Döda själar

Jag läser Bengts redan berömda text om vänsterns generella dekadans, och kan inget annat än att få ont i huvudet. Det ord som upprepas gång på gång är -

Really?

Skrev du just en tre tusen ord lång text som uteslutande använde ethos som argumentform? Som utan vidare använder liknelser om vänster/kulturmarxismen som lika gärna skulle råka kunna återfinnas på Avpixlats dåliga dagar? Som med invand självklarhet använder anekdotiska exempel för att påvisa en generell trend i samhällsutvecklingen?

Really?

Var ska jag börja? Var kan jag börja, annat än med att konstatera att det var bättre på min tid?

Nu kanske någon invänder att jag är för ung för att ha en egen tid, och att jag borde skaffa lite fler år innan jag kan börja tala med någon slags auktoritet om det här med hur tidsandor är eller har varit. Men Bengt gör mig tillräckligt trött i huvudet för att känna att vi inte har någonting alls gemensamt, och att det är anledning nog att ta till orda.

Och plötsligt infinner sig det där ordet. Helt oombett.

"Gubbe."

Det hela känns bara gammalt. Som ett lokalt käbbel som av någon outgrundlig anledning lyckats få tillräckligt många intresserade för att överleva sig självt en säsong till. Som en debatt mellan två nästan obskyra akademiker som en måste känna till för att förstå varför saker råkar vara som de är, men som utan vidare kan förpassas till en dokumenterande fotnot medan det egentliga arbetet pågår runtomkring.

Det egentliga arbetet för min generation, för min tid, är inte att växa upp. Den värld som fanns att växa upp till finns inte längre. Utbildningarna leder ingen vart, bristen på utbildning leder inte heller någon vart, och egentligen spelar det ingen roll för själva det ekonomiska system som skulle ha haft användning för både utbildade och outbildade håller på att kollapsa av sin egen orimlighet. Samtidigt håller ungefär varje etablerad social norm att luckras upp av den plötsliga existensen av ett omedelbart globalt kommunikationsnät, som utan vidare undenröjer det tillstånd av kroniskt informationsunderskott som varit fundamentet för allt tänkande om människans villkor sedan de gamla grekerna dryftade frågan om det rättrådiga livet.

Det egentliga arbetet för min generation är inte att växa upp. Vi kan inte växa upp. Vi är den samtida motsvarigheten till brännvinsgenerationen i den tidiga urbaniseringens skede - den generation som flyttade från land till stad i jakt på arbete, och som i princip söp sig själv fördärvad tills dess barn hade växt upp i den nytillkomna stadsmiljön. Den buffert som behövde härda ut tillräckligt länge för att nya sociala normer skulle kunna etableras. Vi är mellanskiktet mellan det som var och det som komma skall, och vi vet om det.

Vi som ständigt uppmanas söka individuella lösningar på kollektiva problem.  Och som lika ständigt får höra att det är vårt fel när vi misslyckas.

Och om vi frågar de tyngre namnen inom samhällsvetenskaperna så säger de precis samma sak. Durkheim har sin anomi, Weber sin järnbur, Bauman sin flytande modernitet, Parsons sitt systemfel, Marx sin alienation, Foucault sitt panopticon, Bourdieu sina malformade habitus.

Butler har sitt liv som experimentell teater med osäkrad kpist i ryggen för den som råkar spela fel sexuell roll.

Jag blir trött i huvudet av din text, Bengt. Du tillhör en annan tid, som bara pågår av den enda anledningen att dess invånare inte vågat ta steget fullt ut och faktiskt inse att de är döda.

Och det är faktiskt det enda sättet jag kan beskriva skillnaden mellan höger och vänster. Död. Död likt lagen om huru svin i ollonskog må släppas - den trycks fortfarande år ut och år in i den allmänna litteraturen, men då mer av ekologiskt sentimentala skäl än någonting annat.

Jag är trött. Trött på den här världen av döda strukturer som synbart raseras runt omkring oss. Trött på att leva i dessa moderna ruiner av det moderna projekt som inte ens den vänster du kritiserar orkar ta på allvar längre. Trött på att vänta på det Godot som ska komma när vi glömt hur det var på vår tid.

Du är för gammal, Bengt. Dina frågor är för gamla. Din värld sänds via signaler vars enda mottagare är en teveapparat i ett tomt rum, lika tragisk som det inspelade burkskratt den säljer sig själv med.

Jag är trött. Och jag är för gammal för att egentligen orka med att gilla läget.

Jag kan i alla fall trösta mig med att inte vara maktlös. Men det är inte den sortens makt som kommer av att ha blivit försedd med en privatiserad köttgryta. Utan den som åldrar i förtid, gör mig och mina likar lika döda inombords som den arkitekturella ruin vi kallar Slussen är till sitt yttre.

Men fortsätt du ditt korståg mot kulturmarxismen, mot vänstern. Mot spöket av en tid som flytt och glömts bort så pass att bara spamalgoritmer letar efter den. Fortsätt du. Än finns det några döda själar kvar att sälja.

Som Heidegger säger så lever vi alla inför döden. Och någonting ska vi ju syssla med tills den inträffar.