Tuesday, August 30, 2016

Skoldebatt mot bättre vetande

På sistone har en gammal trend fått ny aktualitet i skoldebatten. Återigen har det blivit dags för flumskolan att veta hut, och den gamla fina ordentliga ordningen ska återställas. Nytt för den här omgången är att det börjat sättas datum på när förfallet började: nittiotalet.

Nittiotalet var intressant ur ett pedagogiskt perspektiv, eftersom det förde med sig en ny läroplan. Denna läroplan hade ett uttalat mål att fostra demokratiska medborgare, och skolan skulle som ett led i denna fostran vara genomsyrad av demokratiska värderingar. Det räckte med andra ord inte med att läroböckerna sade att demokrati var bra och rätt, utan detta skulle förmedlas genom skolan som levd erfarenhet. Demokratin skulle, för att använda en annan metafor, sitta i väggarna.

Detta reser den kontraintuitiva frågan om vad det betyder att få underkänt i en skola vars mål är att fostra demokratiska medborgare. Det tål onekligen att tänkas på.

Om du som läsare tänker att detta är flum och trams, så är det okej. Vi har alla olika åsikter om vad skolan är till för, och som vuxen medborgare behöver du inte hålla med om läroplanen om allt.

Om du däremot tänker att detta är flum och trams som introducerades i och med nittiotalets nya läroplan, så är det inte okej. Detta av den enkla anledningen att åttiotalets gamla läroplan också innehöll liknande tankegångar (om än inte lika uttalade). Det finns en påtaglig kontinuitet, och väldigt många formuleringar som fanns i nittiotalets läroplan går att spåra till liknande formuleringar i dess motsvarighet från åttiotalet. Åttiotalet tog aldrig slut, så att säga.

Det som var flum och trams på nittiotalet torde ha varit det även på åttiotalet. Eftersom det är samma tankegods i läroplanerna från båda årtiondena.

Den som vill delta i en samtida debatt om hur det var bättre förr och sämre nu, måste kunna specificera vad som förändrats, när och hur. Det duger inte att bara slentrianmässigt hålla med om att det var bättre förr och sämre nu. Det är inte den typ av medborgare du skolats att vara. Enligt kursplanerna (dåtida såväl som samtida) i svenskämnet kan du bättre.

Med detta i bakhuvudet blev jag väldigt förvånad när Jonas Linderoth, professor i pedagogik, häromsistens skrev en debattartikel där hen bad om ursäkt för nittiotalets pedagogik. Utan att gå in närmare på vad eller hur konstaterade hen att det blivit sämre sedan dess. Nittiotalet förde med sig så radikala förändringar att den tidigare undervisningen förbyttes till trams och flum.

Det märkliga med utspelet är att den enda rimliga sättet att jämka det med verkligheten är att tolka det som att nittiotalets läroplan inte radikalt nog bröt mot åttiotalets läroplan. Alla tendenser Linderoth beklagar fanns redan i åttiotalets dokumentation, och vad nittiotalets uppdatering gjorde var att ta fasta på de centrala aspekterna i sin föregångare för att formulera dem utförligare. Om förfallet började i början av nittiotalet, så beror det inte på att skolan banade ny mark, utan tvärtom på att den gjorde mer av vad den redan gjorde.

Detta är svårt att förena med Linderoths huvudtes att den förändring som skedde i början av nittiotalet var av radikal art. Kontinuerlig vidareutveckling av redan etablerade sätt att bedriva undervisning är i det närmaste motsatsen till radikal förändring.

Därmed inte sagt att det inte skedde förändringar i skolvärlden på nittiotalet. Men det är inte dem hen ber om ursäkt för, eller anför som skäl till skolans försämring.

Det hela blir desto märkligare när mindre meriterade personer än professor Linderoth okritiskt håller med om att skolan blivit sämre på grund av den radikala förändringen i början av nittiotalet. Det faktum att den radikala förändringen inte hände så som Linderoth sade att den hände spelar ingen roll. Det är nästan som att det inte behövs någon faktakunskap för att hålla med resonemanget - det händer av bara farten, av gammal vana.

Mot bättre vetande.

(Läroplanerna finns att läsa online: Lgr 80/Lpo 94/Lgr 11)

Flattr this

Wednesday, August 10, 2016

Yttrandefrihet, men för allas bästa

Yttrandefrihetens fundament är att ord har betydelse. Detta är så självklart att inte behöver sägas, och därför är det desto märkligare att det tydligen behöver sägas. Inte minst i dessa tider, när allt dummare saker sägs allt högre av allt fler.

En av de högljuddaste har femtio procents chans att bli amerikansk president. Betänk.

De klassiska argumenten för yttrandefrihet har väldigt lite med individuella uttryck att göra. De handlar inte om individers rätt att vara dumma i huvudet offentligt, utan om de positiva effekterna av att den offentliga debatten inte inskränks av de offentliga instanser som nämns i den. Specifikt då diverse kungamakter med varierande grad av envälde.

En av dessa positiva effekter är att allmänheten, genom att ta del av den offentliga debatten, har ett stabilt underlag att basera sina åsikter på. Efter att ha läst ett flertal välformulerade inlägg både för och emot en viss given ståndpunkt, står de rustade att efter eget förnuft skrida till sitt demokratiska dagsverke. De är insatta i frågan, de förstår vilka dess aktörer är, och de kan agera utifrån bästa förmåga. Vare sig kungen (eller förvisso statsministern) håller med eller inte.

Den halvt uttalade premissen för detta är förstås att debatten förs på goda grunder, och att dess deltagare förmår informera läsarna om vad som står på spel. Debattens funktion är både att utbilda och mobilisera befolkningen kring de frågor som är aktuella för dagen. Om detta inte uppfylls så blir saker och ting snedvridna. Allmänheten baserar sina beslut på sämre information än de borde, och den demokratiska följden blir därefter.

Detta är en radikalt annorlunda tanke om yttrandefrihet än den nihilistiska friheten att få säga vilka dumheter som helst. Det kanske känns bra för stunden att stå på torget och skrika "KUKJÄVEL" ända från tårna, men som inlägg i debatten är det inte särskilt konstruktivt. Ingen förståelse genereras eller förmedlas av sådana tilltag, och det ligger nära till hands att utgå från att det finns intressantare saker att säga.

Detsamma gäller självidentifierade nazister. Deras svårigheter att övertyga ligger inte i att allmänheten bara behöver höra en bättre version av deras argument. Det är inte så att folk inte hört deras argument, och skulle ändra åsikt om de bara fick tillfälle att höra dem i sin korrekta kontext. Tvärtom: argumenten har redan framförts i sin mest fulländade form. Historien har redan lärt av detta, och det finns ingenting att tillägga.

Med denna förståelse i bakhuvudet, blir det svårt att ta självutnämnda provokatörer på allvar i yttrandefrihetsfrågor. Än mindre blir det försvarligt att hjälpa dem sprida sina dumheter.

Vi vet bättre nu. Det vore oförskämt mot tidigare generationers bruk av yttrandefriheten att förkasta detta bättre vetande.

Flattr this