Öppet brev till Kulturskaparna

samt till tillhörande och närliggande organisationer.

Hej!

Ibland tycker jag synd om er.

Ni har formulerat en väl definierad målbild, och skrider vardagligen till verket för att göra den till verklighet. De små artisternas rättigheter gentemot de större aktörer som dominerar den ekonomiska verklighet de kallar vardag - är inte helt optimala, och er självpåtagna och ytterst otacksamma uppgift är att verka som en enande kraft för förändring. Vilket är både nobelt och behövligt.

Om vi ska sammanfatta den samtida upphovsrättsliga situationen så behöver den närmast en smärre revolution. Rent logistiskt är det bara en brinnande högaffel som fattas, och det finns ingen brist på goda gärningar som kan utföras för att undvika att frågan exploderar i ett inferno av glödande revolutionärer.

Kort sagt - ni behövs.

Den stora anledningen till att jag tycker synd om er är att ni i er dagliga verksamhet framstår så väldigt mycket som en sverigedemokrat som förnekar sin rasism. Det spelar ingen roll vad som sägs, eftersom den metaforiska elefanten i rummet redan börjat komponera och genrepa hela symfonier när det väl börjat sägas. Vilket ni förmodligen märkt både en och femton gånger, så som när era diskussioner med allmänheten insisterar på att handla om helt andra saker än de ni egentligen vill diskutera.

Det bästa exemplet på er musikaliska och metaforiska elefant är förstås Netopia. I ett nyskrivet inlägg gör de sitt bästa för att klumpa ihop er med de krafter som står bakom det ökanda SOPA-förslaget. I ett svep går ni från att företräda den lilla artistens rättigheter till att vara (eller, vilket är samma sak, framstå som) en del av den direkt reaktionära rörelse som använder upphovsrätten som sitt främsta vapen i sina försök att stympa internet. Bokstavligen.

Att ni upprepade gånger (så som i det här kommentarsfältet) säger att ni inte delar deras åsikter, och inte heller är intresserade av att ta den diskussion som följer av att upphovsrätten används som ett vapen mot det sunda förnuftet, hjälper inte. Det gör om möjligt bara saken värre.

Eller, för att spinna vidare på metaforen ovan: ni är inte rasister, men elefanten har redan hunnit börja dominera scenen.

Det som gör det hela så tragiskt är att ni i er verksamhet gör så många bra saker och goda gärningar. Både när det gäller allmänbildandet av allmänheten, mobiliserandet av engagemang och  formulerandet av målsättningar. Och det mer eller mindre dagligen. Bara för att sedan se detta omintetgöras av fanatiska upphovsrättselefanter som redan börjat copyrightmärka sina vinstmarginaler.

Det är inte en optimal situation. Det är inte en lyckosam situation. Det är inte ens en bra situation. Men det är den situation ni har att anpassa er till om ni i längden vill att det ska bli bättre för de små artister, kulturskapare och generellt kreativa människor ni säger er företräda.

Om ni verkligen vill driva frågan om en fungerande upphovsrätt, så måste ni först övertyga allmänheten om att ni inte samtidigt förespråkar upphovsrättens dysfunktionella delar. Något tredje gives ej - och om ni fortsätter insistera på att det finns en tredje väg så är det inte ni som blir de största förlorarna.

De största förlorarna kommer i stället att bli framtidens kreatörer, som aldrig kommer att få se resultatet av ert dagliga arbete.

Mvh
Johanna Drott
Fattig kulturskapare

Pay a blogger day!

Idag är en speciell dag. Det är nämligen pay a blogger day!

Now, jag har skrivit på temat fattigdom, fattiga bloggare, fattiga kulturskapare och flattr förut (och nyligen), så det vore en aning upprepande att ta det en gång till. Men det känns samtidigt inte helt rätt att bara låta dagen passera utan att skriva ett inlägg på temat.

Jag får kompromissa, helt enkelt. Och åter ställa den samhällsrelevanta frågan:

Hur ska bloggare få betalt?

Om musiker kan få det i sjuttio år efter att de har dött, så borde det väl vara möjligt att även bloggare kan få det medan de fortfarande lever, inte sant?

Det politiska köket

Ni som har läst ens ett uns antropologi vet att det mest återkommande inslaget hos ungefär samtliga studerade människogemenskaper är den gemensamma måltiden. Vissa vill hävda att välkomnandet av nyfödda in i gemenskapen, firandet av giftermål mellan två förälskade eller sörjandet av en nyligen avliden är de viktigaste riter som en grupp kan ha, men alla dessa gemenskapsbyggande ritualer står sig slätt mot makten hos den gemensamt intagna födan. Ty där välkomnandet, giftermålet och avskedet bara sker en gång - om än desto intensivare just därför - så är delandet av det dagliga brödet precis så dagligt som de behöver vara för att cementera att, jo, vi lever trots allt tillsammans på denna vår jord.

Gemensamma måltider är, för att uttrycka det med moderna termer, en teambyggarövning som heter duga.

Märkligt nog så har den gemensamma måltiden mer eller mindre försvunnit i det samhälle vi lever i idag. Det är bara i undantagsfall som sådana inträffar, och under den där tiden mellan skolan och ålderdomshemmet så är det egentligen bara i familjen och på nobelmiddagen som det egentligen inträffar. Och med tanke på familjens gradvisa sönderfall och nobelmiddagens generella policy om att inte släppa in vem som helst. så är det över lag rätt sällsynt att bygga gemenskap med sina närmaste medmänniskor.

Det är dock desto vanligare att individer känner sig smått ensamma när de - idag också - lagar mat för en i sina sällan besökta kök.

Enter #folkkök.

Ett folkkök är precis vad det låter som - ett kök som folk har tillgång till, och där mat kan lagas till folk som råkar befinna sig i närheten. Beroende på lokala förhållanden så tar sig matlagandet, ätandet och de övergripande rutinerna olika form, men den stora tanken är att vem som helst ska kunna droppa in och hjälpa till på något vis. Folk som besitter superkrafter i köket kan använda dem, folk som besitter förmågan att berätta underhållande berättelser som matchar dagens rätt kan göra det, och hemlösa som är hungriga kan sluta vara det.

Alla har någonting att bidra med, om de bara ges chansen, och när allt är sagt och gjort så är lokalsamhället lite mer lokalt och lite mer gemensamt. Utan omvälvande revolutioner, utan statliga utredningar, utan långdragna förhandlingar i kommunfullmäktige, utan blodiga ideologiska strider och, inte minst, utan att en egentligen behöver fråga någon högre makt om lov.

Det kan göras. Det borde göras.

Let's do it.

I bloggosfärens hage

Habermas och Derrida hade många och långa diskussioner om saker och ting. Inte minst via sina lärjungar. För att göra en lång historia kort så anser Habbe att förmågan att förstå varandra är det som gör människor till människor, medan Derra invänder att det är förmågan att missförstå som utgör kärnan i det mänskliga villkoret.

Empati vs kreativitet, typ.

Jag drabbades av bäggedera efter mitt (aningen halvfärdiga) inlägg om hur den svenska politiska bloggosfären är aningen för förutsägbar för sitt eget bästa. Vissa kände igen sig och tyckte jag fångade essensen på ett snyggt men elakt vis, medan andra blev arga på mig genom att på något vis läsa det som ett förbud att skriva om saker som står i tidningar.

Jag är inte helt säker på om de senare vet om att de teamat upp med Derrida i sin ilska. Inte heller att de blir mindre arga genom att buntas ihop med henom. Men men, what can you do?

Now, som ni som läst den stora bloggarguiden vet så är jag väldigt vag på hela "vad ska jag skriva om"-fronten. Jag går in på massor av aspekter och nyanser som en förmodligen skulle tänkt på ändå, men just frågan om vad en ska skriva om är radikalt frånvarande. Jag utgår lite fräckt från att du som bloggare har egna intressen sedan tidigare, och är i full färd med att spinna vidare på dessa i din vardagliga gärning. Och, än mer, att du har någon slags inneboende drift att försöka formulera någon slags tanke, ideologi eller personlig aspekt av världen, som vägleder ditt skrivande på ett mer övergripande plan. Och att det vore aningen förmätet av mig att lägga mig i vad detta råkade vara - det är liksom ditt livsmål, trots allt.

Tilltro är vägen till framgång. Särskilt i den egna förmågan.

Det jag säger är inte att du inte får skriva om den senaste debattartikeln i DN. Om den är välskriven, intressant och relevant för dina intressen - hey, go for it. Det jag vänder mig mot, däremot, är den strukturella och genremässiga tendensen hos den politiska delen av den svenska bloggosfären att bilda navelkluster kring gammelmediernas rapportering. Det känns lite andefattigt att kunna titta på ett inlägg och veta precis vad det kommer att säga redan efter att ha identifierat huvudteamat.

Inte minst som jag tror att du egentligen är mer än bara en genremässig kugge i en autogenererad diskurs.

Jag tror jag har med mig både Habermas och Derrida i den tron. Men jag kan ha fel.

K16: Strukturering

När jag vill ge mina medmänniskor någonting att tänka på, så brukar jag be dem att betrakta den närmaste bit väg som råkar befinna sig i närheten. Inte för att det är någonting speciellt med just den vägstumpen, utan för att det bara finns en enda väg - ett enda vägnät. Hela grejen med att ha vägar bygger trots allt på detta - att det går att börja nästintill var som helst och ta sig till var som helst annars.

Vägen till Rom?  Du tittar på den!

Tänk en stund på saken. Du kommer förmodligen inte att tänka någonting nytt. Men du kommer däremot att vara lite mer beredd att förstå vad som menas med en struktur - ty vad är vägnätet om inte en väldigt påtaglig, väldigt enorm och inte minst väldigt framkomlig struktur? Bokstavligt såväl som metaforiskt.

Det största pedagogiska hindret den som vill tala om överindividuella strukturer möter är den omedelbara reaktionen många har på fenomenet. Den mer extrema varianten är att utbrista i ett "jag är en individ, inte en pusselbit!" - Vilket onekligen är ett pedagogiskt förhinder av guds nåde. Det är också aningen bredvid poängen, vilket ni som någonsin försökt ta er från en plats till en annan i en bil vet.

Såvida du inte är en sådan som förvandlas till en zombie så fort du sätter dig bakom ratten. Det vore mer än bara ett rent pedagogiskt hinder, onekligen.

Now, din individuella autonomi minskar inte för att det finns en struktur på plats. Snarare ökar den - om det inte fanns en komplex socioekonomisk struktur som gjorde det möjligt att ta en bil från här till långtbortistan så skulle du vara bunden till andra transportmedel, företrädesvis långsammare sådana. Men det gäller bara om du håller händerna på ratten och hjulen på vägen - dina ökade möjligheter att ta dig överallt finns bara så länge du följer de regler strukturen sätter upp för dig.

På samma sätt är det med andra strukturer som finns i samhället. De gör det å ena sidan möjligt att göra saker som en inte skulle kunna göra utan dem - och å andra sidan så kräver de att en följer dess regler. Och om vi lämnar vägen så finner vi att dessa strukturer finns överallt - när det gäller utbildning, språk (grammatik, baby), ekonomi, mode, kön, klass, you name it. De är inte alltid lika överskyltade som när det gäller vägnätet, så uttalade som kursplanen eller så dokumenterade som grammatiken, men de finns där.

Och genom hela vardagstillvaron så både använder och anpassar vi oss till ett otal sådana. Ibland med mer medveten eftertanke än annars, men för det mesta av gammal vana. Som när du läser den här meningen, och använder dina kunskaper om de grammatiska strukturerna för att förstå vad som råkar sägas just här och nu.

Det märkliga med överindividuella strukturer är att de inte bryr sig särskilt mycket om oss individer. Vägnätet ligger där det ligger vare sig vi åker på det eller ej; grammatiken är densamma vare sig vi förstår den eller inte. Vi kan ta oss längre om vi använder oss av endera, men de har ändå en existens oberoende av vårt förhållningssätt till dem. De försvinner inte även om vi bestämmer oss för att cykla och bara prata med kroppsspråk resten av livet - de ställer sig över våra individuella handlingar, utan vidare pardon.

Vilket gör sig oerhört påmint när det kommer till klass. Vi går alla omkring och använder/anpassar oss till vår position i klasshierarkin varje dag, på tusen omärkliga vardagsvis. Vi tänker förmodligen inte på det, och blir också desto effektivare på det just därför.

Den användning/anpassning som ligger närmast hjärtat är förstås självidentiteten, det sätt vi tänker på oss själva. Om våra jag är summan av det vi går omkring och gör, så är våra jag ett resultat av den ständiga förhandlingen med de strukturer som dominerar våra liv. Vi är inte determinerade av strukturerna i fråga, men vi är inte oberoende av dem heller. Och i den där ständiga kampen mellan att bara göra det som förväntas av oss och att göra det vi vill göra - där finner vi oss. Och vårt habitus.

Alla vägar leder till Rom, och alla vägar leder till ett habitus. Det innebär inte att en måste åka till Rom varje gång en använder en väg, eller att en alltid blir enligt klassmodell 1A, men väl att det finns en logik till hur vägnätet och klassystemet fungerar. Och att de går att förstå, utan att det för den skull upphäver individen som samhälleligt fenomen.

Såvida du faktiskt inte blir en zombie varje gång du sätter dig bakom ratten, förstås.

Det här är del sexton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

Den svenska folksjälens tre grundpelare

Det finns, avrundat till närmaste tretal, tre grundpelare i den svenska folksjälen.

1. Skolgympasalen. Vare sig du hatade gympan, älskade den eller bara genomlevde den, så satte den spår. Det finns ytterst få som inte drabbas av en mycket specifik, mycket svårfångad och mycket speciell känsla när de går in i en gympasal - särskilt inte när det gått några år och en nästan glömt bort att en en gång i tiden var så ung. En del av ens själ stannade kvar på de där gympalektionerna, och frågan är om en saknar den eller inte.

Det är i vart fall alltid ett återseende, kärt eller inte.

2. Bingolotto. Det är svårt att ta sig förbi denna kulturella gigants påverkan på den svenska folksjälen. Ranelid och Engdahl kanske har ambitioner att påpeka vissa efternamns betydelse, men likt sin namne så tuffar mellannamnet Loket rakt in i vår undermedvetna tankegemenskap vare sig vi vill det eller inte.

Likt Hallands floder. Men med fler siffror.

3. Februari månad. Det är inte nys nyår, det är inte snart vår, det är bara mörkt, kallt och långt till det mesta. Och precis när det är som värst så uppenbarar sig också den där grundpelaren som mest - tanken, insikten och den delade förståelsen att om vi klarar av februari det här året också, så kan bokstavligen inget stå mellan oss och ljuset.

Världens bättring ligger inom räckhåll. I år också.

Orka originalitet

Det finns, på det stora hela, färre sätt att utforma en berättelse än en tror. Vilket är fenomenalt för den som måste hitta på en sådan illa kvickt - det är bara att ta de generella byggstenarna och bygga därifrån, improviserandes under berättandes gång.

Ni ser, det var en gång en riddare som var ute och gick i den förtrollade skogen, och på vägen till slottet där draken hade fängslat prinsessan så träffade hen en...

Och redan där har vi inlett en berättelse där eventuella lyssnare redan fyllt i tusen bakgrundsdetaljer på egen hand. Utan att du egentligen behövt göra mer än att nämna att det finns slott, prinsessor, riddare, drakar och en Bauerskog. Det är inte överdrivet mycket jobb att hitta på saker som händer på vägen till det där slottet, och en kan fortsätta att slänga in semiintressanta bifigurer tills det är dags för berättandet att sluta.

Rysk formalism är din vän. Även om genreteorin också vinkar från sitt hörn.

Now, ni som någonsin sett fler än tre romantiska komedier vet att de tenderar att vara allt annat än originella i upplägget. Kön1 möter kön2, intresse uppstår, någon slags förhinder inträffar, de försöker ta sig förbi detta och lyckas lagom till eftertexterna börjar. Detta brukar vanligtvis inte göra någonting, eftersom det viktiga för oss som tittare är variationer på tematiken snarare än originalitet i alla aspekter. Resan är målet, och konsten ligger i att variera och remixa huvudtemat precis så mycket att det blir intressant att följa med hela vägen.

Så å ena sidan så finns det ett begränsat antal sätt att utforma en berättelse innan den börjar påminna väldigt mycket om en annan berättelse. Å andra sidan gör detta mindre än en tror, eftersom så väldigt mycket av berättelsen ligger i berättandet as it happens.

Vilket onekligen ställer hela det här med originalitet i ett nytt ljus. Det är väldigt lockande att vara Nietzschefantast och vidhålla att nya värden på nya vägar är the way to go, alltid. Men samtidigt finns det vissa nackdelar i att alltid anse att ens nästa verk är och ska vara en fullständigt genomförd revolution inom ens fält - inte minst att en får så väldigt lite gjort. Det finns ju trots allt alltid någon som råkat hinna före med att göra just det en råkat få för sig är originellt, och så måste en börja om från början igen.

Möjligtvis skulle vi kunna säga att originalitet är fenomenalt överskattat. Men hur originellt vore det på en skala?

Tre aspekter av pseudonymiteten

För ett tag sedan inträffade fallet Adam, vilket mobiliserade en stor mängd uppmärksamhet och en hel del munterhet. Sammanfattningsvis hände följande: Troberg bloggade på som vanligt, och helt plötsligt började anonyma kommentarer droppa in. Inget ovanligt där, förutom att de hade oroväckande stora stilistiska och innehållsmässiga likheter - och olika pseudonymer. Och, än mer, väldigt liknande IP-nummer.

Det är med andra ord högst sannolikt att en av parterna i diskussionen använde pseudonymiteten som metod för att ge sken av att det fanns fler medhållare än det faktiskt fanns. Vilket är något av en dödssynd på nätet - eller, rättare, någonting som nybörjare sysslar med innan de lär sig hur saker fungerar på riktigt.

Vilket är ungefär samma sak.

Det hela reser dock några frågor om nätvarons villkor. Så som hur delade de implicita normerna för uppträdande verkligen är, och hur de som av olika anledningar aldrig initierats i dessa ska initieras.

Det sägs ju oftare än inte att internet är en av de öppnaste arenor som någonsin skapats, Vilket förvisso är sant, men det finns ändå ett stort antal som aldrig kommit över "jag kan söka efter saker på google"-stadiet - eller ens uppnått det. Som ser internet som en slags förlängning av teveapparaten, och behandlar det som en sådan.

Hur initiera dessa i en samhällsdebatt de inte ens känner till att de kan delta i?

En annan fråga som uppstår är hur en ser på sig själv. Är ens pseudonym/namn så godtycklig att en utan vidare kan byta ut det mot ett annat närhelst tillfälle ges? Är den fråga eller ståndpunkt en för tillfället råkar företräda större i ens liv än ens egen manifesterade närvaro? Tar en sin nuvarande nätmanifestation på så stort allvar att det är värt att lägga sin tilltro i den, eller är den bara ett redskap för att uppnå ett visst mål?

Det säger sig självt att detta är viktigare än det verkar. Särskilt i längden - det spelar viss roll för ens omedelbara retoriska strategi om ens goda namn behöver vara gott även om två månader.

Och sist av allt (och på vissa sätt minst intressant av allt) så reser det frågan om huruvida anonyma/pseudonyma kommentarer har en plats i samvaron. Mitt svar är ja - om inte annat så för att det utgör en del av nätets kroppsspråk. Det finns en del saker en inte nödvändigtvis vill säga i eget namn, eller som egentligen inte behöver någon avsändare. Att påpeka stavfel eller länkar som pekar åt fel håll, exempelvis, behöver inte göras med identitetsmarkörer för att bättring ska hända. Däremot kan det bli aningen genant att påpeka ett sådant under vissa förhållanden, för både första, andra och tredje part, och det finns en fördel i att hålla den där dörren öppen.

Eller, för att citera ansiktsboken - it's complicated.

Vi fattiga upphovsrättsriddare

Sällan har ett namn varit bättre valt än när det gäller den ökända Stop Online Piracy Act. Eller, rättare, dess förkortning - SOPA.

Det finns tusen inledningar som skriver sig själva i den förkortningen allena. För att inte råka inkräkta på någons upphovsrättsligt skyddade domäner, avstår jag härmed från att skriva någon sådan.

I stället vill jag ställa en fråga. Men inte förrän i slutet av det här inlägget.

Now, SOPA syftar till att göra precis vad namnet antyder - stoppa piratkopiering online. Inte genom att söka konsensus bland internets användare och genom tillämpandet av diskursetiska principer försöka övertyga den upplysta befolkningen om den inneboende sundheten i ett dygdigt leverne, dock. Snarare motsatsen - genom stenhårt genomdrivna och synnerligen drakoniska lagar som, om de följs till lagförslagets bokstav, skulle innebära att internet och internetanvändandet så som vi känner det skulle bli så kriminellt att Kina framstår som ett positivt föredöme.

En välvillig tolkning av det hela vore att tänka sig att de som lagt fram förslaget har goda intentioner men är hopplöst oförstående om hur både lagstiftning och internet fungerar, och helt enkelt inte vet vad de gör. Problemet med den tolkningen är att det inte rör sig om en enskild fantast som helt okynnes fått oväntad framgång, utan om ett samarbete mellan ett stort antal välutbildade och kunniga personer som i varje steg av sitt görande har tvingats motivera sina höga löner genom att leverera resultat. Vilket de nu också gör.

Genom ett förslag som i praktiken stänger av internet för alla andra ändamål än att söka efter sin närmaste skivaffär. Bra jobbat, hörrni.

Make no mistake. Den enda anledningen till att jag kunde betala räkningarna den här månaden beror på de generösa donationer som kommit in som ett resultat av mitt arbete på den här bloggen. När vi talar om hur kulturskapare ska kunna leva på det de gör så är det mig vi pratar om, på ett brutalt omedelbart plan. Jag är den fattige artisten, och i mitt namn föreslås det nu på fullaste allvar att det internet vi känner och älskar ska korsfästas och göras till en nostalgisk juldekoration.

Mina rättigheter används som argument för att inskränka mina rättigheter - och än mer mina möjligheter. Det kan få vem som helst att vilja sopa till någon.

Men, den där frågan jag ville ställa. Eftersom jag främst är verksam i det svenska språkområdet, ställer jag den främst till de av mina svenska kollegor som av olika anledningar är för liknande åtgärder: varför vill ni offra mina möjligheter att agera som kulturskapare på ett fritt internet till förmån för en affärsmodell som kräver långtgående kriminalisering av vardagshandlingar på stor skala för att kunna fungera? Vari ligger det rättvisa, sunda eller kreativa i det?

Fattiga artister i all ära. Men ingen frågade oss fattiga riddare på marginalen hur mycket vi är villiga att offra för konsten. Månne visste de att vi skulle svara: vi skulle göra allt för konsten - men absolut inte det.

Låt bloggosfären blomma

Ni som hängt med i den svenska politiska bloggosfären vet att den är extremt händelsedriven. Med betoning på extremt - om DN och SvD lade ner i morgon så skulle vi helt plötsligt stå med ett stort antal bloggare som inte har en aning om vad de ska skriva om härnäst, med förvirring och vilsenhet som nyckelord. Webbsfärerna dominerar, och en behöver inte ha det våtaste fingret i luften för att ana vartåt saker kommer att barka.

En skulle kunna skriva en uppmaning om att vara lite mindre reaktiv och i stället försöka utgå från mer fenomenologiska erfarenheter. Men det är gjort, gjort, gjort, gjort och inte minst gjort, så jag får göra en Zizek och vända på det hela. Och det genom att ställa den rättframma frågan:

Finns det en händelse som är så traumatiskt oemotståndlig att den svenska politiska bloggosfären aldrig någonsin kommer att lyckas ta sig ur den? Ett skeende som är så ofrånkomligt absurt att diskursens grundvalar för evigt skakas, och som för evig tid framöver kommer att innebära en Förändring mellan Före och Efter?

(En skulle kunna tro att händelserna på Utöya utgjorde en sådan händelse, men en snabb titt på samtiden visar att saker är relativt oförändrade. Förutom ett antal kvarvarande sympatiska norska flaggor, solidariteten till heders.)

Det är svårt att låta bli att skissa utifrån de teman som tenderat att driva tangentbordens tappra vandrande genom den politiska vardagen. De tenderar att vara ungefär lika regelbundna som förutsägbara, trots allt. Så. Here goes:

Det är midsommar. Partiledarna, kungafamiljen och ett stort antal andra personligheter är närvarande. Kungen och Juholt ska, efter var sin uppslitande skilsmässa, äntligen gifta sig. Dock har bägges best men - Jimmie Åkesson respektive Alexander Bard - uteblivit, och stämningen blir allt mer spänd i publiken. Norrländska socialdemokrater sms:ar för fullt, och två kriskommissioner (en officiell och en otålig) skickas ut i bygden för att finna de tu bortsprungna männen - eller någon slumpmässigt utvald gräsrot som kan ersätta dem. Hovet vägrar kommentera med hänvisning till kungafamiljens privatliv. Anders Borg tycks tro att det handlar om en budgetförhandling, och inflikar att det hade blivit billigare om en privat aktör anlitats för ceremonin. Kent Persson blir spontant optimistisk, stolt och ansvarsfull inför Örebros framtid. Lars Ohly snarkar småborgerligt till vänster. Åkesson och Bard dyker äntligen upp, utväxlar ringar och överraskar alla genom att säga ett ömsesidigt ja. Björklund vaknar till och säger reflexmässigt att det behövs mer kateder för att undvika att sånt här händer i framtiden. Alliansfritt snabbskriver ännu en sammanfattning av sammanfattningarna av Björklunds reflexuttalanden, och inom kort har Tokmoderaten gått i polemik mot tunnelbanebutlernas vänsterspöke. En opinionsmätning publiceras, och får genast femton twinglylänkar från hafsigt redigerade och återpublicerade inlägg om tidigare opinionsmätningar. Åsa Romson håller ett kort anförande som beskrivs som osäkert, stilrent, vacklande och stabilt samtidigt. Övernitiska liberaler tror att det är en modeförnyad Annie Lööf som talat, och går ut i häftig kritik på grund av en upplevd avvikelse från en obskyr passus hos Mill. Ingen tycks komma ihåg Hans Majestät Konungen, men medierna kompenserar genom att snabbtrycka tre snarlika artiklar om hur Juholts förtroende rubbats - en halvtimme innan allting ens kommit igång. Och samtidigt passar [det som en gång var PI] på att skriva en serie i fem delar om hur ""elvaåringen"" egentligen är 25 år, egenföretagare och doktorand i nordiska språk. För tredje gången.

Och Almedalen står inför dörren, med salig Brit Stakston i beredskap.

Ett par vilsna själar försöker sig på att skriva om en politik utanför det omedelbara medielandskapet, och belönas av att få hela fem läsare till sina texter. Varav två av dem hittade deras text genom en googlesökning på "albansk dvärgporr".

Hmm.

Vet ni, förutsättningarna för att ockupera den svenska politiska bloggosfären har aldrig varit bättre. För att inte tala om att chocka dess grundvalar så till den grad att den inte har något annat val än att slita sig från DN Debatt och börja tänka på någonting annat än den exakta vinkeln på Juholts nytrimmade mustasch.

Likt alla knoppar som brister så kommer det att göra ont. Men det behöver göras. Just den här våren har tvekat länge nog.

Den stora bloggarguiden, del 7: Den stora hemligheten

Att blogga är en ständig balansgång mellan att formulera, redigera och publicera. Och det viktigaste inlägg du någonsin kommer att skriva är nästa inlägg.

Det är, på det stora hela, den stora hemligheten.

Att nästa inlägg är viktigt innebär att det är bättre att få det gjort förr än senare. Men inte så pass förr att en vill offra kvaliteten på inläggen - och där är vi tillbaka vid balansen igen. En vill att nästa inlägg ska hända, men också att det ska vara värt att läsa, och någonstans i mellanläget mellan fort och fenomenalt finns det där vi brukar kalla vardag.

Ty var annars händer bloggandet? Eller när?

Det går förvisso att behandla varje inlägg som ett undantag, varje text som en unik enhet, varje bloggtillfälle som en enstaka händelse som bara kommer att inträffa en gång i livet. Det stora problemet i det ligger i att nästa inlägg då tenderar att hända i morgon, eller i övermorgon, eller i nästa vecka - och att det (när det väl händer) kräver fem timmar av din tid för att formulera den bästa inledning ingen läser.

Nästa inlägg är alltid det viktigaste inlägget. Men varje inlägg måste inte revolutionera världen, och om dina ambitioner leder till att nästa inlägg tar ohemult långt tid på sig att skrivas - så vill du förmodligen ställa om förhållandet mellan formulerandet, redigerandet och publicerandet. Försöka finna lite mer balans i det hela, och översätta till någonting med kortare releasedatum.

Ett inlägg blir ju trots allt bara klart när det är publicerat.

Det finns ingen brist på bra bloggare. Vilket är en bra sak. Det finns inte heller någon brist på bloggare som låter bli att blogga på grund av uppskruvade förväntningar på nästa inlägg - där nästa inlägg verkligen gjorts till någonting utöver det vardagliga, och därför ständigt skjuts upp till en odefinierad framtid. Vilket är en dålig sak.

Zizek har en underbar metod för att komma förbi den där spärren. Hen skriver inte - hen bara antecknar några lösa idéer. Och efter en stunds antecknande så stannar en upp, tittar på det antecknade och börjar redigera de lösa tankarna till någonting läsbart. Det där Skrivandet händer aldrig, men väl antecknandet och redigerandet.

Innebörden i att nästa inlägg är det viktigaste av alla inlägg är inte att det måste vara perfekt. Det måste däremot vara, och än mer vara en integrerad del av ens vardag. Annars blir det ännu en av alla de där sakerna en tänker sig att en ska göra någon dag, men som ändå på något vis aldrig lyckas komma igång med att göra.

Det finns ingen brist på sådana saker heller.

Men det enda sättet att få igång skrivandet är att skriva. Om kreativiteten tryter - skriv okreativt. Om idéerna uteblir - kortslut hjärnan för att skapa nya sådana. Om självkritiken sätter in - skjut upp den till senare. Anteckna tills du känner dig redo att redigera, och redigera tills du känner dig redo att publicera -

Och om du inte fick med allt i ett och samma inlägg, så finns alltid nästa inlägg.

Dina läsare väntar alltid med spänning på detta. Vad det än innehåller. Så låt inte din iver att inte göra dem besvikna göra dem besvikna.

Gör i stället det du gör. Och det ett inlägg i taget.

Digital entropi

Kommer ni ihåg historien om #svpol? Om inte, så har ni nu ett fenomenalt tillfälle att läsa er in i det hela - innan det glöms bort i det konstanta bruset av saker och ting som bara händer i vardagen utan att någon egentligen tänker på det.

Det är en aspekt av den digitala entropin - hur saker och ting bara försvinner.

Ni som har hakat på efterföljaren #svpbs - läs gärna Emmas mission statement om detta - har förmodligen märkt att det skett något av en nymigration i användarskaran. I stället för bloggare som pingar sina inlägg där för allmän beskådan, så använder dessa nyberikare samma approach som till #svpol - dvs som en diskussionstagg. Vilket förvisso inte är fel i sig, men det förtar något av syftet med det hela: att kunna droppa in och se vad som är vad i den samtida politiska bloggosfären. Och det räcker med bara ett fåtal diskutörer för att det ska bli stört omöjligt att göra just detta - vad de än diskuterar.

Det är en annan aspekt av den digitala entropin - hur saker går sönder.

Ni som någonsin skrivit någonting till någon utan att veta om de fått er skrivelse - känner förmodligen till den där känslan av ovisshet som följer. Den där aningen om att saker kanske inte fungerat just den här gången, att någonting mellan "send" och n gått sönder. Ju viktigare ens meddelande är, desto större blir det där svarta hålet.

Det är en tredje aspekt av den digitala entropin - hur information går förlorad.

Allting är inte bara nätverksbyggande, optimism och framtidstro i dessa nya digitala tider. Varje ordning för med sig sin alldeles egna oordning, och varje försök att strukturera upp saker genererar sin lika oavsiktliga som ofrånkomliga entropiska reaktion.

Det är inte en aspekt av den digitala entropin. Det är bara livet, rent generellt.

När politiken kom till stan

Ni som följt utvecklingen hos Occupy Wall Street vet att det senaste dygnet varit lite hektiskare än vanligt. Polisen har haft en massiv närvaro, och gjort en omfattande aktion i syfte att förflytta ockupanterna en smula. Detta iförda full kravallutrustning, och med en matchande attityd till på köpet.

Svaret var att sjunga följande ramsa mot de överklädda konstaplarna:

You're sexy, you're cute, take off your riot suit!

Som ni ser så är remixkulturen stark och dynamisk på New Yorks gator. Vi har onekligen kommit långt sedan den tid då originalet "fuck the police" var en konstant demonstrationsplåga.

Men den fråga vi alla ställer oss rörande denna dynamiska, motståndskraftiga och inte minst hoppbringande rörelse är inte primärt dess vidareutveckling av gatukulturens och -livets subtilare aspekter, eller ens dess roll som katalysator för en politisk renässans i ett land där begreppen "politik" och "marknadsföring" är så närliggande de över huvud taget kan vara utan att vara direkta synonymer. Nej, den fråga vi ställer oss är snarare:

Hur ska dessa kulturaktiva personer få betalt?

Det händer trots allt en hel del på de gator och torg där Occupy-rörelsen befinner sig. Det anordnas föreläsningar, hands on-workshops i deltagande demokrati, ett massivt utbyte av erfarenheter över alla gränser samhället hittat på, byggandet av bibliotek, organiserandet av sjukvårdsinsatser för både akuta och mindre akuta fall, uppbyggandet av en samhällelig solidaritet som borde göra en renlärig socialdemokrat stolt - kort sagt massor av de saker som tenderar att dyka upp i kommunala planeringsdokument, men som ändå inte riktigt lyckas hända, ambitionerna till trots.

Det finns onekligen både behov, intresse och marknad för deras görande. Ändå förhindras deras verksamhet av ogynnsamma ekonomiska förhållanden. Faktum är att de flesta av dem agerar helt, fullt och utan vidare pardon på egen risk, utan stöd eller ens uppmuntran från samhällets sida.

Vilket är lite småmärkligt, med tanke på hur mycket gott rörelsen för med sig. Det ska ju trots allt löna sig att göra ett gott arbete, right?

Occupy-rörelsen är tänkt att vara en spark i baken på den rådande ordningen, och det den gör lyckas onekligen aktivera tusentals människor som tidigare var politiskt inaktiva. Samtidigt kämpar den rådande ordningen förgäves med att ens formulera frågeställningen om hur den förment apatiska ungdomsgenerationen ska kunna förmanas att delta i den politiska processen. Att kalla det en vattentät politisk segregation av monumentala mått vore inte att vara helt fel ute.

Som representant för dagens ungdom vill jag bara säga: Put your money where your mouth is.

Eller fortsätt för all del formulera policydokument som ingen läser, ingen förväntar sig ska leda någonstans, ingen tar på allvar och ingen egentligen har någon reell anledning att bry sig om. Men bli då inte förvånad över att politiken då tar och förflyttar sig till andra arenor än den förment politiska, som du så högljutt övergivit.

Vi är de nittionio procenten. Förvänta dig oss, förena dig med oss, eller förpassa dig själv till politikens åskådarbänk. Men våga inte gnälla på att det inte finns något politiskt intresse bland dagens ungdom - ty då visar du med all önskvärd tydlighet att du inte längre vet vad politik innebär.

Upplysningstiden gör sig påmind

Artonhundratalet var inte ett gyllene århundrade för slavhandeln. Den industriella revolutionen hade börjat sparka igång ordentligt, och den kraftiga ökningen i produktivitet var en direkt orsak till att efterfrågan på slavar sjönk. Att fel sida råkade vinna i det amerikanska inbördeskriget hjälpte inte heller, och den enda industri som upplevde den metaforiska käppen i hjulet var slavindustrin.

De brasilianska slavhandlarna såg detta komma, och tvekade inte med att skrida till verket. Deras lösning på problemet med den industriella revolutionens intåg var lika enkelt som genialiskt - förbjud helt enkelt folk från att använda de inferaliska maskinerna! På så vis så skulle behovet av prima färsk arbetskraft återstå, och marknaden säkras för de entreprenöriellt företagsamma handlarna.

Åtminstone till år 1888, då upplysningen nådde även den brasilianska lagstiftningen.

Det är intressant att notera att vissa saker inte förändrats sedan dess. Det dyker ständigt upp nya revolutioner som hotar de etablerade sätten att göra saker på, och vissa av dem envisas med att vara så pass mycket effektivare att de obönhörligen konkurrerar ut status quo. Vad status quo än råkar ha att säga om saken.

Jag vet inte vad ni tycker, men är det inte dags att lära av de brasilianska slavägarnas misstag nu? Ta tjuren i hornen och inse att internets intåg i vardagen är en precis lika stor revolution som fabrikens, och att det inte längre duger att tänka i termer av artonhundratalets tankegångar om att maximera produktionen till förmån för de plötsligt arbetslösas välfärd.

Saker har förändrats sedan 1888. Tro det eller ej.

Varför är skolan en traumatisk upplevelse?

Vi har alla gått i skolan en gång i tiden. Det spelar ingen roll vilken del av samhället vi råkar tillhöra. Arbetarklass, överklass eller lagom framgångsrik medelklass - vi var där.

Och vi har alla berättelser därifrån. Goda, onda eller bara rent allmänna.

Den stora anledningen till att det finns en fri och allmän skola sägs ofta vara att det behövs en gemensam värdegrund för att samhället ska kunna hålla samman. Vilket förvisso är sant, men det får en onekligen att undra vad det är de stackars eleverna egentligen lär sig som är så sammanhållande - särskilt som varje försök att tillskansa sig eget lärande aktivt motarbetas av sammanhållningsarbetet.

Men en lär sig annat, som inte står i läroplanen. Inte genom att studera flitigt och ta till sig innehållet i eventuella skolböcker, utan genom att skolan är utformad som den är. Så som att det är det naturligaste i världen att gå upp tidigt på morgonen och komma i tid till jobbet.

Now, det finns inget i själva skolverksamheten som sådan som säger att elevernas arbetsdag absolut måste börja 08.00. Det skulle lika gärna kunna börja vid 12 utan att någonting går förlorat. Men hur skulle samhället se ut om barnen lärde sig att det är fullt okej att vara allt annat än disciplinerade i sina sovvanor?

Barnen måste också finna sig i att ständigt bli avbrutna. Inte minst genom lektionssystemet, där dagen indelas i förutbestämda block med godtyckligt innehåll. Så fort en kommit igång med det en sysslar med så är det dags att packa ihop och göra någonting annat, som kanske eller kanske inte har med det en redan gjort att göra. Och när en väl kommit igång med det så är det dags att packa ihop igen för att göra någonting annat - som kanske eller kanske inte har med någonting annat att göra. Vilket är förödande för både intresserade och ointresserade elever - de intresserade blir avbrutna i sitt lärande, och de ointresserade hinner inte bli intresserade ens om de försöker.

De lär sig att röra sig planlöst mellan olika aktivteter och lika planlöst lyda de instruktioner som ges på plats. Utan vidare intresse för deras intressen.

Än mer så måste de finna sig i att ständigt vara övervakade. Inte bara av läraren, vars jobb är att vara närvarande och uppmärksam, utan även av närvaroplikten - alla som inte är på plats dokumenteras och sanktioneras, Och på så vis befinner sig eleverna i ett ständigt förhållande till systemet - ingen kommer undan, inte ens när de försöker komma undan.

Särskilt inte i grundskolan, där frånvaro lagras digitalt in i minsta minut. Vad lär en sig av sådan ständigt pågående, dokumenterande kontroll?

Definitionen av att vara disciplinerad är att kunna bli betraktad. I en så ständigt kontrollerande miljö som skolan så blir det nödvändigt att ständigt vara disciplinerad - inte bara i relation till lärarna och det allsmäktiga schemat, utan även i relation till de andra eleverna. Det finns ytterst få utrymmen i skolan där det är möjligt att andas ut och vara sitt mer odisciplinerade jag.

På tal om de andra eleverna - ett av de hårdast inarbetade budskapen i skolmiljön är att samarbete och gemensamma ansträngningar är fusk, fel och förödande. Och bestraffas således i proportion till detta. För att en individuell bedömning/disciplinering ska vara möjlig så är det nödvändigt att eleven gör sitt bästa på egen hand, och ve den som vågar göra ett bättre jobb genom att mobilisera de närvarande sociala resurserna.

Så vad lär sig eleverna i och av skolan?

Att vakna tidigt, att komma i tid, att ständigt bli avbrutna, att ständigt gå från det ena till det andra, att alltid följa ett godtyckligt schemas obönhörliga vilja, att ständigt befinna sig i blickfånget, att ständigt bli bedömda, att samarbete är fusk och att det är omöjligt att komma undan.

Om det låter väldigt likt en fängelsevistelse - tja, Foucault sade trots allt att skolan, fängelset, fabriken och det militära baserar sig på samma principer. Övervakning och straff.

Är det verkligen så märkligt att så många anser att skolan var (och fortfarande är) en traumatisk upplevelse? Och är det verkligen nödvändigt att systematisk utsätta barnen för traumatiska upplevelser för att samhället ska fortsätta hålla samman?

Rektormajor Björklund säger ja.

Flykten från ekokammaren

Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Ett av de bloggögonblick jag minns mest är när Annarkia i lätt förklädd ångest konstaterar att grannen är en ovetande kugge i ekokammarmaskineriet, som bara spottar ur sig betryggande fraser från rundgångens senaste inkarnation. Det är en kort passus, men den slänger ändå in en i brutala tankegångar om det här med falskt medvetande och maximen om att inte lita helt på vad en tänker.

Det är sånt som får en att ifrågasätta saker, onekligen. Saker som - säger jag verkligen någonting nytt, eller upprepar jag bara det mantra som min omedelbara sociala omgivning råkar vara förtjust i just nu?

Det finns ett par knep en kan använda för att försöka ta reda på detta. Och som tur är så behövs inga fancy begrepp för att göra detta - bara lite självrannsakan, förmågan att distansera sig från sina egna texter och en smula ärlighet. Och tre frågeställningar för att hjälpa dessa på traven. Here goes.

1. Var får jag allt ifrån?

Om du läser dina tidigare texter och ser att impulsen för de flesta kommer från andra bloggare eller från DN-artiklar som handlar om saker dessa tenderar att blogga om - ring en varningsklocka. Om du begränsat dig till ett snävt urval av inspiratörer och källor så finns det en risk att du deltar i ett ekokammarbeteende. Särskilt om det visar sig att dina inlägg tenderar att handla om samma saker gång på gång, från samma källor och med ungefär samma poäng.

Now, det är förstås oundvikligt att en upprepar sig och återkommer till sina intresseområden. Men det finns en gradskillnad mellan att ha ett intresse för någonting och att reflexmässigt skriva det som ögonblicket dikterar vara det behövliga. Och belöningarna för att göra det senare är precis så stora att det förra utan vidare kan användas som svepskäl för att skriva den där notisen om att ens bloggkamrater skrivit inlägg idag också. Eftersom de skriver om så intressanta saker.

Om du vill ta dig ur detta - skriv från källor som garanterat inte kommer att användas spontant av dina kollegor. Gå till biblioteket och låna en obskyr bok - Bourdieu, Foucault, Zizek, Arre - och skriv någonting om en passus ur denna. Eller skriv om någonting du varit med om och som återkommer i dina tankar.

Nyckeln ligger i att använda utgångspunkter som ligger utanför ekokammarens omfattning. Genom att tillföra någonting nytt så förändrar du den mentala akustiken en smula, och påminner dina läsare om att världen är större än vad Ekot antyder.

2. Skriver jag verkligen om saker som intresserar mig?

Titta på dina senaste inlägg. Titta på de du skrev för en månad sedan, två månader, tre. Är de fortfarande intressanta, eller glömde du bort dem efter en vecka? Eller, än värre, har de börjat flyta samman till en enda grå sörja av inlägg som liknar varandra lite för mycket för att vara minnesvärda?

Den största indikatorn på att en skriver ur intressets hjärta är ifall en kan titta tillbaka på sin backlogg och känna att - damn, jag skulle kunna skriva det här inlägget igen! Så fort jag läst klart det! Igen!

Om du däremot känner att det är lite träigt att läsa om hur opinionsmätningarna för det ena laget flyttade sig en smula, eller om hur ett uttalande i en partiledardebatt kan tolkas, eller någonting annat som var aktuellt för stunden - tänk då på att om du tycker att dina inlägg är träiga i efterhand så tycker förmodligen dina läsare det också. Då såväl som nu.

Och om du skriver träiga inlägg som inte ens du finner intressanta - i vems intresse skriver du då?

3. Kan jag prata om det här med min mamma?

Det finns ett närmast bombsäkert sätt att skala bort all jargong, alla ideologiska övertoner och alla märkligheter som bara tas för givna i ens vardag, och det är att försöka förklara vad en gör för sina föräldrar. (Eller, för den delen, andra personer som känner en tillräckligt väl för att veta vem en var och vem en är under ytan.) Om det visar sig att det är omöjligt att förklara eftersom en uttalad eller outtalad premiss inte går att förmedla - wham!

Ekokammarens främsta beståndsdelar är saker som bara tas för givna utan att egentligen förklaras. De bara är, ungefär som att himlen tenderar att vara blå, och allting annat baserar sig på dessa grundantaganden. Och det bästa sättet att upptäcka dessa är att diskutera med folk som helt enkelt inte känner till att de finns.

Den stora svårigheten ligger i att inte göra en konlikt av det hela. Det är väldigt frestande att försöka övertyga sina testpersoner om att jorden är lite rundare idag än igår, och att ta deras ofrånkomliga ovilja att ta en på orden som en utmaning/förolämpning.

Gör inte det. Don't be that guy.

0. Självrannsakan, självdistans och en smula ödmjukhet.

Ekokammare är trygga platser att befinna sig i. En känner till reglerna, vet vilka aktörerna är och behöver på det stora hela inte tänka allt för mycket på vad en gör. De är också farliga platser, i och med att en helt plötsligt kan upptäcka sig tycka saker som en egentligen inte riktigt håller med om. Som bara kom som en del av paketet, samtidigt med den där gemenskapen kring de där sakerna en faktiskt tycker. Uppmaningen till ideologisk renhet ligger alltid lite närmare till hands än den borde.

Tryggheten kommer med ett pris. Särskilt när det handlar om större organisationer, där institutioner brukar leva kvar av ren social tröghet.

Det är därför viktigt att rannsaka sig själv lite då och då, försöka se sig själv från lite längre avstånd än vanligt och vara ödmjuk inför det en ser. Det skulle nämligen kunna hända att en förvandlats till gemenskapens stereotyp 1A, utan att märka det under förvandlingens gång.

Så. Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Sociala medier, socialare strategier

Ni kanske eller kanske inte börjat höra buzzet om det hela, men Google utropade ungefär nyss att de öppnat upp pages för allmänheten på Google+. Vilket är någonting som får mig att tänka att företag, organisationer och populära personligheter febrilt kastat sig över sina strategier för sociala medier i akt och mening att anpassa sig till denna nya omständighet.

Vilket onekligen får en att fråga sig - vad fanken är en strategi för sociala medier?

Det låter onekligen som något av ett buzzword. Sånt där som säljare av olika slag säger för att få någonting att verka mer intressant och avancerat än det egentligen är. Särskilt om en lägger till andra, liknande ord, som så här: "Vi erbjuder en heltäckande strategisk lösning för sociala medier, utformad för att maximera impact och etablera företagets varumärke som en självklar del av kundernas digitala vardag".

Det skulle kunna användas så. Men orka. En ros är en ros är en ros, ord ord ord till trots.

Det enklare svaret på frågan om vad en strategi för sociala medier är,  är samtidigt svaret på annan en fråga, nämligen "vad händer när någon skriver till oss på twitter/facebook/whatever?".

Ryggmärgsreflexen är att säga att någon svarar på det folk skriver. Det verkar vara ett rimligt förfarande - hela grejen med att finnas online är ju för att folk ska kunna ställa frågor och få svar på dem, trots allt. Ibland uppmuntrande svar som bekräftar att en bryr sig, ibland tekniska svar som löser praktiska problem som uppstått.

Strategidelen kommer in när en bestämmer vem som ska svara. Eller vad en ska göra när det kommer in en fråga som en inte riktigt har svaret på. Eller vad en ska göra för att väcka folks intresse så att de över huvud taget bryr sig om att fråga om saker. Eller vad en ska göra när folk är skitförbannade och skriver att de vill dränka ens barn i kokande olja. Eller -

Om en har svar på dessa frågor och vet på tre ungefär vad en ska göra när saker händer, så har ens organisation en strategi. Simple as that.

Nu finns det förstås aspekter och nyanser och varianter, men the general gist of it är att ha en plan och hålla sig till den. Vilket är långt mindre avancerat än det låter - särskilt om en gör bra saker även utanför de sociala mediernas värld och kan ha som plan att berätta om dem med lagom jämna mellanrum.

Låt inte allt det där säljsnacket med alla dess många svåra ord lura dig. Det är - precis som med antropologernas språkbruk - bara ett sätt för de redan frälsta att känna igen varandra ute i det vilda. Och att ha en strategi för vem som svarar hur på ansiktsboken är inte mer komplicerat än att ha en för vem som svarar hur på gammal hederlig kuvertspost.

Men låt inte heller kritikerna övertyga dig om att det inte behövs någon strategi, och att allt blir fenomenalt av sig självt. Det blir så jobbigt när en upptäcker att de inte gör det, och att ens sida på ansiktsboken är full av obesvarad kritik mot företaget - eftersom alla anställda anser att det är någon annans jobb att försöka besvara den. Eller, ännu värre, att som nödlösning ge praktikanten den omöjliga uppgiften att besvara en massa frågor - utan att ge denne tillgång till den info som behövs för att kunna besvara dem.

Det finns både strategiska och taktiska skäl att försöka undvika detta. Särskilt för de kunder som får intetsägande svar på sina frågeställningar.

Now, jag vet inte riktigt hur jag ska använda min sida på Google+ än, men om du råkar befinna dig i närheten av den så får du gärna ge den ett +1 om du vill. Så får vi se vad som utvecklas ur det hela - förhoppningsvis en lika dynamisk backstagezon som på ansiktsboken.

Den som lever får se.

(.~~~~~~

Det finns inga anonyma partier

Kommer ni ihåg historien om Gamex och hur de råkade bestämma sig för att porta Piratpartiet två dagar innan deras stora gamermässa sparkade igång? Ni vet, den som genererade massor av press och som på det stora hela genererade mer god PR för Piratpartiet än vad aktivisterna förmodligen hade lyckats åstadkomma genom att, well, aktivista på mässan?

Det var en rätt bra deal, och mer än en person har under ytterst inofficiella former tackat Björn för hens uppvisning i dubbeltänkandets bravader.

Fortsättningen på historien är att Anonymous hörde talas om det hela, och i sedvanlig reflexmässig ordning sparkade igång opGamex. Dvs en manöver som syftade till att göra det omöjligt att besöka Gamex hemsida - vi kan för enkelhets skull kalla det att hacka den.

Vilket, som ni kanske anar, inte riktigt genererade de svallvågor av glädje, välvilja och tacksamhet som förmodligen förväntades. Snarare suckar och utrop av typen - "guys, seriously? Vi försöker göra ett jobb här, och ni hjälper inte."

Ni vet känslan av att sitta på bio och titta på en episk scen, bara för att få det hela förstört av att den som sitter bakom en ringer sin mamma precis när det blir som bäst?

Den känslan.

Eller, för att uttrycka det annorlunda: det är inte riktigt den sortens konkurrens vi behöver. Att fler aktörer gör insteg i den internetpolitiska arenan för att delge sin åsikt är bara bra - det är för att stimulera just den diskussionen som Piratpartiet finns, trots allt. I längden är förhoppningen att det inte ska vara nödvändigt med ett parti eftersom alla är pirater ändå, och om folk går omkring och är mer pirater än PP så är det bara ett steg i rätt riktning.

Att någon tar på sig en pirathatt och vrålar "YARR" medan de okynneshackar folk är motsatsen till detta.

Now, en av de grundläggande skillnaderna mellan Piratpartiet och Anonymous är att det förra har en inbyggd tilltro till den reellt existerande demokratin. Det ingår i hela paketet med att vara ett parti - ett parti är per default för en reformistisk politisk linje, med inomparlamentariska metoder som redskap för att uppnå sina mål. (Att dessa mål kan uppfattas som nästintill synonyma med revolutionärernas mål säger mer om uppfattarna än om målsättningarna.)

Anonymous, däremot, har inte samma inbyggda tilltro till den rådande ordningen. Och bryr sig sålunda mindre om hela den komplicerade process det innebär att få någonting gjort inom det parlamentariska systemet. Vilket onekligen är en nyttig påminnelse om att, EY, verkligheten är mer/större än statens byråkrati. Men det tenderar också att utmynna i ett krav på allt, och det nu. Hur läget än råkar se ut.

Så. Gamex får sitt ryck och portar Piratpartiet, som svarar genom att ta tillvara på uppmärksamheten - vilket är precis vad ett politiskt parti ska och måste göra i den samtida reellt existerande demokratin. Och strax efteråt kommer Anonymous och gör sin grej - som i all sin strategiska blindhet inte gynnar någon annan än den som vill sätta dit de där kriminella fildelarna innan de slår till igen.

Nåväl.

Det genererade i alla fall ett tillfälle att skriva ett inlägg om skillnaden mellan det ena och det andra. Alltid något.

Att skicka kunskapens frukt med posten

Jag får frågor om vad moderniteten är för något, egentligen. Att kalla den för ett system av konsekvent upprepade clownerier är månne pedagogiskt effektivt, men det hjälper liksom inte när tentafrågan "vad är moderniteten?" dyker upp.

Så, moderniteten. Vad är det för något, egentligen?

Tänk tillbaka till den gamla tiden. Saker och ting var väldigt mycket enklare då. Särskilt om en ville säga någonting till någon - vanligtvis var det bara att gå till vederbörande och säga det. Alla viktiga personer i ens liv bodde inom gångavstånd från en själv, och under sådana förhållanden behövs inga överdrivet komplicerade system för att prata med folk.

Och de få tillfällen en behöver företa en längre resa innan en hinner säga hejdå, så är det bara att skriva en lapp och be första bästa person att ge den till Patri. Alla känner alla, trots allt, och mer formella instruktioner än så behövs inte.

Det var enklare tider, onekligen.

Now, det som kännetecknar den gamla tiden är att den gick över, och att saker sakta men långsamt blev mer och mer komplicerade. Alla slutade känna alla, och att utgå från att folk automagiskt förstår vem en menar när en säger ett generellt namn slutade sorgligt nog fungera. Sakta men långsamt växte det fram ett behov av ett mer formaliserat system för att kommunicera med sina medmänniskor - och således blev postväsendet en av samhällets viktigaste institutioner.

För att skicka ett brev så måste en följa vissa regler. En måste lägga sin lapp i ett kuvert, skriva adress på den, sätta på (minst) ett frimärke och lägga det i en låda. Eller, rättare, någon måste lägga den i lådan - så länge postsystemets kriterier uppfylls så kommer brevet att skickas vidare. Systemet bryr sig inte om vem du är eller varför du vill skicka någonting - det bryr sig bara om ifall reglerna följs, och är inte villigt att förhandla om saken.

Ni anar övergången här. Från personlig interaktion till opersonlig sådan; från informella regler till formella och järnhårt upprätthållna sådana.

När reglerna hamnar i huvudrollen så blir det desto viktigare vilka dessa regler är. Hela ekonomiska sektorer står och faller med hur reglerna är utformade, och ett otal särintressen bildas för att se till att reglerna antingen behålls eller ändras. Efter hand blir reglerna viktigare än personerna de handlar om, och eftersom det är så mycket pengar, prestige och politik inblandat i varje formulering, så blir varje försök att förändra dem antingen ett angrepp på systemet eller en politisk ståndpunkt.

Även om det bara handlar om någonting så litet som att sänka portot med femtio öre.

Moderniteten är denna övergång från det enkla till det överkomplicerade. På vår mytologiska gamla tid var det bara att göra saker; numera måste en nästan vara fil kand i kulturgeografi för att skicka ett brev. Och detta på grund av de tusen kompromisser och snedsprång som skett i den eviga striden om reglernas utformning, som alla har sett till att göra nuläget lite mer komplicerat än det behöver vara.

Ni som fortfarande har kvar minnesbilden av en clown på vingen - denna clown är en kompromiss som ingen velat/kunnat bli av med, och som bara lever kvar av ren institutionell tröghet. Och i takt med att de opersonliga reglerna blir viktigare och viktigare, så blir också deras exakta utformning viktigare - så till den grad att de som tjänar mest på dem bokstavligen är villiga att gå till krig för att upprätthålla dem.

We must protect our way of life.

Problematiken ligger i att vi inte kan återgå till den enklare, mytomspunna gamla tiden. Världen är för stor för det, och våra vardagar vore omöjliga om vi inte hade de där stora, opersonliga regelsystemen på plats - så som det som gör det möjligt att kunna lita på att det finns mat i affären. Och på att vi även i fortsättningen kommer att ha tillräckligt med pengar för att uppfylla affärssystemets kriterier.

Vi är alla modernitetens barn, och i brist på paradisets frukt får vi nöja oss med snabbköpets.

När det är upp till läsarna att göra någonting annat

Plötsligt kom jag att tänka på uttalandet om att alla är journalister numera, och det slog mig att det på ett sätt är banalt sant. Det traditionella monopol på att föra ut snabba ord till allmänheten som en gång var journalisternas är numera totalt demolerat, och vem som helst kan med enkla grammatiska redskap säga sin mening. På så vis är vi alla journalister numera, och så fort någonting händer i vår omgivning så är vi först på plats när det gäller att rapportera därifrån.

Det är så banalt att det borde orsaka grova ramaskrin från konservativa håll. Vilket det också gör.

Det hävdas att det inte räcker med förmåga att nå läsare/tittare/lyssnare, utan att det finns någonting utöver detta i det journalistiska. Att det krävs en alldeles speciell form av habitus för att journalista ordentligt, och att detta bara kan förvärvas av att tillhöra vissa ytterst specifika institutioner. Och att allt annat bara är mimesis, en imitation från avstånd. Småbloggarnas mikrobloggande är bara en blek skugga i jämförelse med the real deal.

Vilket onekligen ligger väldigt långt bort från det där monopolet. Men syftar samtidigt till att bevara det, om än under andra former.

Alla är journalister. Men bara riktiga journalister får journalista på riktigt; resten av världen har bara tur eller är genomgående dåliga på det de gör.

Någonting säger mig att den där banala sanningen egentligen är precis så banal som den låter, och att alla försök att säga emot på något vis självdör varje gång löpsedeln handlar om hur Robinson-Robban kom över sitt beroende av svartimporterad dödschocksexchoklad.

Noblesse oblige, sägs det. Okay. Bevisa det.

Ty annars kommer samma sak som händer med så mycket annat hända medan diskussionen om sakens vara eller inte vara pågår: någon helt annan aktör struntar fullständigt i vad som sägs, gör någonting helt annat, och delegerar genom detta både diskussionen och det diskuterade till en obskyr ankdamm utan koppling till någonting annat än ett metaforiskt forum för levande historia.

Learning by doing är en sak. Att förändra världen totalt genom att helt enkelt göra saker är också en sådan. Bägge tenderar att vara brutalt effektiva utan att en egentligen märker det - tills en helt plötsligt märker det, en lärorik revolution senare.

Om det nu finn någonting speciellt som skiljer riktig journalistik från vanlig hederlig direktrapportering på plats - demonstrera då det i handling, på ett sådant sätt att vi vanliga dödliga inte behöver få det förklarat för oss. Ty sanningen - ni vet, sanningen - är något av en bitch, och argumenterar inte för sig själv. Och om ni inte gör det så kommer den att glömmas bort till förmån för institutioner som sysslar med att leverera relevantare dängor än åminnelsen att det faktiskt var bättre förr.

När pöbeln varken hade förstånd eller möjlighet nog att säga emot.

Alla är journalister. Expect us.

Det står en clown på vingen

Tänk dig att du sitter på ett flygplan, på väg någonstans långt långt bort. Du har tagit dig igenom flygplatsprocedurerna utan vidare incidenter, och sitter nu tittandes ut genom fönstret i lugn väntan på att komma fram lite före beräknad ankomst. Himlen är blå, molnen är molniga och i fjärran kan ständigt nya horisonter skådas.

Och precis när du håller på att slumra till ser du att det står en clown på vingen. Och att den använder en hammare på ett sätt som definitivt inte är förenligt med sunda aerodynamiska mekaniska principer rörande lyftkraft och framåtanda. Och, vad värre är, att den verkar veta precis vad den gör.

När du försöker berätta för personerna bredvid dig att det står en clown på vingen så är det ingen som tror på dig, och de som vågar sig på att titta ut på vingen ser - en vinge. Inget mer. Efter ett tag börjar de tröttna på dig, och en vag aning om att du inte har alla clowner hemma sprider sig sakta men långsamt genom passagerarskaran. Du är galen, radikal, politiskt opassande, ett irritationsmoment, någon som en helst inte vill drabbas av -

Samtidigt börjar hammaren viftas allt vildare, och alla tankar på sunda principer slängs överbord en efter en. Och delar av vingen, verkar det som.

Ingen annan än du tycks se det hända.

Efter en stund kommer ett utrop från kaptenen, som ber dig - just dig - komma fram till kabinen för ett samtal om saken. Med viss bestämdhet i rösten. Men i stället för att säga att det inte finns en clown på vingen, börjar kaptenen i stället att förklara varför det gör det. Någonting om ett internationellt fördrag om luftfart som skrevs under 1823 och som gällt sedan dess, som stipulerar att allting som flyger över en viss höjd måste innefatta minst en clown. Och om att alla designer för flygfordon sedan dess är funtade som så att de slutar fungera om clownen av någon anledning inte är på plats.

Och, än mer, att det finns konferenser, tidningar, tävlingar och hela subkulturer ägnade helt och hållet åt clownens olika aspekter och nyanser. Och dessutom minst en sekulär religion baserad på tolkningen av Fördraget.

Det finns därför ingen anledning att oroa sig. Clownen finns för allas bästa, och vad den än gör så är det gott. Det finns därför inte heller någon anledning att kritisera den - vi borde snarare ha mer av den, för att visa att vi är framåt.

Alla flyg sedan 1823 har ju haft minst en clown instoppad någonstans, och flyg är numera det säkraste sättet att resa som finns! Ta det bara lugnt - och ta gärna en gratis drink och en broschyr om det hela, så kommer vi fram strax innan beräknad ankomst.

Kaptenens självförtroende till trots så gnager tvivlet fortfarande i bakhuvudet. Det borde gå att kunna göra saker annorlunda, och broschyren låter oerhört bli att nämna att Hindenburg faktiskt hände.

Utan tvivel kan det bara bli bättre.

Det kanske inte kommer som en överraskning att clownen är något av en liknelse. Det finns onekligen gott om clowner på vingar som är brutalt närvarande i våra liv men som ändå inte riktigt går att prata om utan att framstå som någon form av galen. Det faktum att kapitalismen aktivt leder till själsdödande sociala miljöer. Det faktum att vår rådande livsföring är en ekologisk katastrof som redan inträffat. Det faktum att alla försök att upprätthålla de drakoniska upphovsrätts/patentsmonopol vi har i dagsläger kommer att leda till en centraliserad digital planekonomi. Det faktum att politiken marginaliserat sig själv till en ständigt pågående marknadsföringskampanj, långt bort från allt vad kollektivt beslutsfattande heter -

Visst känns det som att en säger att det står en clown på vingen varje gång en försöker påpeka någon av dessa brutala självklarheter?

Visst känns det som att det inte riktigt är ett fullvärdigt svar när någon säger att - men kapitalism skapar arbeten, men vår livsföring är skapelsens krona, men artisterna måste få betalt, men du får ju rösta var fjärde opinionsundersökning -

Visst känns det som att vardagen borde kunna levas utan att vi okritiskt bjuder in modernitetens alla negativa sidor bara för att den envisas med att ha positiva sådana?

Vi vet att flygplan inte behöver ha en clown på vingen för att kunna lyfta. Ändå designar vi in så väldigt många clowner i vardagens olika aspekter att ingen av dem verkar kunna lyfta utan massiva subventioner och tusentals koordinerade ansträngningar från alla inblandade. När clowneriet är i full fart är individen till synes maktlös.

(Har ni tänkt på att när teknik diskuteras så är allt möjligt, men att så fort en mild förbättring av sociala förhållanden föreslås så verkar allt helt plötsligt bli så väldigt mycket svårare?)

Ingen enskild individ kan stoppa clowneriet. Och sålunda anses det vara meningslöst att försöka göra någonting åt det, eller ens kritisera det för att eventuellt försöka göra någonting åt det. Att försöka förändra det evigt oföränderliga (infört 1823) är omöjligt, och sålunda är varje försök dömt till allmänt åtlöje.

Men varje enskild individ kan tjäna ohemult mycket pengar på det. Och, indeed, den som uppfinner en maskin som ytterligare effektiviserar nedhuggandet av oersättlig regnskog ses än idag som en ekonomisk hjälte och en bringare av välstånd till sina medmänniskor. För att inte tala om en välgörare för de politiker - höger som vänster - som satsat allt på att försöka uppmuntra clownen att skapa fler jobb.

Att kritisera moderniteten genererar social alienation. Att hjälpa den på traven genererar social framgång.

Inte underligt att den psykiska ohälsan ökar lavinartat år för år. Det står en clown på vingen, och den är bättre anpassad till samtidens krav på individen än vad du någonsin kommer att vara. Och när du kritiserar dess direkt skadliga beteende så är det dig det sägs vara fel på.

Och inte underligt att nationalismen är på frammarsch. Det må vara en PR-gimmick från artonhundratalet, men det är så väldigt mycket lättare att skylla clowneriet på avvikande folkgrupper än att stirra sin egen moderna delaktighet i vitögat och säga:

Det står en clown på vingen, och jag köpte den biljett som betalar dess lön.

Välkommen till samtiden.