Skoldebatt mot bättre vetande

På sistone har en gammal trend fått ny aktualitet i skoldebatten. Återigen har det blivit dags för flumskolan att veta hut, och den gamla fina ordentliga ordningen ska återställas. Nytt för den här omgången är att det börjat sättas datum på när förfallet började: nittiotalet.

Nittiotalet var intressant ur ett pedagogiskt perspektiv, eftersom det förde med sig en ny läroplan. Denna läroplan hade ett uttalat mål att fostra demokratiska medborgare, och skolan skulle som ett led i denna fostran vara genomsyrad av demokratiska värderingar. Det räckte med andra ord inte med att läroböckerna sade att demokrati var bra och rätt, utan detta skulle förmedlas genom skolan som levd erfarenhet. Demokratin skulle, för att använda en annan metafor, sitta i väggarna.

Detta reser den kontraintuitiva frågan om vad det betyder att få underkänt i en skola vars mål är att fostra demokratiska medborgare. Det tål onekligen att tänkas på.

Om du som läsare tänker att detta är flum och trams, så är det okej. Vi har alla olika åsikter om vad skolan är till för, och som vuxen medborgare behöver du inte hålla med om läroplanen om allt.

Om du däremot tänker att detta är flum och trams som introducerades i och med nittiotalets nya läroplan, så är det inte okej. Detta av den enkla anledningen att åttiotalets gamla läroplan också innehöll liknande tankegångar (om än inte lika uttalade). Det finns en påtaglig kontinuitet, och väldigt många formuleringar som fanns i nittiotalets läroplan går att spåra till liknande formuleringar i dess motsvarighet från åttiotalet. Åttiotalet tog aldrig slut, så att säga.

Det som var flum och trams på nittiotalet torde ha varit det även på åttiotalet. Eftersom det är samma tankegods i läroplanerna från båda årtiondena.

Den som vill delta i en samtida debatt om hur det var bättre förr och sämre nu, måste kunna specificera vad som förändrats, när och hur. Det duger inte att bara slentrianmässigt hålla med om att det var bättre förr och sämre nu. Det är inte den typ av medborgare du skolats att vara. Enligt kursplanerna (dåtida såväl som samtida) i svenskämnet kan du bättre.

Med detta i bakhuvudet blev jag väldigt förvånad när Jonas Linderoth, professor i pedagogik, häromsistens skrev en debattartikel där hen bad om ursäkt för nittiotalets pedagogik. Utan att gå in närmare på vad eller hur konstaterade hen att det blivit sämre sedan dess. Nittiotalet förde med sig så radikala förändringar att den tidigare undervisningen förbyttes till trams och flum.

Det märkliga med utspelet är att den enda rimliga sättet att jämka det med verkligheten är att tolka det som att nittiotalets läroplan inte radikalt nog bröt mot åttiotalets läroplan. Alla tendenser Linderoth beklagar fanns redan i åttiotalets dokumentation, och vad nittiotalets uppdatering gjorde var att ta fasta på de centrala aspekterna i sin föregångare för att formulera dem utförligare. Om förfallet började i början av nittiotalet, så beror det inte på att skolan banade ny mark, utan tvärtom på att den gjorde mer av vad den redan gjorde.

Detta är svårt att förena med Linderoths huvudtes att den förändring som skedde i början av nittiotalet var av radikal art. Kontinuerlig vidareutveckling av redan etablerade sätt att bedriva undervisning är i det närmaste motsatsen till radikal förändring.

Därmed inte sagt att det inte skedde förändringar i skolvärlden på nittiotalet. Men det är inte dem hen ber om ursäkt för, eller anför som skäl till skolans försämring.

Det hela blir desto märkligare när mindre meriterade personer än professor Linderoth okritiskt håller med om att skolan blivit sämre på grund av den radikala förändringen i början av nittiotalet. Det faktum att den radikala förändringen inte hände så som Linderoth sade att den hände spelar ingen roll. Det är nästan som att det inte behövs någon faktakunskap för att hålla med resonemanget - det händer av bara farten, av gammal vana.

Mot bättre vetande.

(Läroplanerna finns att läsa online: Lgr 80/Lpo 94/Lgr 11)

Adam Tensta är smartare än du

Jag vill redan nu slå fast en sak:

Jag tittar inte på teve. Alls. Över huvud taget. Det är inte en slump, eller en oavsedd bieffekt av en upptagen vardag. När jag i samband med en flytt blev erbjuden en gratis teve när jag ändå var i farten med att flytta saker, tackade jag nej. Jag tittar inte på teve, och det är ett ytterst medvetet beslut.

Det kan verka vara en märklig sak att inleda ett inlägg med, men det är viktigt att ha i åtanke. Eftersom inlägget du nu tittar på handlar om någonting som sänts på teve.

Du vet att du haft impact när människor som inte ens tar del av det medium du agerar i skriver om det du gjort i detta medium.

Om du läser det här i framtiden, så är kontexten att Adam Tensta deltagit i Nyhetsmorgon i TV4 och utan pardon lämnat studion mitt under pågående sändning. Vilket - för att uttrycka det milt - genererat reaktioner.

Detta var ett mycket medvetet agerande. Det var överlagt, strategiskt och planerat. Det var en handling utförd i visshet om sig själv, och det finns inga tvivel om att den handlande utövade sin rationella agens i den givna situationen. Det planerades, utfördes, och fick avsedd effekt.

Detta är en lika subtil som brutal poäng. Den är subtil i och med att det krävs ett visst mått av etisk reflektion för att förstå den, och brutal i och med att den rutinmässigt förnekas utan vidare omsvep i vardagen. Eller, för att uttrycka det osubtilt: människor som Adam Tensta tillskrivs sällan rationell agens.

För att uttrycka det brutalt osubtilt: de ses rutinmässigt som mindre vetande. Vilket är precis så rasistiskt som det låter.

Anledningen till att just detta studiolämnande väckt så pass stor respons är att det är oerhört svårt att inte tillskriva det rationell agens. Det sätter fingret på det rutinartade förnekandet av att invandrare är i besittning av förnuftets förmågor. Hur mycket studiolämnandet än vrids och vänds på, så kan det inte förnekas att det var ett medvetet val. Vilket skaver mot det rutinartade förnekandet. De går inte ihop, och rutinen måste ge vika mot fullbordat faktum. Meddelandet är sänt, avsändaren är nådd. Fait accompli.

Vissa invänder att detta är elakt. Vilket det inte är. Det är snarare effektivt. Dels genom att det når mottagare som inte ens tar del av sändningen, och dels genom att mottagarna inte har någon möjlighet att säga att de inte förstått vad som har hänt. Du har förstått, och du har inget annat val än att agera på denna förståelse.

De som eventuellt inte vill agera på denna förståelse kan från och med nu inte längre låtsas som att de inte vet vad de gör. De vet vad de gör, men gör det ändå.

Onekligen.

Postmodernism utan postmodernister

Någonting mycket märkligt är i görningen. Postmodernisterna har återvänt, och de har återvänt med full kraft. De har återvänt med sådan brutal effektivitet att det skrivs mängder av ledartexter och debattartiklar och politiska bloggtexter om dem. Med allt jämnare mellanrum dyker de upp i ens flöden, vare sig en vill det eller inte, och allt som oftast ackompanjeras de av förgrymmade uttalanden om postmodernisternas förfärlighet. Indignationen är enorm.

Det märkligaste med dessa postmodernister är att de enbart och endast förekommer i dessa ledare och blogginlägg. Det är också det mest postmoderna med dem. De finns nämligen inte längre. Men det ständiga återupprepandet av deras framfart konstruerar dem som ett socialt objekt, och som sådant står det vem som helst fritt att skriva om dem. Alla vet vilka de är, alla vet vad som avses när de nämns, och alla kan nicka instämmande med de förgrymmande uttalandena om dem.

Det faktum att de inte finns längre är inte relevant. Tomten finns inte heller, men det går att skriva ledare och debattare om hens årliga eskapader ändå. Budskapet går hem i vilket fall.

Now, det fanns postmodernister en gång i tiden. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var postmodernismen den nya heta grejen inom den akademiska världen, och ett ohemult stort antal texter skrevs om det hela. Och böcker. Och föreläsningar. Och kurser. Och fler böcker. Och texter. Och så vidare. Allt kunde ifrågasättas, och allt ifrågasattes. Både en och tretton gånger. Allt och alla skulle med. Allt var postmodernt.

I slutet av nittiotalet började dock den akademiska världen tröttna på det hela. Dels för att det är ett gissel med studenter som börjar ifrågasätta sina (samtida och framtida) arbetsvillkor, och dels för att det började gå tomgång på det hela. Det är svårt att vara kritisk mot samtiden och bryta mot tidigare genrer när alla andra kommer fram till samma kritik och begår samma genrebrott som en själv. Efter hand slutade postmodernismen vara den heta nya grejen, och förpassades till (den förvisso väldigt stora) historiedelen av läroböckerna. Postmodernismen stannade av, och akademin fortsatte göra sin grej.

Jag vill understryka hur uttalad denna trötthet var. Om du följer Zygmunt Baumans skriverier genom årtiondena, så var de väldigt explicit postmoderna under de postmoderna åren (boktitlar så som Postmodern etik är något av en giveaway). När trenden bedarrade försvann ordet "postmodern", och det finns många intervjuer där hen uttryckligen säger att det postmoderna projektet kom, hade sin tid, och därefter sjönk undan. Det är inte en subtil övergång. Förorden till eftertidens böcker är inte fulla av fraser så som "det var bättre förr".

Så här tio-femton år senare verkar det dock som om postmodernismens välskrivna lik grävts upp och försetts med nytt liv. Det finns förvisso inga postmodernister, men likväl - de behöver inte finnas för att det ska kunna skapas politisk enighet gentemot deras existens. Alla kan enas om vetenskapens solida förträfflighet gentemot den postmoderna relativismen. Det är en enkel politisk poäng att göra. Det finns ju trots allt ingen som säger emot. Längre.

Det är inte utan att jag ställer mig frågande till vem som vill göra denna poäng. Och varför.

Befria dig från intelligensen

Den gode Opassande skrev ett inlägg om intelligens häromsistens, vilket genererade en hel del respons. Vilket är förståeligt, eftersom många tar begreppet "intelligens" personligt. Och det som tas personligt, tas även som en ursäkt/anledning till interaktion. Månne inte alltid intelligent interaktion, men interaktion likväl.

Alla har någon uppfattning om vad intelligens är, men det är vanligtvis en väldigt magkänslig uppfattning. Det vill säga, det är en intuitiv uppfattning som gör en illa till mods om någon ifrågasätter den. Det är personligt, i ordets många betydelser.

En uppfattning om vad intelligens är, är att det är förmågan att lösa problem. Vilket är vad IQ-test försöker mäta, genom att testa någons förmåga att lösa många problem av liknande slag. Olika människor klarar sig olika bra på dessa test, och det är logiskt att de som klarar sig bättre är intelligentare än de som klarar sig sämre. De kan trots allt lösa fler problem.

Problemet är förstås att det är fullt möjligt att få alla rätt på ett IQ-test, samtidigt som en är fullt inkapabel att fungera i sociala sammanhang. Det finns ett något kontroversiellt begrepp för sådana människor: idiot savant. "Idiot" betyder vad du tror det betyder, och "savant" betyder motsatsen. Tillsammans betyder de "dumsmart", vilket också är problemet med IQ-test och den intelligens de mäter. Det går att vara både intelligent och ointelligent samtidigt, och däri ligger problematiken.

En annan uppfattning om intelligens är att det handlar om förmågan att få saker gjorda mer generellt. Det vill säga att någon inte bara kan rotera 3D-föremål för sitt inre öga, utan även kan navigera svåra sociala situationer och agera framgångsrikt i dem. Ett mer generellt intelligensbegrepp, således.

Problemet här är att det inte är helt svårt att konstruera sociala situationer där det inte krävs allt för stor personlig förmåga att få saker gjorda. Det räcker med att föreställa sig någon vars föräldrar är hypereffektiva och hyperbeskyddande, och som gör allt i sin makt för att deras barn ska få det så bra som möjligt. Det ligger måhända någon form av intelligens i att inse att det går att be dem om hjälp att få saker gjorda, men det är inte direkt den personliga intelligens många tänker sig. Det är den sociala situationen som får saker att hända, inte individen.

En tredje uppfattning om intelligens är att det handlar om att ha läst många böcker. Akademiker diggar den här uppfattningen, eftersom de läst många böcker. Tanken är att den som tagit del av många framställningar av många tankar har större tillgång till resurser att tänka nya tankar, vilket är en fördel gentemot den som inte har det.

Problemet är att detta inte enbart fungerar på böcker. Det fungerar på många saker där långvarig användning ger insikter i hur dessa saker fungerar. Den som spelar mycket gitarr blir fenomenal på att spela gitarr, men vi säger inte att folk blir intelligenta om de gör det, trots att de lärt sig saker om gitarrspel som vi vanliga dödliga inte förstår. Det blir märkligt om samma process som sägs generera intelligens i ett fall (långvarigt bokläsande) inte genererar intelligens i ett annat (långvarigt gitarrspelande). Antingen fungerar processen, eller så gör den det inte.

Hur en än vrider och vänder på intelligensbegreppet, så hamnar en i svårigheter. Det vill mäta någon slags personlig förmåga att lösa problem eller få saker gjorda, men krockar ständigt med det mänskliga tillståndet. Som individer befinner vi oss alltid i ett socialt sammanhang, och som individer i sociala sammanhang kan vi alltid mobilisera andra individer för att lösa våra problem eller få saker gjorda. Vi kan samarbeta och göra saker tillsammans som vi inte hade klarat av på egen hand. Oavsett om vi är intelligenta eller ointelligena, smarta eller dumma, så kan vi alltid be om hjälp. Vi behöver inte klara av allt på egen hand.

Det är inte helt dumt att bli intelligensbefriad lite då och då.

Jag tyar inte detta Pippispråk!

Om du använt en internetansluten mackapär de senaste dagarna, så har du förmodligen nåtts av nyheten att Pippi Långstrump blivit redigerad. Inte enormt, utan mestadels för att rensa bort vissa kvarvarande rasistiska språkligheter som gick för sig för några årtionden sedan. Det är inte helt självklart att använda ord som "negerkung" längre, och det är inte heller helt självklart att dagens unga ska behöva lära sådana ord när de läser om subversiva unga flickor.

Det går trots allt utmärkt att sätta sig upp mot den rådande ordningen utan att för den skull vara rasist.

Reaktionerna på denna redigering lät inte vänta på sig. Det svenska kulturarvet är hotat, hävdas det. Kulturrelativismen har gått för långt, hävdas det också. Viktiga kulturella värden står på spel, dristar sig vissa att påstå. Helt plötsligt blir väldigt många väldigt engagerade i att bevara dessa sagor i någon slags originalform, för att bevara Sverige svenskt. Förändringen hotar oss alla, åtminstone alla oss svenskar.

Denna plötsliga vurm för kulturarvet är väldigt spontan och selektiv. Dels är detta en av de få gånger den faktiskt tar sig uttryck, och dels så har det varit väldigt tyst på den konserverande fronten i övrigt. (Förutom möjligen när det gäller negerbollar.) Det är inte utan att en undrar var dessa värderingar hade varit om Pippi inte redigerats.

För att ta ett exempel på när kulturarvets bevarande varit en ickefråga, så kan vi ta fenomenet att många ort- och platsnamn är brutalt obegripliga för samtiden. "Likstammen", exempelvis, läses av moderna svenskar som de två orden "lik" och "stam" i en något makaber kombination, och spekulationer om vem som dog vid vilket träd låter inte vänta på sig.

Att namnet är en kombination av orden "likst" (bäst) och stam (sjö) är svårt att utläsa retroaktivt. Dels för att det inte alltid är uppenbart varför just denna sjö är den bästa av sjöar, men än mer för att de dialekter som använder ordet "likst" är nästintill utdöda och odokumenterade.

Detsamma gäller för andra obegripliga ortsnamn. När de namngavs användes den lokala dialekt som pratades i området, och när det svenska språket standardiserades behölls namnen. Vilket innebar att namnen över tid blev mer och mer obegripliga, allt eftersom rikssvenskan trängde ut de ord som en gång var namngivande.

Det skulle kunna tänkas att de som nu vurmar för att bevara kulturarvet och de viktiga kulturella värderingar som hör därtill skulle vara engagerade i att bevara och dokumentera de dialekter som ännu finns kvar. Det kan nämligen fortfarande göras, eftersom många dialekter ännu pratas av äldre människor. Det enda som behövs är resurser för att dokumentera de ord, ordspråk och andra språkligheter som dokumenteras kan. Kulturarvet är helt möjligt att bevara, såvida det inte tillåts dö en naturlig död.

Det skulle kunna tänkas. Men Pippi är viktigare. Negerkungar och negerbollar ges prioritet. Det är där det spontana och selektiva vurmandet för kulturarvet finner sitt utlopp.

 Dagens ungdom får onekligen lära sig de märkligaste ting vad gäller vårt kulturarv. -

Vad ska du bli när du blir stor?

En av de vanligaste frågorna en ung person drabbas av är frågan om vad de ska bli när de blir stora.

Det finns ett antal outtalade premisser i denna fråga.

En av detta är att det finns ett visst antal kategorier en kan "bli" när storhet inträffat. Kategorier så som polis, brandman, försäkringsagent, marknadsanalytiker eller strategisk samordnare av kommunikation i sociala medier.

En annan är att tiden innan storheten bör användas som förberedelse för att träda in i någon av dessa kategorier. Vanligtvis genom utbildning, men också genom övning och andra framåtblickande aktiviteter. Det ska börjas i tid, som uttrycket lyder.

Redan här finns det anledning att börja oroa sig. Tänk om vi inte börjat i tid? Vilka kategorier kan vi inte ingå i?

Utan att vara elak kan jag nog säga att de allra flesta som läser detta inte kommer att vinna OS-medalj. Inte för att de saknar vilja och fysisk spänst, utan för att de inte började i tid. Kraven för att kunna tävla i de högre nivåerna är sådana att det i princip är nödvändigt att börja träna kring fem års ålder, och sedan aldrig sluta träna. De som börjar senare kommer inte att kunna komma ikapp, på grund av den brutala konkurrensen.

Samma sak gäller för många andra kategorier. När vi väl kommer på tanken att ingå i dem, är det för sent för oss att börja förbereda förberedelserna. Inträdesprovet hade stängt dörrarna redan innan vi kom dit.

Nu kan de flesta av oss leva med att inte bli elitidrottare, balettdansare eller någonting annat hyperspecialiserat. Och att vi inte blir läkare eller någonting annat mellansvårt är ett resignerat faktum vid det här laget. Även om vi ingår i en av dessa mellansvåra kategorier - det finns väldigt många andra kategorier vi inte ingår i, och aldrig kommer att ingå i.

Sådan är specialiseringens natur.

Det vi inte bör resignera inför är tanken att även de mindre specialiserade kategorierna kräver livslånga förberedelser att träda in i. Att livet redan från dag ett är ett långt förberedande gatlopp för att hinna med allt som behöver hinnas innan det är för sent. Att den som inte börjat i tid inte kommer att kunna ingå i någon kategori, permanent kategorilös. Att den som misslyckas en gång mister alla chanser att återhämta sig och komma ikapp. Att det inte finns några andra chanser.

Detta en olidlig tankevärld att växa upp i. Det är också en väldigt tydlig signal om vad en människa och den mänskliga erfarenheten är värd.

Vad ska du bli när du blir stor?

Värdefull eller värdelös?

Tro inte att du läser allt i tidningen

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Eller, rättare, det är inte sanningen. Eller, ännu rättare, det är inte vad du behöver läsa för att förstå vad du behöver förstå om vad som sker i världen.

Det är onekligen lättare att hålla sig till den första meningen än den tredje. Vilket är precis varför det du läser i medierna inte är sant: det finns inte utrymme nog att rapportera sanningen. Den plats som finns måste prioriteras, och större prioritet ges till det som effektivt kan dra många ögon än till det som till äventyrs är sant. Till det som kan uttryckas definitivt, snarare än till det som behöver kontextuell metadata. Det komplicerade och situationsbundna.

Verkligheten kommuniceras inte i massmedierna. Verkligheten kommuniceras i det icke-offentliga. I den interna kommunikationen, i de informella samtalen på arbetsplatsen, i telefonsamtal mellan yrkesroller, i dokumentarkiv utan läsare. Det som verkligen händer, händer bortom det du läser när du öppnar en tidning. Det du läser är inte vad som har hänt, utan vad redaktionen tror har hänt, avskalat till minsta gemensamma nämnare så att även den som inte förstår kan följa skeendet.

Det är långt mellan Ukraina och Flens lokaltidning.

 I avståndet mellan det som verkligen händer, det som verkligen kommuniceras och det du läser i tidningen, finns propagandan. Dess förutsättning är att du inte har någon aning om vad som pågår, inte har tillgång till de kanaler som skulle kunna ge dig insikt i det som pågår (så som, exempelvis, kommunikationen mellan de ryska generalerna), och kontinuerligt vänder dig till en och samma källa för att få reda på vad som pågår. Det som händer i verkligheten och med de som sysslar med den är få förunnat att veta, men det påverkar inte dig - det som påverkar dig är de ord som når dig som sägs ha någonting med saken att göra.

De har sällan något med saken att göra. Du vet för lite om saken för att kunna tänka effektivt om den.

Propagandans uppgift är att ge dig intrycket att du kan tänka effektivt om saken. Att du vet tillräckligt mycket om läget för att kunna sluta tänka på saken. Att allt som behöver sägas är sagt, och att det enda rätta är att gå vidare med det sagda.

För att ta exempel från Ukraina-skeendet: att den nya regeringen skulle vara ohämmat nazistisk och att den därmed med omedelbar nödvändighet måste bekämpas - är en praktisk plats att sluta tänka på. Om propagandan kan få tänkandet att stanna upp kring den punkten, faller andra saker på plats: ryssarna får en god ursäkt att göra det de gör, invånarna på Krim får en god ursäkt att rösta för att bli ryssar, väst får en utmärkt ursäkt att inte bli allt för upprörda över att ryssarna visar tänderna. Nazister är trots allt nazister, och om den tanken tänks tillräckligt länge, finns det inget mer att säga om saken. Det enda rätta är att agera på det sagda.

Är de nazister? Det är svårt att säga, härifrån. Men i praktiken - för resten av världen - spelar det mindre roll än huruvida vi tror dem vara det eller inte. Historikerna kan lappa ihop sanningen efteråt - just nu avgörs striden av vad vi tror händer och tror skulle kunna hända. Och vi har inte tillgång till det vi behöver veta för att kunna tro vare sig det ena eller det andra med någon som helst säkerhet.

Målet med propaganda är inte att förvanska sanningen. Målet är att ge dig den input du behöver i stunden för att tänka att du inte behöver tänka mer på saken. Att få dig att känna att du hört tillräckligt, och att du har bestämt dig för din åsikt.

Massmedierna följer sin logik. Propagandisterna känner denna logik väl, och räknar med den när de producerar sina soundbites. De små bitar av information som, bland alla andra små bitar av information, utgör det underlag som du baserar din världsbild på.

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Tro inte att du läser allt i tidningen. -

Livslångt lärande vs kortsiktig politik

Moderaterna firar nya triumfer. De har identifierat orsaken till att skolungdomar presterar allt sämre i internationella jämförelser. Det är, tro det eller ej, datorspel. Och den moderata vägen framåt är informella överenskommelser mellan politik och föräldrar om att minska datorspelandets skadliga inverkan på dagens ungdom.

Verkar rimligt. Om vi bortser från allt som har med skolan, ungdomar och datorspel att göra.

Det enda rätta är att bena ut allt från början. En sak i taget. Med början i skolan.

Skolan är ett fängelse. Som elev måste du infinna dig, du har ingen kontroll över vad som händer där, och om du inte infinner dig så kommer polisen och tvingar dit dig. Hur vi än vrider och vänder på saken, så består skolans fundament av en brutal ofrihet. Du ska dit, vare sig du vill det eller inte, och det enda sättet att ta sig därifrån är att sitta av tiden, ett år i taget. En dag i taget. En timme i taget.

Ordet "skolplikt" är inte ett tomt ord. Det betyder något.

När du väl är där, så får du finna dig i att vara under ständig övervakning. Sen ankomst skrivs in i en logg, odisciplinerat beteende bestraffas, och den som av någon anledning inte lever upp till den förväntade normen för hur en god elev ska vara kategoriseras på ett tidigt stadium in gruppen "underpresterande". Detta följer sedan med eleven genom hela skolgången, och däfter genom hela livet i form av det dokument som ges vid skolans avslut.

Ordet "betyg" är inte ett tomt ord. Det är ett hot om bestraffning.

Detta hot är på inget vis implicit. Det är en uttalad ambition att göra skolan mer arbetsmarknadsinriktad, och det finns ingen brist på tillfällen där detta sägs högt. "Det finns inga garantier för att ni får några jobb när ni går ut!" basuneras med jämna mellanrum ut från etablissemangets representanter. "Bara den som får höga betyg kan komma någon vart i livet!" trummas med lika jämna mellanrum in i de som vet med sig att deras betyg är långt från höga. "Framtiden är allt annat än ljus!" är den generella underton som förmedlas genom institutionens väggar.

Ordet "hopp" handlar bara om rådjur som hoppar in i långtradares strålkastarljus. Det är ett tomt ord.

Som den uppmärksamme läsare du är, så har du förmodligen upptäckt något av ett mönster här. En råd tråd som går igenom helheten. En viss dystopi mellan raderna.

Du är inte ensam om denna uppmärksamhet. Dagens ungdom är högst medveten om denna samtid, och lever sina liv i den. Av nödvändighet - det är det liv de lever, trots allt. De har inte fördelen av att ha växt upp under en tidigare epok. Samtiden är nu. Ungdomen är nu.

Det alternativ som förespråkas (ack så implicit) i Moderaternas senaste utspel är att anpassa sig själ(v)löst till järnburen. Viga sitt liv åt utbildningen, spendera varje vaket ögonblick med ögonen på målet, anpassa varat till de krav som institutionen ställer. Skjut upp alla anspråk på att leva nu, för att leva desto betygsrikare senare. Målet är att se bra ut i betygsdokumentet; medlet är att leva sitt skolarbete.

Någonting som är desto mer uttalat från Moderaterna, är att denna process fortsätter även efter skolan: livet blir arbetslivet.

Det rationellaste svaret på detta krav är ordet "nej". Och dagens ungdom är smartare än dagens politiker vill ge sken av att de internationella jämförelserna antyder. De säger nej, och gör någonting annat i stället.

De lever.

En del av dem lever i form av att spela datorspel. Andra lever i andra former, som alla har karaktären av att inte vara direkt målinriktade. Saker som är av social natur, eller som i olika former påminner om ordet "humaniora". Livsformer som inte kan kategoriseras in under vare sig skol- eller arbetsliv, men som är liv likväl.

Det är i det här ljuset vi borde se ungdomars datorspelande. Det är också i det här ljuset vi borde se skolan och dess relation till (ut)bildning. Vad är det vi förbereder våra unga inför? Och vad är det vi förvandlar dem till under förberedelsernas gång? Vad är meningen med utbildningen? På vad baserar vi våra anspråk på deras liv?

Det finns en tid för politiska floskler. Skoltiden är inte denna tid. Och ingen tid i världen kan återuppväcka en själ när den väl har dött, inlåst i järnburens raka rör och klara besked.

Tomma ord betyder inget.

Hur mycket Björklund tål Sverige?

Det är på sätt och vis synd att tanken om att upprätthålla ett gott namn inte är en större grej än vad det är idag. Ty namnet Björklund ligger inom utbildningsväsendet nuförtiden väldigt nära den status en svordom har, och det tycks som att det finns något av en ambition att göra mer av det som redan gjorts.

Det får mig att fundera - när blir ett namn så impopulärt och så illegitimt att det blir påkallat att helt enkelt strunta i det och agera efter eget huvud?

Eller, med andra ord: när blir kraven från minister Björklund och tillhörande departement så pass ohållbara att det enda rätta är att strunta i dessa krav och börja syssla med utbildning i stället?

Kort sagt: när är det dags för en skolrevolution?

Nu kanske någon invänder att utbildningen är för viktig för att utsättas för revolutionära impulser. Att fostrandet av framtida generationer är för viktigt för att åsidosättas. Att det finns ett samhällsintresse i att utbildningen fortsätter.

Precis.

När når vi gränsen för hur mycket extra pappersarbete, extra katedernonsens och extra allt som inte är praktisk undervisning skolväsendet tål? När är det dags att välta skrivbordet, befria kunskapen och börja undervisa eleverna snarare än disciplinera dem?

När blir Björklund för mycket för allas bästa? Hur mycket Björklund tål Sverige?

Det är en fråga väl värd att ställas.

Säg det du tänker, men tänk på vad du säger

Ingenting är så komplicerat att det inte kan reduceras till ett pedagogiskt motsatspar.

Motsatsparet för den här gången: grammatik och mening.

Jag kan redan se att du är en aning förvirrad. En tänker trots allt inte på grammatik särskilt ofta till vardags, och det är än ovanligare att ställa det i motsättning mot någonting. Men först, grammatik. Vad är det, egentligen?

Det är lätt att tänka att det har någonting med ackusativ, dativ, konjunktiv och andra jobbiga ord att göra. Det kan göra det. Men i sin enklare form så handlar grammatik om att kunna använda ord på ett sådant sätt att de blir förstådda med avsedd effekt

Det enklaste exemplet på detta är de standardfraser som turister lär sig när de är ute i världen och turistar. De behöver inte egentligen ha någon som helst aning om vad orden de säger betyder, bara att de fungerar om de används i rätt sammanhang. Så som, säg, una cerveza por favor. En vet inte vad en säger, men väl att om en säger det så sätts ett förutsägbart händelseförlopp i rullning.

Eller, med andra ord: förmågan att kunna använda ord så att de blir förstådda med avsedd effekt.

Du märker förmodligen att det finns vissa gränser för vad som kan göras med grammatikens försorg. Det är en sak att kunna rabbla random fraser som fungerar i diverse sociala situationer. Det är en helt annan sak att kunna öppna upp en livlig dialog med bartendern om hur inredningen matchar det humör en hade under sin senaste läsning av Prousts ouvre en stilla regning hösteftermiddag - aka, att faktiskt kunna säga någonting som är mindre omedelbart än "en öl tack".

Att kunna ett språk är mer än grammatik. Det behövs mening bakom orden också.

Om du behöver ett mer närliggande exempel på detta än turistexemplet, så är ordet "demokrati" det mest närliggande ordet av dem alla. Eftersom alla och deras mamma eventuellt inser att ordet "demokrati" kan kastas in i ganska precis alla möjliga och omöjliga sammanhang med ett minimum av grammatisk färdighet, och sedan har en mycket påtaglig effekt på diskussionen de råkar delta i. Inte för att det de säger nödvändigtvis har någonting med demokrati att göra, utan för att de - likt turisterna - lärt sig att om de använder ordet så kommer vissa resultat att följa.

Vare sig de har någon aning om vad de egentligen säger eller inte.

Det luriga med detta förhållande är att de som talar inte nödvändigtvis vet om att det är grammatik de brukar. Det är fullt möjligt att de i all ärlighet tror sig prata om demokrati varje gång de använder sina grammatiska superkrafter, och att de känner så starkt för demokratins väsen att de på ett märkligt vis lyckas få varje diskussion att handla om just demokrati. Vad det än råkade handla om från början. I alla diskussioner, alltid.

Det finns förstås massvis av liknande grammatiska formler att använda. "Massinvandring", "kriget mot terrorism", "det ska löna sig att arbeta" eller "vi kan väl prata om någonting trevligt i stället" - ord ord ord. Redo att användas närhelst ingenting av mening behöver sägas.

Grattis. Du är nu lite mer utbildad än du var när du började läsa, och kommer förmodligen ha lite svårare att skriva någonting än du hade för bara en stund sedan. -

På nära håll är ingenting avpixlat

Applicerat tunnelseende är ett etablerat begrepp inom vissa studentkretsar. Det är en pluggstrategi som innebär att den omedelbara tiden inför en tenta uteslutande, enbart och endast handlar om tentaämnet. Allting blir en förlängning av tentapluggandet - hur långsökt det än är, så infogas det i pluggperspektivet. Det finns bara plats för ett litet antal saker i tankarna, och detta mentala utrymme utnyttjas maximalt.

Syftet med detta är förstås att materialet ska sätta sig ordentligt. Det bästa sättet att lära sig någonting är att aktivt använda det under en längre tid, ju mer desto bättre. Och jag vill inte på något vis kritisera vardagen eller så, men det finns ibland något av ett tillfälligt underskott av tillfällen att applicera de mer avancerade akademiska begreppen, vilket gör att de naturliga användningstillfällena inte är så mångtaliga som det kanske finns anledning att tro. Det brukar inte gå hem att tala om saker som "den diskursiva propensiteten att hermeneutiskt detronisera hegemonins alienerande grammatik" utanför campus, märkligt nog, så det gäller att skapa sig ett tillfälle att kunna göra det.

Glada minnen av tentapluggande till trots, så är jag dock en nybörjare när det gäller applicerat tunnelseende i jämförelse med det studentikosa gänget på Avpixlat. De har varit igång ett bra tag vid det här laget, och verkar inte visa några som helst tecken på att vilja sluta den närmaste tiden.

Med anledning av att Avpixlats meste talesman, Mats "Demofon" Dagerlind, skrivit en engagerad förklaring om varför tunnelseendet kommer att fortsätta även framöver, så verkar det inte bättre än att jag behöver ge ett par hjälpsamma råd på vägen. Oss tentapluggare emellan.

Det första som behöver sägas om deras variant av det applicerade tunnelseendet är dess inneboende blindhet för innehållet i de många tusen kommentarer som publiceras under Avpixlats texter varje månad. Det finns ett visst generellt tema i det, och det krävs en väldigt hängiven tunnelvisionär för att inte se vartåt det barkar. Precis som Don Quixote inte kan se väderkvarnarna, så verkar det som att någonting ställer sig mellan redaktion och läsförståelse.

Jag misstänker att ryggmärgsreflexen på detta påpekande kommer att vara att be mig peka på konkreta exempel på vad jag menar. Jag vill redan här förekomma denna invändning genom att helt enkelt be dig titta under vilken artikel som helst - det kommer att finnas där, redo att studeras med flitens alla medel.

Det andra som behöver påpekas är den konsekventa blindheten för hur länge dessa kommentarer varit ett självklart inslag i Avpixlats vardag. En eller två sådana kommentarer kommer med statistisk nödvändighet att slinka igenom närhelst tillräckligt många kommentarer skrivs på samma plats - det är ofrånkomligt. Det är dock ingen slump när det handlar om så många dylika kommentarer under så lång tid med en så pass stark grad av förutsägbar regelbundenhet.

Det applicerade tunnelseendet är starkt. Jag kan respektera det, rent studietekniskt. Men jag vill öppna för möjligheten att det kan finnas en problematik i denna systematiska blindhet.

Det tredje och sista som behöver påpekas är lite mer avgränsat, och handlar om Dagerlinds beskrivning av vanliga människors möjligheter att använda internet så som det faktiskt finns idag. Det låter nästan som om vanliga människor bara kan använda tidningars kommentarsfält för att göra sig hörda, och att tidningarnas diverse strategier för att hantera stora volymer inkommande kommentarer på något vis skär av själva den demokratiska livsnerv som samhällsdiskussionen baserar sig på.

Som om vanliga människor inte kan blogga, twittra eller på andra sätt etablera sig som egna namn. Som om vi var tillbaka i nittonhundratalets mörka tidsålder, då massmedierna faktiskt hade någonting som skulle kunna liknas vid ett monopol på nyhetsförmedling. Vilket är en undervärdering av vanliga människors förmåga som är i det närmaste förolämpande, om vi inte tar det applicerade tunnelseendet i beaktande.

Nittonhundratalet gick sedermera över, och människor har numera en aldrig tidigare skådad möjlighet att kommunicera oberoende av vad andra har att säga om saken. Tack och lov. Men månne är det applicerade tunnelseendet så engagerat att även det passerade revy utan att registreras. Vilket, med tanke på den hittills uppvisade selektiva blindheten, inte är helt otroligt - det är väldigt lätt att förälska sig i sina teoretiska modeller medan de studeras.

Det finns dock en annan poäng med det applicerade tunnelseendet som pedagogisk metod, och det är att den är tidsbegränsad. När materialet väl övats in ordentligt så återgår studenten till sin vardag och återintegrerar sig med sina medmänniskor igen. Det är en utflykt till ett annat sätt att se på saken, men det är inte målet. Det är en resa.

Ärade Avpixlat. Ärade överengagerade studenter. Det är dags att komma hem nu. Era vänner, familjer och bygder saknar er.

Det går inte att vara student hela livet, trots allt.

Din enkla introduktion till hacking

Det är tydligen inne att varna för hackers nuförtiden. Igen. Som om nittiotalet aldrig riktigt tog slut, och filmen Hackers fortfarande är definitionen av hur datorhantering går till. Vi ligger alla i riskzonen för att få fortkörningsböter när vi rullar fram på våra inlines på informationsmotorvägen.

Givetvis är det enda rätta att göra att skriva om hur du också kan bli en hacker. Here goes.

Det hela börjar med en enkel princip. Denna ser ut så här: allt som händer, händer av en anledning. Det finns ett steg mellan att du trycker på en knapp och att någonting händer, och detta mellansteg är det viktigaste som finns i hela världen. Ty om du kan lägga in ett störningsmoment i detta mellansteg, så har du besegrat systemet och kan ta dig vidare med det du gör.

Vill du åka gratis för evigt i kollektivtrafiken? Ta då reda på vad det är mellan ditt användande av plastkortet och signalen för godkänt, och du är resklar.

Vill du ta dig förbi en betalvägg på en hemsida? Ta då reda på vad det är som triggar sidan att acceptera dig som betald, och dina läsvanor är expanderade.

Vill du göra någonting alls över huvud taget? Ta då reda på vad som står mellan dig och dettas händande, och få detta att hända.

Det är en väldigt enkel princip, och det är till på köpet en väldigt användbar sådan. Den fungerar nämligen ganska precis överallt, och vad du än tar dig för så kommer du behöva göra någonting för att åstadkomma någonting. Det är som om det vore en enkel heuristisk princip för hur problemlösande går till eller något, generaliserbar till det mesta.

Låt det farligt? Eller låter det som någonting vi kanske borde spendera lite mer tid åt att lära skolbarnen, så att de på egen hand kan finna lösningar på problem som uppstår i deras vardagar?

Den som går på myten om hackers farlighet tror att generell kunskap är farlig. Den som inte gör det tror att generell kunskap är någonting som borde stå alla till buds, både trots och på grund av att dess tillgänglighet kommer att göra kaos med våra etablerade sociala normer.

Var inte rädd för människor som kan saker. Var snarare rädd för tanken att kunskap är farlig.

Sådana tankar dödar fler människor än vad hackers någonsin gjort.

När kompetenser gör för ont för att behållas

Jag skrev just en tenta. En salstenta. Ni vet, tenta modell 1A. Papper, penna och pepparmint.

Den sortens tenta.

Det är märkligt, det där. Att den enda gången i livet då jag skriver någonting för hand är de få gånger det är dags för salstentaskrivning. Tydligen klarar jag resten av tillvaron så pass väl utan att skriva för hand att jag inte ens tänker på att jag klarar mig utan denna förmåga.

Vilket är tur, på sitt sätt. Jag lärde mig aldrig konsten att skriva ordentligt för hand. Vilket månne är både symptom och orsak - brist på behov medförde en brist på motivation, vilket i sin tur medförde en brist på behov.

Jag kan dock inte skaka ifrån mig känslan att det är ett tecken i tiden. Förmågor som i hundratals och tusentals år varit av högsta vikt - att skriva för hand var i den längsta av tider det enda sättet att skriva - har helt plötsligt blivit någonting valbart. Någonting som kan göras, men som med stor säkerhet kan ignoreras genom vardagen utan att någon märker någonting särskilt.


Det är en förändring som heter duga. Helt plötsligt är det som för bara några generationer sedan var ett absolut krav en valfrihet.

Det är också en indikation på att våra institutioner också behöver förändras. Jag kan inte vara den enda som kommer undan med att ha en handstil som i praktiken är en halv nyans ovanför oläslig, och eventuellt kommer vi antingen behöva sätta in extra resurser i skolan för att rädda handskrift som kompetens, eller ställa om skolan till att förbereda eleverna (och studenterna!) för en värld som de facto inte längre kräver handskrift längre.

Som sagt. Den enda gången i livet jag skriver någonting för hand är i vissa ytterst specifika situationer, och jag misstänker att jag inte kommer kunna bo på campus för evigt. Vilket månne är synd, i och med att jag skulle förlora denna nästan vunna kompetens så fort jag slutar använda den. Å andra sidan är det ju en bevisligen onödig kompetens, så det är nog inte en större förlust i det lite längre loppet.

Å tredje sidan kommer jag inte sakna dessa evinnerliga skrivkramper jag får efter varje salstentamen. Visst är det tydligen en dygd att lida för sin konst, men det finns gränser. -

Retorisk effektivitet

Retorisk effektivitet är ett sånt där underbart begrepp som med fördel kan användas för att plåga retorikstudenter. Inte minst som det är precis så nebulöst som alla bra seminarieämnen bör vara. Det kan nämligen betyda lite vad som helst, och således finns det väldigt mycket att säga om saken.

Det är också någonting en inte funderar på alldeles ofta. Inte bara för att en inte är en plågad retorikstudent, utan för att en vanligtvis är upptagen med att ha en problemfylld vardag fullt av saker som måste tas itu med senast i förrigår. Att tänka på obskyra och nebulösa begrepp hamnar långt ner på listan över saker att göra.

Det ligger nära till hands att tänka sig att retorisk effektivitet har någonting med övertygande att göra. Om jag skriver någonting, och någon annan läser detta och blir övertygad, så är det en effektiv text. Det luriga ligger i att fortsätta tänka tanken. Det gömmer sig trots allt mer än bara övertygande i begreppet, och vi hamnar på märkliga ställen om vi nöjer oss med tanken att effektiv retorik är övertygande.

Tänk dig att du är på en begravning och ska hålla ett tal över den bortgångne. Målet för talandet är inte att övertyga någon om någonting, utan någonting annat. Du är där för att skapa någon slags effekt, och det har mycket lite med övertygande argumentation att göra. Faktum är att det skulle se oerhört märkligt ut om du började lägga fram argument för varför sorg är en bra idé - det är inte riktigt det som behöver sägas.

Snarare vill du skapa gemenskap bland de sörjande, och bekräfta att det är fullt accepterat att känna sorg i denna svåra tid. Och för att göra det effektivt så behöver en ta till andra medel än när en försöker övertyga någon om något.

Som du ser så beror "effektiv" på vad det är en försöker göra. Det som är effektivt i ett sammanhang är verkningslöst i ett annat, och tvärtom. En storlek passar inte alla.

Den största nyttan med att ha tänkt tanken om retorisk effektivitet så här längt är att en börjar fundera på vilken effekt ens göranden och låtanden har. Behöver jag verkligen säga någonting, eller kommer situationen rulla vidare även utan mitt input? Vad vill jag uppnå?

Det finns en viss ironi i att retorik lär en den ädla konsten att låta bli att säga saker. Onekligen.

Men det får en också att inse att det finns väldigt många saker att uppnå. Det är inte bara att övertyga folk om att en själv har rätt, utan det finns andra målsättningar också. Beroende på sammanhang och kontext.

Ta bloggande som exempel. Målet är inte att skriva variationer på samma inlägg för att sedan, efter många om och menande omskrivningar, äntligen bli klar med det Perfekta Inlägget. Målet är snarare att skriva så pass intressant, varierat och regelbundet att folk börjar läsa ens ord, och efter hand gör dem till en del av sin vardag. Över tid så bygger en gemenskap med sina läsare, och efter hand så kommer de att lära känna ens sätt att skriva och tänka.

Effektiviteten ligger inte i ett enskilt inlägg. Läsare kanske upptäcker en på grund av ett inlägg om ett visst ämne, men de stannar för helheten. De vet att nästa inlägg kommer att bli precis lika bra som det förra (plus/minus), och att det därför är värt att vänta på detta. Och medan dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar, så blir det du tycker intressant intressant även för läsarna. Eftersom du fått möjlighet att introducera dem för dessa ämnen.

Helheten är indeed större än de enskilda delarna.

Om du någonsin undrat varför modebloggare lyckas dra så oväntat många läsare, så vet du nu varför. De är effektiva på att göra sig själva till en närvaro i folks vardagar, och lyckas engagera sina läsare att intressera sig för hur det går för författaren. Ibland för att de liknar varandra, ibland för att de vågar skriva om personliga saker som inte kommer till tals annars, ibland helt enkelt för att kläderna är snygga - men alltid för att författaren är effektiv i sina försök att skapa gemenskap.

En av de största retoriska effekterna är att skapa en publik att vara effektiv på till att börja med. Bakvänt nog.

Nu finns det förstås tusen aspekter och nyanser att fortsätta den här texten med. Men min ambition är inte att vara utförlig, utan att få dig att börja tänka på olika sätt att använda dina retoriska superkrafter. Och att ge er läsare en ursäkt att börja diskutera ämnet i kommentarsfältet, på era egna bloggar eller med random människor i er vardag. Det bästa sättet att lära sig någonting är ju trots allt att prata om det med folk - en retorisk bieffekt, så att säga.

Det är månne lågt hängande frukt, men avslutningsvis vill jag nämna Böhlmarks plötsliga upphöjdhet till kändisskapet. För er som inte hört nyheten (eller läser i framtiden), så använde hen ordet "klappturk" i ett väldigt offentligt sammanhang, vilket resulterade i att hen numera inte längre har kvar sitt jobb inom Moderaterna. Och, än mer, att Moderaternas syn på invandrare har blivit skarpt ifrågasatt - om den som chefar över de sociala medierna kan använda ordet "klappturk" så som Böhlmark gjorde, vad säger då inte det om det sammanhang det sades i?

Det är garanterat inte den effekt hen försökte uppnå. Men visst är det en underbar illustration av varför begreppet "retorisk effektivitet" är precis så där fenomenalt nebulöst som varje bra tankeväckare behöver vara?

När inte ens Moderaterna håller med Moderaterna

Jag börjar allt mer förstå varför Björklund är utbildningsminister. Sorgligt nog för henom så beror det inte på det egna partiets meriter eller på hens personliga administrativa superkrafter, utan helt och hållet på det realpolitiska faktum att Moderaterna på egen hand skulle kosta Alliansen allt vad illusioner av regeringsduglighet heter. Moderaterna och skolpolitik kan enklast beskrivas som materia och antimateria - saker exploderar när de kombineras.

Tidigare i veckan hände det smidiga utspelet att skolmobbing på något vis är orsakat av internet, och att alla mobbingförebyggande åtgärder bör förläggas dit. Som om enkla ryggmärgsreflexer löser komplicerade sociala problem.

Därefter hände det ännu smidigare utspelet att färre bör läsa estetiska utbildningar. Med hänvisning till att för många elever läser onödigt fluminriktade program, som inte leder till arbete.

Vanligtvis skulle jag ha någonting att säga om att Moderaternas inställning till utbildning sträcker sig så långt som att eleverna ska kunna orka gå till fabriken efter att skolgången är klar, och att eleverna därmed inte bör ansträngas för mycket med onödig kunskap, men i det här fallet tänker jag göra tvärtom. Jag tänker nämligen tillfälligt inta denna utgångspunkt, och försöka visa hur Moderaternas utspel inte ens ser bra ut sett från insidan.

Ni ser, det häringa internet (som barnen inte har någon aning om att de ska betrakta som någonting nytt och farligt), har skapat en långt större marknad för estetiskt sinnade personer. Inte bara i termer av att det finns enorma arbetstillfällen när det gäller skapandet av estetiskt tilltalande bilder (kom ihåg att hemsidor primärt är bildbaserade). Inte bara i termer av att design blir allt viktigare för ganska precis allt. Inte bara i termer av att många företag profilerar sig genom enhetligt utformade övergripande estetiska mönster. Inte bara i termer av att den så kallade upplevelseindustrin (som är till hundra procent estetik) är större än den någonsin varit. Inte bara i termer av att -

Listan fortsätter oroväckande länge. Den korta sammanfattningen är att övergången från produktions- till informationssamhälle ställer långt högre krav på formgivning i alla yrkesgrupper. Ett estetiskt sinneslag är inte bara nödvändigt för detta, utan är en förutsättning för att över huvud kunna konkurrera med länder som demolerar Sverige när det kommer till att producera saker billigt.

Kort sagt: om Sverige ska konkurrera med kvalitet framför kvantitet, så är Moderaterna inne på helt fel spår. Till och med enligt deras egen arbetslinje. Om ambitionen är att skapa fler jobb, så torde vägen framåt vara att göra precis motsatsen till den rådande trenden: mer design, mer estetik, mer så kallat onödigt flum.

Månne behöver Moderaterna tacka Björklund en smula extra i fortsättningen. Illusionen om regeringsduglighet är ju trots allt något av en prestigefråga, och ju längre bort Moderaterna hålls borta från utbildningspolitik desto gladare blir samtliga inblandade.

Möjligtvis kan vi inom några decennier se en utbildningspolitik som tar internet för givet som ännu ett pedagogiskt verktyg i vardagen. Men låt oss inte ta ut optimismen i förtid. -

Att vara fastkedjad i sina plågoandar

Hur kommer det sig att varje gång ett urgammalt fenomen tar sig uttryck på internet, så är det internet som beskylls för detta?

Ta skolmobbing som exempel. Det är det enklaste i världen att hitta folk från före internets tid som blev mobbade i skolan. Jag skulle slå vad om att du kan gå till vilket bostadskomplex som helst och inom loppet av några dörrpåknackningar ha hittat minst en som kan berätta om sina upplevelser. Ofta kan de berätta om hur kreativa och elaka de andra skolbarnen var redan då. Långt innan internet var ett begrepp ens hos de tekniskt intresserade.

Med andra ord: mobbing är inte nytt. Och den mobbing vi ser idag är precis samma mobbing som kunde ses på skolgårdar igår, förrigår och så länge det funnits skolgårdar.

Moderaterna har upptäckt att folk gör samma sak på internet som de gör överallt annars, inklusive mobbing. Och med hela ryggens samlade märg utropar de: fort, gör någonting åt internet!

Som om det skulle hjälpa mot problematiken som sådan. Som om det skulle förändra någonting som varit detsamma i hundratals år.

Jag är ledsen, men mobbing är teknikneutral, och teknikspecifika lösningar kommer inte att hjälpa på det stora hela. Att kräva hårdare tag på internet bara för att internet finns är inte en lösning, det är en ryggmärgsreaktion. Och det är samma ryggmärgsreaktion som lyser igenom alla Moderaternas handhavanden med internet: fort, gör någonting åt det!

Det borde inte behöva sägas, men den som vill göra någonting åt skolmobbning börjar inte på internet. Det borde säga sig självt att den självklara platsen att börja på är skolan.

Och skolan är en miljö som präglas av godtycke. Där det inte spelar någon som helst roll vad den enskilde har att säga om någonting alls, och där ett enormt antal krav ställs på elevens varje närvarande stund. Där det är vardag att ständigt gå från den ena godtyckliga aktiviteten till den andra, att alltid följa ett godtyckligt schemas obönhörliga vilja, att ständigt befinna sig i blickfånget för en övervakande makthavare, att ständigt bli bedömda i allt de gör, att konstruktivt samarbete är fusk och att det är omöjligt att komma undan.

Faktum är att den elev som försöker sig på att göra någonting annat än att gå i grundskolan efter hand finner sig ditförd med poliseskort. Att inte vilja dit är inte en faktor - du ska dit, varje vardag i nio år. Punkt. Och varje dag skapas så väldigt mycket undertryckta känslor som måste ut någonstans - och den gamla devisen att taga vad en hava har sällan varit mer olycksbådande.

Om vi vill göra någonting åt skolmobbing, så är det i den här änden vi behöver börja. Allt annat är brutalt bredvid poängen.

Den orättvisa kritiken av Björklund

Det är synd om stackars Björklund. Hen får massor av skäll från ganska precis alla håll och kanter, förutom från en liten skara partitrogna som ställer upp mer på grund av solidaritet än någonting annat. Och den massiva kritik hen får, får hen av helt fel anledningar.

Stackarn.

Ni ser, folk har fått för sig att en utbildningsminister måste veta någonting om utbildning. Det är fel. Ministrar sysslar inte med utbildning, inte ens om de råkar vara utbildningsministrar. Ministrar sysslar med förvaltning och regeringsduglighet, och behöver därför inte kunna någonting särskilt om det de råkar administrera. Så länge de har de elementära kunskaperna om regeringsduglighetens grunder på plats, så kan de fylla ganska precis vilken ministerpost som helst utan vidare bekymmer. Deras jobb är ju trots allt att samordna och koordinera de som faktiskt gör saker i världen, vilket är någonting helt annat än att faktiskt göra sakerna i fråga.

Så all denna kritik om att rektormajor Björklund bevisligen inte vet någonting om utbildning, och förmodligen inte rört en tidsskrift om pedagogik på sisådär en trettio år - är helt bredvid poängen. Det spelar ju trots allt ingen roll ifall karln kan någonting om saken eller inte - så länge de som faktiskt kan sin sak är samordnade och regeringsdugligt ministrerade, så är allt som det ska.

Så ni som har tagit för vana att kritisera stackars Björklunds envisa trofasthet vid förra årtusendets minst effektiva pedagogiska metoder - tänk om!

Det är trots allt inte Björklund som är bekymret. Hen passar perfekt i rollen som [generell minister%5], trots allt, och alla som haft anledning att konversera med Björklund är rörande överens om att hen är en trevlig prick. Inte minst den lilla skaran partitrogna.

Det är snarare de olydiga underordnade ute i verksamheten som är bekymret. De gör saker utan att bli ministrerade först, och skapar alla sorters oreda på kontoret genom sina oadministrerade experiment i oortodoxa rutiner. Björklund har i flera år gjort helt regeringsdugligt rätt i sina svar på detta - tillsättandet av utredningar och översyn av rutiner - men intet tycks vara tillräckligt för att få bukt med bekymren.

Vi borde med andra ord inte kritisera Björklund för hens eventuella bristande förståelse för utbildningens väsen. Snarare borde vi känna sympati med hens eviga kamp för att hålla ihop det uns av regeringsduglighet som fortfarande finns kvar på utbildningsdepartementet - inte trots utan just på grund av hens eviga beredskap att göra rätt när saker går fel.

Kämpa på, Björklund! Mot bättre vetande!

Till morgondagens resenärer

Det näst bästa med Ung Pirats introutbildningar är att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer lära mig. Och, än mer, vad deltagarna kommer att lära sig. Vilket är en fenomenalt märklig sak att säga, eftersom jag är en av dem som håller i det hela, och borde ha ett hum om vad som är i görningen.

Eller, rättare, jag har ett hum om vad jag ska göra för att saker ska komma igång. Men precis så som varje individ är en unik varelse, så är varje tillfälle en unik händelse, med olika dynamiker och samtalsämnen. Ibland ligger fokus på vissa saker, och då kör vi dem; ibland på andra, och då riktar vi blicken däråt. Beroende på gruppens intressen och dynamik, så blir saker som de blir. Jag går med flödet.

På sätt och vis är det missvisande att säga att det finns en introutbildning. Den återuppfinns varje gång, trots allt, och det går som bekant inte att stiga ned i samma flod mer än en gång. Även om floden tenderar att ha samma namn över tid.

Hittills har varje gång varit lärorik. Både för mig, tidigare deltagare och - hoppas jag - för de som i morgon kommer att åka till Bryssel för att träffa våra parlamentariker (och Troberg och Rick, som genom någon slags kosmisk slump befinner sig på plats varje gång.)

(Skvallra inte, men jag har uppmanat deltagarna att bombardera alla vi känner i Bryssel med frågor om precis allt. Bara för att jag inte är på plats så är inte det en anledning att sluta ställa bra frågor, trots allt!)

Det bästa med Ung Pirats introutbildningar är att jag vet att jag kommer att få träffa många av deltagarna igen. Och att de kommer att kunna berätta om saker de gjort sedan senast - både politiskt och i övrigt.

Det går nämligen inte bara att lära sig saker - det går att lära känna människor också.

Men innan ni åker till EU-land, så vill jag bara påminna om att ni inte behöver be om tillstånd för att fortsätta vara awesome.

Så fortsätt gärna vara det.

Tills vi ses nästa gång. Och gärna efteråt också.

(:~~~~~~

Att samtala med det historiska

För tid sedan hade jag och Demofon-Mats ett meningsutbyte på Twitter. Det hela slutade i att jag fick ett gäng nya followers (och ett par nya läsare), men också ett par frågor som förtjänar att redas ut en smula.

Jag frågade exempelvis den gode Mats vilka sociologer hen utgår ifrån i sin kritik av islam. Det ligger lite i sakens natur - den som vill göra en omfattande kritik av islams oförenlighet med det moderna västerlandet behöver en väl definierad vision om vad det moderna västerlandet handlar om. Och detta innebär att en på något vis behöver ett definierat modernitetsbegrepp. Annars faller det hela i ren vi/dom-retorik, vilket är detsamma som att säga att muslimer är fel eftersom de känns fel.

Av ren artighet utgick jag från att det fanns någon slags utgångspunkt för tyckandet. Inte kan det väl vara så att det bara rör sig om löst retoriskt tyckande, baserat enbart och enbart på det som råkar finnas till hands just här och nu? Nog finns det väl ett fundament till det hela, som kan utforskas av den nyfikne läsaren?

Det hela urartade till att hen kallade mig för en elitistisk, intellektuell snobb som ställer för höga krav för den vanliga människans sunda förnuft, men som så många gånger annars så är det försöket som räknas.

Men för er som inte ser poängen med att utgå från namngivna akademikers skriverier, så ska jag här göra ett försök att förklara varför det är en bra sak.

För det första så visar det att en vet vad en pratar om. Inom varje kunskapsfält så finns det ett antal standardverk, en utgångspunkt 1A, som allt annat följer av. Det enkla exemplet på detta är förstås marxismen - om en inte läst Marx (eller en väl genomförd sammanfattning av densamme) så är det småsvårt att uttala sig med självklar auktoritet på området. På samma sätt är det med alla andra kunskapsområden - det finns alltid någon eller några som formulerat den där utgångspunkten som allt annat förhåller sig till, och som en på något vis måste ta sig förbi för att inte prata helt i nattmössan.

Now, en behöver inte känna till varje aspekt och nyans av varje formulering, men det underlättar något oerhört att ha en generell uppfattning om vad som är i görningen. Vare sig en håller med dem eller inte, så har de oftare än inte ställt de frågor som tenderar att vara viktiga för det en sysslar med - vilket onekligen är bra att känna till.

Vad en än gör.

För det andra så underlättar det för intresserade människor som vill veta mer om vad en menar och tänker om de vet var de kan läsa mer. Ni som undrar varifrån jag får mina märkliga idéer om makt kan utan vidare läsa Vetandets arkeologi av Foucault, och i princip få hälften av mina framtida inlägg serverade på ett översatt silverfat.

Det här gör ens liv så mycket lättare, på två plan. Dels så kan en leecha på vad auktoriteterna på området har sagt, vilket onekligen är en bonus. Men det ger också ett sammanhang till ens tankar - om ens läsare vet att en utgår från tänkare x så kan de gå direkt till källan och läsa vidare där, och komma till samma slutsatser som en själv.

Det är onekligen något av en effektivisering. Särskilt i jämförelse med att bygga allt från grunden på egen hand.

För det tredje så bygger allt (kunskaps)arbete på att en står på forna jättars axlar. Det spelar ingen roll vad en råkar göra - ta spårvagnen till jobbet, citera en random poet för att imponera på någon eller vad som helst. Inbyggt i allt som råkar finnas omkring oss finns massvis av tänkande, designarbete och ansträngning. Ingenting skapas av sig självt, och var en än sig i världen vänder så finns spåren av tidigare tänkare där. Även och särskilt när det gäller de idéer vi råkar få.

Precis som det finns en fysisk infrastruktur som vi går omkring och lever i varje dag, så finns det även en mental sådan. Och vare sig vi egentligen vill det eller inte så måste vi förhålla oss till denna. Rent fysiskt så måste vi sätta oss på rätt spårvagn åt rätt håll för att inte hamna fel, och på det mentala planet så finns det precis lika mycket stadsbebyggelse på plats att vi rusar in i den metaforiska väggen om vi inte känner till att den finns.

När det gäller försöket att hävda att islam är oförenligt med det moderna västerländska samhället, tar sig denna vägg uttryck i en brutalt överdimensionerad litteratur om hur den västerländska moderniteten ser ut. Och den är högst kritisk till det den ser - men också detaljerat kritisk. Och den största kritiska punkten ligger i att de olika komplicerade överindividuella system som byggts upp i vår vardag är förödande för alla former av traditionella kulturer, och att alla som integreras i den moderna ekonomiska ordningen över tid blir moderna människor - hur mycket föräldrarna än protesterar.

Ni som känner "fullt integrerade andra generationens invandrare" (för att använda lösa termer) har sett fenomenet på nära håll - föräldrarna må vara aldrig så fullt troende, men barnen blir ändå precis så där håglösa som dagens ungdom tenderar att bli. Och processen finns både beskriven och dokumenterad hos författare som Weber, Giddens, Bauman, Beck - till och med Kafka, på sitt sätt.

Och så länge en vill hävda att det stora muslimska hotet är ett hot mot oss alla, så måste en ta sig förbi denna vägg av brutalt detaljerade beskrivningar av hur en eventuell muslimsk invasion är dömd att förlora redan på förhand. Särskilt som moderniteten redan börjat etablera sig med brutal självklarhet även i muslimska delar av världen.

Jag vill nu inte vara den som är den, men att avfärda det hela som propaganda från en diabolisk vänsterkonspiration som syftar till att etablera en brutal PK-hegemoni - räknas inte riktigt som att ta sig förbi väggen. Det är snarare att banka huvudet i den i hopp om att den eventuellt kommer att ge med sig av strukturell utmattning.

För det fjärde så är det bara ren artighet att ge kredd till sina inspiratörer. Rent generellt. Och även om en inte alltid behöver få med precis varje not precis varje gång, så är det försöket som räknas.

Att tala i kopior

Jag diskuterade kopimism med den gode Mattias (känd från Seglora) nyligen, och i ett obevakat ögonblick råkade jag säga att Kopimismen baserar sig på retoriska grunder. Vilket är en rätt märklig sak att säga, onekligen, och sålunda behövs det ett inlägg på temat.

Now, retorik är inte bara den ädla konsten att säga snygga saker. Det ingår förvisso, men som alla ni som försökt skriva någonting vet så är det himla mycket mer jobb inblandat än bara själva formulerandet. (Även om rätt väg framåt ibland förvisso är att skippa tänkandet och bara skriva någonting random.) En måste förbereda sig, ha en vinkel, veta vart en är på väg, vad en vill uppnå - och vilka medel en bör använda.

Det där sista är viktigt. Det berör nämligen Kopimismens kärna - tanken att det inte finns något underskott av kunskap, och inte heller behöver göra det. Att det finns ett copia av tillgängliga medel, redo att remixas när som helst, när så behövs.

Den gamla hederliga retoriken hade fem delar i förberedelsearbetet: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio. På sistone (särskilt här i Sverige) har intellectio skjutits in mellan inventio och dispositio. Och för att visa hur det hela hänger ihop så är det lika bra att ta dem en i taget.

Det första en gör är att bestämma sig för vad en ska försöka säga. Huvudtesen, poängen, den tanke en vill att den andre ska ha i huvudet vid fullbordad läsning/lyssning. Det är utgångspunkten för allt annat.

Inventio är att leta argument, finna vinklar, komma på uppslag och på det hela taget att vara kreativ. Att välja bland det överflöd av potentiella saker som skulle kunna sägas. Vilket onekligen anknyter direkt till tanken om att det inte finns ett immateriellt underskott. Det finns ett oändligt antal potentiella trådar att följa, och det svåra är inte att finna dem, utan att välja bland dem.

Intellectio är att analysera sin målgrupp - vilka är det en har att göra med, egentligen? En har massor av argument, men vilka av dem är socialt relevanta för ens lyssnare? Och vilka kan göras socialt relevanta? Vad behöver en tänka på för att verkligen sprida sitt budskap?

Dispositio är vad det låter som - disposition. Vad börjar en med, vad kommer härnäst och vad blir den gripande avslutningen? Hur bygga en helhet av de disparata element en valt ut? Hur remixa sina valda samplingar till den symfoniska performance det förtjänar att vara?

Elocutio är att välja sin stil. Hittills har vi rört oss på det potentiella planet - nu är det dags att låta pennan möta pappret. Ska en prata med högtidlig, officiell stil, eller med en mer ledig sådan? Med många metaforer, eller med rakt klarspråk? Förväntar de sig svåra ord, eller bör en försöka hålla sig enkel? - Hur ska en remixa det en har från de tidigare stegen för att göra det till någonting som verkligen slår gnistor?

Actio är själva framförandet, kroppsspråket, mimiken. Vilket är ett tecken på att de gamla grekerna levde i enklare tider, men det kan med lätthet översättas från kroppen till tekniken. Powerpoint, hologram, overhead, fet bas genom överdimensionerade surroundhögtalare - vilka medel gör sig ens skapelse bäst i och med?

Memoria, till sist, är förmågan att komma ihåg. I vanliga fall det tal en alldeles snart ska hålla - ett hett tips är att öva in det några gånger i förväg, så muskelminnet sätter in - men i vårt fall kan det även sägas handla om arkivering mer generellt. Det träd som faller i skogen faller, men det framförande som dokumenteras kan spridas och spinnas vidare.

(Det sista är någonting som drabbat mig rätt ofta - det finns ytterst få inspelningar av mig in action. Jag har börjat tänka på dessa förlorade framställningar som mina inoffentliga offentliga tal.)

Now, som ni ser så är det bara en liten del av det retoriska som handlar om att säga saker snyggt. Elocutio må vara viktigt, men det är långt ifrån helheten. Det är väldigt mycket mer tal om att finna, organisera, remixa och förkroppsliga - och i slutändan också om att skapa kunskap. Både hos en själv och hos personer i en omgivning - men även i generella termer. Allt en gör är inte ämnat att bli ett framförande, men har ändå aspekter av inventio, intellectio och dispositio.

Så som, säg, frågan om vad det är vi håller på med här i världen, egentligen? Vad är min tes, min poäng?

Det finns sämre svar än att vi är här för att skapa den perfekt remixningsbara inspirationen för våra efterföljande. Inte den slutgiltiga versionen, men väl en som lever vidare i sina remixade former.

Onekligen.