Klass, preludium 3

Jag får varierande reaktioner på inledandet av min serie om klass. Klara blir glad över att någon över huvud taget vågar ta tag i frågan. Andra erkänner sig en aning reserverade, men litar på att jag vet vart jag är på väg och väntar på att jag ska sluta skriva inledningar och komma till saken. Andra undrar om jag gått och blivit ärkevänster efter att ha hängt för mycket på Netroots, med en underkategori av sådana som undrar om jag inte blivit biten av Zaramis och blivit ultraärkevänster. En del är uttalat och oreserverat skeptiska till hela grejen, och anser att saker kommer att explodera om jag fortsätter. En av dem skickade den här videosaken till mig:



Vilket får mig att tänka tre saker. Det första är att det här med att reagera på uttalanden genom att skicka väl valda videosnuttar till dess upphovsmän är något underutnyttjat i min vardag, och borde uppmuntras. (Ju obskyrare och subtilare videobudskap desto bättre.) Det andra är att jag sällan får så många svar att jag kan sammanfatta dem, av någon anledning. Det tredje är det kanske, möjligtvis, behövs något av ett svar på frågan om varför.

Why, Drott, why? Why do you persist?

Den stora anledningen är förstås att, som jag sagt i de tidigare förberedelserna, att bredda de appliceringsområden som våra fokusfrågor har. Det är all well and good att tala om integritet och kultur, men grejen är att så fort en vill omformulera ambitionen till verklig policy så inser en rätt fort att människor är olika. Inte bara i det att vissa gillar Ahlgrens vita bilar bättre än de röda, utan i termer av vad de kan, vill, måste och upplever sig få göra - kort sagt, i termer av livssituation.

Det finns två aspekter av detta. Den ena är praktisk, och utgörs av den ständigt återkommande eftervalsanalyspunkten att vi misslyckades med att nå ut till "våra" målgrupper i förra valet, och att vi borde vidta mått och steg för att se till att faktiskt nå ut till dem nästa gång. Vilket då innebär att det måste finnas en förståelse för vilka dessa är, vad som kännetecknar dem och - indeed - hur vi faktiskt kan gå till väga för att dra dem i örat.

Den andra är lite mer teoretisk, och utgörs av den gnagande aningen om att våra frågor har synnerligen långt gående konsekvenser för väldigt många områden utanför de vi traditionellt fokuserat på. Vad innebär exempelvis elektronisk massövervakning i ett samhälle där de framväxande digitala klasserna på så väldigt många områden skiljer sig från de fördigitala? Vad är ens en digital klass? Är informationsteknologi någonting som jämnar ut tillgången till det fria ordet, eller finns det andra faktorer som säkerställer att den nuvarande asymmetrin mellan talare/åhörare fortskrider? Och, som självkritisk punkt, är piratrörelsen någonting som enbart är förbehållet ett privilegierat fåtal, utan bäring för det stora flertalet?

De som oroar sig för att jag vill kapa Piratpartiet rent ideologiskt och vrida det vänsterut får gärna läsa ett par inlägg om konservatism som jag skrev för ett tag sedan. De som efter att ha läst dessa oroar sig över att jag kommer att vrida partiet högerut får gärna prata med de som oroar sig för motsatsen - förhoppningsvis neutraliseras oron av ert möte med varandra.

En tredje bonusaspekt är den rent utbildande. Det är inte utan att den där allmänbildningen folk talar om får sig något av en boost när någon tar sig tid att applicera piratperspektivet på nya vidder - både för läsare och författare.

Nu tar vi och bygger det där kunskapssamhället vi talat så mycket om. Aight?

Klass, preludium 2

Det är, som regel, svårt att föra klasser på tal i vardagen. Både den mest Marxindränkte vänsterautonome aktivisten och den mest högerhänta av kvantitativa sociologer upptäckter detta rätt fort - folk är liksom lite för upptagna med att göra det de gör när de gör det de gör i sin vardag för att hinna stanna upp och lyssna på någon jobbig människa som talar om någonting jobbigt. Vardagsbestyren och livspusslet - allt det där som måste göras - måste oftare än inte göras med en deadline på igår, eller antar diskens ontologiska status av ett evigt "det kommer mera".

Kort sagt - vardagen är en bitch.

Grejen med klasser är att allt det där vi gör när vi gör det vi gör i vardagen - för att inte tala om alla deadlines och saker som ständigt återkommer - till allra största del definieras och bestäms av vilken klass en råkar befinna sig i närheten av. Och än mer så definieras och formas den klass en råkar befinna sig i närheten av, av det en gör när en gör det en gör i vardagen.

Vilket innebär att vardagen är en bitch, och att gnället på exakt hur bitchigt det är ställer sig i vägen för klassteoretikerns insikter om exakt varför det är så bitchigt som det är.

Ni anar säkert att poängen med alla dessa dubbelsatser är att påvisa hur dubbelt allting är när det gäller klasser. Det är inte bara det att saker och ting går in i varandra - det är även så att de orsakar varandra. Den bitchiga vardagens vardagsbestyr ställer sig i vägen för att prata om dem; och de blir desto bitchigare eftersom de inte hinns talas om, vilket gör att det finns ännu mindre tid att - well. Ni känner igen en cirkelrörelse när ni ser den.

Denna dubbelhet gäller särskilt när det kommer till synen på klasser. Vi kanske inte alltid går så långt att vi formulerar den, men den är ständigt närvarande. Beroende på vilken klass vi befinner oss i närheten av så tar den sig uttryck olika - det kanske inte är en överraskning vilka som tänker i termer av borgarsvin respektive samhällsparasiter. Eller vilka som anser att universitetet är en plats för overklighetens folk respektive en självklar del av varje ungdoms karaktärsutveckling.

Poängen med denna andra prelud till min serie om varför klassamhället finns och är aktuellt i piratpolitiken är att påvisa att en alltid befinner sig någonstans i klassgeometrin, och att ens perspektiv på världen är format utefter detta i och med att ens vardag ter sig olika beroende på var en befinner sig. Vi har alla bitchiga vardagar, och utifrån dem skapar vi oss vår bild av samhället - och beroende på var vi befinner oss så blir perspektivet olika.

Det finns ingen neutral yttre åskådare när det gäller samhället. Vi är alla delaktiga i det. Var och en genom vår egen klassdefinierade vardag.

Även om dess besvärlighet tenderar att vara universell. -

Öppet mål - remix

Netopias desperation efter debatten är inte att ta miste på och chefredaktör Per Strömbäck drar sig inte för personangrepp och rena lögner i sin ”replik” på våra bokstavligen tusentals nyanseringar och utvecklingar av piratrörelsens idémässiga grund tidigare i debatten.

Den ideologiska öknen är uppenbar hos Strömbäck: den enda lösningen på integritetsfrågan är dess osynlighet, rättssäkerhet är övervakning, det är samhället (i form av fildelare) som är hotet mot den enskildes trygghet och så vidare. Netopias dogmatism blev dess fall, de har helt enkelt inte klarat av att anpassa sina idéer till utvecklingen utan fastnat i en romantisk dröm om internet som det en gång var när de som ”förstår” fick ha det för sig själva. Men Per Strömbäck, internet tillhör alla nu och då duger det inte att drömmarna bestämmer, demokrati måste råda precis som i resten av samhället.

I övrigt är det beklämmande att Strömbäcks maktanalys stannar vid upphovsrättsförespråkarnas självrättfärdiga testuggande om de snikna fildelarna. Om upphovsrättsförespråkarna verkligen brydde sig om att fråga vem som är stark och svag, skulle de snabbt upptäcka att medborgaren, den dominerade konsumenten (genom DRM, stängda källkoder och lika stängda marknader etc), med mera är nätets David. Disneys kvartalsvinst är större än den samlade helårsförsäljningen av böcker, spel, film och musik i Sverige, för att ta ett slående tydligt exempel. Men hellre än att göra dessa grundläggande insikter, klamrar sig Strömbäck och hens lobbyvänner desperat fast vid de onda fildelarna som tacksam fiende och på så vis gör de sig till nyttiga idioter i det verkliga etablissemangets ärende. Tydligare än så kan inte min tes att Netopias ideologikritik är död illustreras.

Slut remix. Originalet finns här.

Disclaimer: Denna remix beställdes inte av vare sig Netopia, Strömbäck, Troberg eller Piratpartiet. Den tillhandahålls av internet som en gratis tjänst, och utgör ett litet exempel på varför det är en dålig idé att använda retorik som med enkelhet kan vändas emot en själv.

Det är nämligen att göra ett öppet självmål nu i dessa tider. Ni vet, nu när internet tillhör alla.

(:~~~~

En glädjens och hoppets dag

Jag läste just en debattartikel skriven av den gode Strömbäck borta på SvD, och jag måste tillstå att den fyller mig med en mycket oväntad känsla av hopp inför framtiden. En skulle kunna tro att jag har anledning att bli arg, upprörd eller bestört. Hen vidtar ju trots allt både mått och steg för att försöka vinkla det hela så att det verkar som om min kära piratrörelse - och Piratpartiet, inte minst - är stendödare än förra årets gravade lax, vilket torde vara anledning nog att börja hytta med näven. Men i stället känner jag hopp och glädje. Varför?

Anledningen till denna till synes omotiverade positiva känslor är - jag säger inte förstås - att den gode Strömbäck argumenterar. Och hen argumenterar inte på vilket sätt som helst, utan på det mest klassiska och spektakulära av sätt, som redan de gamla grekerna hade väl valda ord för att beskriva. Det känns dock ovärdigt att dra in dem i sammanhanget, eftersom det närmaste svenska ordet för den argumentationsstil som används är - och vi behöver en konstpaus innan jag säger det - "dåligt".

Den gode Strömbäck har varit någonting av ett retorisk fenomen. Det har varit ett nöje att se henom låta bli att argumentera i sina skriverier och utläggningar, och jag måste tillstå att jag lärt mig en hel del av hens konstanta vinklanden så att det framstår som att hen talar om två saker samtidigt. Det stora typexemplet är förstås svaret på Copyriots kritik av Netopia som fenomen - notera hur den första meningen konstaterar att kritik inträffat, och hur den andra meningen tycks dyka upp ur ett slags semantiskt intet, helt orelaterad till den första meningen. Den retoriska effekten är förstås att det framstår som att de har någonting med varandra att göra, men en mer kritisk analys visar med all önskvärd tydlighet att de tillhör två helt olika sammanhang.

Jag måste tillstå att jag i viss mån beundrar den gode Strömbäcks retoriska och språkliga finess i dessa avseenden, och än mer att jag lärt mig en del av hens krumbukter. Dock så kan jag inte förneka att artikeln jag nämner i första stycket finns, och än mindre kan jag förneka att det andra stycket slutar med ordet dåligt.

Det duger nämligen inte att bara komma med finesser och krumbukter i en argumentation för någonting. Det som ska argumenteras för är i det här fallet är att piratrörelsen (jag anar att en hel del personer i min närhet kommer att ha vissa synnerligen grava invändningar mot singularformen) är nere för räkning. Å ena sidan. Å andra sidan ska det också argumenteras för att en ny, bättre och framför allt lagligare ordning nu råder på nätet, så här efter piratrörelsens bortgång - på grund av dess bortgång, närmare bestämt

Slutsatsen i artikeln kräver i alla fall att hen argumenterar för dessa två saker, men hen lägger inte fram något konkret underlag för endera. Det hen gör är att hen säger att det andra följer av det ena, men det utan att vare sig gå in på varför det är så - eller ens att det ena faktiskt föreligger, vilket argumentationens form förordar. Att säga att b följer eftersom a förutsätter dels att sambandet mellan a och b läggs fram, och än mer att det bevisas att a gäller. Den gode Strömbäck gör ingendera, utan nöjer sig i stället med att utgå från att läsaren är korkad nog att gå med på att saker är som de sägs vara eftersom hen säger att de är så.

Att dessutom ställa befogad (och genom historien otaliga gånger realiserad) oro för statmaktens inneboende totalitära tendenser mot Bjästa-fallet är faktiskt bara fånigt. Det går inte ens att säga att det rör sig om ett å ena och ett å andra sidan - det är lite som att ställa det forna Jugoslaviens komplicerade förfall ner i inbördeskrig, mot Star Wars (episoderma 1-3). Bägge är förvisso katastrofer, men de går ändå inte att jämföra på någon som helst skala. Alls.

Jag skulle kunna fortsätta med fler exempel, men jag anar att det står bortom varje rimligt tvivel att argumentationen inte riktigt håller måttet.

Det är inte därför jag blir glad och hoppfull av den här artikeln.

Anledningen till att jag blir detta är för att jag inom överskådlig framtid kommer att kunna säga mig vara klar med min utbildning, och med min fina överdimensionerade examen i bakfickan kunna ge mig in i den bransch som är retorikkonsultens. Och om den respekterade och ärade Strömbäcks senaste utspel är någon som helst indikation på den nivå mina konkurrenter kommer att ligga på så har jag inget som helst att oroa mig över när det gäller att röna framgång inom mitt framtida yrke.

Månne känner jag en släng av både tacksamhet och arbetsmoral.

Now, nu inser jag att jag skrivit två inlägg på raken om den gode Strömbäck, vilket är lite för mycket för min smak. Dessutom så kommer jag att begå kontraktsbrott mot den ömme Klara om inte nästa inlägg utgör del två i min påbörjade serie om hur det nya nätverkssamhället inverkar på det rådande klassamhällets struktur och utformning, och om hur nätanarkin spelar en väldigt stor roll i detta.

Vem hade trott att samma lagar (i det här fallet AvtL) gäller precis lika mycket på internet som överallt annars?

Fallet Netopia

Det finns en sak jag aldrig lyckats förstå med Netopia, och det är varför det inte skrivs så mycket där. Jag menar, det ligger inom rimlighetens gräns att anta att ett initiativ som gör anspråk på att vilja förnya och driva idédebatten (inom vilket område som helst) också torde vara ett sågverk av produktivitet när det gäller att pyttsa ut idéer och debattinlagor. Produktivt utpyttsande är liksom själva essensen av både förnyande och drivande, och det är märkligt att det sker så oerhört lite av bäggedera. Det vore närmast direkt oroande om det handlade om någonting större än ett hobbyprojekt - vilket är precis den nivå det hela hamnar på, med i snitt en debattartikel varannan vecka.

Nu skulle vi förstås kunna invända att den gode redaktören Per Strömbäck är en upptagen människa, med många fjädrar i hatten och strängar på lyran och hela trubadurmetaforpaketet. Vilket är en rimlig invändning. Dygnet har bara tjugofyra timmar, saker som måste göras dyker upp i sista stund och när allt är sagt och gjort så tenderar den där tiden mellan morgon och kväll att ligga bakom snarare än framför en. Världen är en brutalt operfekt plats, och det gäller att kunna ha en förståelse för detta om en har någon som helst ambition att komma konstruktivt överens med folk.

Likväl. Även empatisk förståelse har en gräns, och att enbart lyckas få ut en debattartikel varannan vecka ligger tyvärr på fel sida om denna. Bloggdelen gör sig lite bättre, med i snitt ett inlägg varannan dag, men när de flesta av dem ligger på ett snitt på tre hundra ord så känns det samtidigt som att även ambitionsnivån ligger i samma höjd. Den uttalade viljan att driva och förnya debatten till trots.

För att ha någonting att jämföra med så kan vi alltid ta mig. Jag är, som ni kanske redan anat, en gruvligt upptagen människa, med fjädrar på lyran och strängar i hatten och en hel hög misslyckade trubadurmetaforer under bältet.

Nästa vecka har jag exempelvis en deltenta på de 150% jag läser den här terminen, samtidigt som jag fortfarande är kampanjsamordnare inom Piratpartiet (vilket så här års översätts till att vara kampanjutvärderare, vilket om möjligt innebär MER arbete än själva kampanjen), samtidigt som jag lägger ner ohemult mycket tid på att agera bakom kulisserna för att se till så att saker och ting händer, samtidigt som jag spenderar två timmar varje dag åt att motionera, samtidigt som jag på något vis lyckas hinna med att sova och äta också.

Och allt detta samtidigt som jag pumpar ut vad som enligt en snabb uträkning (ett inlägg om dagen, ~600 ord i varje) blir lite mer än fyra gånger mer text än vad hela Netopia-sidan - med gästskribenter och alltihop - lyckas åstadkomma.

Och allt detta på en inkomst som ligger så långt under existensminimum att jag förmodligen är berättigad till socialbidrag utan att veta om det.

Jag vill inte vara elak, men som drivare och förnyare av någon som helst debatt alls så är Netopia likvärdigt med en önsketanke i motvind. Jag utesluter inte tanken på att detta kan komma att förändras och förbättras i framtiden, men som läget ligger nu så behövs det lite mer driv, lite mer engagemang och - indeed - lite mer rent generellt om det ska bli någonting konkret av det hela.

Möjligtvis skulle det vara på sin plats att anställa ett par driftiga bloggare för att se till så att det blir någonting gjort innan årsskiftet. Enligt nuvarande produktivitetsnivå så ligger sju debattartiklar och väntar på att skrivas innan året är slut (om vi räknar med tiden kring jul/nyår), så det krävs inte riktigt en diskursiv superhjälte för att lyckas med att sätta den mossiga stenen i rullning.

Det ligger onekligen en anda av att söka efter nyskapande tankar och initiativ i luften just nu. Förhoppningsvis blir inte de som säger sig vilja driva och förnya debatten de sista att haka på. -

Skamlöst självförhärligande

Jag insåg just att det inte syns för er som bara läser mig via RSS eller Live att jag har mig en alldeles egen beundrarsida borta på ansiktsboken. Så därför tänkte jag i all korthet påpeka detta, i ett sällan skådat ögonblick av skamlöst självberömmande.

Eller, tja, det är fortfarande ni som står för berömmet. Jag ger bara en möjlighet att ge det utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Det går ju inte för sig att göra det onödigt svårt för folk, eller hur?

Möjligheternas Reinfeldt

Reinfeldt har onekligen en ytterst fenomenal möjlighet att förbättra läget inom svenskt rättsväsende under de kommande dagarna, och det genom en alldeles enkel manöver - låt bara bli att återinsätta den ömme Beatrice Ask på posten som justitieminister, och vips så höjs en hel ungdomsgenerations förtroende för ämbetet.

Det är inte ofta såna här möjligheter tar plats, så jag stöttar och uppmuntrar helt och fullt den gode Fredrik i denna parlamentariskt ödesmättade stund. You can do it!

Skrivkunnighetens död

Felten påstår sig känna igen kultur när hen ser det, men när jag läser redogörelsen för vad som ses så undrar jag om inte stackarn är både blind och lite förvirrad. Möjligtvis kanske det kan sägas att det rör sig om ett fall av överdrivna pretentioner, i och med att resonemanget med en välvillig läsning faktiskt tycks försöka säga någonting. Problemet med att försöka göra denna välvilliga tolkning är att både pretentionen och formen ställer sig i vägen för det som kanske eller kanske inte vill sägas.

Välvillig är onekligen vad textförsöket försöker vara, och det hade nästan lyckats om det inte vore för att Felten bevisligen inte besitter de färdigheter som krävs för att klara av det. Vi känner alla igen tendensen att rada märkligheter på märkligheter tills texten blir tillräckligt lång för att kunna kallas färdig - och vi vet alla att det krävs en hel del eftertanke för att få det att fungera utan att bli direkt dåligt. I det här fallet faller allting väldigt platt, och det är brutalt uppenbart att det inte ligger någon som helst tanke bakom den sekvens av ord som spottats ut till en publik som förtjänar så mycket bättre.

Kort sagt - Felten är en amatör som borde försättas i bloggkarantän tills läs- och skrivförmågorna utvecklats ordentligt. Jag oroar mig en smula för att en ung läsare ska råka snubbla över detta stycke hafsverk och i ren godtrogenhet få för sig att den har ens ett uns av kvalitet i sig. Det krävs inte mycket för att sätta griller i huvudet på lättlärda unga sinnen, och om den här formen av skrivande sprider sig så kommer tusentals lärare där ute att slita sig i håret och försöka begå kollektivt självmord i ren självbevarelsedrift. Inte bara för att de tvingas läsa dylik smörja, utan även för att ingenting de kan göra kommer att kunna rubba de ungas känsla av att säga någonting viktigt när de inte säger någonting alls.

Nu vill jag förstås inte påstå att det inte fungerar att skriva i en medvetandeströmmande prosa, men för att kunna göra det krävs det åtminstone en grundläggande känsla för språk, associationer, läskunnighet och - jag drar mig inte för att säga det - förmågan att koncentrera sig. Felten uppehåller sig gång på gång vid fenomenet att hens ögon tycks sluta läsa medan tankarna flyger iväg åt ett eget håll. Det hade kunnat vara ett snyggt grepp om det inte vore för att den text som passerar hens blick inte är ett dugg svår att hänga med i, och att tankens flykt mer är ett symptom på det rastlösa och ofokuserade sinne som är allt för odisciplinerat för att lyckas läsa. För att inte tala om skriva - jag ryser vid blotta tanken på att det någonstans finns fler texter av samma infernaliskt genomusla karaktär.

Felten påstår sig känna igen kultur när hen ser det. Vad jag ser är dock inte kultur - det jag ser är en barbar som dragit en skrikande och kämpande skrivförmåga i håret och släpat iväg den till en allt för mörk grotta kallad hem. Exakt vad som inträffade där inne vill jag inte spekulera i, men resultatet är en monstrositet utan motstycke.

Må världen skonas från fler inlägg från samma källa. Jesus dog för våra synder, och såvida det inte finns ett par till av Guds avkomma att offra för mänsklighetens frälsning så kan ingenting rädda oss från den kulturskymning som är Feltens försök att imitera skrivkunnighet. -

(Foto: James Butler)

Denna utskällning/sågning är en del av en serie sådana, och tar sitt ursprung i en bloggutmaning som går ut på att den utskällde väljer ett inlägg och sedan ger mig fri lejd att hamra sönder det utan större pardon alls. Inga små lurviga djur, Jesusfigurer eller Feltenar blev skadade vid tillkomsten av denna text. Förhoppningsvis.

(Anders Widén har ingenting med det här att göra, och utgör en oskyldig statist i sammanhanget. Intet ont om henom, med andra ord.)

Om du känner att du vill ha ett inlägg massakrerat, så tveka inte att posta ett i kommentarsfältet nedan.

Nu fortsätter vi med det här med att vara positiva. Cheers!

Klass, preludium

Det här med klass är en lustig sak. Det finns en tendens att avfärda folk som talar om det hela som extrema vänsterfolk av någon falang, och till de som faller för frestelsen att göra detta har jag bara en sak att säga:

Klipp er och skaffa er en utbildning.

Jag vill inte vara brutal, men det finns en anledning till att vänsterpartier får en närmast löjligt stor majoritet i kommunalvalen i mer eller mindre avdankade industriorter, och till att ungdomar från välbärgade områden oftare söker sig in till universitetetsutbildningar än vad förurtsungdomar gör. Det finns så överväldigande statistiska belägg för klassmönsters existens att det närmast är att diskvalificera sig för deltagande i den offentliga samhällsdebatten att förneka dem. Inga om, inga men. Alla må födas under likartade former (med blod, svett och tårar), men det som händer därefter är allt annat än lika.

Samtidigt får vi ju inte falla i fällan att tro att det är så enkelt som vissa extrema vänsterfolk av vissa falanger säger det vara, där klasskillnader är någonting synnerligen väl definierat och det utan större problem omedelbart går att dela upp precis alla i prydligt ordnade kategorier. Det finns onekligen vissa extrempunkter - idealtyper, för att använda Webers ord - att utgå ifrån, och däremellan så finns det fyrtioelva olika variationer av gråskalor och diffusa mellanlägen som inte är vare sig det ena eller det andra. Där de mest extrema exemplen går att identifiera omedelbart, så intar de flesta av oss ett sånt där mellanläge som kräver motiveringar åt bägge håll.

Detta ska förstås inte tolkas som att de flesta är medelklass - även medelklassen är en idealtyp och en extrempunkt att utgå ifrån.

Än mer så går det inte helt och fullt att sätta likhetstecken mellan inkomst och klasstillhörighet. Givetvis är det så att pengar ackumuleras uppåt, men arbetarklasshjälten förvandlas inte till borgarbracka genom att bara råka vinna på lotto. Det är lite mer komplicerat än så.

Låt oss ta mig som komplicerat exempel. Jag har aldrig haft överdrivet mycket pengar, och levde mellan augusti och augusti på en inkomst långt under existensminimum. Inte noll, men väl så långt ner att vissa skulle tycka inkomsten under perioden vore en oacceptabelt låg månadslön. Kort sagt så är jag fenomenalt fattig, och har numera uppgraderat min ekonomiska situation till att leva på studiebidrag - ändå finner jag att ytterst få personer kastar in mig i kategorin fattig arbetar/underklass när de försöker hitta någon slags klasstillhörighet hos mig.

Någonting i det jag är och/eller gör förhindrar en sådan klassificering. Exakt vad detta någonting är är någonting att ta upp i ett senare inlägg (även om det då blir i mer generella termer, snarare än rent navelskådande), men det jag vill ha sagt här och nu är två saker: att klasskillnader finns, och att den som försöker förenkla dem till en enkel kamp mellan arbetare och borgare missar att de påverkar långt mer än så.

Men, som sagt. Senare inlägg. En hel drös av dem, till och med, då detta är det första steget i ett långsiktigt försök att bredda tillämpningen av den politik Piratpartiet för.

Steg för steg.

Dagens visdomsord 5

Jag kan inte annat än gilla och instämma i Jerlerups analys av det samtida läget när det gäller framtidsvisioner. Jag menar - läs bara den här slutklämmen:

Sammanfattningsvis kan man se att det är ont om innovatörer i politiken. Det som närmast liknar innovativa politiker hittar man bland libertarianer och bland socialliberalerna runt t.ex. Liberati, samt inom Piratpartiet. Den Piratpartistiska webbsidan 2022.nu måste nämnas och berömmas som den mest framtidsorienterade hemsida jag någonsin sett i Sverige. Mer av sånt tack!

Hur kan jag göra annat än att nicka och instämma, som den partiske redaktör jag är?

Kulturskapandets villkor

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det senaste utspelet från Miljöpartiet. Förra veckan gjorde de ett stort nummer av att de var närmast identiska med pp (fast med ett m i stället för ett p i början), och nu gör de ett ännu större nummer av att de är identiska med fp (fast med ett m i stället för ett f i början). Vilket är en märklig vändning, eftersom Piratpartiet och Folkpartiet är det närmaste en kan komma ett motsatspar när det gäller synen på integritet inom svensk politik - det är inte så mycket att vända kappan efter vinden som att slänga den utför ett stup och se den blåsa iväg.

Swooosch.

När jag ändå är på erkännande humör så kan jag lika gärna också erkänna att jag aldrig riktigt förstått det här tänket med att kulturskapare absolut och till varje pris ska få betalt. Må vara att retoriken handlar om att artister ska kunna försörja sig på sin verksamhet, men när det börjar talas om hårdare tag mot fildelare - med mer eller mindre indirekt våld, så som i fallet Ipred - så slutar det handla om artisterna och börjar handla om statens relation till medborgaren. Eller, rättare, statens relation till vissa medborgare.

Jag tror de flesta av oss är fullt inbegripna med att de som under högtidlig flagg kämpar för kulturskaparnas rätt till försörjning inte bryr sig ett dyft om min rätt till ersättning för nerlagt arbete på den här bloggen. Jag tror till och med att det finns en viss risk att många skulle tycka det vara direkt absurt av mig att kräva att de många nya och väloljade medlen för hårdare tag mot upphovsrättsbrottslingar sätts i verket för att säkerställa min rätt att försörja mig bloggledes. Vilket då antyder att det finns en fundamental och synnerligen viktig - både konkret och juridisk - skillnad mellan mig som kulturskapare och de kulturskapare som faktiskt omfattas av denna rätt att försörja sig via sin verksamhet.

Den här skillnaden är viktig eftersom den innebär att det finns två slags medborgare: de som har rätt att be staten bruka indirekt våld för att säkerställa ens inkomst från kulturskapande aktiviteter, och de som inte har det. Vilket även det innebär att frågan blivit långt större än den ad nauseum upprepade frågan om hur "artisterna" ska få betalt - det handlar till att börja med om vilket samhälle vi lever i, och än mer om vad ett medborgarskap i ett sådant samhälle innebär.

De som reagerar mest mot absurditeten mot att jag omfattas av samma rättigheter som andra kulturskapare ges av de nya och hårdare tagen mot upphovsrättsbrottslingar brukar sällan vara allt för tydliga när det gäller att förklara vad denna skillnad mellan mig och dem består i. Å ena sidan är det självklart att kulturskapare ska kunna försörja sig på sitt kulturskapande - å andra sidan är det lika självklart att jag som kulturskapare inte ska kunna försörja mig på mitt kulturskapande. Vilket då innebär att det antingen finns en ytterligare förklaring till denna skillnad mellan kulturskapare och kulturskapare, eller att gränsen mellan oss egentligen inte har någonting alls med kulturskapandet att göra.

Swooosch.

De som förespråkar hårdare tag i syfte att säkerställa att vi kulturskapare kan försörja oss har onekligen en hel del kvar att förklara.

Gör inte som SD vill, tack

Jag tycker vi ska samla ihop pengar till tryckandet av ett stort antal mycket dekorerade skyltar - låt oss säga 329 stycken, för rundhetens skull - och inpränta orden "gör inte som SD vill, tack" på dem. Därefter ska vi med lagom högljudda borrar sätta upp dem i taket ovanför 329 mycket väl utvalda sängar, så att våra ömma folkvalda som inte är med i Sverigedemokraterna somnar till åsynen av detta budskap och vaknar till åsynen av detsamma. Om det inte visar sig tillräckligt kan vi även utöka finansieringen till att även täcka de sovrum dä utskottens tjänstemän residerar.

För den pedagogiska effektens skull, ser ni. För det verkar väldigt mycket som att det pågår väldigt mycket görande av typen "det SD vill" nuförtiden. Särskilt med allt det här snacket om att ta till diverse synnerligen långsökta juridiska finlirarmetoder för att säkerställa att SD inte har någonting att säga till om.

Vilket är PRECIS vad de vill. Ju längre sökta och subtilare metoder som används för att exkludera dem desto bättre enligt dem, eftersom varje ansträngning ger deras valretorik rätt till punkt, pricka och närmast molekylärfysisk precision. De har gått till val med en kampanj som baserar sig extremt mycket på att de blir formellt och informellt exkluderade från precis allt, och här kommer kavalleriet för att säkerställa att valet 2014 blir ett val där en mycket stor del av väljarkåren är väl indrillad i den faktiska omständigheten att SD:s martyrmyt är en empiriskt dokumenterad realitet.

Som jag sade i ett inlägg jag skrev när jag var på ett lite mer konservativt humör: ta ansvar, för i helvete! Sluta bete er som osäkra tonåringar som just upptäckt att en okänd tjugotreåring med trasiga kläder, nittiotalsfrisyr och en argsint mops står och petar naglarna med en halvtaskig armékniv på andra sidan gatan mellan er och skolgården. Ni vet, en sån där person som ser läskig ut på avstånd när fördomarna får göra sitt men, som visar sig vara synerligen ofarlig om en bara fortsätter som om inget.

Jag kan redan se hur partiideologerna gnuggar sina händer vid tanken på hur de på lång sikt kan befästa sin ställning som den eviga underdogen inom svensk politik, och om vår ömma riksdag och regering lär sig hantera SD på ett vuxet sätt så kommer vi inom kort se att de får 30% av rösterna och FORTFARANDE lyckas med konststycket att påstå sig vara en marginaliserad rörelse.

Må vara att politikerföraktet skjuter upp i nya höjder, men det finns ingen som helst anledning att visa dessa känslor vara befogade. Det är dessutom ett synnerligen ovärdigt beteende från en institution som säger sig vara kapabel att styra landet.

Sluta gör som SD vill, tack. Att göra dem glada hjälper inte riktigt oss så mycket som det kanske verkar i den parlamentariska stundens hetta.

Tusen tack

Så har det då äntligen blivit dags. Det tog lite längre tid än jag trodde att komma hit, men det du tittar på just nu är det tusende blogginlägget som jag publicerat. Mer eller mindre - det är svårt att räkna exakt i och med att jag är utspridd över ett par åtta bloggar. Men med snart 500 inlägg här, nära 400 borta på Tankefel, ett otal borta på Kampanj, ett aningen mindre antal borta på BBB och ett par till i en allt för lång lista så känns det som att just här och nu är en fenomenalt bra tidpunkt att fira exakt tusen.

Och hur bättre fira det stora tusentalet än genom att tacka alla - eller, okay, väldigt många - som varit med om att socialisera fram den jag har blivit så här efter att ha skrivit och skrivit och skrivit så självgenererande länge. Detta då genom att beskriva min alldeles egna blogghistorik i ett par något så när avgränsade steg, där övergången mellan före och efter blivit märkbar med tiden.

Men innan vi börjar med det så måste det påpekas att min ömma bloggkarriär är oåterkalleligt sammanvävd med Piratpartiet, och att en förändring i det ena oftare än inte har att göra med en förändring med det andra. Den som känner sig manad att forska om piratbloggande kan nästan använda mig som typexempel - nästan.

Here goes. Från början.

(Foto: Till Krech)

Steg ett blir förstås att börja redan från början, med den gamla goda tidens Tankefel. Det började med en synnerligen pretentiös sak på engelska redan 2005, men jag övergav den rätt fort till förmån för en svensk motsvarighet 2006. Jag kan redan nu erkänna att jag inte hade någon större aning om vad jag gjorde, men jag skulle ha en blogg, damnit!

Den förste som ska tackas är förstås Andreas, som dels var en av mina första riktiga läsare, men som än mer lärde mig att det här med länkar är mer än bara en snygg och i stort sett överflödig dekoration. Främst då genom att drabba mig med länkkärlek, och den glädje en inkommande länk innebär.

Jag var förstås en ung bloggare på den tiden, och jag måste tillstå att jag hade ett par stora bloggidoler back then. Den store Steffo - som fortfarande är one of a kind - var en av dem, och Emma, och Rasmus, och Calandrella, och Oscar, och [på den tiden] Blogge, och Hax. Många pirater redan då, som synes.

Det är intressant att se hur brutalt mycket bättre jag blivit på att skriva sedan den tiden. Att läsa inläggen från dessa antika dagar är närmast bokstavligt som att återse en yngre version av sig själv, med tillhörande känsla av rodnad vid tanken på att en faktiskt var så brutalt mycket yngre och dummare för bara två år sedan.

Samma utveckling går förstås att se även här på Magnihasa, som sparkade igång för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Om en tittar på de första stapplande månaderna så inser en rätt fort att jag inte riktigt visste vad jag gjorde då (inte ens med länkarna), men att jag hade någon slags aning om att jag var på väg åt något håll. Jag tror att jag förmodligen inte behöver skämmas om min blogg används som ett exempel på att en suger lite mindre på det en gör för varje gång en gör det - övning är färdighet, och förhoppningsvis har jag fått bäggedera under tidens gång.

Jag måste ha irrat rätt bra, för efter ett tag så hamnade jag på Live. Det var onekligen något av ett ögonblick när Mikael helt oförhappandes frågade mig om jag ville vara med där - så här med efterklokheten i bakhuvudet lite större än när jag hälsades välkommen in i Netroots. Det var ett ännu större ögonblick när Göran letade upp mig och baxade in mig i Piratpartiets mer interna kommunikationsflöden någon gång där i slutet av januari i år.

Jag var förvisso fortfarande ung och dum då, men det var då jag började socialisera med de piratbloggare vi känner idag. Qeruiem, Jan-Olof, Anna, Felten, Marie, Anna, Joshen, Rick och Christian - helt plötsligt var partiet inom kommunikativt räckhåll. Och helt plötsligt fanns det utrymme för att lyssna och lära. Helt plötsligt var jag en del av ett större samtal än den lilla monolog som förts här dittills.

(Foto: Steve Kelley)

Några månader senare, i maj, dyker nästa före/efterpunkt upp, då vår vice kampanjledare Victoria (efter vissa samtal med kampanjledare Janne) greppar tag i mitt öra och utnämner mig till mindre funktionär inom partiet. Det vill säga att bli världens första virtuella kampanjsamordnare och peka våra ömma bloggare åt någonting som nästan skulle kunna vara samma håll.

Vilket, i enlighet med principen om att valla katter, handlar om att hjälpa till när det behövs och att sedan aktivt låta bli att ställa sig i vägen när det inte gör det.* Men även om jag - tack och lov - synnerligen sällan har behövt använda mig av rena ethosargument av typen att jag innehar en hierarkisk position, så har onekligen rollen som kampanjsamordnare varit en väldigt formerande del av min personliga tillväxt det senaste halvåret. Den har tvingat mig att tänka i nya banor och nya termer, vilket onekligen tagit sig en hel del väldigt påtagliga uttryck även i de texter som står att finna här.

En sista punkt är onekligen det onekligen allt för ignorerade 2022-projektet, som dels inpräntat en viss överkärlek för att peta in enorma bilder (företrädesvis av typen HDR) som överdimensionerade radbrytningar och/eller subtila hintar om ämnesbyten i inläggen, och än mer tvingat mig att träna upp mitt stilistiska öga när det gäller att få helheten att hänga ihop från början till slut - särskilt då när det gäller inlägg som av ett eller annat skäl har varit i behov av att ändras innan publicering. Vilket, erkänningsvis, har varit de flesta inlägg, även om vissa av förklarliga skäl bedömdes behöva mer rödmarkering än andra.

Det var därför lite extra rörande när den gode Bränden - även känd som 27:e augusti - tog sig för att baxa sig förbi folk enbart och enkom för att tacka för en god editering under valvakans gång. Mycken arbete gick ner i den där sidan, och både jag och redaktionen - beståendes förutom mig även av Tomas och Jimmy - har tvingats lära oss en hel del som vi aldrig tänkt på innan.

(Låt oss nöja oss med att säga att det finns aspekter och nyanser av det stilistiska användandet av kontragrammatiska kommatecken. Och att det finns vissa fördelar med att leva efter mottot att stressen inte börjar officiellt förrän tio minuter innan publicering.)

Den som tittar på de första Tankefelsinläggen från nådens år 2006 (de från 2005 är tack och lov inte tillgängliga online längre) skulle förmodligen inte riktigt se denna framtid utspela sig för den unga och synnerligen okunniga bloggaren. Jag vidhåller att jag fortfarande är ung och okunnig, men att jag tack vare bloggandet - och än mer Piratpartiet - lärt mig lära mig saker på ett sådant sätt som förvisso är fenomenalt användbart på universitetet men som ändå inte riktigt lärs ut där.

Ironiskt nog.

(Foto: Christopher Wells)

Nu återstår bara att tacka ett par personer till som varit en del av det hela men som ändå inte riktigt fick plats i sammanställningen ovan. Let's börja med piraterna: Sat, Farmor Gun, Isak, Emil, Jonathan, Gonte, Malin, Tess, Beelze, Olof, Hanna, Mikael, Richie, Mia, Fredrik, Yami, Anne, Johanna, Leffe, Anders, Jacob, Markus, Michael, Skabbe och - well. Många. Om du vet med dig att någon borde finnas i den här listan så ge mig en kommentar om det.

Ett speciellt tack ska förstås ges till Kent, Peter, Mary, Laakso, Johanna, Tanja, Elin och Miku som - var och en på sitt eget vis - utgjort något av en idealtyp när det gäller hur en blogg kan skrivas.

Nu börjar det här inlägget bli långt, samtidigt som det känns som att de där utlovade tusen tacken inte riktigt fick plats. Jag antar att det ligger i sakens natur - världen är lite för stor för att en ska hinna med att vara tacksam för allt.

Likväl. Ett tusen inlägg. Tack alla ni som läser - vare sig ni gör hermeneutiska närläsningar eller bara skummar igenom the gist of vad inläggen råkar handla om. Utan er hade det inte riktigt varit samma sak. Onekligen.

Let's fortsätta med att skriva de där inläggen, shall we? Jag har fortfarande en hel del kvar av ungdomlig dumhet att nöta bort. -



(*Om du känner att du vill läsa mer om det här med att försöka samordna ett närmast anarkistiskt kollektiv av starka men inte nödvändigtvis samstämmiga individuella viljor i frivillig samverkan mot ett gemensamt mål så går det bra att lägga till mig i valfri RSS-läsare. Jag lär skriva mer om det i det närmaste tusentalet inlägg. Jag kan nästan garantera det.)

#Val2010

Det är väldigt många känslor i luften just nu, och jag anar att det är väldigt blandade känslor det rör sig om. Väldigt många har givit uttryck åt sina känslor bättre än vad jag kan, så jag tänker låta bli det här med att försöka sammanfatta dem. I stället tänker jag utbrista i ett:

Äntligen!

Nu har valet kommit och gått, och nu har vi all tid i världen åt att göra allt det där vi inte kunde göra medan vi hade valet, kampanjen och allt som hör därtill flåsandes i både öron och nacke. Valet är förbi, vilket innebär att vi äntligen kan sluta oroa oss för att råka säga någonting valtaktiskt opassande i parti och minut. Valet är över, och nu börjar den roliga delen av det här med Piratpartiet: det långsiktiga uppbyggandet av framtiden.

Det första som står på listan över saker att göra är förstås att vila ut ett par dagar, och månne kan jag passa på att läsa ikapp de första tre veckorna på terminen som försvunnit in i valdimman. Därefter börjar det egentliga arbetet med att fortsätta förändra det svenska - och europeiska - debattklimatet så att våra frågor återigen hamnar på varje spontanpolitisk tunga.

Eller, med andra ord: det är nu det egentliga arbetet med att borra in integritetsfrågorna i samtidsdebatten börjar på allvar. Och vi har lite mer än tre år på oss till nästa valkampanj börjar, vilket vi innebär att vi kan greppa tag i den metaforiska borren och begå en smula diskursivt vägarbete klockan kvart över fyra varje vardagsmorgon utanför maktens boningar. Vi har ingen anledning att vila på lagrarna längre än nödvändigt, och vi har ingen anledning att låta makten sova lugnt om natten i någon slags visshet om att det går att komma undan med att sopa integritetsfrågorna under mattan.

Kort sagt - nu börjar den roliga delen av det politiska arbetet. Valet är över - nu börjar politiken.

Om bara några dagar börjar TPB-rättegången igen. Det blir en omedelbar punkt att angripa. På lite längre sikt kommer organisationsbyggande och stärkandet av den redan starka aktivistkåren att vara huvudinslag. Och på ännu längre sikt kommer som sagt det stora projektet att vara en humla under mikrofonen att dra igång på allvar.

Framtiden ligger som synes ingenting annat än framför oss. Nu kör vi.

Yarr!

Valfrid

När morgonen kommer öppnar vallokalerna. Det är då det svenska folket ska realisera den demokratiska tanken att folket väljer sina ledare på egen hand och efter eget samvete.

Jag vill uppmana alla att respektera den där sista meningen, och verkligen låta det vara efter eget samvete. Vi har alla lagt fram vår argument, vi har debatterat, vi har kampanjat, vi har gjort allt - nu är tiden för det slut, och tiden för valfrid kan börja.

Idag är det valdag. Idag råder valfrid. Idag kan vi vila våra vassa tungor för första gången på mycket länge.

Debatten fortsätter igen på andra sidan.

Vi ses där.

Dagens visdomsord 4

Det är inte utan en antydan till en tår i ögat som redaktionen nu presenterar det sista inlägget från 2022, så här dan före dan. Det har varit en underbar tid, men allt som har en början måste även ha ett slut. Och framtiden fortsätter ju trots allt även utan oss.

Den gode Mab skriver om vikten av att lära sig inför framtiden, och tangerar på så vis det sista inlägget ovan. Även Rick planerar inför framtiden.

Andra ord av visdom kommer från Emma, som ger sina skäl till varför Piratpartiet är rätt val i morgon. Precis som Hax, Emil, Björn, Henrik, Sat, Carl och Anna.

Valet är i morgon. Men jag tror nog att nostalgin börjar redan idag.

Musikaliskt inpass: Fallout

Det finns en sak som Fallout hade i överflöd, och det var stämning. Särskilt första gången en spelar igenom det, men även andra, tredje, fjärde - för att inte tala om varje gång en tänker tillbaka på det hela och funderar på om det inte var tillräckligt länge sedan sist för att det inte ska vara värt ett återbesök.

Det kommer alltid att vara värt ett återbesök. Om tjugo år kommer det fortfarande vara värt ett återbesök. It's just that good.

Grejen med stämningen är dock att det inte riktigt rör sig om doftljus, mjuka kuddar och matchande inredning. Snarare rör det sig om att minnas en tidigare era som fick ett abrupt, nukleärt slut, och vars enda påverkan på nuet är att allting pågår i dess ruiner. Och det vore en direkt lögn att säga att musiken inte fångar detta.



Det är förvisso ett actionspel, där våld står i ett ofrånkomligt centrum, men det är ändå inte ett spel som behöver spelas med snabbhet som huvudmål. Faktum är att du belönas rikligt av att stanna upp och undersöka varje vrå och skrymsle och alternativ - om inte i termer av användbara föremål så i termer av riktigt välskriven bakgrundshistoria som inte kan annat än att få sinnet att spinna vidare på vad som hänt i innan en själv träder in på scenen. Det är inte en enda sak som skapar stämningen - det är den blotta mängden små saker som befinner sig på samma plats som gör det.

Precis som med musiken.



Det säger sig självt att det inte riktigt är för den som vill springa igenom allt utan att behöva bry sig om vad som görs. Vilket återspeglar sig väldigt mycket i musiken - den är inte direkt snabb, men den belönar de med tålamod nog att lyssna på den lite närmare med en känsla som är svår att finna någon annan stans. Särskilt i stycket nedan, som nog erkänningsvis är ett av mina favoritstycken. Det är någonting i blandningen av den totala förstörelsen och antydningen av hoppet om en ny ordning som inte kan annat än att vara - tja. Du kan höra med egna öron.



Sedan finns det ju förstås en mörk sida - en antydan om en möjlighet att den totala förödelsen kan upprepas ännu en gång. Jag ska inte förstöra historien genom att berätta hur, men erkänn att stycket nedan nog kan sägas vara av samma stuk men tvärtom som det ovan.



Och som avslutning så vill jag lägga in postapokalypsens soundtrack nummer ett. Det är inte det att undergången pågår - den har inträffat och gjort sin grej, och börjar nu bli så pass halv bortglömd att den nästan verkar som att världen alltid har varit undergången.



Om du inte har spelat Fallout så gör dig själv en tjänst genom att göra det. Du kommer väldigt fort att uppleva någonting som det är väldigt få förunnat att få uppleva för första gången i nutid, och du kommer att upptäcka att ett helt nytt utrymme har uppstått i ditt hjärta fyllt med kärlek till det fiktiva universum som är Fallout.

Musiken spelar en stor roll i detta. Men huvudrollen måste spelas av dig.

En valdebattskommentar

Ack, debatter. Som retoriker och sociolog vet jag att de utgör sociala situationer av ett alldeles eget släkte, och att saker och ting ser väldigt olika ut när en är i dem och när en inte är det. För att inte tala om hur stor skillnaden är mellan deltagare och åhörare. Den stora svårigheten är inte - som många tror - att hitta argument där i stunden. Det är någonting som kommer med övning, och om du och dina vänner sätter igång och övningsdebatterar så kommer ni bli rätt bra på det efter bara några gånger.

Det hjälper en smula att veta vad det är en talar om, men det är i retorisk mening inte strikt nödvändigt. Vilket också är den stora svårigheten med debatter - den diskrepans som finns mellan det deltagarna tror sig säga och det åhörarna faktiskt hör.

Just den svårigheten är lite lurigare att ta sig förbi. Ingen kan läsa tankarna hos åhörarna innan en har sagt det en ska säga, och det är brutalt omöjligt att hinna göra det medan en är upptagen med att tänka snabbt kring vad en ska säga härnäst i den heta situation som en debatt faktiskt är. Det krävs en hel del drillning, övning, repetering och upprepande av de tre föregående för att verkligen få det en tror sig säga och det en förmedlar i fas - eller, rättare, att banka in i ens ryggmärg att säga sådana saker som förmedlar det en vill att åhörarna ska tänka snarare än det en själv tänker.

Avgrunden mellan mun och öra består av mer än bara luft, trots allt.

Detta är en brutal insikt, som många gånger drabbar stackare som gett sig in i debattsituationer oförberedda - så som stackars batongliberal Pehrson gjorde alldeles nyss på SVT Debatt. I alla fall verkade det så, så som den gode Rick körde över hens resonemang.

Det värsta är att det inte direkt spelar någon roll ifall Pehrson nu sitter och tänker igenom ett resonemang som totalt skulle totaldemolera allt hens motståndare sade just där och då. Ögonblicket - den sociala situationen, kairos - är över och förbi, och det som inte sades där och då är väldigt för sent att sägas nu. Jag anar att det pågår någon slags tanke av typen "jag skulle ha sagt..." just nu, och än mer att det kommer att påbörjas en process av typen "du skulle ha sagt..." i morgon.

Eller möjligtvis på måndag, när allt är sagt och gjort inför valet, och det finns lite mer tid över till att omsätta reflektoner och efterklokheter i praktiken. Vilket då i och för sig gäller både för Folkpartiet, Piratpartiet och alla andra partier.

De har tydligen inte lagt upp debatten i eftertittformat än, så tills de gjort det så får vi nöja oss med eftersnacket, som inleds med att två experter kommenterar Rick vs Pehrson. Jag uppdaterar vid tillfälle.



(En liten fotnot om det här med expertis - när får jag börja kalla mig expert? Blir det när jag tagit ut den där fil kand-examen i retorik inför sommaren, eller kan jag tjuvstarta redan nu? Var går gränsen, och står jag på den?)



Andra på samma tema: Lucas, Fredrik, John-Henri, DN, Jonas, Peter, Peter, Rick, Trollan, Beelze, NA,

Arbetsmarknadspolitik, you say?

Det talas väldigt mycket om arbetsmarknadspolitik numera. Folk ska få jobba, de ska få arbeta där de själva vill, alla har rätt till ett arbete, alla har rätt att arbeta med vad de vill. Arbete är frihet, arbete ger frihet, arbete skapar frihet -

Som synes så är det inte bara aktuellt nu, utan har även varit aktuellt förr. Egyptierna, grekerna och romarna hade i och för sig skrivit in i sina samhällskontrakt att socialgrupp tre hade en synnerligen ovillkorlig rätt till arbete, men som tur är så har vi lyckats nyansera debatten en smula sedan dess.

Now, om jag förstått saken rätt så hävdar både höger och vänster att det ska finnas tillgängliga och drägliga arbeten för den som är arbetsför, där det lite förenklat är så att vänstern lägger lite mer vikt vid "drägliga" och högern vid "arbetsför". När det gäller "tillgängliga" skulle jag dock påstå att det är ungefär lika mellan de två titanerna. Ingen av dem hävdar i all fall rakt ut att vi borde göra arbetsmarknaden mindre tillgänglig - hur nu en sådan politisk ambition nu skulle kunna uttryckas rakt ut utan att PR-avdelningen utlyser akuta krismöten.

Det verkar en smula som att det saknas något av en dimension här. Det är förstås all well and good att anse det ett väl eftersträvansvärt mål att fler kommer i arbete - det ingår ju trots allt i uppdraget att försöka representera arbetssamhällets mentalitet i den politiska processen. Det som saknas är den sociologiska synen den enskilda människans relation gentemot arbetsmarknaden. Att bara fösa in så många som möjligt i arbete är inte direkt den mest genomreflekterade av ståndpunkter, men ibland framstår det ändå som om detta är alfa och omega i arbetsmarknadsretoriken.

Vilket är fail, eftersom det innebär att människan finns till för statens arbetslöshetsstatistik, snarare än tvärtom. Och det innebär att vi inte lärt något av historien alls.

(Foto: Trey Ratcliff)

Varje gång jag hör någon tala om arbetsmarknadspolitik så vill jag plocka fram ett formulär och be den talande att definiera några mycket viktiga begrepp i sammanhanget, bara för att ta reda på om den talande bara slänger sig med floskler eller inte. Formuläret skulle se ut ungefär så här:

Definiera följande begrepp. Skriv på baksidan om du behöver.

Arbete:

Arbetsmarknad:

Arbetsliv:

Arbetslöshet:

Arbetsplats:

Arbetsförhet:

Arbetsvecka:

Arbetsmarknadspolitik:

Individ:

Samhälle:

Människa:

Meningsfullt arbete:

Sysselsättning:

Drägliga arbetsvillkor:

...och några till. Som ni kanske anar så räcker det liksom inte med att bara säga att fler ska sättas i arbete, eller ens hur denna ökade grad av sysselsättning ska realiseras rent praktiskt. Det måste till en lite mer nyanserad och explicit syn på saken innan vi ens kan etablera att vi talar om samma sak. Vilket vi bevisligen inte gör i dagsläget - det krävs inte mycket i vägen av diskursanalys för att inse att ordet "arbete" inte riktigt innebär samma sak när de olika partierna använder det, och att vi därmed behöver lite mer intellektuell hederlighet hos våra arbetsföra politiker när debattvarven övergår till att bli förvaltningspolicy.

Annars kommer vi att drabbas av flera verkliga berättelser av den kaliber som Emelie ger oss, och jag anar på något vis att ingen direkt anser att just deras idealsamhälle innehåller sådana.

Vi har en hel del begreppsförvirring att reda ut innan vi kan börja bygga om, bygga nytt och bygga bättre. Helt klart.

Dagens visdomsord 3

Världen tycks pågå lite mer än vanligt idag. Vilket är fenomenalt vänligt av den, eftersom det innebär att jag inte behöver oroa mig för att råka hamna i någon slags tillstånd av att inte ha någonting att göra. Hemska tanke.

Först av allt vill jag ge ett stort tack och en lite mindre länkkärlek till Laakso. Tack.

Därefter ser det ut som att Ipred inte verkar vara så oproblematiskt som dess förespråkare vill antyda, och att det därför nu ska skickas vidare till EU-domstolen. Det kommer förvisso att ta ett tag för rättvisans maskineri att snurra vidare, men jag är ändå hopfull inför det eventuella utfallet.

Det tycks också som att det numera finns en marknad för kända bloggare. Hint: det är val på söndag, och vissa bloggare kommer att ha brutalt mycket mer tid över efter det. Just saying.

I övrigt är det glädjande att mina kollegor inom Netroots lyckats få ut budskapet om ekokammaren på bred front. Vi behöver onekligen mer politisk ekonomi (i dess medie- och kommunikationsvetenskapliga mening) i det hela.

Redaktionen vill även påminna om att det näst näst sista 2022-inlägget publicerades nyss. Förebyggande nostalgi indeed.

För att avsluta denna ström av medierat kloka ord så vill jag, likt Hax, notera att Gallo är en soppa. Inte av typen gulasch, dock.

Välan. Det var allt för mig för det här inlägget. Jag anar dock att ett inlägg till är på väg in, av den lite tyngre sorten den här gången. Om någonting så inne som arbetsmarknadspolitik, av alla saker.

Dagens visdomsord 2

FRA och datalagringsdirektivet utgör bägge två angrepp på rättsstaten. Pow. Det kan inte sägas rakare, klarare, tydligare, mer rättframt eller brutalare än så. Ingen pardon, inga om, inga men, inga hit, inga dit, inga hipp, inga happ, inget tvivel - pow.

Angrepp på rättsstaten.

Precis vad Piratpartiet sagt hela tiden.

Det är banne mig värt ett kortinlägg bara det. Rakt av. Klart och tydligt. Utan vidare krusiduller. -

Dagens visdomsord

Vi är inte riktigt framme vid det tusende inlägget än. Det ligger farligt nära, men det är fortfarande lite space kvar mellan oss och det. Men jag måste tillstå att det skulle vara en ära att få återge följande citat från Marianne Levin, professor i civilrätt, i just den anda av win som komma skall:

Det finns en privatisering av rättsskydd, inte av dömande men av bevakningen - och det är en fråga om man vill ha den typen av samhälle.
Man kan också fråga sig: vill man stoppa Scenen [ett löst nätverk av fildelare] till varje pris så går det naturligtvis men det skulle kosta väldigt mycket integritetsrättsligt, integritetsskyddet skulle ta skada, det går ju att sätta in kontroller på ett sådant sätt till slut att allting är synligt - men det är inte det samhälle vi vill ha.

Vilket onekligen är vad vi i Piratpartiet har sagt hela tiden. Upphovsrätt i all ära, men det finns någonting som kallas proportionalitet, och dess princip borde tillämpas även när det gäller sådana saker som att omsätta lagen som tanke i praktisk handling.

Marianne - du är min hjälte för idag. Tack!

Politiskt självmord

Det gjordes för länge länge sedan en studie om det här med social konformism vs social frihet. Tanken var att undersöka hur variationer i graden av tryck på individen att inlemma sig i den sociala normen påverkade en viss aspekt av människor liv, och om det med någon som helst säkerhet går att säga att geografiska områden eller befolkningssegment som uppvisade mer eller mindre av detta sociala tryck därmed också kan förväntas uppvisa samma mönster när det gäller just denna aspekt. Inget märkligt där, med andra ord - en vanligt sociologisk studie, en sådan som forskare gör hundratals av varje år och som vanligtvis brukar hamna i ett lagom stort antal bibliotekskällare där lagom många doktorander konsulterar dem lite då och då med lagom jämna mellanrum.

Det har förmodligen gjorts sociologiska studier på hur ofta detta inträffar, och med hur jämna mellanrum. Och litteraturvetenskapliga studier också. Förmodligen av samma person.

Hursomhelst. Konformism vs frihet. Det den flitige forskaren kom fram till var att den eftersökta effekten indeed hade någonting att göra med den grad av tryck individen hade på sig att konformera sig till normen. Men inte på det sätt som intuitionen sade att det skulle göra. Det visade sig nämligen att den dök upp både vid ett högt tryck OCH vid ett lågt sådant, vilket var lite småmärkligt och behövde förklaras.

Det visade sig också, märkligt nog, att det dök upp med en rent statistiskt sett skrämmande regelbundenhet. Det var inte bara det att graden av socialt tryck påverkade förekomsten - det stabiliserade den också på en viss ungefärlig nivå per år, plus/minus en viss felmarginal. Vilket i sig är märkligt och måste förklaras - varför ligger det på en närmast förutsägbart stabil nivå över tid? Slumpmässiga siffror flyger både hit och dit, och även om det går att komma fram till att det är mer förekommande i vissa sammanhang än andra så är det bara när det finns en metod i galenskapen som det tenderar att bli ungefär lika mycker varje gång. Någonting är i görningen, med andra ord.

(Foto: re_birf)

Now, det här med att det rent statistiskt sett sker kring ett visst antal av x per år varje år är en knivig sak att förklara. Varje enskilt individuellt fall av x är ju förstås högst personligt och har sina egna anledningar till att det inträffar, och det går inte alltid att förutsäga exakt vem det drabbar. Ändå tycks det dyka upp ett lagom stabilt antal fall från år till år, på något vis. Trots alla tusentals individuella livsöden som leder upp till det hela så är det ändå just kring det specifika antalet varje år, som om det vore någon slags naturlag.

Eller, tja, kanske inte naturlag, eftersom vår flitige forskare ju upptäckte att det skiljer sig åt mellan olika grupperingar, men att antalet skiljer sig åt gör inte den där märkliga siffran mindre märklig. Det antyder bara att det går att göra någonting åt den, och att det vore nyttigt att ta reda på hur och varför.

De av er som läst så här långt börjar nog undra vad det är för mystisk (men flitig) forskare jag talar om, och än mer vad den där mystiska faktorn i undersökningen var för något. Jag anar att vissa av er gissade på Durkheim redan vid första meningen, och efter hand såg att det indeed handlade om hens studie om självmordsfrekvensen och dess mystiska stabilitet över tid. Väl observerat.

Still. Det besvarar inte frågan om varför det helt oförhappandes dyker upp en sammanfattning av en förvisso brutalviktig sociologisk studie om självmord så här strax innan valet. Ni är alla luttrade och vet att det alltid finns en anledning till att saker dyker upp när de dyker upp, så varför då denna flört med det potentiella politiska självmord det är att tala om negativa saker tisdagen före en valsöndag?

Politiskt självmord, ja. Håll dom två orden i åtanke en stund. De blir viktiga för slutsatsen.

(Foto: Mark Bowler)

Durkheim kom alltså fram till att självmordsfrekvensen ökar i de fall där det sociala trycket att konformera är antingen för högt eller för lågt. När det är för högt så har stackarn ingen som helst möjlighet att ge uttryck för sin egen person eller göra någonting av fri vilja - det kanske eller kanske inte rör sig om slaveri i bokstavlig mening, men väl i social sådan. När det omvänt är för lågt så har stackarn ingenting att jämföra sig med, och allting blir antingen meningslöst eller omöjligt att sätta in i ett passande sammanhang. Stackarn blir anomisk, alienerad från allt och alla, och ingenting betyder längre någonting. Den enda upplevda utvägen från bägge dessa tillstånd är ett radikalt bryt med livet, och ett visst antal personer går denna väg per år.

Det går inte att förutsäga vilka eller varför, men det är alltid ungefär ett visst antal per år. Även och särskilt om vägen till de enskilda specifika fallen är episka personliga dramer som är värda att göras om till eviga pjäser på mänsklighetens teaterscen.

De värdekonservativa har en poäng när de hävdar att det finns ett egenvärde vid att hålla fast vid traditionella värden och inte springa allt för fort in i nya sociala former. Inte med någon som helst nödvändighet för att de gamla formerna är någonting att hänga i granen, utan för att undvika att allt för många allt för fort hamnar i det anomiska och allt för frihetliga tillståndet, och därmed inte vet hur de ska leva. Utan en gemensam och stabil utgångspunkt för ens agerande (och bedömandet av detsamma) är det onekligen väldigt lätt att bli eller uppleva sig utestängd från samhället i stort. Som om en inte har en plats här i livet.

Samtidigt måste det tillstås att det finns en anledning till att progressiva krafter behövs, och att det onekligen finns element i dessa traditionella värden och sociala former som är direkt farliga. Det behövs inte mycket fantasi för att inse att ett liv i påtvingat och ofrivilligt hemmafruskap inte riktigt är det mest lyckosprudlande av liv. Särskilt om det inte upplevs finnas några alternativ till detta - varpå vi åter hamnar i det fruktade läget med intet som enda alternativ.

(Foto: Bernardo Borghetti)

Nu skulle vi kunna vara elaka och påpeka att det den flitige Durkheim kommit fram till att det inte är världens lajban att leva som alkoholiserad arbetslös fabriksarbetare i en stendöd bruksort, eller som tvångskommenderad hemmafru i ett äktenskap där kärleken dött. Vilket i och för sig är sant, men det motiverat inte riktigt att det behöver ett helt mastodontinlägg för att förklaras. Eller, som i Durkheims fall, en hel bok  Men vi skippar det och går direkt till poängen till varför det här inlägget finns - the slutsats.

Vi har alltså etablerat existensen av två faktorer som är ömsesidigt uteslutande och som var för sig orsakar ett statistiskt mätbart ökat antal självmord: för mycket socialt tryck, och för lite. Det jag vill komma fram till är att vi på senare tid - och förmodligen också i framtiden - kan ana att dessa två faktorer blir allt mindre ömsesidigt uteslutande och allt mer ömsesidigt närvarande. Det borde vara svårt att kombinera för mycket och för lite socialt tryck (ungefär som att någonting som är jämnvarmt har svårt att vara både för varmt och för kallt samtidigt), men ändå är det likväl det vi ser hända.

Samtidigt som utanförskapet ökar, de traditionella formerna för social interaktion upplöses och samhället på det stora hela träder in i ett nytt sätt att vara som vi ännu inte kunnat anpassa oss kulturellt eller emotionellt till, så införs även ett mycket omfattande system för massövervakning av medborgarnas alla göranden och låtanden. Å ena sidan blir det allt svårare och svårare att veta vad som är rätt att göra, och än mer vad en förväntas göra - månne kan (bristen på) den nya mansrollen vara ett exempel på detta, eller de radikalt förändrade arbetsvillkoren på väldigt många arbetsplatser. Å andra sidan så övervakas allt vi gör ner i allt mindre och mindre detalj av olika system, må de vara av typen kamera, byråkrati eller elektronisk avlyssning, och det ligger ständigt ett moment av att det gäller att alltid göra rätt för att inte bestraffas inblandat i det hela.

Vilket då är det sämsta av bägge världar - både för mycket och för lite frihet samtidigt.

Vi kan inte göra någonting åt fenomenet att folk tar livet av sig. Det ligger i sakens natur att det inte går att nollvisionera här - bara naiva idealister nollvisionerar om någonting, ever. Men vad vi kan göra är att dra ner på den årliga siffran genom att aktivt låta bli att införa ett massövervakningssamhälle av Kafkas nåde. Som bekant så slutade DDR att ta statistik över antalet självmord efter ett tag, och det krävs inget sociologiskt geni för att förstå varför.

Det krävs inte heller ett sociologiskt geni för att förstå varför massövervakning inte är rätt väg att gå. Det förväntade ökat antal självmord vi med sociologiskt garanterad säkerhet kommer att se de närmaste åren skulle kunna undvikas redan nu. Månne borde vi notera skillnaden mellan nu och sen, för att sedan kalla ökningen vad det egentligen är: en ökning av politiska självmord. Eller, rättare - politiskt framkallade självmord.

Det finns många anledningar till att Piratpartiet konsekvent motsätter sig den allt mer omfattande övervakningstendensen. Det här är en av dem.