#95teser: Vad hände/r sedan?

Igår var det tänkt att #95teser skulle komma till sitt sista inlägg. Från och med första januari var det tanken att vi deltagare - jag, Erik, Marie, Christer och Qer [och, via kommentarerna, (N)namnet] - skulle avhandla en av de nittiofem teserna om dagen, varje dag.

Likt en non stop meditation över samtiden, framtiden och mänsklighetens nyfunna förmåga att kommunicera med sig själv.

Jag måste tillstå att det började bra. Ni som var där kommer förmodligen ihåg hur vi i arla januari formligen pumpade inlägg, tankar och insikter. Det var goda tider.

Sedan kom vi av oss. Nätnedsläckningen den artonde januari (om ni kommer ihåg den) ställde till det en smula med planeringen för vissa, och i kombination med andra faktorer så hände det sig som så att inläggen - sakta men långsamt - sinade. Stannade upp. Slutade hända.

Märkliga tider.

Så här efter sista dagen så kan jag titta tillbaka på de inlägg som faktiskt skrevs och tänka att - whoa, jag skulle ha skrivit dem annorlunda idag. Jag kommer inte riktigt från samma plats nu som då, och har nog gått och blivit aningen radikalare sedan dess. En ny utgångspunkt.

Månne hade jag nog inte blivit det om jag inte skrivit de där 25 inlägg (plus kringinlägg) som jag faktiskt skrev. Det är en smula av "om jag visste då vad jag vet nu"-paradoxen - om jag inte hade varit yngre då så hade jag inte kunnat lära mig det jag lärt mig, och således inte lärt mig det jag faktiskt lärde mig.

Det känns helt klart som att det är värt att göra ett nytt försök i framtiden. Jag vet att vissa av de andra deltagarna har planer på att eventuellt fortsätta genom de nittiofem från där de avstannade, och jag stöttar och uppmuntrar detta. I ljuset av det jag just skrivit känner jag dock att ett eventuellt framtida försök borde börja från början.

Från en ny början. En ny utgångspunkt.

Frågan är - ses vi där?

#95teser #25 - Back to basics

Alla som läst ens någonting om ekonomi har stött på beskrivningen av hur det såg ut innan pengar fanns. Den som hade en fisk men ville ha en yxa var tvungen att leta upp någon som hade en yxa och ville ha en fisk, och sedan försöka övertyga denne om att den där fisken som en släpat omkring på i sökandet efter en yxperson - är en god fisk. Och sedan byta fisk mot yxa.

Detta stämmer förstås inte. Det är inte så det gick till - men det är så någon som är van att tänka i termer av pengar tänker att det gick till.

Snarare var det så att två parter som ville idka byteshandel inledde långa, djupa och framförallt komplicerade sociala relationer med varandra, baserade på sådana saker som ömsesidigt förtroende och grundläggande tillit. Det behövde inte nödvändigtvis vara vänskap, men väl ett förhållande som var aningen mer ingående än det system av snabba cash vi är vana vid från kvartersbutiken.

Det främsta beviset för detta är förstås att det är precis så det fortfarande fungerar. Trots att bilförsäljare tycks ha fått någon slags global dispens från denna princip, så är det få av oss som gör affärer med någon vi inte har förtroende för eller tillit till. Särskilt inte när det handlar om större summor och mycket står på spel.

Vilket är anledningen till att företag spenderar så mycket pengar på marknadsföring. Ännu mer pengar går förlorade om det där förtroendet går förlorat.

Now, hittills så har det räckt med en enkelriktad marknadsföring för att hålla det hela på en fungerande nivå. Detta på grund av att folk levt i en slags informationell parallellitet till varandra - information färdas från få källor till de individuella periferierna, och dessa pratar inte direkt med varandra. Det fanns därför ingenting att jämföra marknadsföringen med - och om denna bara var tillräckligt väl utformad, så har den fungerat.

Ni anar förstås att detta håller på att gå över. Tack vare den allt högre graden av latent och direkt kommunikation mellan människor, så har den där informationsparallelliteten upphört. Folk pratar med varandra, och om det visar sig att det inte bara var just deras yxa som visade sig vara fiskig så kommer de att kunna diskutera detta med stor glädje.

Vilket är dåliga nyheter för företag som är bättre på marknadsföring än på yxtillverkning.

Vilket också för oss till tesen för inlägget, #25: Companies need to come down from their Ivory Towers and talk to the people with whom they hope to create relationships.

Eller, översatt - den som vill göra affärer, måste också vara närvarande under förhandlingarna. Och förhandlingarna pågår ständigt, i det lika ständigt pågående samtalet om ett företags varor - och om alla andra företags varor.

Om ens enda närvaro i detta samtal är ett lika snofsigt som falskt marknadsföringsbudskap, så är det inte helt förvånande att försäljningssiffrorna går ner. Folk vet att de får bättre info från sina dubbelriktade konversationer än från enkelriktade massbudskap, och lyssnar därför helt enkelt mer på sina medmänniskor än på någonting annat.

Den som vill göra affärer, får helt enkelt leva med att det krävs förtroende och tillit för att kunna sälja ens ett visitkort.

Back to basics, med andra ord.

Andra parallella informatörer: Erik och Christer.

#95teser #23 #24 - Ärlighet på rak arm

Teserna #23 och #24 är, på sätt och vis, de brutalaste av dem alla. Och, därmed, också bland de mest läsvärda. Se bara:

23. Companies attempting to "position" themselves need to take a position. Optimally, it should relate to something their market actually cares about.
24. Bombastic boasts—"We are positioned to become the preeminent provider of XYZ"—do not constitute a position.

Eller, i klarspråk: om du vill göra dig relevant inom det område du verkar inom, så duger det inte att vara en välrundad, vagt formulerad entitet som inte riktigt talat klarspråk om någonting allt.

Det här är brutalt, i och med att det kommer att innebära en radikal förändring av hur många organisationer fungerar i dagsläget. Särskilt när det kommer till marknadsföring, där det vanligaste i dagsläget är att slänga sig med de mest generella, vaga och på det stora hela oklara formuleringar som någon någonsin skådat.

Du kan säkert komma på ett flertal exempel på rak arm.

Men det här gäller inte bara när det gäller marknadsföring. Det gäller allt. Alla delar av verksamheten. Alltid.

Ty det är vad det innebär att ta ställning. Att säga saker är en sak, men ingenting signalerar en organisations värderingar så mycket som dess handlingar. Och den som säger en sak men gör någonting annat - säger mer än tillräckligt.

Och det brutalaste i det hela är att folk kommer att få reda på det när det händer. Inga om, inga men, inga kenneluppfödda pudlar. För att inte tala om någon förlåtande förståelse.

Det enda sättet att anpassa sig till detta är att säga det en menar, och mena det en säger.

Och sedan agera på detta.

Du kan säkert komma på ett flertal exempel på organisationer som inte riktigt är redo för detta. På rak arm.

Andra rakade armar:  Christer, Christer, Erik och Erik.

Hotet från Internet

Det är svåra tider för spelbranschen. Pirater piratar, gamla storspel fortsätter hålla kvar sina lojala spelare, och till på köpet så konkurrerar internet med tusen gratis lagliga spel. Tiderna är dystra, det går värre än någonsin, och om ingenting görs så kommer internet att demolera spelindustrin innan någon vet ordet av.

I ren desperation över sakernas tillstånd, så tog utvecklarna Double Fine saken i egna händer och startade en Kickstarterkampanj. Det var ett hopplöst företag redan från början, och ingen förväntade sig egentligen att det skulle leda någonstans, men det var värt ett försök.

Så här två timmar senare så har folk donerat 158,795 dollar. Till ett spel som inte ens är släppt än.

Now, om ni anar att de två första styckena är brutala överdrifter av det mest hyberboliska slaget - så anar ni rätt. Men det är ändå så Hotet från Internet framställs när frågan om piratkopiering kommer på tal. Om inte brutal kontroll av internet införs, så kommer kulturindustrin att dö. Bokstavligen.

Jag trycker uppdatera på Kickstartersidan, två minuter senare. 159,666 dollar.

Kan vi inte bara skippa skitsnacket om att kulturen är på väg att dö ut nu? Och i stället börja ta tillvara på det faktum att den som anammar nya affärsmodeller kommer att vara den som vinner i längden? Och att vi konsumenter bokstavligen kommer att ställa oss i kö för att få hjälpa er på traven?

Två minuter senare. 163.353 dollar.

Nya tider, goda tider. Internet hälsar.

Update, femton timmar senare: målet att uppnå $400.000 är numera uppnått med råge, och i skrivande stund ligger siffran på $861.488. Mer än dubbelt, så synes. Det har också blivit något av ett fenomen, och press (och än mer sociala medier) världen över har uppmärksammat spelarnas entusiasm och givmildhet.

Nästa gång någon talar om näthat - påpeka då gärna lite försynt att det även finns nätkärlek.

#95teser #21 #22 - Getting it done/fun

Det syns förmodligen inte från där du är, men jag är aningen efter i skrivandet av de nittiofem inläggen rörande de nittiofem teserna. Vilket ett par av mina kollegor också är, och det av samma anledningar som jag.

Nu händer det förvisso ingenting när en blir försenad - det är inte så att det är en utbildning och en riskerar att falla ur programmet om en inte alltid är vid peak performance. Men det är en aning orkafaktor på att ligga tio inlägg efter, vad det än gäller, så det känns bättre att spurta en smula och sedan återgå till dagligheterna.

Som tur är så är de nittiofem förtjusta i att parafrasera sig själva för att skapa retorisk effekt, så det är möjligt att spurta utan att förlora allt för mycket. Så, med andra ord, dagens teser:

21. Companies need to lighten up and take themselves less seriously. They need to get a sense of humor.
22. Getting a sense of humor does not mean putting some jokes on the corporate web site. Rather, it requires big values, a little humility, straight talk, and a genuine point of view.

Ni som hängt i mer än fem sekunder på internet utanför den rena nyhetsrapporteringen vet att humor är hårdvaluta. Eller, rättare, att uppmärksamhet är hårdvaluta, och att det oftare än inte är lättare att få uppmärksamhet genom att vara rolig än genom att vara någonting annat.

Vilket, onekligen, är värt täljt guldsmör i PR-sammanhang.

Grejen är förstås att en organisation är mer än sin marknadsföring. Det finns ord för sådana som i ena stunden säger det ena för att i nästa göra någonting helt annat. Och det finns dessutom ord för anställda som blir lite för missnöjda med fyrkantiga arbetsvillkor för att känna någon som helst lojalitet med sin arbetsgivare.

Om arbetet enbart och endast ramas in i termer av saker som Måste Göras, så blir det också gjort utan vidare entusiasm. Och det blir desto bättre kvalitet på livet när det Inte Längre Måste Göras.

Den som värderar kreativitet och nytänkande i sin marknadsföring, gör både sig själv och sina anställda en välgärning genom att värdera kreativitet och nytänkande även i sin vardagliga verksamhet.

Som tur är så är det lättare än det ser ut att vara.

Andra kreativa nydanare: Christer, Christer, Erik och Erik.

#95teser - Notera remixen

I går hade jag tre samtal med olika företrädare för socialdemokraterna på olika nivåer (1, 85). Två ledande förtroendevalda och en tjänsteman (8, 42). Alla samtalen var bra och framför allt det med tjänstemannen kändes oerhört bra (3-5). Det handlade i praktiken om kommunikation och medlemsvärde. Värdet av att över huvud taget kunna kalla sig medlem i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (2, 30-32). Nu kommer därför ytterligare lite gratistips till i kriskommunikation.

Det finns, i det läge socialdemokratin befinner sig i, inte någon skillnad på intern och extern kommunikation (8-13). Det finns bara kommunikation med intressenter (1, 39, 57). Total kommunikation där det endast finns mycket små marginaler att laborera med (49). Igår kom jag med ett första tips. Idag med andra ord några till. Slopa inställningen till att det finns extern och intern kommunikation även till vardags (53-58). Den inställningen skapar mentala spärrar som förvärrar och försvårar kriskommunikationen (55).

I dagens medifierade samhälle är sannolikt begreppet ”intern” irrelevant (38-40, 48). Sociala medier som Twitter och Facebook samt förekomsten av mobiltelefoner så läcker alla organisationer mer eller mindre (6-9, 11-13, 15-18, 49-50). Människan är inte heller konstruerad för att i krissituationer skilja på vad som är internt och vad som är externt (13, 44, 48). Hon är inte heller i en riktig kris, som den som socialdemokratin befinner sig i, fri från känslor (3-4). Personliga agendor, viljan att skönmåla sig själv samt rädda sitt eget skinn slår igenom i kommunikationen på olika plan. I olika utsträckning (51). Känslorna, och kanske främst personlighetsdragen, slår igenom när stressen ökar. Detta brukar kallas i kris- och konflikthantering för ”stresskonen”. Vi åker ner i den och ju längre ner, desto mindre kontroll har vi i regel över vad som kommer ut från oss (28, 41).

Och här kommer jag till det andra rådet för dagen och det tredje rent generellt:

Total kommunikation innebär även total ärlighet och en övertydlighet (23-27). Då kan kommunikationen lyckas och vi kan vinna omvärldens sympati (87-88). I detta ligger dessvärre ett stort hinder för socialdemokratin som organisation (66-67, 71). Varför? Jag ställde mig själv frågan igår om hur jag skulle formulera den partiinterna organisationskulturen. Det kan bäst ske i fyra punkter:

• Omnipotent och positionsbevakande (49). Organisationskulturen är allt annat än ödmjuk (51-52). Vi vet bäst, oavsett ämnesområde (25). Detta slår igenom i organisationen, få ber om råd (27, 47). Ännu färre ger råd om de nu satt inne med något som kan tillföra (52).

• Bakåtblickande i de flesta sammanhang (36-37). När vi utser en ny företrädare för något så läggs fokus initialt på den som förlorat en votering. Sentimentaliteten och omsorgen om den som innehaft men som förlorat en kamp om en ledande position väger i många fall tyngre än den vitamininjektion som ett nytt ledarskap ofta annars innebär (79). För mig känns det bakvänt, fokus framåt för att vinna nya väljare. Går allt bra kan vi imorgon ta hand om de som känner sig sårade men i stunden så är det alltid framåt, mot nya vinster, som borde vara i fokus. Jag anser att vi är för sentimentala när det gäller partikamraters tillkortakommanden (29). Göran Johansson, legendariskt kommunalråd i Göteborg, brukade säga att ”Socialdemokratin är den enda folkrörelse som rör sig med röven före in i framtiden”. Jag vet inte om han hade rätt då men idag är det en sanning anser jag.

• Oansvarigheten och otydligheten (27-28, 41, 54-55, 60-62, 65-70). Jag har faktiskt aldrig stött på en så otydlig organisation som hela tiden medger att det är ”någon annan” som har ansvaret och som sätter ramarna (41, 49, 51-52). Styrelser på olika nivåer som när jag tar upp olika brister säger ”det är inte vår roll, ansvaret ligger där och där” (51-52). När jag då vänder mig till den nivån möts jag i regel med samma svar (51-52). Ansvaret någon annan stans (51-52). Detta är en generell sanning inom socialdemokratin (51-52). Alla skyller ifrån sig, ingen kan kliva fram och ta ansvar och beslut (51-52). Detta föder en osäker och otydlig kommunikation internt och är i sig svaret på varför vi misslyckas att kommunicera externt (3-4, 13-21, 25, 27-29, 34, 53-55, 60-62, 65-68, 74, 82, 86). Förstår vi inte varandra internt, eller kan i andra sammanhang vara tydliga mot varandra i ansvarsförhållanden och befogenheter, är det svårt – hart när omöjligt - att få omvärlden att begripa vad vi vill (8-20, 87-90).

• Bristen på professionalism och sammanblandning av roller. Politiska och personliga agendor slår igenom i hela organisationen (29). Viljan att kapa andras idéer och prestationer för att lysa klarare själv (53, 62). Det finns, anser jag, ingen som med fog kan kalla sig senior projektledare någon stans i organisationen (87). Det finns inte heller tillräcklig ”civil” yrkeslivserfarenhet vare sig bland förtroendevalda eller politiska tjänstemän för att kunna gå i takt med sin samtid (23-24, 27-28, 30, 34, 75, 77, 83). Partiorganisationen blir någon form av evigt kretslopp där även fackförbund, viss media som Aftonbladet eller andra S-märkta redaktioner, några tankesmedjor som Arenagruppen samt en och annan PR-byrå ingår (77, 79-80, 83). Ett evigt kretslopp med väldigt lite nytt blod i form av ”riktiga” arbetare eller nödvändig yrkeskompetens tillförs (76). Alla anställda förutsätt ”dela arbetarrörelsens värderingar” så som det uttrycks i platsannonserna vilket i praktiken innebär ett politiskt engagemang i socialdemokratins namn (36-37). Och det är här det andra rådet för dagen kommer in.

Ett politiskt engagemang är i regel, om vi undantar de som endast använder partiet som språngbräda för egen makt (de finns ett ganska stort antal tyvärr), känslostyrt (38). Känslorna tar överhanden i alla kriser och påverkar vår kommunikation med omvärlden, detta är en universell sanning och här anser jag att partiet brustit rent generellt. Det är inte tjänstemännens fel utan det ansvaret, i den nuvarande krisen, ligger tyvärr på Håkan Juholt (51-52). Han tilläts av VU hantera sin egen kris och resten av resan blev en kollektiv färd ner i stresskonen (12).

Vid riktigt stora kriser, i riktigt stora organisationer, så hyrs ”Krisgeneraler” i regel in. En eller flera externa konsulter reglerar kommunikationen samt relationen till omvärlden och bestämmer enväldigt om vad som skall kommuniceras med omvärlden (14-20). De kommunicerar inte själva utan ger direktiv till de som företräder organisationen eller personen vad som skall sägas (14, 49). Och när det skall sägas (51, 54). Oftast blir det som jag sagt tidigare: Total öppenhet och total ärlighet samt utan tidsspillan (54).

Fördelen med detta är att de är i regel helt avkopplade från känslor och ser till ett enda intresse: De som kallas för ”stake-holders” skall vara i fokus, räddas intressenternas sympati och intressen kan organisationen överleva nästan alla kriser (4, 71, 74-75, 77-78, 88, 93). Sätts fokus internt, på enskilda befattningshavares behov av bekräftelse eller rennomé är i regel resan nedåt utan återvändo (14-20, 26-28). Hade Håkan Juholt från början insett att han inte ska hantera sin egen kris hade mycket av den spiral vi fastnade i inte inträffat, ju längre resan gick för honom ju fler blev känslomässigt engagerade och ju sämre blev de interna råden och processerna (11). Krishanteringens grundregel gäller alla: Hantera aldrig din egen kris.

Jag hoppas att någon i ledande befattning tar del av detta (1-95). Jag vill inte uppleva en sådan här resa till. Som medlem (2). Det enda jag ser som positivt, och det finns faktiskt för mig personligen, en extremt positiv effekt av det vi genomlevt och det är att jag nu har en manual färdig i ”How not to do it” med applikatoriska exempel när jag själv är ute hos kunder. Även fast vi nu, efter 19 veckor, börjat ta oss upp så är skadan enorm på organisationen. Men jag har i alla fall fått mer med mig i min roll som konsult att relatera till.

Faktiskt inte så illa alls. För mig personligen vill säga när jag förr eller senare väljer att gå vidare i livet. Med ens blev jag faktiskt riktigt munter nu.

Det ni ser ovanför bilden är inte skrivet av mig. Det är skrivet av den gode Johan "Mitt i steget" Westerholm, och det enda jag har gjort är att ha tagit bort viss textformatering och rättat ett par stavfel. Oh, och lagt till ett gäng till synes slumpmässiga siffror. Som  - vilket ni kanske anat från rubriken och bilden - är referenser till specifika teser bland de 95. Vilka du med enkelhet kan läsa i original här, eller i min översättning här.

Jag hoppas att ni blir både klokare och muntrare av att korsreflektera text med referens. Och, om du råkar befinna dig i en organisation, också får inspiration till att råka remixa sakers tillstånd till det bättre.

Notera gärna remixen någonstans i ett blogginlägg eller liknande, så att andra kan ta del av ditt exempel!

#95teser #20 - Det var inte bättre förr

Märkliga saker händer när en har publicerat saker. De antar ett eget liv, finner läsare på egen hand, och när en som minst anar det så kommer de tillbaka som påminnelser om en tid som varit.

Förhoppningsvis i form av beröm för någonting en skrev på den tiden. Oftare så handlar det om någonting fånigt som en skrev för länge sedan, och som ligger kvar på i väntan på att någon ska våga sig på att upptäcka precis hur fånigt det är.

Vilket inte bara är ett fenomen som bloggare drabbas av, eller ett tecken på att en faktiskt blir bättre med tiden om en bara envisas. Det är också en illustration av tes #20:

Companies need to realize their markets are often laughing. At them.

Now, om du är en större organisation så kommer det eventuellt att ackumuleras tillräckligt mycket historia i ditt förflutna för att minst något av det hela kommer att framstå som precis så fånigt som det är. Och det kommer att framkalla den reaktion det förtjänar, vare sig du vill det eller inte.

En får liksom anpassa sig till det.

Och tro inte att folk inte får reda på det. De får reda på det. De vet ju trots allt redan mer om dina produkter än vad du själv gör, och de kommer (med sökmotorernas hjälp) ihåg i detalj hur fenomenalt bra du sade att de där cykellåsen var. Oftare än inte så ligger det öppet för allmän beskådan på din egen webbplats, så det finns inget egentligt sätt att komma förbi det.

Tricket ligger förstås i att det förflutna är det förflutna. Att, när det är påkallat, erkänna att det faktiskt var rätt korkat. Och skratta med sina läsare/kunder när de påpekar det.

Nu är världen förstås så funtad att en alltid går omkring och gör såna där saker mest hela tiden, så det finns hopp. Jag gör det, du gör det - alla gör det. We're all in this together.

Och som tur är så blir vi bättre med tiden.

Medskribenter som inte heller var bättre förr: Marie, Christer och Erik.

#95teser #19 - Kris i befolkningsfrågan

Det kanske är ett exempel på lågt hängande frukt, men visst vore det dumt att inte prata om partier när det gäller #19? Se bara:

Companies can now communicate with their markets directly. If they blow it, it could be their last chance.

 Vilket, med tanke på att ungefär varje parti över riksdagsgränsen verkar befinna sig i var sin version av samma kris, onekligen verkar stämma mer än inte. Och alla säger de att de måste greppa tag i sina respektive kragar och lyfta upp saker och ting.

På något vis verkar det som om dessa ambitioner uppfylls av att en PR-byrå anlitas för att föra ut partiets budskap. Eller, rättare, basunera ut deras varumärke - och helst passa på att vaxa det en smula innan det når teveapparaterna.

Att kalla det en form av indirekt kommunikation vore något av en underdrift.

Jag misstänker att det här tänkandet kommer att sitta i ungefär lika länge som partiernas kris. Och att sambandet inte är helt utan vare sig korrelation eller kausation.

Har ni några tankar om när krisen kommer att släppa?

Andra kristeoretiker: Erik, Marie och Christer.

#95teser #18 - Det evigt effektiva samtalet

Ibland händer det att jag springer in i folk från nätet när jag är ute i ränner i världen. Vilket, onekligen, alltid är en trevlig överraskning - särskilt när det gäller valet av samtalsämnen vi råkar diskutera. Ty vanligtvis handlar det om någonting jag delat med mig av, men glömt bort sedan dess.

Ni som följer mitt twitterflöde vet att jag tipsar om ohemult många saker. Särskilt genom att retweeta saker - att kopiera är heligt, trots allt.

Nu senast råkade det halka in på Thought Catalog - denna underbara sida. Som lever på att folk skriver in sina personliga reflektioner eller märkligheter, och på att andra författare/läsare sedan tipsar världen om dessa texter genom det mirakel som är sociala medier.

Det fungerar, bevisligen.

Och det fungerar så till den grad att det går att bygga hela affärsmodeller på det. Inte minst sedan många av oss slängt ut både radio och teve - och inte heller orkat skaffa oss någon tidningsprenumeration - och inte längre är mottagliga för reklam i traditionell bemärkelse.

Men det som kommer till oss med en tillhörande rekommendation via de nyare kanalerna fungerar desto bättre.

Och däri ligger poängen i tes #18: Companies that don't realize their markets are now networked person-to-person, getting smarter as a result and deeply joined in conversation are missing their best opportunity.

Och det bästa är att du kan använda detta, redan här och nu. Om du ser någonting bra på internet - berätta för alla du känner om det! Ju mer du berättar om det, desto större spridning får denna bra sak. Och innan du vet ordet av det så kommer du att hamna i spontana konversationer om det. När du som minst förväntar det.

Ingen betalar mig för att skriva om Thought Catalog. Men det händer ändå. Och ingen betalar mig för att skriva om just dig och dina projekt.

Men det skulle kunna hända ändå.

Andra spontana tipsare: Erik, Marie och Christer.

#95teser #17 - Televiserad blindhet

Jag är något av en traditionalist på de mest oväntade sätt ibland. Så som när jag firar jul, och varje år hamnar hos mina föräldrar.

Now, ni som firar jul vet att en inte riktigt kan leka supersambandscentral för sociala medier samtidigt. Det förtar något av julstämningen, och hela grejen med att umgås med familjen undermineras om en ständigt kopplar ihop folk med samtalsämnen de inte vet om att de är intresserade av än. Plus att det enligt vissa definitioner är att vara på jobbet, vilket definitivt inte hör hemma i ett traditionellt julfirande.

Så, offline it is.

Och medan jag var offline så gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag tittade på teve.

Ni anar förmodligen kulturkrocken redan här. Så det är bara passande att citera dagens tes: Companies that assume online markets are the same markets that used to watch their ads on television are kidding themselves. 

Ty det var det första som mötte mig på den däringa televisionsburken. Reklam. Högljudd, vrålandes, bombastisk, intetsägande reklam, som sög musten ur mediet för att uppnå någon slags effekt.

Min första reaktion var att försöka installera någon slags Adblock. Sedan kom jag ihåg att fjärrkontrollen hade vissa begränsningar när det gäller att förändra innehållet i mediet, och att det egentligen bara fanns tre alternativ: fortsätt, byt eller stäng av.

Eftersom jag så sällan tittar på teve, och diggade retromodigheten i det hela, valde jag "byt".

Jag fick välja byt många gånger under tittandet, ty ständigt ploppade de upp. Vrålandes, ätandes på varje uns av stämning som de eventuella programavbrotten försökte förmedla. Det vore inte helt missvisandes att säga att det var något av en allergisk reaktion. Så byt, byt, byt.

(Ni som hängt med här ett tag vet att jag i några månaders tid hade annonser här. Mest som ett socialt experiment, för att se vad som hände. Efter 30 klick på 15k besök kände jag att poängen var bevisad, och plockade bort dem.)

Det säger sig självt att jag inte är helt mottaglig mot televiserad reklam. Och, som användningen av ordet Adblock ovan antyder, inte riktigt för nätannonsbaserad heller. (Även om det ibland händer att jag klickar hos bloggare som skrivit okynnesbra just den dagen - det kan vara värt att ge dem en tia för den lilla ansträngningen.) Det krävs, som synes, andra metoder.

Så som att någon jag känner ger en rekommendation. Eller visar att det är användbart genom praktisk användning. Eller att jag helt enkelt snubblar över det i flödet via någon diskret omväg - som med Thought Catalog.

Det är nya tider, med nya villkor. Och jag är rädd att de där reklammiljonerna som spenderas på television är helt bortkastade på just mig. Och, misstänker jag, så väldigt många andra i min generation.

Månne är det dags att förändras en smula.

Andra postteleviserade visioner: Qer, Marie, Erik och Christer.

#95teser #16 - Det tidsbundna är inte evigt

Jag känner att det bästa svaret på dagens tes är att begå samma manöver som igår, fast baklänges.  Visa, inte beskriva. Men först, citera:

Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

Och nu, lite visuellt förklarande godis:

Och precis som igår så anar jag att du antingen blivit klokare eller lite mer undrande. Eller, om möjligt, bäggedera.

Dagens andra ponnyutställare: Erik, Qer och Chister.

#95teser #15 - Reklamera språkbruket

Jag skulle säga att vi redan nått den punkt som tes nummer femton förutspår. Se bara:

In just a few more years, the current homogenized "voice" of business—the sound of mission statements and brochures—will seem as contrived and artificial as the language of the 18th century French court.

Now, i stället för att förklara vad som menas med att den gamla hederliga reklammakarretoriken är överspelad, så ska jag visa det i tre vidoes som blivit omåttligt populära och sålt fler produkter än vilken permanent reklampelare som helst. Är ni redo?

Here goes.








Jag tror ni förstår poängen. Om inte annat så har ni nu någonting att fundera över.

Dagens andra retorer: Christer, Qer, Erik och Christer.

#95teser #13 - Du är Någon

Martin Luther King hade en dröm. En dröm djupt rotad i den amerikanska drömmen. En dröm om att en dag se svarta och vita barn leka tillsammans utan att någon gör en big deal av det hela.

Precis som med alla rimliga drömmar så gjordes det en big deal av det hela.

Jag har mer av ett motto. Och det ser ut så här: det ska inte behöva vara nödvändigt att be om tillstånd för att vara awesome.

Och precis som med alla rimliga motton så orsakar detta ett big deal närhelst jag för det på tal.

Ungefär här brukar jag citera dagens tes. Inte idag. I stället ska jag citera en passus ur den lite längre delen av manifestet, där en av författarna berättar om sin arbetstid i Japan. Bara för att det säger det bättre. Here goes:

One day, I met with a researcher in a coffee shop. Language was a problem, but he spoke more English than I did Japanese. I had just been to the bookstore and was lugging a stack of books on highly advanced computer-science topics. It was all Greek to me, but I figured something might rub off. Suddenly the guy asks me, "Who gives you permission to read those books?"

I was stunned. Bowled over. Did his puzzlement reflect some sort of cultural difference? I didn't think so. It struck me that this fellow was just being more honest and direct than an American might be. He was articulating what many people in today's world seem to assume: that official authorization is required to learn new things. I thought about this deeply, and I'm thinking about it still.

Who gives us permission to explore our world? The question implies that the world in fact belongs to someone else. Who gives us permission to communicate what we've experienced, what we believe, what we've discovered of that world for ourselves? The question betokens a history of voice suppressed, of whole cultures that have come to believe only power is sanctioned to speak. Because the ability to speak does involve power. It entails ownership and the control conferred by ownership. As the saying has it: "Money talks, bullshit walks."

Right then and there, in that chance encounter in some random Tokyo coffee shop, I gave myself blanket permission: to be curious, to learn, to speak, to write. But it's a long road from permission to practice, and there's plenty of negative reinforcement in between. Freedom of expression may be called out loftily in the U.S. Constitution, but even after two centuries of democracy, it's still a far cry from second nature.

Vem ger oss tillstånd att utforska världen? Vem ger oss tillstånd att lära oss saker, experimentera och upptäcka vad som råkar fungera?

Varför utgår vi från att det finns en Någon som måste ge oss Officiellt Tillstånd för att göra det? Och varför är denne Någon alltid någon annan?

Det finns ingen Någon. Världen ligger en hyperlänk bort. Och tusentals år av hierarkiskt bullshit håller på att slipas bort av detta enda faktum.

Det är onekligen på tiden.

Dagens andra mottoutlevare: Erik, Christer, Marie och Qer.

#95teser #12 - Ärlighet varar längst

Det fanns hemligheter förr. Det fanns utrymme för mygel förr. Det fanns möjligheter att tjäna miljoner på en undermålig produkt förr. No more, Vilket också är poängen i dagens tes:

12. There are no secrets. The networked market knows more than companies do about their own products. And whether the news is good or bad, they tell everyone.

När jag läste den här tänkte jag direkt på det klassiska fallet med cykellåset som kunde öppnas med en blyertspenna. Bokstavligen.

Och det var inte vilka cykellås som helst, utan det var lås promotade av precis den sortens marknadsföring vi är vana vid idag - utlra, super, duper, mega, hypersäkerhet! Garanterad till hundra procent! Din cykel går ingenstans utan ditt tillstånd! Du kan lita på oss!

[Insert stomatolleende här]

Grejen är inte att det var världens lättaste att få upp låset i fråga. Grejen är att det marknadsfördes i årtionden - årtionden! - som ett säkert sätt att skydda sin cykel.

Trots de uppenbara nackdelarna.

Numer får det inte riktigt längre att vara lika seg i sin responstid. Om det finns ett uppenbart fel på det en gör, så kommer det att uppenbaras närhelst människor kommer i kontakt med detta - och de kommer att berätta för dig i detalj vari felet ligger. Och förvänta sig svar, omgående.

För den som inte är bunden av en traditionell institutions ramar så är detta en oerhörd fördel. Open source-fenomenet baserar sig på detta, och kan med vad som verkar vara ljusets hastighet åtgärda problem redan innan de drabbar vanliga användare.

För traditionella institutioner, däremot, är det något av ett bekymmer. Särskilt komplicerade sådana, som bär med sig enorma mängder historisk backlogg och av diverse anledningar inte kan göra någonting alls snabbt. Inte ens när deras samlade användarbas står utanför portarna med brinnande högafflar och vrålar att förändringens tid var inne redan igår.

Jag tittar på dig, den politiska samtiden. Du är full av enkelt upplåsta cykellås, och du skryter fortfarande om hur jättesäkra de gamla bettorna är. Samtidigt som vem som helst kan se att det bara är att stoppa in en blyertspenna och - sesam!

Är det verkligen så märkligt att folk tappar tilltron till den politiska processen? Egentligen?

Dagens andra blyertspennor: Qer, Christer, Erik och Marie.

#95teser #11 - När imagetänket fallerar

Kolla in tes nummer elva:

People in networked markets have figured out that they get far better information and support from one another than from vendors. So much for corporate rhetoric about adding value to commoditized products.

Säg honk om du tänker på samma sak som jag!

Yes! Jag tänker indeed på vår käre utrikesminister, som utan vidare bekymmer studsar omkring i världen och säger de mest oväntade av saker om de mest oväntade av saker. Och som, på något vis, lyckas undvika att säga någonting alls om de mer väntade av de saker som tynger hens rykte.

Så som landet Sudan, vissa oljeföretag och det här med styrelsers ansvar för handlingar som begås i deras företag. Och gasledningar.

Om vi ska tro Bildt själv så är hen en international man of mystery, vars primära och enda sysselsättning är att resa runt i världen och via tyst diplomati övertyga bad guys att bli slightly better guys. Vilket onekligen är en mysig självbild att ha, och det läskiga är att hens strategi förmodligen hade fungerat för tjugofem år sedan.

Som tur är så är nu inte för tjugofem år sedan. Berlinmuren föll, och strax efteråt föll även de murar som omgav den ensamma människan framför teven.

I stället fick vi open source, Occupy och de femtio piratpartier som råkar finnas världen runt.

Det värsta är förstås inte att Bildt är ett värre exemplar på en politiker än de flesta. I jämförelse är hen inte mer än en liten småsyndare. (Vilket onekligen vore ett intressant påstående att konfrontera henom med - ego vs image.)

Skillnaden mellan nu och då är att vi vet om det.

Det är ändå rätt hoppfullt, detta med att det inte längre går att komma undan med att bara säga saker och hoppas på att folk inte tycker att en är viktig nog att ta på allvar. Den enade fronten riktas inte längre utåt, utan uppåt.

Det var inte bättre förr.

Dagens andra elftekolonnare: Erik, Qer, Marie och Christer.

#95teser #10 - Nätet förändrar allt

Ni kanske har märkt att det finns något av ett underliggande tema till mina skriverier på sistone. En subtil bakgrund av någon slags åsikt om samtiden. En vag aning om den tid som komma skall. Och den överensstämmer rätt väl med dagens tes:

10. As a result, markets are getting smarter, more informed, more organized. Participation in a networked market changes people fundamentally. 

Notera fetmarkeringen på den andra meningen. Deltagande i nätverkande marknader förändrar människor i grunden. Förändrar. I grunden.

Vissa antyder ibland att jag är något repetitiv i mitt påpekade att livet är annorlunda så här efter att det kroniskt akuta informationsunderskottet blivit ett hjälpbart tillstånd. Jag föredrar att se det som att min pedagogiska metodik fungerar.

Ändå är det svårt att understryka nog hur mycket saker förändrats med nätets intåg. Hur många gånger har du, exempelvis, ringt någonstans för att fråga om deras öppettider?

Enkel information är någonting som helt enkelt finns tillgänglig numera. Och det på en sådan skala att det är svårt att komma ihåg den tid då den inte var det. Vad heter huvudstaden i land x? Vad är numret till y? Finns bok z inne på biblioteket?

Går det att få tag på saker billigare än där jag brukar köpa dem?

En behöver inte gå omkring och undra över saker och ting längre. Svaret på de flesta spontana frågor som dyker upp tenderar att finnas en snabb sökning bort - liksom svaret på de flesta viktiga obesvarade frågor som en baserar sina viktigare beslut på. En behöver bara komma på tanken att ta reda på hur ladet ligger.

Det var länge sedan vi behövde lita på att vi eller någon i närheten kom ihåg saker och ting utantill. Och det är precis lika länge sedan cyniska affärsmänniskor kunde basera sina verksamheter på fenomenet att vanliga människor inte visste att det de erbjuder kan fås billigare om en bara orkar gå två kvarter bort.

Det kroniska informationsunderskottet håller på att försvinna. Och det förändrar allt.

Dagens andra informatörer: Marie, Christer, Qer och Erik.

#95teser #9 - Kan jag kan du

Om ni kommer ihåg gårdagens tes så berättade jag om hur jag har en alldeles egen liten lillebrorscentral för privat bruk. Inte för att hålla koll på någonting särskilt, men väl för att hålla koll på världen rent generellt. Och när saker händer så står jag redo att berätta om dem för folk - vanligtvis med en humoristisk twist för att liva upp stämningen.

Det är inte bara en trevlig sak att ha. Det är också en direkt ingång till dagens tes:

9. These networked conversations are enabling powerful new forms of social organization and knowledge exchange to emerge.

Och om jag kan sätta upp en egen liten sambandscentral för eget, personligt konversationellt bruk, så finns det desto större möjligheter för organisationer och personer av liknande intressen att sätta upp egna sådana på större skala.

Det uppenbara exemplet är förstås Wikipedia. Den stora efelanten i rummet som trumpetar ut att ingenting längre är sig likt.

Det viktiga här är inte att det händer - jag tror många av er som läser det här tar det mer för givet än vad jag gör. Det viktiga är snarare att det finns så väldigt många om inte gör det, och organiserar sina liv utifrån omöjligheten att göra det väldigt möjliga.

Vilket är sorgligare än det låter. Och dyrare - både i termer av reda pengar och humankapital.

Hur mycket tid slösas inte bort på att göra saker den gamla hederliga vägen, när den nya hederliga vägen är så mycket mer än en informationsmotorväg?

Vi kan bättre.

Dagens andra optimister: Erik, Marie, Christer och Qer.

#95teser #8 - Tillbaka till konversationen

Det finns teser bland de nittiofem som är lättare att visa än förklara. Dagens är en sådan, så därför ska jag nu bli en smula personlig och visa upp min vardag. Men först, en tes:

8. In both internetworked markets and among intranetworked employees, people are speaking to each other in a powerful new way. 

Ni ser säkert att förleden inter- och intra- är fetstilta. Detta för att markera att det finns en skillnad mellan människor som blir sammankopplade rent generellt - ungefär som du och jag, här och nu - och folk som befinner sig inom en traditionell organisation och blir sammankopplade för att uppnå en viss given målsättning. Vilket kan vara allt från att montera en bil på ett fabriksgolv till att designa en logotyp för global lansering till - well. Världen är stor.

Det utmärkande för traditionella organisationer är att folk har arbetsuppgifter. Och oftare än inte tenderar intranätverken att vara anpassade för just dessa uppgifter - och inget mer. Person A behöver delge uppgift x till person B - fyll i formulär f och lämna in till plats p.

Ordet vi söker är "fyrkantighet".

Samtidigt utvecklar vi färdigheter med en annan uppsättning verktyg till vardags. Och det är här visandet kommer in i bilden. Det här är mina skärmar för tillfället:

Det vita till vänster är min vänstra skärm, och det är här det här inlägget händer. (Bokstavligen.) De två fälten till höger är min högra skärm, delad på mitten. Det svarta är Tweetdeck, som håller ett skarpt öga på vad som händer i Twittervärlden; det vita är Hootsuite, som håller ett liknande öga på Facebook. Sammantaget så tar det inte överdrivet lång tid mellan att saker händer och att jag ser dem. Och kan svara på tilltal - konversera - desto fortare.

Utöver det så har jag två olika RSS-aggregat som pumpar inlägg dagarna i ända. Det ena håller koll på viktiga saker, så som podcasts, serier, bloggar som förtjänar att läsas långsamt och annat mysigt - den del av världen som kan tillåtas ta sin tid och lagras en smula. Det andra håller koll på ett ohemult stort antal politiska bloggar och nyhetskällor, och används som en utblick i vad som händer Just Nu. De två vanligast använda knapparna i detta är "nästa inlägg" och "dumpa allt äldre än en vecka" - det är samtiden som är det viktiga, och det som varit får gärna vara i fred.

Och så, förstås, diverse chattprogram, som ständigt pingar om saker som råkar vara i görningen. Vilket de oftare än inte är, eftersom det är jag som sparkar igång dem - särskilt genom att dela med mig av sådant jag hittat i de flöden jag övervakar.

Det är, på det stora hela, min vardag.

Poängen här är inte att skryta - det finns folk som är långt mer inpluggade i nätverket än vad jag någonsin kommer att bli. Poängen är att det här är vad jag kan sätta upp på egen hand som en enda individ - och att de verktyg som kan sättas ihop av människor i gemenskapande organisationer med nödvändighet kan bli desto effektivare.

Långt effektivare än de gamla fyrkantiga verktyg och metoder som fortfarande används än idag.

Om du råkar befinna dig på en arbetsplats som fortfarande är kvar i en tidigare era av social organisation - kom då ihåg William Gibsons odödliga ord: Framtiden är redan här - den är bara ojämnt distribuerad.

Och det finns fortfarande mycket arbete kvar med att implementera den. Här och nu.

Andra dagsverkare: Christer, Marie, Qer och Erik.  

#95teser #7 - Länkar underminerar hierarkier

Det primära sättet att färdas på internet är teleportering. Tiden det tar att färdas mellan en plats och en annan är ganska exakt noll, eller den närmaste avrundningen uppåt som ett klick innebär. Vilket för med sig många saker, men jag tror tes nummer sju sammanfattar det mer än väl:

7. Hyperlinks subvert hierarchy.

Och de underminerar hierarki just genom den där omedelbarheten. När det finns tid mellan  handling och resultat, så finns det också tid för reglering, chefer som säger att en är obehörig - och administration som nekar en tillgång på det efterfrågade.

Det är svårt att neka någon tillgång till information när den finns tillgänglig med en tanke.

En av de stora anledningarna till att arbetsgivare begränsar tillgången till internet på arbetsplatser är skräcken att de anställda skulle få för sig att ta reda på saker och ting. Och upptäcka att arbetsvillkoren är väldigt mycket annorlunda och bättre på andra arbetsplatser.

Det låter precis så löjligt som det är. Men det händer likväl.

En av de stora anledningarna till att politiker kan komma undan med det mesta ligger i att de gömmer sina beslut bakom svårgenomträngliga väggar och byråkratiska rutiner som tar lite längre tid än nödvändigt för att ta sig igenom. När en väl lyckats få tag på det där dokumentet som berättar om vad som är i görningen, så har tiden för invändningar och diskussion redan passerats - saker har redan börjat hända.

Tid är en demokratisk resurs.

Och en av de stora anledningarna till att människor som håller med varandra inte lyckas organisera sig, ligger i att de inte kan kommunicera snabbt nog för att bygga förståelse. Dels för att sakfrågorna hinner stelna till under diskussionens gång, dels för att folk hinner tappa intresset, men mest för att de som tar på sig ansvaret för organiserandet fastnar i en väv av hierarkiska nät som förhindrar dem från att göra saker.

Men som ändå, på något vis, är nödvändiga för att en organisation i tider av informationsunderskott ska kunna hända.

Det säger sig självt att den omedelbara tillgången på information - teleporteringen, länkandet - innebär en radikal förändring av detta. Det blir långt svårare att hålla saker hemliga för sina anställda när de kan twittras, tumblas och delas med minimal ansträngning - så fort nyheten är ute i världen, så är den tillgänglig för alla. Alla kan teleportera dit med ljusets hastighet, utan vidare pardon för eventuella önskningar att inte behöva investera i de anställdas välfärd.

Det blir också långt svårare att hålla saker hemliga. Det räcker med att en (1) person upptäcker att det är någonting lurt i görningen, för att det sedan ska vara en världsnyhet. The whole world is watching - och alla försök att dölja sig bakom byråkratisk eller administrativ långsamhet är dömda att misslyckas.

Och eftersom alla kan se saker samtidigt, så kan de också reagera samtidigt - i bloggar, tidningar, massiva gatuprotester eller what have you. Steget från information till handling är inte längre belagt med den mellanliggande nödvändigheten att hålla komplicerade planeringsmöten i förväg. Saker händer nu, och saker kan hända nu - tiden mellan nu och nu är noll.

Det säger sig självt att alla försök att hävda den gamla tidens hierarkier kommer att undermineras å det grövsta av detta.

Världen ligger en länk bort. Och vi behöver inte fråga någon om lov för att ta oss dit.

Teleportera gärna till dagens andra skribenter: Marie, Qer, Erik och Christer.

#95teser - Inbjudan 2.0

Vi är nu inne på den sjunde dagen av #95teser, och när dagen är slut så kommer vi att fira totalt trettiofem publicerade inlägg i serien. Och ungefär lika många eftertankar om den samtid vi lever i. Vilket är en fenomenal början på någonting som bara kommer att bli bättre medan det pågår.

Nu infinner sig förstås frågan från sidlinjen - hur göra för att gå med i det hela? Vad behöver en göra för att bli en del av samtalet?

Svaret är förstås - samtala!

Skriv någonting om dagens (vilken dag det än är) tes, publicera det, och låt någon av oss nittiofemmor veta att du är på gång, så är du redan e del av det hela. Simple as that.

Det finns ett antal sätt att diskret harkla sig in i diskussionen. Ett är att tagga en tweet med #95teser, ett är att skriva till sidan på ansiktsboken, ett annat att skriva till sidan på G+, och ett sista är att helt enkelt skriva en kommentar nedan. Här eller på vilket annat inlägg som helst.

Så om du känner för att komma igång - sätt igång! Det behövs inget tillstånd, inget godkännande och egentligen ingenting annat heller. Det enda som behövs är tanken att - aye, jag kan också.

Välkommen in i samtalet!

(:~~~~