Det politiska bloggandet - tio år senare

Att summera tio år är ett stort åtagande. Det är en tidsrymd som innehåller många händelser, förändringar och utvecklingar, och varje val som framhäver vissa aspekter döljer med nödvändighet andra. Det finns så mycket tid att summera och så få ord att göra det med – texten måste bli klar någon gång, trots alls. Det vore onekligen väldigt otidsenligt med en tioårssummering som anländer först efter tolv år; god timing är mer än bara en artighet. Inte minst för bloggare.

När jag funderat över hur jag skulle gå tillväga för att summera de tio år som gått sedan alla hjärtans dag 2009 – och allt som skett under tiden – har jag frågat mig om det vore lämpligast att summera den personliga eller den politiska utvecklingen. Båda är intressanta och omfångsrika, och skulle med lätthet kunna fylla hela böcker, men jag anar att det finns en fråga som behöver ställas innan alla andra frågor kan besvaras:

Vem läser ens bloggar 2019?

Det är förmodligen värt att påminna om att internet var annorlunda på den tiden. Särskilt år 2009. Facebook var inte den globala leviathan det är nu, Twitter hade just grundats, och maxlängden på Youtubes videor var tio minuter. Instagram fanns inte. Den första iPhonen släpptes 2007, och var fortfarande något av en nyhet. Sociala medier var någonting som hände vid sidan av den egentliga aktiviteten online:

Slösurfandet på hemsidor.

Om du stirrar på dessa ord med förvirring i ditt sinne och en djup känsla av svindel i ditt hjärta, så förstår du vidden av den förändring som skett under det senaste decenniet. Internet var en fundamentalt annan plats, där webbplatser inte bara var en ursäkt för att slussa en vidare till en app eller en facebooksida. Hemsidor var internet, och det var där det hände. För varje given definition av ”det”.

Detta är viktigt att hålla i åtanke. Inte bara för att det är lätt att glömma radikala förändringar i efterhand, utan även för att det besvarar frågan om vem som läste bloggar 2009. Och, än mer, vem som skrev bloggar på den tiden. Det fanns en publik för det, en etablerad förförståelse för mediet, en medvetenhet om genren som gjorde att både läsare och författare kunde hoppa rakt in och sätta igång utan allt för stora mentala omsvep. Det var, för att uttrycka det kort och koncist, en grej.

Världen var yngre då.

Med detta i bakhuvudet, är det lätt att förstå hur jag som allt för ung person (var jag någonsin så ung?) kunde ta steget från att skriva i communities och på forum till att skriva på en egen blogg. Till en början skrev jag på samma sätt som i de andra medierna, men över tid lärde jag mig den ädla konsten att forma ett inlägg på ett sådant sätt att det är både sammanhängande och relevant för samtiden. Med tilltagande skrivförmåga anlände även läsare och medbloggare, i en god cirkel bäst beskriven av frasen ”learning by doing”. Så här i efterhand är den största delen av sakinnehållet i det jag skrev inte överdrivet intressant, annat än som en tidskapsel över en dåtid som flytt. Det blir så när en skriver för samtiden om dagsaktuella ämnen. Samtiden var bättre förr.

Desto intressantare är den publik som fanns då men som inte finns nu. Dels de bloggare som skrev inom Piratpartiet, som jag var i ständigt samråd med och diskuterade både ämnesval och skrivstrategier, men även bloggare från andra partier, som också skrev om dagsaktuella ämnen utifrån sina egna ståndpunkter. Tillsammans utgjorde vi ett slags samtida republic of letters – en korresponderande grupp människor som med ojämna mellanrum diskuterade politiska skeenden, i både medhåll och mothugg. Den som ville få sig en bild av hur de olika partierna tyckte om de frågor som var aktuella just då, kunde med lätthet läsa bidrag från alla partier. Dels eftersom nyhetssidorna länkade tillbaka till de blogginlägg som länkade dem, och dels eftersom vi bloggare länkade till varandra. Det senare skedde enligt outtalad överenskommelse vare sig en höll med dem eller ej, men jag misstänker att länkandet hade en tendens att korrelera med medhållskofficienten i icke ringa grad.

Det fanns, med andra ord, en politisk offentlighet där vem som helst med uthållighet, intresse av att läsa nyheterna och någon form skrivförmåga – kunde träda in. För en kort period i den svenska politikens historia diskuterade partiernas medlemmar med varandra, och tog del av varandras åsikter. Habermas hade varit stolt över oss.

Detta finns inte längre.

Detta beror dels på den ovan nämnda övergången från hemsidor till sociala medier (det ger mer omedelbar effekt att skriva en tråd på twitter eller en post på facebook, än ett inlägg på en blogg), men också på en mycket specifik incident som inträffade år 2011: Politiskt Inkorrekts uppmaning att förstöra denna gemenskap genom att överrösta den med trollkörer och spam. Deras metod var mycket enkel och brutal: de uppmanade sina många och likriktade läsare att besvara alla tweets som taggades med #svpol med sanningen om invandring och mångkultur. Det som dagen innan den trettioförsta augusti var ett offentligt samtal, var dagen efter ett slagfält, där rasismens gutturala vrål överröstade allt annat. Effekten var omedelbar och förödande.

Det behöver nog inte sägas att Politiskt Inkorrekt var SD:s propagandaorgan, vilket sedan bytte namn till Avpixlat. De heter någonting annat nu. De har tagit bort sina gamla alster från sina webbplatser, men historiskt intresserade personer kan läsa deras uppvigling här. Den är lika oförlåtlig nu som då.

Det politiska bloggandet levde kvar en tid efter detta, men sakta men säkert blev inläggen färre. Tröttheten satte in – reaktionerna på ens inlägg tycktes bestå mer av troll än någonting annat. Kombinationen av gapiga troll, minskande läsekretsar, färre länkar från medbloggare, och en allt snabbare (och stundtals märkligare) nyhetscykel på sociala medier ledde efter hand till att intresset för att skriva försvann. När tidningarna så småningom slutade länka tillbaka till enskilda bloggposter, var den politiska bloggosfären officiellt död. Det fanns (och finns) förvisso fortfarande politiska bloggare, men de skrev inte för samma politiska offentlighet. Tiderna har förändrats, likaså det politiska samtalet.

Månne kan förändringen sammanfattas med en anekdot från mitt studentliv. När jag under 2012 skulle välja ett ämne för min kandidatuppsats i retorik, valde jag den politiska offentligheten så som den tog sig uttryck i bloggosfären. Då fanns den fortfarande kvar, förvisso i något försvagad form, men i tillräckligt hög grad för att utgöra empiriskt material för en uppsats. Tyvärr drabbades jag av sjukdom, och kunde inte slutföra uppsatsen där och då. När jag under 2017 återupptog det retoriska uppsatsskrivandet, funderade jag på att fullborda uppsatsen så som jag hade tänkt fem år tidigare. Som ni kanske redan anar, fanns det inte tillräckligt mycket bloggande kvar för att fullfölja projektet i den anda av politisk offentlighet mina minnesanteckningar språkade om. I stället skrev jag retoriska överväganden på Patreon. Skillnaden mellan då och nu är vare sig subtil eller svårfångad.

Detta reser onekligen frågan vad som hänt med alla politiska bloggare efter att de slutat vara politiska bloggare. Skriver de någon annanstans, nöjer de sig med korta kommentarer i sociala medier, eller har de slutat skriva helt och hållet? Vart tog ni vägen, vänner och lojala opponenter?

Av det redan sagda, kan ni nog dra slutsatsen att jag stannade på universitetet länge nog att skriva ett par examensarbeten. Kandidatuppsatsen i retorik är redan nämnd. Därtill skrev jag en magisteruppsats i pedagogik (om vilka former av kunskap som anses legitima i skolmiljöer, och vilka som anses vara irrelevant nonsens trots att de rent konkret är identiska med lärandemålen), samt en magisteruppsats i sociologi (om hur rationalitet tar sig olika former i olika kontexter, och den märkliga paradoxen i att ett hänsynslöst reducerande av allting till rationellt mätbara enheter kan bli en estetisk princip). Utöver detta finns ytterligare två kandidatuppsatser, men de är inte lika spektakulära.

Mer bloggrelaterat finns jag även på ett antal nya bloggar. Traditionen att starta en blogg om året, som inleddes idag för tio år sedan, har fortsatt, och fortsätter. Beroende på om du är intresserad av litterär kritik, emotionella vinjetter, utkast till större idéer, en bok om Alpha Centauri eller – årets nyhet – reflektioner om städers och samhällens utveckling, så har du en hel del läsande framför dig.

Och, om du känner dig manad, skrivande.

Det är aldrig för sent. Din röst behövs.

De radikaliserade bloggarna mitt ibland oss

Samtiden är speciell, i den mening att allt vi gör lämnar elektroniska spår efter sig. Det är i och för sig inte en speciellt intressant observation, men den leder till desto intressantare observationer när det väl är nämnd och introducerad.

Det finns ett allt större antal bloggare som över årens lopp närmat sig de invandrarfientliga propagandaorganens ämnesval och argumentation. De läsare som följt dem under årens lopp har förmodligen inte märkt av det, upptagna som de är av vardagens stilla lunk. De som läst ett tag, tagit en paus under några månaders (eller års) tid och sedan återvänt, däremot, kan se en klar skillnad mellan före och efter.

Före förändringen var de sig själva. Det vill säga, de gjorde sin grej och använde sin egen röst för att uttrycka sina egna åsikter. Efteråt är det som att de blivit väldigt mycket mindre av sig själva och mer av en förlängning av propagandaorganen. De har samma talepunkter, samma åsikter, samma ämnesval och på det stora hela samma förutsägbarhet.

Det är sorgligt. Men det är förståeligt.

Nu säger jag inte "förståeligt" i någon slags empatisk bemärkelse, utan utifrån ett vetenskapligt metodologiskt perspektiv. Eftersom vi har alla bloggposter som skrivits före, under och efter förändringen, så kan vi rent principiellt läsa oss till vad som hänt, och varför. Radikaliseringsprocessen är så att säga självdokumenterad, och behöver bara studeras systematiskt för att klarläggas.

Förståelsen ligger inom räckhåll. Det enda som behövs är den disciplinerade viljan att greppa den.

Inlägget trollen inte vill att du ska läsa

Ni har stött på dem. Trollen. De envisa trollen. De envisa trollen som absolut måste prata. Med dig. Konstant. I mängder. Konstant. Och här kommer en till, som vill prata med dig.

De går i vågor. Ibland är de ytterst aktiva, och vill säga mycket på kort tid. Ibland ligger de lågt, och tycks ha hittat grönare stränder. Men likt Skatteverkets besked om att det är dags att deklarera, så är deras återkomst förutbestämd.

De går även i vågor. Det vill säga att de säger i stort sett samma saker varje gång de dyker upp, på samma sätt, med samma underliggande mönster. Vilket är en bra sak, eftersom det mellan varven går att beskriva och förutsäga hur nästa våg kommer att se ut. Som i den här listan, exempelvis.

Den här listan skrivs inte för att hänga ut de stackare som lider (vetandes eller ovetandes) av att vara troll. Den skrivs dock för att vara användbar för dem och personer i deras närhet. Dels som ett självtest - stämmer någonting av det nedanstående in på mig? Dels som en manual till den som drabbas av en trollvåg - hur kan det de säger sättas in i ett sammanhang och förstås? Och, slutligen, som ett referensmaterial - det är alltid bra att kunna peka någonstans och säga att det finns nedskrivet. Inte minst i de fall där en behöver säga "look, du är så förutsägbar att det till och med finns ett inlägg om dig och det du gör, läs det".

Okay. Nog med introduktion. Nu kör vi:

1. De är funktionellt illitterata när det gäller saker de inte håller med om

Det skulle kunna tyckas vara elakt att kalla dem funktionellt illitterata. Men alternativet - att de kan läsa men ändå aktivt väljer att missförstå ens de enklaste texter - vore ännu elakare. Låt oss ta ett exempel: feminism.

Den svenska versionen av Wikipedia har detta att säga om feminism: "Feminism är en samling rörelser och ideologier som verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen." Det skulle kunna tyckas vara relativt rättframt - ett samlingsnamn för ett antal olika försök att bringa jämlikhet mellan könen. Inte en enda sak, utan många saker, som förenas av en generell tendens att sträva åt samma håll.

Visa samma fras för ett troll, och vad de lyckas läsa är någonting mer i stil med detta: "Feminism är en enhetlig rörelse vars förslavade och hjärntvättade medlemmar vill utrota manligheten som vi känner den och instifta ett matriarkat där Urmodern har absolut auktoritet."

Den som i all välvillighet försöker hjälpa vederbörande med läsningen, kommer att stöta på patrull. Det borde vara relativt ofarligt att påpeka att en snabb blick på innehållsförteckningen av sidan om feminism borde antyda mångfalden i det hela. Det borde vara uppenbart för alla med läsförståelse, men nej - trollet blir bara argt över att bli emotsagt. Och ilskan fortsätter därefter.

Varpå feminismen (eller vilket annat fenomen som helst) fortsätter att vara en odelad helhet. Trots att det vore lämpligare att applicera läsförståelse och läsa orden "samling rörelser".

2. De som kan läsa vet inte hur bibliotek fungerar

Det är en av de märkligaste sakerna med bibliotek. De är gratis, de har många böcker och de är tillgängliga för alla. Bokstavligen. Den som är intresserad av någonting kan utan vidare bekymmer bege sig till ett bibliotek och ta till sig av mänsklighetens samlade verk.

Likväl tycks det som att även det mest tillgängliga av bibliotek ligger på det högsta av berg. Bildligt talat. Ty trollen går omkring i flera år och säger saker som de skulle sluta säga om de bara tog sig tid att läsa en endaste bok i ämnet. Vilket ämne det än handlar om.

Det skulle kunna påpekas att de inte är intresserade. Problemet är då att de, för att kvala in som ämne för det här inlägget, måste vara troll, vilka kan förutsättas vara intresserade av det de trollar om. De är intresserade, men de vet bara inte hur bibliotek kan kombineras med deras intressen.

Jag vill lite försynt föreslå att detta är ett utmärkt ämne att skriva uppsatser i kulturgeografi om. Särskilt i avseende med hur en individs mentala karta kan vara helt orelaterad till de traditionella kartorna, och att platser som ligger fysiskt nära kan te sig så pass mentalt avlägsna att de inte ens - om ni ursäktar ordvitsen - finns på kartan.

Vilket är synd. En enda bok hade räckt. Och biblioteken har många.

3. De vet att du har fel. Om allt

Bokstavligen allt. Ingen kompromiss får göras, ingen gemensam grund får byggas. Du har fel, och de kommer inte ge med sig förrän du erkänt det. Offentligt. Upprepade gånger.

Det säger sig självt att det är svårt att genom dialog finna kompromisser och gemensamma grunder mellan dina och deras åsikter. Oavsett hur tillmötesgående du försöker vara, oavsett hur mycket du försöker förstå, oavsett hur självutplånande du gör din interaktion - den brända jordens taktik är den enda taktiken. Och den enda jorden som är god nog att bränna är din.

Enligt dem har du alltid fel. Du har aldrig rätt. Någonsin.

4. De anser detaljer vara långt viktigare än helheten

Ett resultat av 3 är att de kommer att envisas att du har fel även när du har rätt. Ett vanligt sätt att göra just detta är att zooma in på någon detalj som du eventuellt inte är helt 100% säker på, och detaljstudera den på ett sådant sätt att du eventuellt blir tvingad att erkänna att du inte vet allt om den, eller försöker zooma ut diskussionen igen. Endera respons kommer att tas som ett erkännande att du har fel, utan pardon.

5. De har svårt att förstå retoriska figurer så som synekdoker, exempel och uppräkningar

En synekdoke är ett uttryck där en del av någonting får representera helheten. Så som när "kronan" används för att beskriva en monarki och dess institutioner. Det skulle kunna förutsättas att de förstår vad som avses, men nej - du har fel, även med det här ordvalet. Antingen bokstavligt, i den mån att monarken även har andra regalier (så som spiror etc) eller ännu mer bokstavligt, i akt och mening att själva den fysiska kronan inte har någon auktoritet i sig själv, och du är löjlig som ens föreslår någonting sådant.

Att försöka sig på att exemplifiera någonting med exempel drabbas av samma fenomen. Det du använder som exempel tas inte emot som ett exempel - det förstås som alla exempel. Och det omedelbara svaret blir att det finns andra sammanhang där det ni diskuterar inte gäller. Eller att det är ett dåligt exempel, pga 4.

Det skulle kunna tänkas att en kan ta sig runt detta genom att räkna upp ett helt gäng sammanhang där det du vill exemplifiera gäller. Men nej, du har fortfarande fel, och dina exempel är antingen ofullständiga (dvs du missade någonting, och måste nu förklara varför) eller så var ett av dem fel på något vis, varpå du måste redogöra för varför du har fel.

Gemensamt för alla dessa exempel är oförmågan eller oviljan att generalisera för diskussionens skull. Det vore att ge dig rätt i någonting, och du kan inte ha rätt eftersom du har fel. Vad du än säger, hur du än säger det.

För att exemplifiera: Himlen är inte blå. Den är himmelsblå.

6. De kommer läsa allt du säger på det värsta möjliga sätt det över huvud taget går att läsa det

Låt oss säga att du skriver ett inlägg om kattungar. Det innehåller söta bilder på kattungar. Det handlar om hur söta kattungarna på bilderna är. Du nämner vid någon punkt att du vill ha en kattunge, pga söt.

Det skulle kunna tyckas vara omöjligt att läsa detta som någonting dåligt. Men i deras ögon blir det dåligt. Rentav ont. Det blir det ondaste de sett på åratal. Det blir en krigsförklaring mot alla de djur som katter jagar, och du har helt plötsligt berättat för världen hur mycket du hatar små söta möss som inte gjort någon förnär. Du hatar dem så mycket att du tänker använda ditt eget hem för att föda upp specialtränade jägarkatter vars enda vilja i livet är att utrota allt vad söta möss heter.

Du är ett hot mot ekosystemet, eftersom du kommer att översvämma din omgivning med katter. Du är ond och måste stoppas. Omedelbart.

Det kan verka långsökt, med allt detta följer från 3: du har aldrig rätt. Om något. Ens om kattungar.

7. De kommer att både tillskriva och frånskriva dig egenskaper och intentioner när det passar dem

Visste du att du hade full kännedom om situationen och visste precis vad du gjorde innan du gjorde det du gjorde? Visste du att du dessutom gjorde det med full visshet om utfallet, och avsåg att saker skulle utfalla precis så som de gjorde? Visste du att du, till skillnad från resten av mänskligheten, har full insyn i hur komplicerade system samverkar för att åstadkomma maximal onytta för samtliga inblandade, och aktivt strävar efter att göra just detta?

Förmodligen inte. Men trollen vet. Och när någonting går fel i din närhet, så kan det med lätthet expanderas enligt punkt 6. Du har helt plötsligt övermänskliga superkrafter, men missbrukar dem eftersom du har fel. Om allt.

Om någonting går rätt, däremot, så försvinner alla dessa superkrafter. Märkligt nog. Saker gick rätt trots dig. Eller så hade de varit väldigt mycket bättre om du inte varit där. Du har fel även när du gör rätt, och hör sen.

8. De kommer att påpeka att du missbrukar din ställning

Det spelar ingen roll vilken ställning det är. Oavsett om den är formell eller informell. Är den formell, så finns det alltid någonting att peka på och misstänkliggöra. Är den informell, så är risken stor att du är en dålig förebild. Det spelar ingen roll vad du egentligen gör - det blir fel i deras ögon, utan vidare pardon. Vem du än är så kommer det att användas emot dig.

9. De tycker du fokuserar på fel saker

Men varför skriver du inte om det här? Eller det här? Eller det här? Och varför så tyst om det här? Men det här då?

Att svaren beror på att du är en mänsklig varelse med begränsade mängder tid, ork och möjlighet att kommunicera alls hjälper inte. Världen är stor, och det finns alltid massor av annat än det du hinner göra som är viktigt och behöver göras. Det blir inte bättre av att hur mycket du än lägger ner på någonting, så finns det alltid någonting mer på samma tema, någon detalj du missat.

Det finns alltid mer. Och trollen kommer att anse att det är ditt fel att du inte lyckas rädda hela världen helt på egen hand.

10. De tycker du har viktigare saker att göra

En variant av 9. Om du någonsin gör någonting som inte är helt fokuserat på vad de ser som det viktigaste målet - så som att ha kul - så kommer de genast klaga på att du har viktigare saker att göra. Du har trots allt begränsade resurser, och hinner bara med så mycket på den tid du har tillgodo. Alltså borde du göra det som är viktigt i stället för det som är oviktigt.

Orden 'semester' och 'vila' tenderar att falla in i kategorin oviktigt. Det finns viktigare saker, enligt trollen.

11. De kommer att glömma bort de bra saker du gjort

Se 3. Om det är av en sådan magnitud att det inte kan ignoreras, se 7.

12. Inget är för gammalt för att grävas upp igen, så länge det är dåligt. Vilket det är

En populär trollsport är att gräva upp sådant du gjort för länge sedan. Så länge sedan att du förmodligen lagt det bakom dig, antingen genom att passivt glömma det eller aktivt bearbeta det. Så pass länge sedan att det inte inverkar på det du gör nuförtiden, annat än när någon påminner dig om det.

Gissa vilka troll som kommer att påminna dig om det? Givetvis med sin egen spin på det hela.

13. De tycker att du var bättre förr, men sedan kom förfallet

Om du varit med ett tag, så känner folk dig sedan länge. Men eftersom människor växer och förändras, så växer och förändras människor. Du lär dig saker, inser att misstag är misstag, och att det finns bättre sätt att göra det du gör. Det ingår i det mänskliga villkoret.

Förändring kan dock även läsas som förfall, och när någon vill läsa onda saker om dig så blir orden förändring och förfall synonymer. Du har inte lärt dig något, du har bara blivit sämre. Du skulle kunna bli bättre om du backade och blev som förut. Kanske. Om det inte är för sent för det.

De är dina största fans. De lovar.

14. De håller med, men

Men de håller inte med, eftersom du har fel. De kommer dock att uttrycka detta i termer av att de håller med, utan att på något vis ge efter för eventuella poänger du har. Det är väldigt indirekt, men du känner igen det när du ser det. Som när liberaler håller med socialister, men tycker att de borde bli liberaler i stället.

15. De tycker du gör för mycket

Grattis, du läste hela vägen till slutet. Må trollens tyg inte våga sig nära dig!

Jag tar kritik. Gör det du också

Den hätska debatten göder dumheten. Sålunda lyder rubriken till den artikel som orden länkar till. Hjälp mig gärna cementera mitt upphovsrättsbrott genom att klicka på den - det är en artikel värd att ha läst.

Den grundar sig på en bortglömd skillnad. Skillnaden mellan kritik och att vara ett reflexmässigt vrålneggo. De är inte synonyma, och den största skillnaden ligger i att det är väldigt ansträngande att ge kritik. Att bara säga att någonting är dåligt rent generellt kan vem som helst göra - det enda som krävs är förmågan att sätta ihop ord i en mening. Vilket, onekligen, är en av de faktorer som hjälper att föda dumheten.

Kritik kräver ansträngning. Den största ansträngningen ligger i att en måste förstå det en kritiserar för att kunna kritisera det. Den näst största ansträngningen ligger i att en måste förmedla denna förståelse till läsaren i sin kritik, för att sedan följa upp med det som är bra, dåligt och relativt likgiltigt. Vilket, som du kanske anar, med viss oundviklighet leder till massor av text.

Förståelse förmedlas inte i en handvändning, trots allt.

Vitsen med kritik är inte att vara negativ. För det mesta handlar det inte ens om att visa att någon har fel. Det handlar om att sätta in någonting i ett sammanhang, för att på så vis påvisa för- och nackdelar med vissa sätt att betrakta världen. Och, med en pedagogs goda intentioner, att ge läsarna inblick i olika sätt att tänka om världen.

Det är ett himla jobb.

Att vara ett reflexneggo kräver, som bekant, desto mindre ansträngning. Det kan därför göras i långt större utsträckning - massproduceras, om vi så vill. Ett exempel på detta är twitterkonton vars enda funktion är att svara på folk som använder vissa ord. Det är en enkel sak att göra - här är exempelvis alla som använt ordet "Magnihasa" - och material kan återanvändas med lätthet.

Vilket görs. In absurdum. Ibland även mot en och samma person, vilket är mer än genomskinligt.

En annan ickeansträngning är att göra sig allergisk mot vissa ord. Det stora exemplet är förstås feminism - du känner förmodligen någon som helt tappar fotfästet när ordet används. Vilket är en oerhörd makt att ha över någon - att känna till någons knäppord är att när som helst kunna få någon att tappa fattningen. Ofta utan att de själva inser det, så upptagna som de är med att vara arga.

Det säger sig självt att det är svårt att bilda förståelse tillsammans med någon när en behöver tassa på tå kring de centrala begreppen. Särskilt när de förökat sig och blivit många. Och reaktionerna på dem blivit längre än både tålamod och den sociala situationen klarar av.

Och så vidare, i tusen varianter på tema. Människor som, i debattens och polemikens namn, gör sig dummare än de behöver vara.

Var inte en av dem. Var lärorikare än så. Ta kritik. Ge kritik.

Tio anledningar till varför politik inte är en branschfråga

Ibland händer det att frågan om hur artisterna ska få betalt dyker upp. Givetvis dyker den inte upp ur ett kontextlöst tomrum - den dyker upp som en motfråga till Piratpartiets ambition att reformera upphovsrätten så att vardaglig fildelning inte längre är ett brott.

Det underliggande antagande som gör att denna fråga dyker upp är som följer: att en reformerad upphovsrätt per automatik kommer att leda till att alla marknader för alla slags artister krossas oåterkalleligt. Det verkar nästan som att det enda som står mellan den totala ekonomiska implosionen för de kreativa yrkena och nuet är denna enda reform, och att piraterna ens för detta på tal är en dumhet så monumental att den måste krossas gång på gång.

Det finns vissa invändningar mot detta antagande. Jag säger invändningar, eftersom de inte är svar på frågan. Snarare underkännanden av frågan som sådan. Du kommer att se varför.

Låt oss lista ett antal av dessa invändningar, så att de finns samlade för framtida referens. (Ett stort tack till Emma Opassande för illustrationerna.)

1. Reformen handlar inte om artister, utan om ungdomar.

En inte helt oväntad konsekvens av att kriminalisera ungdomars beteende är att ungdomar blir kriminella. Likaså är det inte helt oväntat att ungdomar sätts i fängelse när ett beteende som är naturligt bland just ungdomar beläggs med fängelsestraff. Och låt oss vara helt på det klara med det här - det är inte fyrtiofemåriga män med välutvecklade kärlekshandtag som är det första som associeras med ordet "fildelning". Det är inte heller tant Agda som först kommer upp för den inre blicken. Faktum är att det till och med finns ett talande uttryck för vilka det handlar om: Generation gratis.

Till och med statsminister Reinfeldt håller med om att det är orimligt att kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Ändå är det det som har hänt. Med artisterna som alibi.

2. Det handlar inte om artister, utan om medborgare

Som alla lagstiftare och föräldrar vet så blir inte lagar automatiskt åtföljda bara för att de är stiftade. De måste på något vis genomdrivas för att vara effektiva. I detta syfte ges polisen och andra myndigheter speciella befogenheter som vanliga medborgare inte har - de får använda våld, söka igenom människors hem och spärra in dem om de visar sig vara skyldiga till någonting. Den generella principen är att bevis samlas in först, varpå straff följer i relevanta fall.

Fildelning är ett notoriskt svårfångat brott. Läget tenderar att vara detsamma före och efter dess inträffande, och när en fil väl är kopierad så är det svårt att bevisa att det var just den misstänkte som kopierade just den filen. Det enda sättet att verkligen vara säker på att fånga rätt person är att ta dem på bar gärning, och det enda sättet att vara säker på att ta en fildelare på bar gärning är att konstant övervaka dennes elektroniska kommunikation tills en verifierad otillbörlig kopiering sker.

Det säger sig självt att en konstant övervakning av människors elektroniska kommunikation inte är proportionellt med brottet i fråga. För andra sorters brottslighet brukar det krävas misstanke om riktigt grova illdåd för att liknande åtgärder (telefonavlyssning, husrannsakan etc) ska komma på tal. Ändå är det detta som skulle krävas för att lagarna ska ha den effekt de är avsedda att ha. Själva försöket att samla bevis är likvärdigt med ett straff, och det är en smula bakvänt att dela ut straffet före allt annat.

Medborgare har rätt att inte få sin kommunikation avlyssnad. De har också rätt att inte betraktas som brottslingar tills motsatsen är bevisad. Fildelningslagstiftningen underminerar bäggedera. Återigen med artisterna som alibi.

3. Det handlar om att det ska vara lätt att göra rätt

De gamla grekerna sade många kloka saker. En av dessa kloka saker är att när någon bryter en av samhällets lagar, så bryter de samtidigt också mot alla andra lagar. Med detta så menar de att när någon väl passerat gränsen mellan att vara oskyldig och att vara brottslig, så blir det väldigt mycket lättare att begå fler brott. Att gå från att vara en brottsling till att vara lite mer brottsling är inte på långa vägar lika svårt som att begå det där första brottet.

Det kriminaliseringen av fildelning gör är att placera dagens ungdom klart och tydligt i kategorin "brottslingar". All reklam om hur fel det är med fildelning gör sedan detta ännu klarare, och cementerar uppfattningen att de kan glömma allt vad oskyldighet heter.

Ett resultat av detta är att dagens ungdom aktivt lär sig att tänka som brottslingar. De lär sig att det är rationellt att gömma sig för polisen, att det finns all anledning att tänka på hur bevisning kan döljas och att det är långt viktigare att kunna lita på sina närmaste medmänniskor än på de rättsvårdande instanserna. Eftersom dessa instanser med lagens rätt är ute efter att sätta dit en.

Det här är ingen nyhet. Som sagt - redan de gamla grekerna sade att det ska vara lätt att göra rätt.

4. Fildelning och kopiering är inte ett nytt fenomen

Varje gång ett nytt medium får en bred användning, så händer samma sak. De som baserat sina affärsmodeller på begränsningarna hos de tidigare medierna gör väldigt mycket väsen av sig. Varje gång är det samma visa - videokopiering dödar filmindustrin, televisionen dödar biografen, biografen dödar teatern, det självspelande pianot dödar pianospelandet, biblioteken tränger ut boklådorna. Inspelad musik över huvud taget sades i den längsta av tider vara dödsstöten för livespelningar - varför anställa folk att spela instrument när det är billigare med inspelningar?

Varje gång samma visa. Ändå verkar det som att filmer fortfarande skapas, biografer fortfarande visar dessa filmer, det spelas fortfarande piano, du kan fortfarande handla på en boklåda nära dig, och livespelningar förekommer enligt ryktet fortfarande.

Det som händer är inte att kulturen dör. Det som händer är att den efter visst trevande lyckas anpassa sig till det nya mediets närvaro. I fallet inspelad musik är det pinsamt uppenbart hur välanpassad musikindustrin är - det som en gång skulle utplåna musikspelningar helt och hållet är numera musikspelandets största inkomstkälla. Själva anledningen till att fildelning ses som någonting negativt är för att denna en gång så hotfulla teknik nu hotas att bli obsolet!

Fildelning är inte ett nytt fenomen. Inte heller skräcken för att allt är förlorat. Men oroa er inte. Om kulturindustrin kunnat anpassa sig till det självspelande pianot, biografen, radion, televisionen, videon, CD-skivan och (inte minst) biblioteken, så överlever den nog även andra förändringar i mediefloran.

5. Internet är inte längre en nyhet

Internet byggdes inte igår. Det byggdes inte heller i förrigår. Faktum är att det internet vi känner idag är närmare tjugo år gammalt, och att den yngre delen av dagens ungdom inte kan minnas en tid där internet inte fanns. Om internet har någon effekt på samhället, så kommer den inte inträffa över en natt på grund av någonting du eller jag gör. Det är snarare mer givande och rimligt att tänka sig att effekten redan har inträffat, och att vi lever i det samhälle som internet format.

Ordet "cyberspace" populariserades redan 1984. Det har hunnit bli gammalt, vardag och i vissa kretsar halvt bortglömt sedan dess.

Kort sagt: alla eventuella hot från internet har haft två årtionden på sig att inträffa. De som föddes när ordet cyberspace var nytt har hunnit börja skaffa barn vid det här laget. Om en industri skulle ha kollapsat till följd av den nätbundna fildelningen, så skulle den ha haft gott om tid på sig att kollapsa. Rom raseras inte över en natt, men det enträgna arbetet hos samhällets samlade nördar ackumulerat över två årtionden torde ha rubbat åtminstone någonting. För att inte tala om alla som hjälpt till sedan internet blev mer nödvändigt än nördigt.

Ändå verkar det som att försäljningen av kulturprodukter verkar vara starkare än någonsin. Enligt branschen själv är nutiden den bästa av alla tider, och kulturindustrin framförs som ett exempel på hur ekonomin som helhet kan bringas till fortsatt tillväxt.

Det säger sig självt att en mild reform av upphovsrätten så här i efterhand inte kommer göra vare sig från eller till på den utveckling som redan skett. Den förändring som inleddes med internet är inte ett resultat av Piratpartiets göranden, eller ens den mer utvidgade piratrörelsens dito. Att försöka härleda den eventuella kulturekonomiska kollapsen till någonting parti eller rörelse gjort är bakvänt och historielöst.

6. Det finns gott om gratis konkurrens som inte är illegal

Världen är en stor plats. En väldigt, väldigt, väldigt stor plats. Det finns gott om saker att göra i den, och även om vi på något magiskt vis fick bort allt vad otillbörlig fildelning heter så skulle konkurrensen från den tillbörliga fildelningen vara så pass stor att den utan vidare kan utgöra det dominerande inslaget i en persons medievardag. Helt inom ramen för alla lagar och bestämmelser.

För att ta ett exempel: That Guy With the Glasses. En hemsida där det finns till synes oändligt många välredigerade och välregisserade filmklipp att ta del av - helt gratis, helt lagligt. Det är inte en överdrift att säga att det går att spendera hela dagar absorberandes det innehåll som står att finna där.

Att det är gratis för oss tittare att ta del av innehållet innebär dock inte att de inte går med vinst. Det gör de. Fråga dem gärna om deras affärsmodell och om hur de hanterar den enorma tillväxt de upplevt de senaste åren.

That Guy är förstås inte ett unikt exempel. Det finns bokstavligen tusen andra exempel på liknande sidor och gratiskonkurrerande artister att bli distraherad av. Jag behöver inte ens nämna YouTube i sammanhanget - den som söker skall finna.

Utöver detta så finns förstås diverse projekt som kräver deltagande från allmänheten för att fungera, och som både delegerar och genererar saker att göra ju mer de pågår. Wikipedia är förstås det största exemplet på en sådan gratis konkurrent, och just när det gäller wikier så finns det även där tusen andra exempel på projekt att gräva ner sig i. Helt lagligt, helt gratis.

Jag behöver nog inte fortsätta elaborera hur det växt fram nya former av kulturellt umgänge som inte involverar överlämnandet av pengar, men som ändå är helt lagligt. Själva existensen av internet och socialare medier är en enorm konkurrent till äldre medier, och det finns ingen brist på folk som säger att de helt slutat titta på teve till förmån för exempelvis Twitter.

Kort sagt: att bara ta bort otillbörlig fildelning löser inte de problem som denna fildelning sägs skapa. Problemen kvarstår ändå. Om problemet är att det inte går att konkurrera med gratis, så är jag rädd att problemet är större än den otillbörliga fildelningen. Vilket onekligen är en anledning att fundera på huruvida åtgärder mot sådan verkligen har den avsedda effekten, eller om det behövs en annan strategi.

7. [Ärlighetens ögonblick:] Gratis säljer inte alltid

Det har sagts att det bästa sättet att hålla en konspiration hemlig är att starta en blogg och på denna blogg högljutt berätta om precis allt som konspirationen gör. Detta eftersom ingen läser bloggar ändå, och hela ansträngningen är att jämföra med en fis i rymden.

Eller, med andra ord: att någonting är tillgängligt gratis är inte en garanti för att folk bryr sig. Om du är en kulturskapare så finns det en viss risk/chans att ditt alster finns tillgängligt på en torrentsida nära dig, och att folk har tillgång till detta alster utan krav på vare sig betalning, ansträngning eller någon som helst uppoffring över huvud taget. Om de bara kommer på tanken att sträcka ut sin virtuella hand och greppa tag i det, så kan de göra det. Ingenting hindrar dem.

Förutom det där fenomenet som bloggare drabbas av. Det är väldigt stor sannolikhet att folk mycket väl vet att ditt alster finns där ute, gratis, och att de ändå inte bryr sig om att ta del av detta. Som inte kan fås att ta del av ditt alster ens när det är gratis.

Ärlighetens ögonblick: vilket anser du vara värst - att alstret finns tillgängligt gratis, eller att folk struntar i det trots att det är gratis? Vilket är värst: att bli fildelad eller att inte bli det?

I mer engelska sammanhang använder jag ett uttryck som är svårt att översätta: If you can't make people pay attention, they are not likely to pay anything else either. Och om problemet är att du inte kan konkurrera ens när du är gratis - tja. Det är förmodligen inte fildelningens fel. Brutalt nog.

8. Killen med gitarr kommer inte sluta spela gitarr

Du vet den där killen som är på alla fester, alltid har en akustisk gitarr och alltid envisas med att spela Wonderwall? Det finns tyvärr en viss risk att gitarrspelandet inte kommer att upphöra vare sig på grund av uppmuntrad eller förhindrad fildelning.

Låt oss säga att gitarrplink som raggningsstrategi är lika framgångsrik som uråldrig, och att motivet för att spela gitarr är lika evigt som konsten själv.  Så länge det finns andra människor att imponera på, så finns motivationen att skapa konst. Allt sker trots allt inte i lönsamhetens tecken - även andra motiv spelar in.

För att inte bli allt för explicit, så nöjer jag mig med att påpeka att det inte är en slump att så pass många berättelser är remixade versioner av Romeo och Julia. Vuxna människor gör saker med varandra, och enligt väldigt många filmer och berättelser så är det på det viset ljuv musik uppstår.

9. Generation gratis: ungdomarna som bara kunde drömma om fasta jobb

Det är ingen hemlighet att det i dagsläget pågår någonting av en ekonomisk kris i världen. Inte bara i vissa specifika delar av världen, utan i världen som sådan - ingen kommer undan.  Det är som en bakvänd version av den välkända sloganen "alla ska med".

Det är dessutom ingen hemlighet att denna ekonomiska kris har likheter med andra ekonomiska kriser. Den största likheten ligger i att ungdomar får det allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaderna - både med och utan utbildning. Där det tidigare fanns en klar linje från ungdomstid till arbetstid, finns det nu en allt längre obestämbar period av odefinierbart limbo - ungdomarna går förvisso inte skolan längre, men det utlovade vuxenlivet infann sig aldrig.

Särskilt inte som arbetsmarknaden som sådan allt mer antar karaktären av ett permanent vikariat. Prekariat. Om uttrycket "generation gratis" ska användas om dagens ungdom, så bör den vuxengeneration som blir allt kreativare i sina anställningsformer tas med i definitionen.

Frågan i det här läget är inte hur artisterna ska få betalt, utan hur någon över huvud taget ska få betalt. Att begränsa sig till artisterna är antingen cyniskt eller småsint, eller bägge. Det är en öppen fråga vilket som är värst.

Klart är att en politik som bara ser till artisterna specifikt utan att placera in dem i en ekonomisk kontext i längden är garanterad att producera resultat som inte gynnar någon. Allra minst de artister som till äventyrs råkar vara unga, och hoppar från praktikplats till praktikplats i hopp om att en dag tjäna ihop tillräckligt många erfarenhetspoäng för att få lön.

Det vore att förolämpa din intelligens att säga att det inte är hårdare tag mot fildelare som innebär den mest självklara förbättringen för deras situation.

10. Så vad vill då Piratpartiet?

Hittills har Piratpartiets linje i frågan inte blivit presenterad. Det är sorgligt nog ofta så det brukar vara i diskussioner när den här frågan diskuteras - det är väldigt mycket snack innan saken kommer till. Ofta försvinner intresset långt innan saken ens är inom synhåll. Så, utan vidare förberedelser - vad föreslår Piratpartiet när det gäller upphovsrätt?

Piratpartiet föreslår att skyddstiden för upphovsrättsskyddade verk ska förkortas till fem år efter att verket är offentliggjort (med möjlighet att förlänga i ytterligare fem år via ansökan), och att fildelning för privat bruk ska avkriminaliseras.

Om du läst hela vägen från början till den här meningen, så har du läst fler anledningar till avkriminaliseringen än du förmodligen kommer ihåg. Vilket innebär att bara förkortningen av skyddstiden behöver motiveras. Märk väl att det är en förkortning av en redan existerande tid, och att det därmed finns all anledning att berätta lite om hur skyddstiden ser ut idag.

Skyddstiden i dagsläget går ut sjuttio år efter att skaparen dött. Vilket enligt en snabb huvudräkning (med en förväntad livslängd på dryga åttio år) innebär att det här inlägget kommer att tillfalla allmänheten cirka år 2140. Om jag börjar röka och slutar motionera så kanske den framtida allmänheten får officiellt tillstånd att använda den här texten redan 2120, vilket i all ärlighet fortfarande är väldigt långt in i framtiden det också.

Om vi blickar bakåt så går skyddstiden ut för de författare som stupade i andra världskriget. Vilket var ett tag sedan, onekligen. (En sidonotering: anledningen till att det görs så många dokumentärer om just andra världskriget nuförtiden är just för att skyddstiden gått ut. Helt plötsligt blir materialet ekonomiskt tillgängligt för dokumentärmakare. En sidonotering som kan vara värd att ta i beaktande.)

Jag kommer att vara död i sjuttio år innan min skyddstid går ut. Det kan rimligtvis inte vara mina intressen som tas till vara av denna maratonlängd. Faktum är att de flesta relevanta intressen för min del rimligtvis kan förväntas ta slut redan under min livstid, och att det mesta jag gör kan tillfalla det allmänna redan efter fem år utan att jag förlorar ens ett potentiellt öre på detta. I de fall jag nu faktiskt råkar lyckas skapa någonting som är relevant i mer än fem år (snabbfråga: vad hette sommarplågan år 2007? Googla inte!), så kan jag mycket väl finna motivation nog att skicka in en ansökan. I annat fall behövs bevisligen inte skyddstiden, och mina verk är instängda så pass länge att till och med min gravsten blir bortglömd.

En relevant fråga här är vad det innebär att någonting tillfaller det allmänna. I all korthet är det att det blir fritt för vem som helst att använda till - tja, vad som helst. Konst, kritik, remixande, musikaliska skildringar, utlevande på scen - allt. Bibliotek kan ta in exempelvis en bok utan bekymmer, och publicera/distribuera den som e-bok för allmänhetens nytta. En teaterförening kan göra en pjäs av det. Skolor kan använda det gratis i undervisningen - vilket är fenomenalt i dessa tider där alla budgetar alltid är för små. Allt det där som inte kan göras i dagsläget eftersom upphovsrätten förbjuder eller förhindrar det. Vare sig skaparen känner till det eller inte.

Det där sista är ett bekymmer för bland annat arkiv och bibliotek som kommit över kopior av verk som håller på att falla sönder rent fysiskt. De skulle kunna kopiera dem för att bevara dem i sina arkiv respektive bibliotek, men om de gjorde det så finns det en risk att de intränger på upphovsrättsskyddat territorium. Vilket skulle kunna innebära en mycket kostsam juridisk process, och därför undviks av rent budgetmässiga skäl. Vilket innebär att otaliga böcker, filmer, dataprogram och andra oersättliga artefakter går förlorade eftersom de rent fysiskt faller sönder.

Det är förmodligen inte tänkt att upphovsrätten ska förhindra arkivarier och bibliotekarier från att göra sina jobb. Ändå är det det som händer. Det är förmodligen inte heller tänkt att verk där rättighetsinnehavaren inte går att finna (orphan works) ska vara omöjliga att använda tills mina barnbarn finns till, men det är ändå så det är. Och det är nog definitivt inte tänkt att de ungdomar som bekantar sig med vårt gemensamma kulturarv genom att omsätta det i sina egna tolkningar (sånger, texter, pjäser, konstprojekt etc) ska betraktas som brottslingar. Likväl är det ändå så dagsläget är.

Detta vill Piratpartiet ändra på. Som sagt - avkriminalisera fildelning för personligt bruk, och förkorta den automatiska skyddstiden till fem år (med möjlighet till förlängning). Inte riktigt så dramatiskt som det ibland framställs, onekligen. Men när det gäller upphovsrätt så är det det första steget på vägen framåt. Tillsammans med andra förändringar - så som ökad öppenhet i det offentliga och skarpare regler rörande den personliga integriteten - utgör detta en del av en helhet som är större än att bara vilja ha allt gratis.

Om du läst så här långt, så har du mer tålamod än väldigt många jag har debatterat med under årens lopp. Jag förväntar mig inte att du ska hålla med om allt du just läst - det vore att vara aningen förmäten. Däremot har jag en förhoppning om att du från och med nu är lite mer nyanserad när den här frågan dyker upp framöver. För den lär dyka upp framöver, - likt en fågel Fenix eller ett för fyrtioelfte gången repriserat avsnitt av Friends.

 Förmodligen ses vi där.

Generell köttighet

"Det du säger är både felaktigt och dåligt underbyggt. Det är också så illa formulerat att det är svårt att riktigt ta det på allvar, ens om det gick att förstå vad du ville säga. Med tanke på din historia så är det dessutom högst prekärt att just du uttalar dig i den här frågan."

Det du just läst är den mest generella sågning som någonsin skådats. Det fina med den är att den är helt fri från kontext - du kan slänga in den ganska precis var som helst utan att den slutar fungera. Det enda en behöver göra är att uttrycka den med tillräckligt stort självförtroende.

Generell kritik är en underskattad sak. Den fungerar i alla lägen, utan undantag. Även om det är en Universell Sanning given av Gud själv, levererat av självlysande apostlar nedstigna från himmelen ackompanjerade av tusen änglakörer, direktsänt över samtliga massmedier som någonsin funnits - så går det att applicera generell kritik på det.

Och om den kombinerade effekten av Guds uppenbarelse och det förenade massmediekomplexet inte går fritt från detta, så finns det en viss risk att du inte gör det heller.

Vilket är något av en befrielse. Pressen släpper - om alla kan drabbas, så är det inte lika brutalt när en själv drabbas. Om någon verkligen vill, så kommer de att finna någonting att säga vad en än har skrivit. Och därmed så finns det ingen egentlig anledning att oroa sig för att någon skulle kunna - de skulle trots allt alltid kunna.

Det är en smula som våra somriga myggbett. De händer, men är inte tillräckligt allvarliga för att låta bli att gå ut för. Och när en väl vant sig, så slutar en tänka på dem.

Jag, för egen del, har en både hög och låg tolerans för det hela. Hög, i och med att det är fenomenalt lätt att känna igen och avfärda generell kritik när den väl förekommer. (Det främsta kännetecknet är bristen på specifika påståenden.) Låg, i och med att jag är direkt brutal mot den när den förekommer i mina kommentarsfält. Den som till äventyrs vågar sig på att skriva en vag kritik får en inte helt vänlig känga om att vara specifikare och utförligare.

Inte för att jag vill vara brutal, utan för att det är det lättaste i världen för vem som helst att slänga in ett generellt och sammanhangslöst "men du har fel", helt okynnes. Vilket inte direkt är den mest konstruktiva av uppmaningar till vidare dialog.

Eller, för att sammanfatta det i ett generellt ord: kötta.

(~~~~~~~~

Teknisk odödlighet

Det är ingen direkt nyhet att mobiltelefoner och andra elektroniska apparater kommer ut i nya modeller med jämna mellanrum. De nya modellerna tenderar att ha diverse fördelar gentemot de äldre - de är bättre, snabbare, starkare och tusen andra saker i jämförelse.

Och dyrare.

Den relativt högre kostnaden till trots så finns det ändå gott om personer som känner sig manade att uppgradera sina apparater när nya modeller kommer ut. Vissa gör det relativt omgående, medan de som inte direkt kan klassas som prylnördar har en lite långsammare uppgraderingscykel.

Det finns som regel två anledningar att uppgradera sina apparater. Den ena är att de nya apparaterna helt enkelt är så mycket bättre än de gamla att det blir direkt oförsvarbart att fortsätta använda de gamla. (Tänk bara på de gamla 3.5"-disketterna och anledningen till att de inte syns till så ofta längre.) Den andra är att de gamla apparaterna går sönder, och behöver bytas ut med någonting nytt.

Någonting som kanske kommer som en överraskning är att både de nya och de gamla apparaterna byggs med små inbyggda fel som gör att de går sönder efter ett tag. Det handlar om små, subtila fel som utan vidare ser till så att alla måste köpa någonting nytt efter en viss tid - och oftast är denna tid planerad med ganska exakt precision.

Anledningen till detta är förstås att öka lönsamheten. Om folk går omkring med fullt fungerande apparater så har de ingen egentlig vilja att köpa nya sådana. Om apparaterna däremot går sönder, så finns det helt plötsligt en väldigt mycket större vilja att bekanta sig med de nya modellerna...

Det behöver nog inte sägas att det finns vissa allvarliga problem med att de saker vi använder i vardagen medvetet byggs för att gå sönder. Oavsett om vi tänker i termer av ekologisk hållbarhet, teknologisk effektivitet, långsiktighet, sunt förnuft eller rent privatekonomiskt så är det en direkt dumhet att det mesta av det vi har omkring oss är förutbestämt att hamna på soptippen långt innan det egentligen är nödvändigt. Särskilt om vi tänker på i vilken skala det hela sker på - det är inte bara dina och mina apparater som går sönder i förtid, utan allas apparater. Bokstavligen allas.

Det finns inga tekniska skäl att bygga in subtila fel i saker. Teknisk odödlighet är ingen omöjlighet, tekniskt sett. Det är tekniskt möjligt att bygga sådant som håller i årtionden utan att gå sönder nämnvärt - vilket inte minst bevisas av att det finns gott om saker som funnits sedan vi var barn och som förmodligen kommer att fortsätta fungera även när barnbarnen leker med dem. Uttrycket att saker inte byggs som förr längre är mer än bara ord. Och jag misstänker att våra barnbarn kommer att ha en hel del att säga om kvaliteten på de ickefungerande sopberg av dysfunktionella apparater de ärver från våra vardagar.

Det vore inte en radikal tanke att förbjuda försäljningen av apparater med inbyggda tekniska defekter. Det vore snarare en radikal tanke att fortsätta tillåta den.

Inte minst för barnbarnen.

#95teser: Vad hände/r sedan?

Igår var det tänkt att #95teser skulle komma till sitt sista inlägg. Från och med första januari var det tanken att vi deltagare - jag, Erik, Marie, Christer och Qer [och, via kommentarerna, (N)namnet] - skulle avhandla en av de nittiofem teserna om dagen, varje dag.

Likt en non stop meditation över samtiden, framtiden och mänsklighetens nyfunna förmåga att kommunicera med sig själv.

Jag måste tillstå att det började bra. Ni som var där kommer förmodligen ihåg hur vi i arla januari formligen pumpade inlägg, tankar och insikter. Det var goda tider.

Sedan kom vi av oss. Nätnedsläckningen den artonde januari (om ni kommer ihåg den) ställde till det en smula med planeringen för vissa, och i kombination med andra faktorer så hände det sig som så att inläggen - sakta men långsamt - sinade. Stannade upp. Slutade hända.

Märkliga tider.

Så här efter sista dagen så kan jag titta tillbaka på de inlägg som faktiskt skrevs och tänka att - whoa, jag skulle ha skrivit dem annorlunda idag. Jag kommer inte riktigt från samma plats nu som då, och har nog gått och blivit aningen radikalare sedan dess. En ny utgångspunkt.

Månne hade jag nog inte blivit det om jag inte skrivit de där 25 inlägg (plus kringinlägg) som jag faktiskt skrev. Det är en smula av "om jag visste då vad jag vet nu"-paradoxen - om jag inte hade varit yngre då så hade jag inte kunnat lära mig det jag lärt mig, och således inte lärt mig det jag faktiskt lärde mig.

Det känns helt klart som att det är värt att göra ett nytt försök i framtiden. Jag vet att vissa av de andra deltagarna har planer på att eventuellt fortsätta genom de nittiofem från där de avstannade, och jag stöttar och uppmuntrar detta. I ljuset av det jag just skrivit känner jag dock att ett eventuellt framtida försök borde börja från början.

Från en ny början. En ny utgångspunkt.

Frågan är - ses vi där?

Att samtala med det historiska

För tid sedan hade jag och Demofon-Mats ett meningsutbyte på Twitter. Det hela slutade i att jag fick ett gäng nya followers (och ett par nya läsare), men också ett par frågor som förtjänar att redas ut en smula.

Jag frågade exempelvis den gode Mats vilka sociologer hen utgår ifrån i sin kritik av islam. Det ligger lite i sakens natur - den som vill göra en omfattande kritik av islams oförenlighet med det moderna västerlandet behöver en väl definierad vision om vad det moderna västerlandet handlar om. Och detta innebär att en på något vis behöver ett definierat modernitetsbegrepp. Annars faller det hela i ren vi/dom-retorik, vilket är detsamma som att säga att muslimer är fel eftersom de känns fel.

Av ren artighet utgick jag från att det fanns någon slags utgångspunkt för tyckandet. Inte kan det väl vara så att det bara rör sig om löst retoriskt tyckande, baserat enbart och enbart på det som råkar finnas till hands just här och nu? Nog finns det väl ett fundament till det hela, som kan utforskas av den nyfikne läsaren?

Det hela urartade till att hen kallade mig för en elitistisk, intellektuell snobb som ställer för höga krav för den vanliga människans sunda förnuft, men som så många gånger annars så är det försöket som räknas.

Men för er som inte ser poängen med att utgå från namngivna akademikers skriverier, så ska jag här göra ett försök att förklara varför det är en bra sak.

För det första så visar det att en vet vad en pratar om. Inom varje kunskapsfält så finns det ett antal standardverk, en utgångspunkt 1A, som allt annat följer av. Det enkla exemplet på detta är förstås marxismen - om en inte läst Marx (eller en väl genomförd sammanfattning av densamme) så är det småsvårt att uttala sig med självklar auktoritet på området. På samma sätt är det med alla andra kunskapsområden - det finns alltid någon eller några som formulerat den där utgångspunkten som allt annat förhåller sig till, och som en på något vis måste ta sig förbi för att inte prata helt i nattmössan.

Now, en behöver inte känna till varje aspekt och nyans av varje formulering, men det underlättar något oerhört att ha en generell uppfattning om vad som är i görningen. Vare sig en håller med dem eller inte, så har de oftare än inte ställt de frågor som tenderar att vara viktiga för det en sysslar med - vilket onekligen är bra att känna till.

Vad en än gör.

För det andra så underlättar det för intresserade människor som vill veta mer om vad en menar och tänker om de vet var de kan läsa mer. Ni som undrar varifrån jag får mina märkliga idéer om makt kan utan vidare läsa Vetandets arkeologi av Foucault, och i princip få hälften av mina framtida inlägg serverade på ett översatt silverfat.

Det här gör ens liv så mycket lättare, på två plan. Dels så kan en leecha på vad auktoriteterna på området har sagt, vilket onekligen är en bonus. Men det ger också ett sammanhang till ens tankar - om ens läsare vet att en utgår från tänkare x så kan de gå direkt till källan och läsa vidare där, och komma till samma slutsatser som en själv.

Det är onekligen något av en effektivisering. Särskilt i jämförelse med att bygga allt från grunden på egen hand.

För det tredje så bygger allt (kunskaps)arbete på att en står på forna jättars axlar. Det spelar ingen roll vad en råkar göra - ta spårvagnen till jobbet, citera en random poet för att imponera på någon eller vad som helst. Inbyggt i allt som råkar finnas omkring oss finns massvis av tänkande, designarbete och ansträngning. Ingenting skapas av sig självt, och var en än sig i världen vänder så finns spåren av tidigare tänkare där. Även och särskilt när det gäller de idéer vi råkar få.

Precis som det finns en fysisk infrastruktur som vi går omkring och lever i varje dag, så finns det även en mental sådan. Och vare sig vi egentligen vill det eller inte så måste vi förhålla oss till denna. Rent fysiskt så måste vi sätta oss på rätt spårvagn åt rätt håll för att inte hamna fel, och på det mentala planet så finns det precis lika mycket stadsbebyggelse på plats att vi rusar in i den metaforiska väggen om vi inte känner till att den finns.

När det gäller försöket att hävda att islam är oförenligt med det moderna västerländska samhället, tar sig denna vägg uttryck i en brutalt överdimensionerad litteratur om hur den västerländska moderniteten ser ut. Och den är högst kritisk till det den ser - men också detaljerat kritisk. Och den största kritiska punkten ligger i att de olika komplicerade överindividuella system som byggts upp i vår vardag är förödande för alla former av traditionella kulturer, och att alla som integreras i den moderna ekonomiska ordningen över tid blir moderna människor - hur mycket föräldrarna än protesterar.

Ni som känner "fullt integrerade andra generationens invandrare" (för att använda lösa termer) har sett fenomenet på nära håll - föräldrarna må vara aldrig så fullt troende, men barnen blir ändå precis så där håglösa som dagens ungdom tenderar att bli. Och processen finns både beskriven och dokumenterad hos författare som Weber, Giddens, Bauman, Beck - till och med Kafka, på sitt sätt.

Och så länge en vill hävda att det stora muslimska hotet är ett hot mot oss alla, så måste en ta sig förbi denna vägg av brutalt detaljerade beskrivningar av hur en eventuell muslimsk invasion är dömd att förlora redan på förhand. Särskilt som moderniteten redan börjat etablera sig med brutal självklarhet även i muslimska delar av världen.

Jag vill nu inte vara den som är den, men att avfärda det hela som propaganda från en diabolisk vänsterkonspiration som syftar till att etablera en brutal PK-hegemoni - räknas inte riktigt som att ta sig förbi väggen. Det är snarare att banka huvudet i den i hopp om att den eventuellt kommer att ge med sig av strukturell utmattning.

För det fjärde så är det bara ren artighet att ge kredd till sina inspiratörer. Rent generellt. Och även om en inte alltid behöver få med precis varje not precis varje gång, så är det försöket som räknas.

Den virtuella byrålådan

Det finns saker jag gör väsen om, och det finns saker jag gör mindre väsen om.  Ett exempel på det senare är att jag inom snart ska bli publicerad i en fysisk boksak. Jag är ett av de nya kapitlen i den reviderade versionen av Kunskap Kommunikation Kontroll, och om ingenting oväntat inträffar så borde jag finnas på ett digitalt bibliotek nära dig.

Ni som känner att en tjuvstart är en bra start kan läsa den oreviderade upplagan via länken ovan. Nu är jag förvisso inte med i den versionen, fast å andra sidan så uppvägs det av att du bevisligen läser mig här och nu.

Now, anledningen till att jag vill att så många digitala bibliotek nära dig som möjligt - är att de andra bidragen till antologin är långt bättre än mina, och att den ordmagi som de andra författarna besitter ska sätta in mina ord i ett sammanhang av brahet. Länkar ihop de kreativa delarna i kretsloppet, så att säga. Och detta fungerar bara om folk läser boken i fråga, så det blir något av ett delmål att den når ut till så många som möjligt. Ergo biblioteken - folk går till bibliotek för att läsa böcker, trots allt.

Vi skulle kunna säga att jag har en strategi på gång här. Och att mitt inträde på den svenska bokmarknaden hänger på denna.

Och vad händer? Jo, det kommer förslag om att begränsa utlåningen av E-böcker till ett exemplar åt gången.

...guys, really? Det är ungefär så nära motsatsen till min strategi en kan komma. Det är konkurrens jag inte behöver.

På tal om konkurrens, så finns det gott om konkurrens på dagens marknad. En författare konkurrerar ju trots allt med teve, radio, internet, sport, skolan, jobbet, diverse hobbys och - inte minst - alla andra författare i världen. Det finns, avrundat nedåt, fler saker i världen än vad en viss given individ hinner med under ens en relativt lång livstid, och det ligger i livets natur att läsandet konkurrerar med allt annat som skulle kunna göras. Ars longa, vita brevis, ni vet.

Sannolikheten för att just en viss given författares alster ska hamna i händerna på en viss given person är, sett i ett konkurrensperspektiv, relativt litet. Och således behövs det en hel del uppmuntran för att alstren i fråga ska hamna i läsfånget.

Att göra det svårare än det behöver vara i onödan är motsatsen till att uppmuntra.

Därmed är alltså förslaget att begränsa utlåningen av E-böcker negativt för mig, vilket jag av naturliga skäl har invändningar mot. Men det är också negativt för författare i allmänhet, vilket jag om möjligt har ännu större invändningar mot.  Jag gillar ju trots allt författare, och det är inte mer än rätt att deras slit belönas av vad det är ämnat att belönas med - läsare.

Ingen tjänar på att våra framtida litterära mästare stängs in i en virtuell byrålåda, trots allt. Allra minst författarna själva.

Blickandes framåt

I've been thinking.

En inledning som onekligen kan få vem som helst att rygga till i förebyggande bävan. Någonting är på gång, någonting viktigt ska sägas! Saker kan inte längre fortsätta så som de har gjort!

Förutom att de kan det. Bara på nya sätt.

Så här är det. Förra månaden var en rekordmånad när det gäller flattringar. Så pass mycket att om jag ökar med en faktor på 20 så är mina siffror i det svarta. På flattringar enbart.

Att leva billigt hjälper onekligen i det avseendet.

Now, att öka med gånger 20 kanske låter mycket, men det kan göras. Inte bara genom att lägga manken till och pumpa ut fler inlägg på det där löpande bandet, men även genom att erkänna att jag utgår från en brutalt ofördelaktig utgångspunkt.

Hur många personer i världen finns det som kan läsa på svenska, egentligen?

Nu kanske ni tittar på den där inledningsmeningen och tänker att - hmm, jag ser varthän det barkar.

Nu är detta förstås inte den enda anledningen till det hela. I grund och botten är jag ju ändå Baumanit, och anser att globala problem inte kan ha lokala lösningar. Vilket då är något av en uppmaning att ta sig ur sin lokala gemenskap och ge sig ut i världen. För att inte tala om att det finns en hel båtlast internationella pirater där ute som förtjänar bättre än vad nätets översättningsverktyg har att erbjuda.

Så, vad innebär det, rent konkret? Kommer det Magnihasa vi kommit att känna och älska (nåja) att helt okynnes byta språk mitt i en mening?

Ja, det kommer det, eftersom det är lite det jag gör ändå. Men det är också vad jag kommer fortsätta göra. Jag är inte helt klar på hur den nya, anglofona bloggen kommer att se ut, men så som traditionen bjuder så kommer den att rulla igång på alla hjärtans dag.

Jag misstänker att det kommer att börja med en radda stapplande inlägg innan jag verkligen kommer igång på riktigt, men det är som att gå ut med hunden - det blir en vana efter ett tag, och en lär sig knepen vare sig en vill det eller inte.

Nya tider, goda tider. I år också.

#95teser i översättning

Första dagen på nästa år närmar sig, och med det den första dagen av 95 teser. Vilket är någonting jag (och de som hakat på) ser fram emot, med både kliande fingrar och så smått färdigställda inlägg i beredskap. Vilket bådar gott.

Men det svarar inte riktigt på frågan: vad tusan handlar det hela om?

Det hjälper att veta att the Cluetrain Manifesto var ett resultat av ett samarbete på det tidiga nätet så som vi känner det (dvs slutet av nittiotalet), och att det hela egentligen är ett enda stort samtida långfinger åt sätt att se på världen som var gamla redan då.

Hur mycket äldre känns det inte nu, så här över ett decennium senare?

De nittiofem teser som det hela handlar om är både en referens till Luthers nittiofem, och en pedagogisk sammanfattning av ett sätt att se på världen. Och, viktigare än så, nittiofem goda anledningar att reflektera över en samtid som var gammal redan när den byggdes. - Och ha en hel del okynneskul medan det pågår!

Ty kul är vad de är. Inte minst som språkbruket ibland är precis så där bombastiskt att en inte kan annat än att vilja driva med det. (Hett tips: tes 92.) Särskilt om en har någon att dela tankar och exempel ur samtiden med.

Dock. Allt är inte bara skämt och gyckel; under den glada ytan döljer sig ett mycket viktigt budskap om samtiden. Inte minst som den framtid de skriver om redan börjat manifesteras omkring oss. Och även detta budskap mår bra av att delas.

Now, vissa har haft bekymmer med att läsa de nittiofem på grund av språkförbistring. Så för att göra livet lättare för oss alla - inte minst för mig i förberedelsearbetet - så kommer jag nu översätta samtliga nittiofem till ärans och hjältarnas språk. Förvisso utan kommentarer, och med viss bearbetning av stilistiska skäl, ska medges, men hey - det här med utvikningar, förklaringar och kontextuella ingivelser är ju ändå vad själva salongen ska handla om.

Men först några ord om orden. Det är väldigt mycket "marknad", "företag" och "marknadsföring" i det hela. Vilket, indeed, är ett resultat av att författarna primärt sparkade inifrån det marknadsvänliga paradigmet. Ni som, av vilka skäl som helst, är aversa mot allt vad marknader och företag heter kan utan vidare byta ut orden mot "folket" och "organisationer" eller andra synonymer. Tankarn är minst lika aktuella för välgörenhetsorganisationer, politiska partier och ungefär vilken organisation som helst som vill verka i en värld där internet, well, finns.

Redo? Här är de.

1, Marknader är konversationer.
2. Marknader består av mänskliga varelser, inte demografiska segment.
3. Konversationer mellan mänskliga varelser låter mänskliga. De förs med mänskliga röster.
4. Vare sig den delger information, en åsikt, ett perspektiv, argumenterar eller gör en humoristisk utvikning, så är den mänskliga rösten vanligtvis öppen, naturlig, otvungen.
5. Människor känner igen varandra utifrån ljudet av varandras röster.

6. Internet möjliggör konversationer mellan människor som helt enkelt inte var möjliga i massmediernas [gammelmediernas] tidevarv.
7. Hyperlänkar underminerar hierarkier.
8. Både bland internätverkande marknader och intranätverkande anställda pratar människor med varandra på nya, kraftfulla sätt.
9. Dessa nätverkade konversationer möjliggör framväxten av nya former av social organisation och kunskapsutbyte.
10. Som ett resultat av detta blir marknader smartare, mer informerade, mer organiserade. Deltagandet i en nätverkande marknad förändrar människor i grunden.

11. Människor på nätverkande marknader har upptäckt att de får långt bättre information och support från varandra än från försäljarna. Vilket omintetgör företagens retorik om att de ger "mervärde" till standardvaror.
12. Det finns inga hemligheter. Den nätverkande marknaden vet mer än företagen om deras egna produkter. Och vare sig det de vet om dessa är goda eller dåliga nyheter för företagen, så berättas det för alla.
13. Det som händer på marknader händer också hos de anställda. Bara en metafysisk konstruktion kallad "Företaget" står mellan de tu.
14. Företag pratar inte i samma röstläge som de nya nätverkande samtalen. I deras nätverkande lyssnares öron låter de ihåliga, falska, bokstavligen omänskliga.
15. Om bara några år kommer företagens homogeniserade röstläge - det som återfinns i pressmeddelanden och broschyrer - att låta lika högtravande och konstlat som sjuttonhundratalets hovfranska.

16. Redan nu står det klart att företag som pratar företagska [...och om du ringer inom tjugo minuter!...] inte talar vare sig med eller till någon alls.
17. Företag som tror att onlinemarknaden är densamma som den som brukade titta på deras teveannonser bedrar sig själva.
18. Företag som inte inser att deras marknader numera är personliga, blir smartare av det hela och kastar sig in i djupa konversationer med sina kunder - missar sina bästa möjligheter.
19. Företag kan numera kommunicera direkt med sina marknader. Om de misslyckas med detta, så är loppet förmodligen redan kört.
20. Företag behöver förstå att marknaden ofta skrattar. Åt dem.

21. Företag behöver ta det lugnare och ta sig själva på lite mindre allvar. De behöver skaffa sig ett sinne för humor.
22. Att skaffa sig ett sinne för humor innebär inte att lägga upp några skämt på den egna hemsidan. Det innebär snarare påtagliga värderingar, en smula ödmjukhet, ärlighet och en genuin utgångspunkt.
23. Företag som försöker "positionera" sig själva behöver bemöda sig om att faktiskt inta en position. Och då helst om någonting som deras marknader faktiskt bryr sig om.
24. Att bombastiskt proklamera att "Vi är positionerade att bli den ledande leverantören av XYZ" räknas inte som att inta en position.
25. Företag behöver komma ner från sina elfenbenstorn  och prata med de människor de hoppas bygga relationer med.

26. Marknadsavdelningen relaterar inte till marknaden. Företag är livrädda för sina marknader.
27. Genom att medvetet använda språk som är främmande, oinbjudande och arrogant, bygger de upp väggar som ska hålla deras marknader stången.
28. De flesta marknadsföringskampanjer baserar sig på rädslan att marknaden skulle kunna råka få nys om vad som egentligen försiggår inom företaget.
29. Elvis sade det bäst: "We can't go on together with suspicions minds." [Vi kan inte fortsätta vara ihop om vi misstror varandra.]
30. Lojalitet till ett varumärke är företagsmotsvarigheten till att hanka stadigt. Men uppbrottet är oundvikligt - och det närmar sig. Eftersom smarta marknader är närverkande så kan de omförhandla gamla förhållanden med blixtens hastighet.

31. Nätverkande marknader kan byta leverantör bokstavligen över en natt. Nätverkande anställda kan byta arbetsgivare över lunch. Det är en läxa vi lärt oss från era konstanta nedskärningar: "Lojalitet? Vad är det?"
32. Smarta marknader kommer att hitta leverantörer som pratar deras språk.
33. Att lära sig prata med en mänsklig röst är inget partytrick. Det är ingenting som kan läras på fem minuter under en konsultutbildning.
34. För att kunna prata med en mänsklig röst så måste företaget bry sig om vad som händer med sina kunder och deras gemenskaper.
35. Steg ett är att tillhöra dessa gemenskaper.

36. Företag måste fråga sig själva var gränserna för deras företagskultur går.
37. Om kulturen tar slut innan gemenskapen börjar, så finns ingen marknad att tala om.
38. Mänskliga gemenskaper baserar sig på diskurs - på mänskliga diskussioner om mänskliga bekymmer. [Diskurs betyder diskussion.]
39. Gemenskapen kring diskursen ÄR marknaden.
40. Företag som inte tillhör en gemenskaplig diskurs kommer att dö.

41. Företag behandlar säkerhet närmast religöst, mestadels i onödan. Den mesta av säkerheten är mer ämnad att skydda mot de anställda och marknaden än mot konkurrenter.
42. Precis som på den nätverkande marknaden så pratar människor med varandra även inom företaget - och då inte bara om regler, bestämmelser, styrelsebeslut och bokslut.
43. Sådana diskussioner pågår idag på företagens intranät. Men bara under rätt omständigheter.
44. Företag bygger vanligtvis intranät uppifrån och ner, för att distribuera policybeslut om umgängesregler och annan företagsinformation som de anställda för sitt bästa för att ignorera.
45. Intranät tenderar att finna vägar att undvika tristess. De bästa byggs från grunden av engagerade individer som samarbetar för att bygga någonting värdefullare: en intranätverkad företagsdiskussion.

46. Ett livskraftigt intranät organiserar de anställda, i ordets många innebörder. Detta har större effekter än någon fackföreningsagenda.
47. Samtidigt som detta skrämmer livet ur företagen, så är de beroende av öppna intranät för att generera och dela viktig kunskap. De behöver stå emot frestelsen att "förbättra" och kontrollera dessa närverkande konversationer.
48. När företagens intranät inte begränsas av rädsla och drakoniska regler, så tenderar de diskussioner som pågår där att likna de som pågår på den nätverkande marknaden.
49. Organisationsritningar fungerade i den gamla ekonomin, då de kunde förstås i sin helhet från hierarkiska pyramidens branta toppskikt, och detaljerade order utifrån detta kunde delegeras från högre ort.
50. Idag är organisationer hyperlänkade, inte hierarkiska. Respekten för konkret kunskap trumfar över respekten för abstrakt auktoritet.

51. Kommandoledarskap [command-and-control management] både härleds från och förstärker byråkrati, maktberusning och en allmän stämning av paranoia.
52. Paranoia dödar konversationer. Det är det som är meningen. Men en brist på öppna konversationer dödar företag.
53. Det pågår två konversationer. En inom företaget. En med marknaden.
54. För det mesta går ingen av dessa särskilt bra. Nästan alltid kan roten till detta härledas till utdaterade uppfattningar om kommandoledarskap.
55. Som policy är dessa giftiga. Som verktyg trasiga. Kommandoledarskap möts med fientlighet av intranätverkade kunskapsarbetare, och genererar misstro hos internätverkade marknader.

56. Dessa två konversationer vill prata med varandra. De talar samma språk. De känner igen varandras röster.
57. Smarta företag kliver åt sidan, och hjälper det oundvikliga att hända fortare.
58. Om villighet att kliva åt sidan tas som ett mått på IQ, så har ytterst få företag blivit smartare på sistone.
59. Hur subliminalt det än må kännas för stunden, så anser miljontals nätverkande människor att företag numera inte är mer än en gammeldags juridisk fiktion, som ställer sig i vägen för samtalet mellan dessa två konversationer.
60. Detta är självmordsbenäget [för företagen]. Marknaden vill prata med företagen.

61. Sorgligt nog så är ofta den del av företaget som den närverkande marknaden vill prata med gömd bakom en dimridå av lurenskojeri, av språk som klingar falskt - och som ofta dessutom är det.
62. Marknaden vill inte prata med lurare och skojare. Den vill delta i de diskussioner som pågår bakom företagets brandväggar.
63. För att uttrycka det personligt: Vi är dessa marknader. Vi vill prata med dig.
64. Vi vill ha tillgång till företagets information, planer och strategier, ert bästa tänkande, er genuina kunskap. Vi nöjer oss inte längre med fyrfärgsbroschyrer och överdimensionerade hemsidor med massor av informationsfattigt ögongodis.
65. Vi är också de anställda som får era företag att fungera. Vi vill prata direkt med kunderna med våra egna röster, inte med manusbundna plattityder.

66. Både som anställda och som konsumenter är vi dödströtta på att få vår information via fjärrkontroll. Varför behöver vi personlighetsbefriade årsrapporter och tredje parts marknadsundersökningar för att introduceras med varandra?
67. Både som marknad och som anställda undrar vi varför ni inte lyssnar. Ni tycks prata ett helt annat språk än oss.
68. Den där uppblåsta, självupptagna jargongen ni slänger er med i pressen och på era konferenser - vad har den med oss att göra?
69. Kanske imponerar ni på investerarna. Kanske imponerar ni på börsmarknaden. Men inte på oss.
70. Om ni inte imponerar oss, så kommer era investerare att vara ute och cykla. Förstår de inte detta? Om de gjorde det, skulle de inte låta er prata på det viset.

71. Era trötta uppfattningar om "marknaden" ger oss något glasartat i blicken. Vi känner inte igen oss i era projektioner - kanske för att vi redan vet vilka vi är. Någonting annat.
72. Vi gillar den nya marknaden bättre. Faktum är att vi skapar den.
73. Ni är inbjudna, men det är vår värld. Ta av er skorna i dörren. Om ni vill byteshandla med oss, så stig ned från kamelen!
74. Vi är immuna mot reklam. Glöm det. Bara glöm det.
75. Om ni vill att vi ska prata med er, berätta någonting. Och berätta någonting intressant, för en gångs skull.

76. Vi har några idéer till er också, om nya verktyg och om bättre service. Sådant som vi skulle kunna tänka oss att betala för. Har ni tid en stund?
77. Så ni är för upptagna med att "göra affärer" för att svara på våra mail? Oj, sorry, förlåt, vi kommer tillbaka om en stund. Kanske.
78. Ni vill att vi ska ge er pengar? Vi vill att ni ska ge oss uppmärksamhet.
79. Vi vill att ni ska komma tillbaka, komma ut ur er neurotiska självupptagenhet och komma med på festen.
80. Oroa er inte, ni kan fortfarande tjäna pengar. Så länge det inte är det enda ni tänker på.

81. Har ni tänkt på att pengar är rätt tråkigt och endimensionellt? Finns det inget annat vi kan prata om?
82. Er produkt misslyckades. Varför? Vi vill gärna fråga killen som skapade den. Er företagsstrategi är obegriplig. Vi skulle vilja prata med er VD. Vad menar ni med att hon inte är inne?
83. Vi vill att ni tar oss femtio miljoner kunder på lika stort allvar som den där reportern från The Wall Street Journal.
84. Vi känner några från ert företag. De är rätt coola online. Gömmer ni undan några fler som dem? Får de komma ut och leka?
85. När vi har frågor om saker och ting, s vänder vi oss till varandra. Om ni inte hade ett så järnhårt grepp om "ert folk" så kanske vi hade vänt oss till dem också.

86. När vi inte är upptagna med att vara er "målgrupp", så är många av oss ert folk. Vi skulle hellre prata med vänner online än stirra på klockan hela dagen. Det skulle generera mer publicitet än den där miljondollarshemsidan som ingen kollar på. Men i stället säger ni att det är Marknadsavdelningens jobb.
87. Det vore trevligt om ni kunde förstå vad det är som pågår. Väldigt trevligt, till och med. Men det vore ett stort misstag att tro att vi sitter i spänd förväntan.
88. Vi har bättre saker för oss än att oroa oss över ifall ni hinner ändra er i tid för att hinna med våra affärer. Affärer är bara en del av våra liv. Det tycks vara hela ert. Tänk på saken: vem behöver vem?
89. Vi har den egentliga makten, och vi vet om det. Om ni inte riktigt förstår vad vi är ute efter, så kommer en av era konkurrenter att vara uppmärksammare, intressantare och över lag roligare att leka med.
90. Till och med när de är som sämst så är våra nyfunna konversationer intressantare än era mässor, mer underhållande än något teveprogram och utan vidare mer äkta än någon företagshemsida vi någonsin sett.

91. Våra lojaliteter ligger hos oss själva - hos våra vänner, allierade, bekanta, till och med våra trätobröder. Företag som inte har någon plats i denna gemenskap, har inte heller någon framtid.
92. Företag spenderar miljardtals dollar på Y2K-buggen. Varför oroar de sig inte över denna marknadsmässiga bomb? Insatserna är trots allt ännu högre!*
93. Vi befinner oss både inom och utanför företag. Gränserna som skiljer våra konversationer åt ser en smula ut som Berlinmuren idag, men egentligen är de bara irritationsmoment. Vi vet att den är på väg ner. Vi jobbar för fullt på det på bägge sidor.
94. Traditionella företag må anse att nätverkande konversationer är förvirrande, och att deras ljud är förvirrade. Men vi organiserar oss snabbare än dem. Vi har bättre verktyg, nyare idéer, och har inga regler som saktar ner oss i onödan.
95. Vi håller på att vakna upp. Vi länkar till varandra. Vi vakar. Men vi väntar inte.