dessutom så finns det säkert lagar vi bryter utan att veta om det, och det vore något lite smått pinsamt att göra det just där och då. Att vara lite smånervös är därför naturligt, om än något kafkaeskt. Att passa in på beskrivningen "nervös" är därför någonting som hör till själva situationen som sådan.

Om vårt samvete, hypotetiskt sett, är vitt som kokainblandad snö och vi möter de goda konstaplarna utan vare sig nervositet eller gnagande bakhuvud så borde vi inte behöva freda oss. Men, eftersom den andra punkten på listan är vad som i praktiken kan tolkas som "inte nervös" så omfattas även den mest rättrådige av hederliga medborgare av polisens befogenhet till spontant frihetsberövande.

Now, om en person kan vara antingen nervös eller inte nervös, och det inte finns något tredje alternativ eller mellanläge, och BÅDE nervös och icke-nervös leder till att polisen har rätt att frihetsberöva en - well, då har de rätt att sy in vem som helst som råkar befinna sig inom räckhåll och ser skyldig ut. Vilket innebär att vi alla, både du, jag, mr Goody Good och mr Björn Buse har precis lika stor anledning att känna ett behov av att freda oss mot polisen.

Problemet här är att de kriminella står bättre rustade att freda sig mot polisen än vad vanliga och hederliga medborgare har. Mer eller mindre per definition - när det blir olagligt att göra motstånd mot polisens agerande, och polisen enligt lag har rätt att frihetsberöva vem som helst, så lever hederliga medborgare under konstant skräck att hamna i en situation som inte kan sluta annat än illa för dem, medan kriminella medborgare redan från början lärt sig att staten inte lyssnar på något annat språk än våld.

Ty det är så landet ligger. När våld systematiskt blir en del av statens rutinmässiga bemötande av sina medborgare, så faller allting tillbaka på det urgamla axiomet att det enda som kan freda en från våld är en beredskap att bruka eget våld. I förlängningen leder detta till att det enda som kan freda en mot polisen är ett hagelgevär, eller ett sällskap av stabila kamrater med en mindre arsenal av dem. Våld föder våld.

Jag är inte anarkist. Jag förordar inte vare sig revolution eller revolt. Men om det är det enda alternativ som medborgarna ges, så kommer det inte att vara någon överraskning när fler och fler väljer detta. Om rättssäkerhet avskaffas blir våld den enda säkerhet som står medborgarna till buds.

Nu har vi smakat på formuleringen "att freda sig mot polisen". Nu är det dags att vi smälter den och förstår den i sin helhet, och sedan integrerar den med vårt tänkande. Så att vi, en dag, kan laga en middag till våra barn som är närande, god och stärkande, snarare än den sura och bittra kost vi håller på att bereda för dem idag. En måltid definieras av de ingredienser som ingår i den; ett samhälle definieras av de principer och lagar som styr det.

Rösta på Piratpartiet i höst, och hjälp oss laga denna situation. Hjälp oss att laga en god framtid - för alla.

Reformera utbildningen, you say?

Den ständigt pågående diskussionen om huruvida vi bör förändra eller behålla delar av vårt utbildningsväsendes mer innehållsmässiga aspekter pågår fortfarande. Ravenna och Mab föreslår att vi gör allvar av talet om att vi är en IT-nation och inför en grundutbildning i ämnet värd namnet. Blogge föreslår att vi tar det mångkulturella och världsmedborgerliga perspektivet på allvar och gör historieundervisningen lite mindre fokuserad på döda vita människor och mer inriktad på döda människor rent generellt. Jag tänker inte kommentera dessa tankegångar, utan i stället helt fräckt stjäla en annan tankegång från lundaprofessorn Anders Sigrell:

Avskaffa svenska som ämne.

Detta kanske låter radikalt, men tänk efter från din tid i grundskolan. Om du skulle beskriva dina minnen av vad du gjorde på de där lektionerna som kallades "Svenska" på schemat, vilka ord skulle du använda då?

Om vi skulle göra ett slumpmässigt urval och fråga femton olika personer denna fråga, så skulle vi få femton olika svar. Vi skulle dessutom få femton olika varianter av vad som i folkmun brukar kallas svävande formuleringar. Vissa kommer ihåg grammatiken, vissa kommer ihåg att de läste saker, vissa kommer ihåg att de skrev någon slags uppsats någon gång. Vi kommer alla (iaf vi lite yngre, som inte minns realskolan) ihåg att vi hade ämnet i över tio år, men kan ändå inte riktigt sätta fingret på vad det var vi gjorde under alla dessa år.

Detta beror på att ämnet är så pass odefinierat att det tillåter läraren att slänga in lite vad som helst på lektionerna. Det övergripande målet är att ge någon slags orientering i svenskt kulturarv och svenskt språkbruk, och att eleverna efteråt ska åtminstone ha hört talas om vissa saker. Som, säg, Bellman. Eleven ska lära sig kommunicera i tal och skrift, och dessutom bli allmänbildad.

Now, Sigrell vill avskaffa ämnet svenska och dela upp det i två olika ämnen: retorik och kulturhistoria. Kulturhistoria för att få med den där allmänbildande aspekten av svenskan som idag mest består av flum och hum, och retorik för att det är användbart genom hela livet, vad eleven än gör. Och, än mer, så konkretiserar det målet att bli en effektiv kommunikatör. Svenskämnet syftar till att göra två olika saker, och misslyckas med bägge.

Så som kommandes från det deliberativt demokratiska hållet så kan jag inte annat än att hålla med till fullo. Grunden till deliberation ligger ju trots allt i att de inblandade på ett rationellt och effektivt sätt kan framföra sina ståndpunkter och resonemang, och steg ett i detta är att lära ut hur sådan kommunikation går till redan i skolan. Fundamentet för ett demokratiskt samhälle är att medborgarna kan och vågar ta ordet - och detta borde återspeglas redan i skolans läroplan.

Så - låt oss reformera utbildningen en smula. Låt oss gå bortom Lpo94 :s vackra ord om att demokratisynen ska genomsyra skolans samtliga verksamheter och sätta dem i verket som operativt telos. Vi har ambitionen på rätt ställe - låt oss nu göra oss av med gamla förlegade ämnesuppdelningar som hindras oss från att rikta den åt rätt håll.

Om inte annat så för barnens skull.

Remixkultur

Det pågår just nu en något decentraliserad diskussion med, om, kring och ibland till och med inom Netopia kring det här med upphovsrätt. Jag har tenta OCH seminarium idag, så jag hinner inte riktigt kommentera saker och ting lika utförligt men tentativt som jag brukar, så i stället får det bli någonting lite kortare.

Upphovsrättsivrarna insisterar på att utan en stark och med våld - dvs med lagens hjälp - upprätthållen upphovsrätt så kommer kulturen att självdö. Den kommer att förvandlas till det här om upphovsrätten lättas ens det minstaste lilla minsta:



Alternativet, dvs att upprätthålla de smått drakoniska lagar vi har idag, sägs i stället spotta ut mästerverk som det nedan på löpande band. Se bara:



Now, jag hinner som sagt inte lägga ut texten, så jag låter ett alldeles översnyggt remixprojekt tala för sig själv:



Och det är därför jag älskar remixkultur. Till och med mer än jag älskar skyldigheten att få försörja artisters livsverk 75 år efter att de har dött.

Kärlek är en märklig sak.

Ett tematiskt problem

Min gode medörebroare Kent Persson har tagit ett initiativ till att sparka igång den politiska delen av bloggosfären att spontant samordna sig i en deliberation över det kommande valet. Hen bjuder in bloggare rent generellt, och ett antal namngivna sådana mer specifikt, att delta i det hela, och föreslår att vi inleder det hela med frågan/ämnet "vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?", vilket är öppet nog för att tillåta både höger, vänster och mellanting att ge sin egen version av saken. En god start på en god sak, med andra ord.

Ett problem med att försöka förutsäga framtiden är förstås att verkligheten är lite för komplicerad för att tillåta oss att få en god överblick av den. På den gamla goda tiden fanns det en uppfattning att om vi bara visste tillräckligt mycket om universum så kan vi i detalj förutsäga vad som kommer att hända i det framöver, men någonstans på vägen mellan då och nu så blev vår bild av samma universum så pass komplex att det blev ett livsverk att ens förstå hälften av grunderna till en tredjedel av den. Att då försöka förutsäga framtiden blir lite vanskligt, och att göra det i offentligheten börjar med nödvändighet att handla mer om att inge någon slags förtroende än att, ni vet, väga rådande sakförhållanden mot varandra i dubbelkontrollerade undersökningar för att eventuellt skönja konturerna av en möjlig framtida utveckling. Framtiden består i det offentliga mer av astrologi och retorik än av genomtänkta resonemang i denna vår samtid, således.

Den i vissa kretsar kände tänkaren Karl Popper skrev en intressant bok om framtidsförutsägningar inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Huvudtesen är, något förenklat, att eftersom forskarens förutsägelser om samhället utgör en del av samma samhälle, så kan dessa förutsägelser i sig själva komma att avgöra några av de framtida utvecklingar som tar plats. Om forskaren förutspår en ekonomisk katastrof och tillkännager detta för allmänheten, så kanske denna svarar med att med sunda ekonomiska reformer göra sig redo för denna, och därmed klarar sig undan katastrofen i sin helhet. Eller så svarar samma allmänhet med att bli apatisk och sluta anstränga sig för att stimulera ekonomin, vilket leder till att katastrofen inträffar desto fortare. Om det redan från början framstår som omöjligt att förutsäga framtiden så ser det onekligen ännu svårare ut nu.

När jag nu angett svårigheterna med att förutsäga framtiden kan jag fortsätta med att säga vilken typ av frågor som inte kommer att avgöra valet. De av er som läst den här bloggen ett tag kunde höra min käpphäst närma sig horisonten redan vid början av andra stycket, och nu kommer den galopperande in i synfältet. Den typ av frågor som inte kommer att avgöra valet är: under vilka omständigheter är det tillrådigt för staten att bruka sitt våldsmonopol mot sina egna medborgare? Vilka skyldigheter har individen gentemot samhället i ljuset av människans begränsade livslängd? Inom vilka områden får och ska staten agera, och inom vilka områden varken får eller ska den göra någonting alls? Vad är statens uppgift och existensberättigande? Hur ser det goda samhället ut, vilka är dess främsta kännetecken och hur tar vi oss dit?

Just precis. Svåra frågor. Viktiga frågor. Den typ av frågor som kräver mer svar än att utropa "sänkta skatter", "Jesus älskar dig" "rättvisa åt alla", "muslimer är onda", "etik och moral", "klasskamp", "tillväxt" "vårdskolaomsorg" eller något annat tomt slagord som i tidigare valrörelser intagit en så central position i diskursen att de spelat en oroväckande stor roll i avgörandet av fördelningen av riksdagsmandaten.

Fast vem vet. Jag kanske just skrivit en självomintetgörande förutsägelse? Märkligare saker har ju, onekligen, hänt. -

Vardagsutopi

Medan jag skrev gårdagens inlägg så kom jag att tänka på att det finns ett stort antal saker som vi med lätthet skulle kunna både uppfinna och implementera redan idag, utan att ens behöva innovera någon ny teknologi. Vi befinner oss i en spännande och oförutsägbara tidsperiod, där de sociala och kulturella konsekvenserna av våra uppfinningar ännu inte nått sina slutdestinationer, vilket tillåter att till synes oförutsägbara fenomen kan uppstå ur sådant som vi betraktar som vardag. Än finns det utrymme kvar för att uppfinna nya digitala lekar med våra inte fullt så nya digitala leksaker.

Det första steget är förstås att uppgradera gamla lekar. Kurragömma, exempelvis, blir väldigt mycket mer spännande om det kombineras med tematiken från Das Boot eller Aliens vs Predator. Tänk dig att din mobiltelefon eller fickdator - skillnaden är subtil men hårfin nuförtiden - blir en radar som kan känna av närvaron av andra mobiltelefoner eller fickdatorer som också är med och leker samma lek. Men - och det här är kruxet - bara när de används för att se om någon annan är i närheten. När en ser efter om någon lekkamrat gömmer sig i buskarna så kan denne se att en ser, men när radarn stängs av så försvinner en samtidigt från den. Att titta och att bli sedd bli således samma sak, och att leka kurragömma blir en lek där alla samtidigt är letare och gömmare.

Ni anar säkert de inneboende möjligheterna till taktiker och strategier som finns i det här utkastet. Att det finns någon slags balans mellan att leta och att gömma sig, och att den dynamik som uppstår när det enda sättet att kunna hitta folk är att samtidigt blotta sig för andras letande blickar är, well, adrenalinframkallande. För att inte tala om epistemiskt intressant - jag vet, men bara om och endast om du vet.

Detta öppnar också upp fältet på ett radikalt sätt för ny, spontan socialitet med nya människor. Redan idag är det möjligt att börja prata med random människor på internet, men när internet tar steget ut och blir en konkret och påtaglig del av den fysiska världen - när skillnaden mellan att vara online och att vara offline inte längre är meningsfull, eftersom internet numera är en del av det stoff som utgör det fysiska rummet, så blir det möjligt att välja ett socialt nätverk och se vem i närheten som tillhör detta. Och därefter, utifrån de regler och konventioner som råder i detta nätverk, prata med den närmaste person i detta som om det vore en del av ens gemenskap. För det är det hen är - en del av alla de gemenskaper som tillsammans utgör det vi kallar samhället. Som idag, där det är lika lätt att kommentera sin bäste väns som en total främlings blogg, fast ett steg längre.

Denna totala överlappning mellan det fysiska och det virtuella - om vi nu ska använda dessa ord - leder även till att rummet inte längre bara är en plats. Det blir möjligt att placera vissa hemsidor som så att de bara går att nå från en viss fysisk plats, och på så vis blir en påtaglig del av denna plats som sådan. Det offentliga utrymmet blir oändligt mycket större än det är idag - där ett dammigt och öde torg idag bara är ett dammigt och öde torg, kan det i morgon fyllas med tusen och åter tusen syner som förgyller upplevelsen för den som bara har hårdvara nog att se den.

Mitt favoritexempel på detta är tanken om att Sergels Torg ska invaderas av miljontals fjärilar av rent ljus en mörk novembereftermiddag - för den som har sina glasögon inställda på fjärilarnas våglängd. En vanlig grå plats kan förvandlas till ett under av skönhet för den som bara har ögon att se med; det finns ingen anledning att låta specialeffekterna vara någonting som bara kan ses på en skärm eller en biograf, när det är fullt möjligt att flytta över dem till att bli en integrerad del av det fysiska rummet som sådant.

Det här för även med sig att det blir brutalt omöjligt att kalla det virtuella för "overkligt". Det är lika verkligt som regn eller dimma eller bergen vid horisonten - det går att se det virtuella manifest i rummet, med sina egna ögon. Verkligheten och det som är verkligt blir inte längre begränsat till de slumpmässiga arkitekturella och geologiska formationer som råkar finnas vid tiden för ens livstid. Det som är verkligt är det som kan ses och höras - men det är samtidigt fullt möjligt att programmera in fjärilar och fågelsång i ens omedelbara närmiljö.

Vi kan göra väldigt mycket med den teknologi vi har idag. Vi kan åstadkomma en enorm kulturell och social förändring utan att ens den minstaste lilla minsta nya teknologi uppfinns, och än mer om det faktiskt gör det. Mina virtuella fjärilar kan redan idag inta Sergels Torg, och de som får nys om deras existens kan åka dit och titta på dem med sina verkligt virtuella ögon - även om dessa idag tar sig formen av en iPhone.

Framtidsutopiskt? Inte alls. Detta är möjliga utvecklingar från den vardag vi lever i redan idag, men som av ren social tröghet inte inträffat ännu. Framtiden är, som jag sagt tidigare, redan här, och det enda vi behöver göra för att färdas in i den är att förstå vår vardag.

Jag skulle nästan vilja kalla det vardagsutopiskt. -

Retorik, you say?

Olof har nu officiellt gått och tillkännagivit vår retoriksatsnings existens, och ber därför de av er som är intresserade, göteborgare och/eller intresserade göteborgare att anmäla sig till vår korta men ändå utbildning.

Om vi ska ta ett pathosargument för att komma dit så kan det nämnas att fika ingår (fika är gott); ett ethosargument är att jag är med och anordar (vilket är ett sätt att få hela den här bloggens auktoritet, om den nu har någon, att framstå som ett argument för att komma); ett logosargument är att retorik är fruktansvärt bra att kunna i alla situationer där kommunikation med andra människor ingår (dvs ungefär alla). Det erbjuds alltså gott fika, gott sällskap och god utbildning. Och allt detta för det facila priset av en anmälan och ett uppdykande innan seminariet sätter igång. Så varför tveka?

Now, det här är förstås ett piratinitiativ som främst är inriktat mot medlemmar av Piratpartiet, men vi ser det som så att en intresserad person som tar sig dit och tar till sig vilken god stämning vi har inom partiet är mer retoriskt effektiv än åtminstone sjuttiofem utdelade flygblad. Så om du känner att du sympatiserar med vad vi står för, men tvekar kring huruvida du vill engagera dig eller inte, så är det bara att smyga in en anmälan och sedan smyga in i gemenskapen.

Sedan får vi se vad som händer. Vem vet - kanske blir du en inofficiell mästare av fikabordspolitik efter detta?

Internet och det goda samhället

Mycket av den information om, kring och från samhället jag får kommer via internet. Om kommunen exempelvis vill stänga av vattnet i mitt bostadsområde för att utföra underhåll på en av ledningarna så får jag reda på det via deras RSS-flöde. Om lånetiden på mina biblioteksböcker håller på att gå ut så kommer ett email, och jag kan även låna om dem online. När jag ansöker till en universitetskurs så sker detta via internet. När jag sökte och fick det hyreskontrakt till den lägenhet jag nu bor i så skedde detta via det kommunala bostadsbolagets hemsida. Jag vet inte riktigt om du märkt det, Per Strömbäck, men samhället är inte bara närvarande på internet utan även oupplösligt integrerat med det. Om internet skulle sluta fungera så skulle även stora delar av samhället fungera.

Du behöver inte gå på universitet, besöka ett bibliotek eller ens vara ansluten till det kommunala vattennätet för att använda internet. Varje gång du använder kort för att betala i butikerna så använder du internet. Varje gång du tar ut pengar i en bankomat så använder du internet. Varje gång du får lön så sker detta - om det är ett vitt arbete - över internet. Och samhället har mycket detaljrika lagar och förordningar om hur detta bör och ska gå till. Ty lagar gäller lika mycket på internet som i resten av samhället. Att påstå någonting annat är som att påstå att vissa lagar inte gäller i exempelvis Partille eller Teckomatorp; det är absurt och taget helt ur luften.

Vår gode Strömbäck syftar med sin artikel att skapa debatt om samhället, internet och de principer som ska vägleda oss i vårt förhållningssätt till dessa. Gott nog. Men hen gör det på ett sådant sätt att diskussionen blir snedvriden redan från början. Vid första genomläsning av är det lätt att få intrycket att internet är ett laglöst land där vilda cowboys och hänsynslösa storföretag härjar oförhindrat - hens ordval är att internet idag kännetecknas av en märklig "kombination av oligopol och anarki". Jag vet inte om Strömbäck nyligen läst William Gibsons Neuromancer, där den virtuella världen passar in perfekt på precis den beskrivningen, men saker och ting har onekligen gått framåt sedan dess publicering i mitten av åttiotalet. Internet är inte någonting väsenskilt från samhället - internet ÄR i allt högre grad samhället, och att försöka framställa det som någonting annat är att (medvetet eller omedvetet) vilseleda sina läsare.

Det finns onekligen behov av en debatt kring den nya verklighet vi lever i, där skillnaden mellan att vara online och att vara offline de facto är mer eller mindre utplånad, men om vi ska ha en sådan så måste vi utgå från samma principer som har gällt för det goda samhället sedan de gamla grekernas tid. Samma lagar som gäller offline gäller även offline, och samma tradition av politisk filosofi som väglett oss som en röd tråd sedan de gamla grekernas dagar gäller även i den vardag vi lever i idag. Om vi ska ha en debatt kring internet så är det där vi ska börja.

Strömbäck efterlyser politiska visioner. Som tur är så finns det finns ett antal av dem att hitta på internet, och om du vill ha någonting mer handgripligt så finns det böcker på biblioteket och kurser på universitetet som kan ge dig uppslag och idéer i ditt letande efter det goda samhället. Människor har försökt definiera ett sådant i över två tusen år, och de har under tiden lyckats komma fram till en hel del kloka saker.

Låt oss basera debatten om det goda och internetanslutna samhället på dessa saker, i stället för på halvt ihågkomna sinnesbilder om hur internet en gång i tiden framställdes i spekulativ science fiction. Låt oss basera debatten på böckerna vi finner i hyllorna filosofi och samhällsvetenskap på biblioteket, snarare än sådana vi finner på avdelningen för skönlitteratur. Låt oss - du och jag, Strömbäck, och alla andra medborgare - ta både samhället och internet på allvar i vår framtida debatt i ämnet.

För det goda samhällets skull.

Oenighetens gemenskap

Det kanske är svårt att tro, men det som krävs av två personer som vill ligga i gräl med varandra att de är överens om ett överraskande stort antal saker. Det duger liksom inte med att bara ömsesidigt avsky varandra för stunden; då blir det inget riktigt gräl av det hela. Nej, för att det ska hålla i sig längre än att bägge säger "jag hatar dig" så måste de tu vara överens om att de inte är överens om vissa saker - och sedan bryta denna överenskommelse tillräckligt mycket för att hålla grälet vid liv en stund till. Så fort de båda kommer överens om att det finns en viss specifik sak som de inte är överens om så självdör grälet, och övergår till att bli en något högljudd utväxling av ord. Vilket inte riktigt är samma sak.

Även diskussioner kräver att ett stort antal saker är gemensamt överenskomna av de inblandade. Det sägs ibland att de mest intensiva debatter förs mellan folk som ligger relativt nära varandra i övertygelse, och det ligger väldigt mycket i detta, då de inblandade rent generellt har mer att säga varandra och att vara oense om än annars. Att hävda att aspekt x av nyans a är felformulerad ut perspektiv p fungerar bara om alla vet vad x, a och p är för något; annars blir det bara tomma ord som varken kan buas eller bäas. Annars blir det en väldigt kort eller, vanligare, en väldigt snedvriden diskussion. Eller, än vanligare och än värre, ett skyttegravsscenario där båda här rätt men på olika premisser.

Det pågår just nu en något invecklad diskussion kring ett av Emmas inlägg. Eller, rättare, kring kommentarerna till samma inlägg. Den har spridit sig ut till ett par bloggar, så som min kollega Qeruiems, och Katja J:s, och tar sig formen att den började i kommentarerna hos Emma, blev ett inlägg hos både Q och J och sedan fortsatte i respektive kommentarsfält. Det är för oss MKV-studenter intressant att se hur diskussionen hoppar fram och tillbaka mellan de olika platserna, men för resten av världen kanske det är intressantare att ta reda på vad det hela handlade (och handlar) om. Egentligen.

Det hela börjar hos Emma, som jag håller med om i mångt och mycket. Hen skrev ett inlägg om anonymitet i samhället och i vardagen, och om hur det i allt högre grad blivit omöjligare att vara en anonym agent ute i ospecifcerat ärende rent generellt. Att vara anonym har blivit allt mer synonymt med att vara samhällsfarlig, vilket är en i sig samhällsfarlig utveckling om den fortsätter i den takt den pågått. Paradoxalt nog.

J kommenterade på detta, och skrev om hur det inte är helt odelat positivt med anonymitet, med exemplet att anonyma bloggkommentarer har lägre trovärdighet än icke-anonyma sådana. Detta är också hela hens poäng, varken mer eller mindre, vilket visas i det blogginlägg på samma tema som dyker upp ett tag senare där hen på ett vackert sätt beskriver glädjen i att få kommentarer där författaren är mer än bara en signatur. J försöker inte göra ett utspel i debatten om anonymitetens vara eller inte vara på samhällelig nivå, utan håller sig till det specifika exemplet om bloggkommentarer. (En sidnot är att jag har som stående policy att behandla anonyma - i betydelsen icke-länkade - kommentarer något sämre än länkade sådana. Men det är ett annat inlägg.)

Q befinner sig fortfarande, i likhet med Emma, på den mer övergripande nivån, och angriper J:s argumentation därefter både i kommentarerna och i bloggen sin. Som den pirat hen är så för hen in hela vår ideologiska övertygelse i argumentationen, och går igenom exempel efter exempel där anonymiteten inte längre riktigt är så möjlig som den brukade vara. Vilket förvisso är en giltig argumentation, men den riktar sig inte mot J eller vad hen säger, utan mot det argument J anför i det sammanhang Emma skapade i sitt inlägg. Ni ser förstås att det hela är smått komplicerat, men likväl nödvändigt för att förstå att J och Q inte längre diskuterar med varandra, utan har intagit var sin skyttegrav.

Now, nu kanske vi kan tycka att J är lite kort i sitt perspektiv. Det får vi göra, så länge vi erkänner att hen har en poäng inom detta perspektiv. Vad som är viktigare är att förstå att den oenighetens gemenskap som behövs för att lägga grunden för en diskussion inte längre finns eller ens har funnits i det här fallet, och att det vi har sett hittills är ett springande fram och tillbaka i parallella skyttegravar. Och aldrig mötas de tu.

Det finns inom denna vår piratgenre ett visst sätt att se på saken, och detta har de flesta av oss pirater gemensamt. Vi kan använda denna gemenskap som grund för att vara oöverens kring de mest skiftande av frågor, men det är sällan vi överger denna hur mycket vi än finner oss diskutera vissa aspekter av vissa nyanser av vårt perspektiv. Det fungerar däremot inte att utgå från denna gemenskap vid mötet med folk som inte delar den. Vi måste, som mötet mellan vår Anna och Netopia visar, försöka skapa oss en ny gemenskap att vara oense i. Om våra trätobröder använder sig av argument som är helt absurda i våra ögon, torde då inte våra argument se ungefär likadana ut i deras? Två fel gör inget rätt, även om två absurditeter är en bra början på en metaperspektivistisk surrealism.

Det finns vissa intressen, ideologier och institutioner vi aldrig kommer att komma överens med. Det är okej, det är ofrånkomligt; det finns alltid två sidor av allting, och alltid någon på vardera sidan, så vad någon någonsin än säger så finns det alltid någon som säger emot. Vi behöver inte vara överens med allt och alla; men vi behöver behålla tillräckligt mycket gemensamt med de flesta för att kunna göra vår åsikt begriplig i en diskussion. eller, rättare, för att kunna ha denna diskussion över huvud taget.

Må vi vara överens om åtminstone detta, innan statens enighet om att inte dela vår gemenskap leder till total avanonymisering av vårt samhälle. -

Ett alla hjärtans dag-firande att minnas

Det tycktes vara en het vanlig dag när jag vaknade. Gravitationen och marknadskrafterna samverkade för att dra saker nedåt, kajorna sjöng sin vanliga melodi och någon av grannarna lagade gulasch. Det verkade vara en helt vanlig dag i både öron, ögon och sinne, ända tills min stackars telefon på sitt ljudlösa vis påpekade att någon, någonstans, ville mig någonting.

Jag svarade. Det visade sig vara Jan-Olof i andra änden, och den nyhet hen hade att dela med sig av förvandlade dagen till någonting helt annat än en vanlig dag. Piratpartiet och mina partikollegor har spontant bestämt sig för att anordna en alla hjärtans dag-parad, och jag håller på att missa den! Vakna, vakna! Alla är där!

Och då verkligen alla. Jimmy, Staffan och Olof känner tydligen folk som har massor av ballonger, och det delas ut hundratals både gratis och lila sådana till alla som vill ha. Rick håller ett tal om de goda samhället, Tess, Joshen och Mab håller en spontanimprovisationsteateruppvisning, Björn imponerar alla genom att visa exakt hur ordvitsig en göteborgare kan vara, Farmor Gun berättar om den gamla tiden där det var mer jobb inblandat med att ha en parad, Göran och Marcus gör akrobatikkonster (både verbala och fysiska), Thomas Tvivlaren kan inte tro sina ögon, Emma, Anna, Anna, Calandrella och Emil har hamnat i en diskussion om huruvida de borde liveblogga eller njuta av stämningen - till och med Henrik och Christian har släpat sig upp från Bryssel för att diskutera möjligheten till samfinansiering av vissa undergroundfilmer med den albanska kulturministern. Alla är där, och jag missar det!

All denna aktivitet kräver förstås massor av samordning. En parad bygger inte sig själv. Det har krävts många blogginlägg, sms och chattsessioner för att få ihop tillräckligt med folk, men det har inte varit något problem eftersom detta är någonting vi alla gör varje dag ändå. Ena dagen var två dagar före alla hjärtans dag; dagen efter var alla i full färd med att förbereda en parad dagen efteråt, och alla visste precis vad de behövde göra och när. Och jag håller på att missa det! Fort, fort, ta mg dit!

Efter ett oproportionerligt stort antal om, men, varför och förseningar så lyckas jag ta mig dit, och alla är fortfarande där. Det är något av en chock att upptäcka att ens kollegor inte riktigt ser ut så som en förväntade sig att de skulle se ut, men ingenting kan rubba den goda stämning som råder; det är parad, för sjutton! Här - ta en ballong! Ta en av Affes falaflar! Ta en kram!

Men efter ett tag så märker jag att det är någonting som är i görningen. Mer än bara paraden. All denna spontana elektroniska trafik har dragit myndigheternas uppmärksamhet till sig, efter att det goda folket på FRA noterat att någonting tycks vara i farten och slagit larm. Det tycks i deras ögon vara någonting väldigt likt en revolution i görningen, och sådana måste hanteras både snabbt och omedelbart. Innan allt går över styr.

Innan någon vet ordet av så har fullt utrustade kravallpoliser spärrat av paradgatan, och ingen vet riktig vad som händer. Ena stunden var det en kärleksparad i luften; i nästa undrar alla varför det står trettio uniformer och ser bestämda ut på varje sidgata. Vad har hänt? Har någon självmordsbombat kommunhuset? Är folkets hus ockuperat av den radikala falangen av den autonoma vänstern? Varför allt detta uppbåd?

Som om förvirringen syntes på oss - det gjorde den förmodligen - tog en megafonförstärkt röst ordet, och talade: "Vi vet inte vilka ni är, men ni ser drogpåverkade ut allihopa, och om ni är kvar på gatorna om tio minuter så kommer vi att sy in varenda en av er, utan undantag. Gå hem, gå iväg - gå och titta på teve i stället för att vara i vägen! Gå! Ni vet ju hur det gick i Köpenhamn för de som inte gick!"

#

Idag är det alla hjärtans dag. Det var ingen parad, dock, men FRA:s och polisens arbete fortsätter i samma stil ändå. FRA lyssnar in på alla mail du skickar, alla sms du tar emot, alla meddelanden du skickar på elektroniskt vis, och polisen har fortfarande rätt att gripa vem som helst när som helst hur som helst.

I ett alternativt slut till den här berättelsen kastar våra ömma poliser tårgas mot paraden, och blir i efterhand frikända från allt ansvar. Det vore dock en alla hjärtans dag att komma ihåg av fel anledningar. Det vore mycket bättre om vi kunde minnas nästa fjortonde februari av rätt anledningar - som den första av sitt slag, då vi verkligen lever i ett rättssäkert och demokratiskt samhälle, där spontan privat kommunikation inte per automatik anses vara ett förled till en revolution. Där ordet medborgare inte är synonymt med vare sig brottsling eller terrorist.

Ett sådant samhälle borde inte behöva vara ett alternativt samhälle.

Nya tider, goda tider

Det är alla hjärtans dag, och som traditionen bjuder så sparkar jag igång en ny bloggsak. På gott och ont så har jag nu inte mindre än tre bloggar att aktivt försöka hålla uppdaterade. Den du stirrar på just nu är givetvis en av dem; Tankefel är den andra och den tredje, den som startar idag, har det något konfysa namnet Bring Back Boats och firar sitt första inlägg ungefär, typ, nu.

Om jag lyckas hålla igång alla tre så kommer jag att få ett skrivhabitus att avundas om två eller tre år.

Nya tider, goda tider.

Politisk bakgrund, you say?

Joshen sparkade alldeles nyligen igång ett initiativ under sentimentet "know thy neighbur". Tanken är att vi känner oss själva, men kanske inte våra medpirater, och att detta är något av en besvärlighet rent samarbetsmässigt. Inte för att vi inte kommer överens, utan för att vi ibland tar olika saker för givna och tror oss säga någonting medan våra åhörare hör någonting annat. Vilket ibland är en smula humoristiskt, och ibland en anledning för omedelbar pedagogisk insats. Så som i detta initiativ, där vi uppmanas - inte tvingas, mind you - att i någon form berätta vilka vi är och varifrån vi kommer, politiskt sett.

Josh talar om retorik, och Yami om feminism. Jag tror att detta är bra punkter för mig att börja på, då feminism och retorik för mig är ganska likartade fenomen.

Redan här görs vissa skiljelinjer synliga. Taget för sig utanför sitt sammanhang är förra stycket en brutal örfil antingen åt feminismen, retoriken eller bägge. Sett i det sammanhang som är den här bloggen är det någonting helt annat, men detta syns inte per automatik. Det krävs något av en förklaring för att det ska bli uppenbart hur och varför det bara är en jämförelse snarare än ett nedvärderande uttalande. Och denna förklaring har vissa likheter med min politiska utgångspunkt.

Retorik är en förmåga, ett sätt att se på världen - en konst. Det är lika mycket teori som praktik, och det ena föder efter hand det andra. Att tala inför folk är inte retorik per automatik, även om en retorisk situation infinner sig varje gång någon talar. Det går att vara en god talare utan att känna till ens det minstaste lilla uns retorik, men det blir retorik proper först när det blir lika lätt att tala om att tala som det blir att tala. Ty retorik är inte bara konsten att tala, utan även konsten att lyssna och ta till sig vad andra säger. Att kunna sparka ihop ett halvtimmeslångt tal med ryggmärgen är en sak; att kunna lyssna på detsamma och uppskatta de finesser och snygga vändningar som tar plats en annan.

På samma sätt är feminism en förmåga, ett sätt att se på världen och en konst. Vissa sätter likhetstecken mellan feminism och att vara feminin eller kvinna, men detta är så brutalt fel att det blir humor. Nej, att vara eller performera kön är inte att vara feminist, men att kunna tala om det och se på det hela utan att slunga in hela komplexet av könsföreställningar och hur saker "ska" vara - det, däremot, är det. Att kunna se sakers nuvarande tillstånd inte som ett uttryck för den naturliga ordningens naturliga naturtillstånd, utan som ett tillstånd som kan och bör förändras i positiv riktning för alla inblandade - det är feminism. Och att kunna omsätta detta i handling - det är att göra feminism.

Ni ser säkert skillnaden här mellan att vara och att göra. Att vara retoriker eller feminist är något av en självmotsägelse; det enda sättet att vara är att konstant göra och försöka fårhålla sig retoriskt eller feministiskt. De är dock inte perspektiv, utan metaperspektiv - sätt att förhålla sig till sätt att förhålla sig. Och med det i bakhuvudet har vi nu tagit oss till min syn på det politiska, och varifrån jag kommer.

Politik handlar, som jag sagt i tidigare inlägg, om vad definitionen av det goda samhället är, och om hur vi tar oss dit. Att vara politiker blir då lite småmärkligt; har inte vi alla någon slags bild av det goda samhället, och hur vi kan ta oss dit? Är och gör inte vi alla politik, varje dag, konstant?

Som metaperspektivist är det lätt att bli en smula agnostisk. Det är svårt att säga att det ena är mer giltigt än det andra, när de utgår från olika grunder och definitioner. Därmed inte sagt att de olika perspektiven alltid är likvärdiga; det ena är kanske mer tillämpbart i ett fall, det andra i ett annat. Det blir därför viktigare att känna till dessa perspektiv och dessa definitioner och att kunna ställa dem mot varandra, än att vara renlärig och benhårt tillämpa ett och enbart ett perspektiv. Ideologisk fundamentalism fungerar inte, men ren relativism är inte heller att föredra.

Allt faller tillbaka på tre saker: rättvis och ömsesidigt öppen diskussion, ett erkännande av att det hela handlar om definitioner och inte om människor, samt att det finns vissa grunder som måste erkännas. Den öppna diskussionen är det som tillåter perspektiven att brytas mot varandra och den demokratiska processen att gå framåt - utan den förfaller allt i ett totalitärt mörker. Att erkänna att det handlar om definitioner gör det omöjligt att hata de som inte delar ens åsikt - det är inte de som personer som är fel, utan deras syn på saken, och denna kan förändras med hjälp av goda argument. Men - det kan även ens egen, om det intellektuella samvetet är på plats. De grunder som måste erkännas, slutligen, är de fundament som diskussionen bygger kring. De beslut som majoriteten av de diskuterande kommer fram till måste respekteras och genomföras - annars blir hela proceduren ett spel för gallerierna, ett underhållande alternativ till schlagerfestivalen. Vägen till dessa beslut måste dessutom erkännas som legitim, och inte så som varandes ett slumpens godtyckliga utfall.

Min politiska hållning ger inga fix och färdiga svar på konkreta frågor, och är av den anledningen ideologiskt oattraktiv för många. Den skriver inte in några värden i sten, förutom ett: att allt som är skulle kunna vara annorlunda, men vägen dit går via diskussion snarare än via revolution. Vi rör oss inte mot det goda samhället genom att använda våld mot dess medborgare; vi rör oss mot det genom att låta deras ord och syn på saken komma till tals.

Sedan får vi se vad vi kommer fram till. Det vore inte en öppen diskussion om vi redan på förhand visste vad den skulle komma fram till, eller hur?

Stackars poliser

Jag tycker synd om våra poliser. Faktiskt. Inte bara för att de måste stå ut med pöbelns och nyvästerns traditionella "ööööööööh, snutjeavel!", utan även för att de tvingas in i en arbetsroll som kommer att göra dem illa ansedda hos precis alla. Vart de än går betraktas de med misstro; vart de än vänder sig så möts de med korten under borden; vilka de än talar med så finns det alltid en enorm osynlig mur mellan dem och de tilltalade. Detta är en oerhört frustrerande situation att befinna sig i för vem som helst, men än mer för våra stackars poliser som begår tjänstefel om de försöker göra någonting åt det.

Anledningen till att de försätts i denna situation tog jag upp i ett av gårdagens inlägg: de tvingas att upprätthålla lagar som kräver av dem att de mer eller mindre godtyckligt arresterar vem som helst som ser moraliskt suspekt ut. Människor som, i ögonen hos verklighetens folk, lever helt vanliga liv under helt vanliga förhållanden görandes helt vanliga saker med andra helt vanliga människor i helt vanliga vardagar. Att då som polis tvingas sättas in att frihetsberöva sådana människor ger inte helt positiva reaktioner från allmänheten - eventuellt uppstår en situation där alla vet att minsta lilla kontakt med lagens väktare kan leda till helt oproportionerliga konsekvenser. Alla undviker en, även ur uniform. Den psykiska pressen är som ni kanske förstår enorm.

Now, detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem. Det är även ett problem för det allmänna rättsmedvetandet. Respekten för de rättsvårdande institutionerna i samhället urholkas mer och mer för varje kränkning av rätten till vardagslivets basvaror, och eventuellt finns det inte mycket mer kvar än ett tomt begrepp som vissa jurister i sina elfenbenstorn använder med en lätt touch av nostalgi. De rättsvårdande institutionerna som sådana överlever ett tag på rent våldsmonopol, men efter and förlorar även detta minimum av legitim auktoritet och blir praktiskt taget identiska med den organiserade brottslighet de sägs bekämpa. Polisens yrkesroll och roll i samhället är att upprätthålla lagarna, men om lagarna inte är legitima är inte heller rollen som försvarare av lag och ordning legitim.

Den här utvecklingen sker förstås inte över en natt, men det är den logiska följden av den utveckling vi har idag. Polisens göranden och ageranden ses allt mindre som det nödvändiga och rättfärdigade upprätthållandet av lag och ordning, och mer som godtyckliga ingripanden i godtyckligt utvalda icke-kriminellas liv. Helt plötsligt förvandlas poliskåren från en fredsbevarande styrka till en främmande ockupationsmakt som står över och bortom varje möjlighet till överklagan.

Resultatet blir social disintegrering, ekonomiskt förfall och, paradoxalt nog, en ökad kriminalitet. Inte för att polisen inte gör sitt jobb, utan för att de gör det exemplariskt. När polisen sätts in mot vissa sexualiteter eftersom en viss lag förbjuder denna - då tas ett steg mot detta. När polisen sätts in mot någonting som nio av tio i en viss åldersgrupp har utfört för att det är olagligt - då tas ännu ett steg mot detta. När polisen i lag ges befogenheter att gripa vem som helst när som helst - då tas ännu ett steg mot detta. När polisen tvingas bryta sig in i folks hem för att ta reda på ifall ett visst moralbrott har inträffat eller inte - då blir inte den spontana reaktionen att lugnt öppna dörren när polisen knackar på den, utan att sträcka sig efter sin (illegalt men av reell nödvändighet införskaffade) hagelbössa och inta försvarsställning.

Det kanske verkar extremt, men ta den nyligen inträffade incidenten i tunnelbanan som ett exempel på vad som är i görningen. Detta är inte ett resultat av att lag och ordning inte upprätthålls, utan tvärtom ett direkt och konkret bevis på att lag och ordning inte längre har någonting som helst med medborgarnas trygghet, säkerhet eller vardag att göra. Alls.

Vi har, på pappret, skiljt stat och kyrka. Gott. Nästa steg blir att skapa en verkligt sekulär stat, där även stat och moral är skiljda från varandra, och där sådana saker som mänskliga rättigheter inte får inta en andraplats efter moralhysterins godtycke.

Inte bara för våra stackas polisers skull, utan även för din, dina barns och dina barnbarns skull. -

Aftonbladet och de svåra frågorna 2

För två evigheter sedan så skrev jag om svåra frågor. Sådana som får även oss rutinerade studenter att svettas ormgift genom knäna om vi så bara ser dem på avstånd, Frågor av typen "definiera Bismarcks begrepp realpolitik, och använd sedan denna definition för att motivera de senaste motionerna i riksdagen; anlägg därefter ett postkolonialt, ett radikalfeministiskt och ett värdekonservativt perspektiv på ditt svar". Den där sortens frågor som en absolut aldrig under inga som helst omständigheter vill ha på tentan, ever.

Min stora dröm är att drabba våra ömma, förstående, kloka, storsinta och kunniga politiker med sådana frågor, så att de utifrån sina politiska erfarenheter och sina djuplodande resonemang som de fört under årens lopp kan ge oss en insikt i vad deras syn på saken är. Så att de verkligen får möjligheten att dela med sig av sin individuella och kollektiva vishet till oss som ibland lever nästan i ett totalt mörker i behov av inspirerande upplysning. Möjligheten och vissheten om att det är någonting som förväntas av dem. Ni ser själva att medierna spelar en viss nyckelroll i detta; någon måste ju vara på plats och ställa dessa frågor så att både politiker och allmänhet får nys om de dolda visdomar som står att finna under ytan.

Nu kanske ni undrar - vad för slags bild av politiker är det jag har, som innehåller möjligheten till en sådan beskrivning av dem?

Well, ni ser, jag är något av en nyplatonist (eller en nyare platonist, beroende på hur petig en är), och anser att det finns en Politikerns Idé som vi här nere i sinnevärlden aldrig kan uppnå, men som vi väl borde försöka att sträva mot så gott det går. Denna idé är att en politiker i sin renaste form är en vis människa som tillsammans med andra visa människor utifrån sin omfattande bildning och förståelse genom diskussion försöker uppnå ett så gott samhälle som möjligt för så många som möjligt. Främst då genom diskussion och rationella överläggningar. En politiker blir då inte enbart en politiker, utan även en student av retorik, statsvetenskap, sociologi och feminism - och detta under hela sin verksamhetstid som politiker.

Nu är det förstås skillnad på idévärlden och sinnevärlden, och de mer konkreta politiker vi stöter på i den har kanske eller kanske inte lever upp till någon av aspekterna i denna idé. Ingen kan förstås förväntas leva upp till denna bild helt och fullt, men varje försök i den riktningen bör lovordas och uppmuntras.

Det är med detta i bakhuvudet vi ska titta på de frågor som ställs till Fredrik Federley i medierna på sistone. Never mind vad Federley gjorde eller inte gjorde - anlägg ett intersektionellt perspektiv på det hela om du vill tänka på henom mer specifikt. Frågorna är: "Tackar du någonsin nej till saker?" samt "Blev du sponsrad av [företag x] för detta?".

Now, jag vill inte nedsudla Aftonbladets rykte eller så - de har ju trots allt varit igång i snart två hundra år - men visst hade det kunnat tänkas att det eventuellt skulle kunna finnas svårare och mer ingående frågor att ställa just där och då? Känns det inte lite som att möjligheten av en tematisk utforskning av relationen mellan rollen som riksdagsledamot och det utompolitiska livet som medborgare i Svea Rike hade varit på plats?  Finns det inte ett stort hål som uppvisar en märklig likhet med en diskussion om var gränsen mellan arbetstid som folkligt vald politiker och arbetstid som egenföretagare går? Saknas inte vinkeln om hur den principiella avvägningen mellan egenintresse och allmännyttan har gjorts både i allmänhet och i detta specifika fall?

Är det bara jag, eller känns det som att nivån skulle kunna höjas lite? Ni vet - för politikens, demokratins och den samtida samhällsdiskussionens bästa? För att ge våra reellt existerande politiker ens en antydan till en möjlighet att närma sig idévärldens ideal? -

Rättigheter och hur du avskaffar dem

Jag har ett antal gånger tidigare skrivit att lagstiftning och moral inte hör ihop och att saker och ting blir fel om de sammanblandas på otillbörliga vis. Dvs alls. Jag har dock inte varit helt smidig på att förklara hur detta går till, så idag känns som en bra dag att göra detta på.

När en talar om rättigheter så dyker vanligtvis ett visst begrepp upp, ett visst namn, och detta är Magna Carta. Detta dokument är viktigt, då det begränsar vad staten får och inte får göra. Före dokumentets omvandling till lag så gällde att Konungen var Dugs sändebud på jorden och kunde göra nästintill vad som helst utan att drabbas av någonting alls; efteråt har samme Konung bunden att följa vissa lagar och begränsningar, och ve henom vid eventuella återfall till tidigare statsskick. Missbruk beivras, så även blåblodigt sådant.

Det här är av oerhörd vikt. Om Dugs sändebud på jorden, Konungen själv, den högste av de högste, är bunden av lagen, så gäller detta alla andra också. Det finns inga undantag, inga ursäkter, inga specialfall, inga om, inga men, inga förmildrande omständigheter, inga förhalningar, inga frigörande prejudikat - det som gäller för Konungen gäller även för dig, vem du än är och vilken position i samhället du än har. Det betyder också att de rättigheter som ges i lagen gäller även den lägste av medborgare, vem denne än är.

De specifika lagtexterna i dokumentet gäller förstås inte här i Sverige, eller ens längre i England där de skrevs, men deras ande gör det. Så som att, exempelvis, att ingen ska frihetsberövas utan god och väl motiverad anledning grundad i gällande och relevant lagtext, samt att prövningen om huruvida de skäl som anges för frihetsberövandet är giltiga ska ske i en objektiv domstol enligt vissa väl definierade regler. Om inte denna anledning finns så finns inte heller någon som helst anledning att göra någonting alls mot någon; såvida du inte är bevisat skyldig så är du oskyldig till tids ände. Inga undantag.

Now, anledningen till att lagar och moral inte går ihop är för att moraliska lagar ofta är sådana som bestraffar de mest märkliga av ting på de mest obskyra grunder. Mer sekulära lagar (så som att det är förbjudet att mörda, stjäla, urkundsförfalska, bryta giltiga avtal och dylikt) finns på plats för att det blir en himla samhällelig oreda om folk går omkring och gör sådana saker hela tiden. Det är svårt att bygga en långsiktig och organisatoriskt komplicerad ekonomisk verksamhet om vem som helst kan komma och mörda dig ostraffat när som helst. Sekulära lagar förbjuder beteenden som försvårar umgänget mellan människor; moraliska lagar förbjuder beteenden för att de är FEL i sig själva, av någon godtyckligt vald anledning.

Principen ovan säger ju att du är oskyldig så länge du inte kan bevisas skyldig. Med lagar stiftade i moralens anda kan du bevisas skyldig till brott utan att ens ha gjort någonting särskilt med vare sig uppsåt eller ens medvetenhet om vad som har hänt. Eftersom det rör sig om moralbrott så är du per definition OND om du begått dem, så att du nekar betyder absolut ingenting. Onda människor har inget samvete som hindrar dem från att ljuga, och eftersom du bevisligen begått en ond gärning så är du kapabel att begå fler. Det värsta som kan hända är därmed att bli anklagad för brottet - inte brottet som sådant.

Tillåt mig att illustrera detta i tre exempel: droger, barnporr och piratkopiering.

Vi vet alla att droger är förbjudna. Fråga ett lagom slumpmässigt urval av folk om varför de är förbjudna, och du kommer att få lagom många slumpmässiga varianter på temat att de är onda. De är till och med så onda att det inte bara är förbjudet att använda dem - det är även förbjudet att inneha dem, ens i små mängder. Vilket, som ni ser, sparkar upp både dörrar och fönster för möjligheten till ett brott utan förövare. Vill du skicka någon du inte gillar i fängelse? Plantera en lagom stor mängd av valfri tung drog så att det ser ut som att denne innehar denna, ring polisen och se hur dennes frihet nu enligt gällande rätt är moraliskt berövad. Skåda - omedelbart upphävande av habeas corpus, rättssäkerhet och rättssamhället som sådant. Vem bryr sig om en knarkare som säger sig vara drogfri?

Likaså vet vi att barnporr är förbjudet. Samma mönster här - innehav är så brutalt förbjudet att många tycker att vi borde införa omedelbart dödsstraff för det. Ändå är det oroväckande lätt att smyga in ett stort antal barnpornografiska bilder på sina plågoandars dator, låta tiden gå en stund och sedan "råka" låta våra rättsvårdande och moraliska myndigheter få nys om detta. Återigen ett brott utan förövare, och ett omedelbart upphävande av allt vad rättigheter ens har andats på för den numera genomonde medborgaren i fråga. Vem bryr sig om hur en aktiv pedofil förnekar saker?

Now, om det är lätt att sätta dit någon för droginnehav och barnpornografiinnehav, hur lätt är det då inte att sätta dit någon för piratkopiering? Droger kräver ju ändå viss ansträngning för att få tag på, och de som samlar på barnpornografi har nästintill tvingats bygga sig ett eget parallellt internet vid det här laget på grund av alla specialinsatser mot dem, men piratkopierade filer kan vilken läs- och skrivkunnig femåring som helst införskaffa utan större problem alls. Och om vi tänker gå lika långt med piratkopiering som med droger och barnporr - vilket vi tydligen tänker med tanke på alla razzior som inträffat på sistone - så är det bara en tidsfråga innan vi avskaffat precis alla rättigheter vi någonsin haft för alla du någonsin känt i - moralens namn. För du tror väl inte att det är svårare att smyga in något kilo heroin i din källare än det är att lämpa över några tusen valfria piratkopierade låtar på din dator utan att du ens misstänker tanken? Eller att se till så att dessa automatiskt laddas upp om och om igen varje gång du ansluter till internet - utan att du märker det?

Vid det här laget spelar det ingen roll om ditt samvetes mjöl är lika vitt som snöblandat kokain eller om ditt ansikte dyker upp när en slår upp ordet "mönstermedborgare" i ordboken - även du kommer att dömas som skyldig i den moraliskt rättsosäkrade domstolen när det är din tur att stå oskyldigt anklagad. Ty i det moraliska samhället är det största brottet av alla att bli anklagad.

Vi i Piratpartiet struntar fullständigt i droger. Vi bryr oss ännu mindre om barnpornografi, och vi skiter i ärlighetens namn fullständigt i allt vad piratkopiering och fildelning heter över huvud taget.

Men vi bryr oss om din, dina barns och dina barnbarns rätt att leva i ett rättssäkert samhälle, där varje dag inte är en konstant kamp för att inte orättfärdigt drabbas av ett mångårigt fängelsestraff för ett moralbrott begånget av någon annan.

Gör inte du?

Fulknep

Som retoriker blir jag lite då och då anklagad för att ta till fulknep i min diskurs. Det spelar ingen roll om den är skriftlig eller muntlig, saklig eller osaklig - vad jag än säger så är det färgat av mitt varande av retoriker.

Now, eftersom det inte är helt kul att gå omkring och vara färgad hela dagen så tänker jag nu skriva ett inlägg om just fulknep. Stora, små, mellanstora och fantastiska sådana. Ni vet hur det är med oss retoriker - vi kan fulknepa och spinna och vrida på orden på ett sådant sätt att det till slut framstår som en bra idé att elda små bebisar i vedugn för att det ska bli varmt i stugan om vintern.

Grejen med fulknep är att de för det mesta inte ser särskilt fula ut. Texten hittills har innehållit ett otal sådana, men jag tror nog att den om att vara färgad och den uppeldade bebisen nog fått mer uppmärksamhet än de andra. Fulknepet att klumpa ihop alla retoriker i en enda enhetlig grupp vars medlemmar delar samma karaktärsdrag var nog inte lika synligt. Att smyga in ett värderande men irrelevant adjektiv i uppräkningen av vilka slags fulknep som skulle ingå är också ett sådant. Användningen av ordet diskurs är dessutom också, om det görs i ett annat, lite mindre bajsnödigt sammanhang, ett sådant. Och se - där smög ett fulknep till in i bilden, bara sådär. Inte bajsnödigheten, mind you, utan det onödiga men värderande adjektivet som sådant.

Knepigheten är att de pågår ständigt, utan att vi egentligen tänker på det. Vissa använder dem medvetet, som vår ömme medbloggare Pontén (notera det totalt onödiga ordet "ömme"); andra använder dem omedvetet, utan att egentligen tänka på vad de gör.

De kommer i olika former, och det är ibland svårt att sätta fingret på exakt vad som utgör ett ordentligt fulknep och vad som bara är fult rent generellt. Sålunda finns det en hel lista av fulknep (eller två, för er som har engelskan under kontroll) som innehåller saker sådana saker som: Att anföra irrelevanta argument som är omöjliga att bemöta. Att gå till omotiverade personangrepp. Att bygga en halmgubbe och sätta eld på den. Att snabbt glossa förbi en premiss som inte håller Att säga att det bara finns två alternativ när det egentligen finns tusen. Att - well, det finns ju trots allt en lista, så varför dubbelarbeta?

Jag skrev nyligen ett inlägg om porr, som var ett fulknep hela det. Förvisso för skojs skull, men ändå. Ni kanske märker att det inte behöver vara begränsat till en enstaka mening eller ett enstaka uttalande, utan kan spänna ut över en hel text. Om det görs snyggt - om ni ursäktar oxymoronen - så kan det göras över en hel bok, eller en hel serie böcker. Det finns ingen direkt gräns över hur stort ett fulknep kan vara; skivindustrin, till exempel, bygger hela sin fortsatta existens på det största fulknepet som någonsin gjorts - antagandet att färgen på ens samvetes mjöl har någonting att göra med hur staten bör förhålla sig till sina medborgare.

Som retoriker blir jag lite då och då förbannad av att se sådant hända. Det är nästan så att jag vill slänga en bebis i vedugnen. -

Våra soldater dör i krig

Det är vad krig gör. Krig dödar. Inga om, inga men, inga ursäkter, inga bortförklaringar.

Krig dödar våra soldater.

Påminn mig - varför ligger vi i krig nu igen? Och med vem? Och under vilka omständigheter anser vi att vi har uppnått det vi vill uppnå, så att vi kan sluta fred igen? Om krig är politik med andra medel - vilken är då vår politiska hållning och ståndpunkt i det här fallet?

Påminn mig.

A jolly good fellow

Idag fyller vår ömme parlamentariker 50 år, och för att visa att det finns ett oerhört brett och oemotsägligt stöd för denne vår hjälte så har jag och ett otal andra goda pirater spontant tagit oss för att - just idag, just nu - skriva var sitt inlägg med innebörden att -

GRATTIS!

Må du leva uti hundrade år, och må vart och ett av dessa inlägg bära dig genom var sin förhandling, överläggning eller dylikt som behöver genomlidas för den goda sakens skull.

Yarr!

Att starta en ny blogg

Att starta en ny blogg är svårt. Det är så många saker som måste falla på plats samtidigt. Ämnesvalet måste vara gjort, ens ton och stil måste vara definierad; ens huvudsakliga källor måste vara utpekade; ens idéhistoria måste kunnas; ens önskade nisch i bloggosfären måste vara tillräckligt nischad för att läsare ska tycka en vara nödvändig; framför allt så måste ens mål vara formulerat som så att det kan uppnås även medan en skriver om annat. Dessutom måste ett passande namn uppfinnas och etableras, som om inte allt annat vore nog.

Det här kanske låter överväldigande, men det mesta tar form över tid. Efter några inlägg så infinner sig en känsla av att just den här bloggen har en viss stämning, en viss inriktning, ett visst något som inte riktigt går att definiera men som ändå känns igen när det förnimms. Ungefär som att återvända till ens barndomshem efter att inte ha varit där på tio år - oavsett hur mycket som hänt under tiden så finns det fortfarande någon slags emotionell kärna kvar, som aldrig kommer att försvinna. Även om en aldrig aktivt arbetade för att skapa en sådan när en väl bodde där.

Innan en finner denna kärna - antingen genom att vara aktiv över tid eller genom att aktivt försöka skapa den redan i planeringsfasen - så ligger massor av experimenterande arbete framför en, där olika typer av inlägg testas, avfärdas och sågas. Det ingår i den pedagogiska processen. Beroende på vilken approach en tar så tar det sig dock olika uttryck. Den organiska stilen leder till en komplicerad och naturlig (om än inte helt självklar för utomstående) typ av blogg, som sakta men långsamt växt fram utifrån ett dynamiskt samspel med dess produktionsvillkor, dvs ens vardag. Den andra, låt oss säga konstruerade, stilen leder till en mer väldefinierad och stilren bloggtyp, om än kanske något opersonlig ibland. Även denna formas av sina produktionsvillkor, om än under andra förtecken.

För att illustrera detta kan mina egna äventyr i bloggvärlden användas som exempel. Tankefel, min alma mater och födelseplats, är synnerligen organisk i sin framväxt. När jag började way back in 2005 (2006 för dess över/efterlevande svenska inkarnation) hade jag ingen som helst aning om vad jag gjorde, men gjorde det ändå. Sakta men långsamt växte det vi idag känner som Tankefel och dylikt, med dess oförutsägbara nycker och ännu oförutsägbarare författare, in i rollen som sig självt. Det går fortfarande att se spåren av denna process i dess taggar - den spretiga skara poster som döljer sig under taggen Sargoth (old style) är inte direkt ett paradigm av enhetlig hållning. (Tankefel söker btw fortfarande medförfattare, så känn dig manad.)

Skillnaden mellan det som är old style och neotankefel är förstås alla hjärtans dag förra året - Magnihasas födelsedag. Jag visste inte riktigt vart jag ville komma med denna nya blogg, men jag visste att det var någonting annat än vad Tankefel var. Resultatet blev, efter många om, men och lärorika ögonblick, det du känner som Magnihasa idag, vad nu än det kan vara.

Bring Back Boats, vars första inlägg ligger i pressen för publicering på söndag, är ett försök att skapa en mer konstruerad bloggtyp. Huvudtanken är att vara en plats där långa tankar publiceras och utväxlas utan att jag - eller eventuella medförfattare - ska behöva oroa oss för huruvida vår redan existerande läsarbas ska finna våra ämnesval intressanta. En mindre tanke är dessutom att använda den som pedagogiskt verktyg för att sporra producerandet av längre texter; övning är färdighet, och det enda sättet att få övning är att försätta sig i situationer där en inte kan undvika att få det. Tonen blir sålunda något mer filosofisk/akademisk än det ni är vana vid härifrån. (Rekryteringskontoret till BBB är öppet, btw, men aingen strängare än till Tankefel. Mana långsamt.)

Vi pirater har en god trätobroder i den ärade Pirate Pontén, som nyligen startat en ny blogg. Som ni förstår av texten ovan så är det mycket att tänka på i startandet av en sådan, och som vi kan se från de första inläggen på den nya bloggen så ser det ut som att huvudtanken är att treva sig fram tills en organisk stil växer fram av sig själv. Det är en modig approach, som tyder på att hen och hens kollega besitter en viss ödmjukhet inför detta för dem nya medium. Det viktiga är att lära sig repen och lära sig hantera alla dessa finurligheter och finesser, innan det riktiga och mer målinriktade bloggandet börjar på allvar. Det hör till att vissa misstag och felsteg begås under denna läroperiod, både i form och innehåll.

Det tog mig tre år att bli ens avlägset skicklig på att hantera bloggmediet, och sedan två år till för att bli ens medveten om och någorlunda duktig på vad jag gör. Att förvänta sig att den gode Pontén ska lära sig allt på ett par dagar är att förvänta sig lite för mycket. Låt lärandet ta tid. Ge hjälpsamma råd där det behövs, men ge konstruktivt tålamod när det är lämpligt. Som nu, så här i början av hens bloggkarriär.

Pontén vill lära sig blogga. Gott så. Förr eller senare kommer hen att drabbas av insikten att det enda sättet att lyckas med sin blogg är att länka till folk, och att det enda sättet att hitta folk att länka till är att, just det, läsa andras bloggar. Och det är med detta läsande som det egentliga framväxandet av den egna bloggidentiteten inleds.

Så, för att parafrasera de goda invånarna på Livbåten: välkommen till bloggvärlden. Du har ett hårt arbete framför dig, och mycket att lära, men jag kan lova dig att du kommer att bli en mycket klokare människa efteråt. Jag ser fram emot att få möta dig som en jämlike på Twinglys gator, eller ute på rövarstråt på Knuffs vida vidder, eller i andra intressanta sammanhang. Tills dess - må du lära dig väl av den hårda prövotid du har framför dig, oh du modige!