Thursday, February 14, 2019

Det politiska bloggandet - tio år senare

Att summera tio år är ett stort åtagande. Det är en tidsrymd som innehåller många händelser, förändringar och utvecklingar, och varje val som framhäver vissa aspekter döljer med nödvändighet andra. Det finns så mycket tid att summera och så få ord att göra det med – texten måste bli klar någon gång, trots alls. Det vore onekligen väldigt otidsenligt med en tioårssummering som anländer först efter tolv år; god timing är mer än bara en artighet. Inte minst för bloggare.

När jag funderat över hur jag skulle gå tillväga för att summera de tio år som gått sedan alla hjärtans dag 2009 – och allt som skett under tiden – har jag frågat mig om det vore lämpligast att summera den personliga eller den politiska utvecklingen. Båda är intressanta och omfångsrika, och skulle med lätthet kunna fylla hela böcker, men jag anar att det finns en fråga som behöver ställas innan alla andra frågor kan besvaras:

Vem läser ens bloggar 2019?

Det är förmodligen värt att påminna om att internet var annorlunda på den tiden. Särskilt år 2009. Facebook var inte den globala leviathan det är nu, Twitter hade just grundats, och maxlängden på Youtubes videor var tio minuter. Instagram fanns inte. Den första iPhonen släpptes 2007, och var fortfarande något av en nyhet. Sociala medier var någonting som hände vid sidan av den egentliga aktiviteten online:

Slösurfandet på hemsidor.

Om du stirrar på dessa ord med förvirring i ditt sinne och en djup känsla av svindel i ditt hjärta, så förstår du vidden av den förändring som skett under det senaste decenniet. Internet var en fundamentalt annan plats, där webbplatser inte bara var en ursäkt för att slussa en vidare till en app eller en facebooksida. Hemsidor var internet, och det var där det hände. För varje given definition av ”det”.

Detta är viktigt att hålla i åtanke. Inte bara för att det är lätt att glömma radikala förändringar i efterhand, utan även för att det besvarar frågan om vem som läste bloggar 2009. Och, än mer, vem som skrev bloggar på den tiden. Det fanns en publik för det, en etablerad förförståelse för mediet, en medvetenhet om genren som gjorde att både läsare och författare kunde hoppa rakt in och sätta igång utan allt för stora mentala omsvep. Det var, för att uttrycka det kort och koncist, en grej.

Världen var yngre då.

Med detta i bakhuvudet, är det lätt att förstå hur jag som allt för ung person (var jag någonsin så ung?) kunde ta steget från att skriva i communities och på forum till att skriva på en egen blogg. Till en början skrev jag på samma sätt som i de andra medierna, men över tid lärde jag mig den ädla konsten att forma ett inlägg på ett sådant sätt att det är både sammanhängande och relevant för samtiden. Med tilltagande skrivförmåga anlände även läsare och medbloggare, i en god cirkel bäst beskriven av frasen ”learning by doing”. Så här i efterhand är den största delen av sakinnehållet i det jag skrev inte överdrivet intressant, annat än som en tidskapsel över en dåtid som flytt. Det blir så när en skriver för samtiden om dagsaktuella ämnen. Samtiden var bättre förr.

Desto intressantare är den publik som fanns då men som inte finns nu. Dels de bloggare som skrev inom Piratpartiet, som jag var i ständigt samråd med och diskuterade både ämnesval och skrivstrategier, men även bloggare från andra partier, som också skrev om dagsaktuella ämnen utifrån sina egna ståndpunkter. Tillsammans utgjorde vi ett slags samtida republic of letters – en korresponderande grupp människor som med ojämna mellanrum diskuterade politiska skeenden, i både medhåll och mothugg. Den som ville få sig en bild av hur de olika partierna tyckte om de frågor som var aktuella just då, kunde med lätthet läsa bidrag från alla partier. Dels eftersom nyhetssidorna länkade tillbaka till de blogginlägg som länkade dem, och dels eftersom vi bloggare länkade till varandra. Det senare skedde enligt outtalad överenskommelse vare sig en höll med dem eller ej, men jag misstänker att länkandet hade en tendens att korrelera med medhållskofficienten i icke ringa grad.

Det fanns, med andra ord, en politisk offentlighet där vem som helst med uthållighet, intresse av att läsa nyheterna och någon form skrivförmåga – kunde träda in. För en kort period i den svenska politikens historia diskuterade partiernas medlemmar med varandra, och tog del av varandras åsikter. Habermas hade varit stolt över oss.

Detta finns inte längre.

Detta beror dels på den ovan nämnda övergången från hemsidor till sociala medier (det ger mer omedelbar effekt att skriva en tråd på twitter eller en post på facebook, än ett inlägg på en blogg), men också på en mycket specifik incident som inträffade år 2011: Politiskt Inkorrekts uppmaning att förstöra denna gemenskap genom att överrösta den med trollkörer och spam. Deras metod var mycket enkel och brutal: de uppmanade sina många och likriktade läsare att besvara alla tweets som taggades med #svpol med sanningen om invandring och mångkultur. Det som dagen innan den trettioförsta augusti var ett offentligt samtal, var dagen efter ett slagfält, där rasismens gutturala vrål överröstade allt annat. Effekten var omedelbar och förödande.

Det behöver nog inte sägas att Politiskt Inkorrekt var SD:s propagandaorgan, vilket sedan bytte namn till Avpixlat. De heter någonting annat nu. De har tagit bort sina gamla alster från sina webbplatser, men historiskt intresserade personer kan läsa deras uppvigling här. Den är lika oförlåtlig nu som då.

Det politiska bloggandet levde kvar en tid efter detta, men sakta men säkert blev inläggen färre. Tröttheten satte in – reaktionerna på ens inlägg tycktes bestå mer av troll än någonting annat. Kombinationen av gapiga troll, minskande läsekretsar, färre länkar från medbloggare, och en allt snabbare (och stundtals märkligare) nyhetscykel på sociala medier ledde efter hand till att intresset för att skriva försvann. När tidningarna så småningom slutade länka tillbaka till enskilda bloggposter, var den politiska bloggosfären officiellt död. Det fanns (och finns) förvisso fortfarande politiska bloggare, men de skrev inte för samma politiska offentlighet. Tiderna har förändrats, likaså det politiska samtalet.

Månne kan förändringen sammanfattas med en anekdot från mitt studentliv. När jag under 2012 skulle välja ett ämne för min kandidatuppsats i retorik, valde jag den politiska offentligheten så som den tog sig uttryck i bloggosfären. Då fanns den fortfarande kvar, förvisso i något försvagad form, men i tillräckligt hög grad för att utgöra empiriskt material för en uppsats. Tyvärr drabbades jag av sjukdom, och kunde inte slutföra uppsatsen där och då. När jag under 2017 återupptog det retoriska uppsatsskrivandet, funderade jag på att fullborda uppsatsen så som jag hade tänkt fem år tidigare. Som ni kanske redan anar, fanns det inte tillräckligt mycket bloggande kvar för att fullfölja projektet i den anda av politisk offentlighet mina minnesanteckningar språkade om. I stället skrev jag retoriska överväganden på Patreon. Skillnaden mellan då och nu är vare sig subtil eller svårfångad.

Detta reser onekligen frågan vad som hänt med alla politiska bloggare efter att de slutat vara politiska bloggare. Skriver de någon annanstans, nöjer de sig med korta kommentarer i sociala medier, eller har de slutat skriva helt och hållet? Vart tog ni vägen, vänner och lojala opponenter?

Av det redan sagda, kan ni nog dra slutsatsen att jag stannade på universitetet länge nog att skriva ett par examensarbeten. Kandidatuppsatsen i retorik är redan nämnd. Därtill skrev jag en magisteruppsats i pedagogik (om vilka former av kunskap som anses legitima i skolmiljöer, och vilka som anses vara irrelevant nonsens trots att de rent konkret är identiska med lärandemålen), samt en magisteruppsats i sociologi (om hur rationalitet tar sig olika former i olika kontexter, och den märkliga paradoxen i att ett hänsynslöst reducerande av allting till rationellt mätbara enheter kan bli en estetisk princip). Utöver detta finns ytterligare två kandidatuppsatser, men de är inte lika spektakulära.

Mer bloggrelaterat finns jag även på ett antal nya bloggar. Traditionen att starta en blogg om året, som inleddes idag för tio år sedan, har fortsatt, och fortsätter. Beroende på om du är intresserad av litterär kritik, emotionella vinjetter, utkast till större idéer, en bok om Alpha Centauri eller – årets nyhet – reflektioner om städers och samhällens utveckling, så har du en hel del läsande framför dig.

Och, om du känner dig manad, skrivande.

Det är aldrig för sent. Din röst behövs.

1 comment: